Julen handlar om att ge

Det fina med julen, förutom god mat och några lediga dagar extra, lär ju vara att ge. Ge saker till människor man bryr sig om, nära och kära eller behövande av olika slag.

Jag kan förstås inte låta bli att fundera på vad jag skulle vilja ge till några mer eller mindre kända personer och organisationer. Håll till godo!

Stefan Löfven – en ryggrad så han i fortsättningen slutar söka samband med SD för att fälla regeringen.

#hogreskatterforalla

Vladimir Putin – en regnbågsmönstrad träningsoverall. Kommentar överflödig.

#konstakningarmanligtvladimir

Jimmie Åkesson – en ännu större sopkvast för att städa ut alla smygrasister i partiet. Risken är att det inte blir så många kvar.

#jagkanskebehoverensopsugistallet

Göteborgs kommun – en kurs i etik och moral.

#vadakvittonviarjugoagubbar

Regeringen – en ännu bättre pedagogisk förmåga, så att de når ut med budskapet att skattesänkningar och förbättrad välfärd inte står i något motsatsförhållande.

#kanskeenkurshosschlingmann

Jonas Sjöstedt – ett årskort på ett lekland. Där kanske han hittar någon som vill leka med honom.

#jagvilljulekameddestoragrabbarna

Håkan Hellström – en sångröst. Ursäkta, men för mig låter han fortfarande som MA Numminen.

#somenbollkommerjagtillbaka

Sveriges journalistkår – en kurs i politisk neutralitet.

#sverigeharflerpartieräntva

Dennis Rodman – en bok om Nordkoreas historia, en tid av tyranni och diktatur.

#michaeljordanskullealdrigsjunkasalagt

Ken Ring – En ordbok så han lär sig skälla på jurys som inte belönar honom på ett civiliserat sätt.

#samycketsamre

Svenska Fotbollförbundet – ödmjukhet. Istället för att ställa orimliga krav på klubbarna för spel i de högsta serierna, vore det klädsamt om man ville bidra ekonomiskt.

#arvetefterlarsake

Till sist, en liten julklapp från mig till dig – ett fantastiskt gott sillrecept. Smaklig spis!

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN.

Andra bloggar om jul, Ryssland, idrott, politik, Nordkorea, Putin, media , SD, Jimmie Åkesson, Stefan Löfven, demokrati, debatt, regeringen, Ken Ring, Håkan Hellström, funderingar.

Om korruption i politiken

Det folkpartistiska Kultur- och fastighetsborgarrådet i Stockholm, är föremål för en förundersökning om mutbrott som inletts av Riksenheten mot korruption.

Det påstådda mutbrottet skulle i så fall bestå i att hon besökt ett antal evenemang i USA på bekostnad av bolaget AEG. Detta bolag fick senare avtalet om drift av nya Tele2 Arena.

Samtidigt är en centerpartistisk riksdagsledamot delgiven misstanke om brott av ekobrottsmyndigheten. I det fallet handlar det om oredovisade biståndspengar.

Media älskar förstås nyheter om politiker som begår brott eller blir misstänkta för korruption och slår oftast på stort i sin rapportering.

Är då politiker särskilt korrupta?

Nej, det tror jag absolut inte. Eftersom de flesta politiker, åtminstone på lokal nivå, representerar ett hyfsat tvärsnitt av befolkningen, så tror jag inte det finns fler korrupta i politiken än i andra branscher.

En stor skillnad är dock att vi som är aktiva i politiken har att förvalta medborgarnas skattemedel. Det gör att vi också måste kunna leva med en särskild granskning från media och andra intressenter.

I det privata näringslivet är bjudningar av olika slag ett vanligt inslag i en affärsförbindelse. Man kan se det som en liten kompensation för att man tar någons tid i anspråk. Observera att jag då inte talar om lyxresor eller pengar, utan om vanlig ”vardagsrepresentation”.

Ska då inte en politiker kunna bli bjuden på någonting? Jo, i vissa fall måste det vara ok. Om jag exempelvis ska diskutera med ett företag som vill driva en anläggning, så är det för mig ganska naturligt att man gör studiebesök för att bilda sig en uppfattning om företagets förmåga och kapacitet. I det fallet är det orimligt att betala entré till ett evenemang ur egen ficka. Resor och uppehälle är en helt annan sak. Viktigt är såklart också att alla leverantörer behandlas lika.

Själv är jag ytterst restriktiv i frågan. Så sent som för två veckor sedan tackade jag nej till en kopp kaffe, för 25 kronor, från ett företag som ville demonstrera en tjänst. Lite överdrivet kanske, men ändå.

Jag tycker att det är bra när oklarheter kommer upp i ljuset, men det är också viktigt att tänka på att man faktiskt är oskyldig till motsatsen bevisas.

Det är inte särskilt roligt att bli anklagad, även om man själv vet att det bara är förtal. För en tid sedan anklagade MP i Tyresö mig för någon slags vänskapskorruption och bara det kändes mycket obehagligt, även om jag visste att de hade fel.

Man ska i sammanhanget också komma ihåg att det ibland finns politiska motståndare som tror sig tjäna på att läcka insinuationer till pressen. När sedan utredningen läggs ner så skapar det inte några rubriker, och i värsta fall är den som utsätts stämplad ändå i allmänhetens ögon.

Ta alltså anklagelser i media med en nypa salt, tills en eventuell utredning är klar och någon är dömd. Då kan man ta fram stora trumman.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om politik, samhälle, politiker, ekonomi, Tyresö, media, korruption , debatt, mutor.

Bokrecension – Morgon i Jenin

Morgon i Jenin är en släktkrönika som utspelas i Palestina mellan 1941 och 2002. Huvudperson och berättare är Amal Abdulheja som föds mitt under brinnande krig.

Vi får följa hennes uppväxt i skuggan av staten Israels födslovåndor och hur dessa händelser påverkar henne och många andra palestinier, men även israeler.

Boken är en både spännande och skrämmande berättelse om hur den lilla människan hamnar i kläm när världspolitiken målar med sina stora penseldrag utan att förstå, eller möjligen negligera, konsekvenserna på individnivå.

När jag började läsa tänkte jag möjligen att boken skulle vara en politisk pamflett, som ensidigt beskrev konflikten utifrån palestinsk horisont. Så var det inte.

Visst, bokens huvudperson är en palestinsk flicka och vi får följa hennes uppväxt i ett flyktingläger under olika perioder. Men boken beskriver också de våndor som unga israeliska soldater utsätts för när de med vapen ska försvara sitt nyvunna land.

En av Amals bröder, till exempel, försvinner redan som spädbarn under en attack och kommer att växa upp i en israelisk familj, utan att känna till sitt ursprung.

När jag läst ut boken så fylls jag av en blandning av hopp och hopplöshet. Ett hopp att det finns enskilda personer, som Amal, som kan se konflikten från flera perspektiv. En hopplöshet när jag inser att det inte är den typen av människor som sitter vid makten.

En tunn förhoppning är att makten på båda sidor kan tas ifrån krigshetsare med Koranen eller Bibeln i handen, och överlämnas till sådana som Amal. I så fall finns det trots allt ett litet hopp om framtiden.

Det är en bra och tänkvärd bok. Läs den!

Läs vad andra tycker här, här och här.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kultur,bokrecension, böcker, boktips, Palestina , litteratur , Israel , Susan Abulhawa, flyktingar, krig, religion.