Primadonnor på Stadsteatern

En planerad föreställning av på Stockholms Stadsteater får sin premiär uppskjuten ett år. Orsak, regissören och den manlige huvudrollsinnehavaren kommer inte överens om hur rollen ska tolkas.

Pjäsen, August Strindbergs ”Till Damaskus” kommer att sättas upp igen, men då med en annan skådespelare i huvudrollen.

Scenkonsten borde kanske ta lärdom av idrotten och scouta sina värvningar bättre. Nu för tiden är den personliga karaktären och hur en enskild spelare kommer passa in i laget, en mycket viktigare pusselbit än för några år sedan.

Numera är det ytterst sällan det kommer in några ”videojuggar”, spelare som man bara kollat in på film, i lagen. Det är alldeles för dyrt att värva fel. Skulle det trots allt bli en dålig rekrytering, brukar i allmänhet spelaren i fråga snabbt hamna på transferlistan.

Kunde inte Stadsteatern gjort samma sak med skådespelaren ifråga?

Relaterat: AB, AB, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om kultur, idrott, Strindberg, teater.

Det håller tyvärr inte

En av alla tiders bästa och banbrytande TV-serier, The Office, har fått en svensk version, Kontoret.

Som den odrägligt självupptagne chefen dyker Ove Sundberg, sidekick från succéserien Solsidan upp, i Henrik Dorsins gestaltning.

Att göra en egen version av något så hyllat är naturligtvis otroligt svårt. Den amerikanska versionen med Steve Carell i huvudrollen är ett bra försök, trots att serien inte når upp till originalet.

Den svenska versionen är inte alls i den klassen, tyvärr. Trots ett ambitiöst försök håller inte detta.

Jag tror det beror på flera saker. Karaktären Ove Sundberg är helt rätt, och kanonrolig, som en viktig biroll i en annan produktion, som huvudroll blir det lite för mycket.

Sedan saknar jag framförallt birollen som i originalet heter Gareth Keenan och i den amerikanska varianten Dwight Schrute. Björn Gustafsson i den rollen är inte alls så skruvad som sina föregångare. Kanske är det för att han ser lite ”för vanlig” ut.

Nej, vill du se riktigt häftig humor så köper du en box med originalet.

Relaterat: DN, SvD, Exp, AB.

Andra bloggar om TV, nöje, funderingar, kultur.

Så zeeegt

Gårdagen fotbollsgala blev tyvärr ett långt lidande. Jag skriver lidande, för grymt segt var det. Inget tempo mellan prisutdelningarna, inga roliga intervjuer eller komiska inslag, om man inte räknar det misslyckade försöket att göra reklam för Svensson-Svensson-filmen, och inte heller några profiler från förr.

Möjligen kan det vara rädslan att fånga en eller annan gammal hjälte som är på lyran, men det som brukar var kul är att se hur de har förändrats genom åren.

Zlatan fick pris och Zlatan fick reklam för sin bok. Zlatan tackade sina lagkompisar och Zlatan tackade sin familj. Det enda roliga var gliringen från Lotta Schelin till just Zlatan, om att han aldrig vunnit Champions League.

Sedan hade någon släpat dit Blatters knähund, Michel Platini, som snackade engelska som taget ur en Rosa Panternfilm.

Jag är den första att försvara reklam i TV, men ikväll var reklampauserna minst två för många, vilket inte gjorde sändningen mindre seg.

Pristagarna var inget att säga om, även om jag saknade Wanderson bland de nominerade bästa allsvenska spelarna.

De priser som gladde mig mest var det till Torbjörn Nilsson som bästa damtränare och hederspriset till Kurre Hamrin.

Dagens fråga: Var har Lisa Dahlqvist fått sitt bollsinne ifrån? Det måste vara från sin mamma, inte från pappa Sven i alla fall, ”tjongbollarnas konung”.

Nej, till nästa år får TV inte slarva bort en i grunden så positiv möjlighet till en kanonkväll. Öka tempot, våga ta in nya spännande programledare, även om Anna Brolin inte gjorde bort sig, bättre artister och lite nya grepp. 

Varför inte dela ut filmkameror till några spelare som får filma sin egen vardag? Vi som älskar fotboll förtjänar mycket bättre!

Relaterat: AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om Fotbollsgalan, Zlatan, fotboll, TV.

Uggla is back!

Av en slump satt jag i bilen idag vid halv två. Av en slump hade jag P4 inställd på radion. Av en slump upptäckte jag att han är tillbaka!

Magnus Uggla har startat sin tredje säsong som radiopratare i P4. Han har denna gång Emma Wiklund, den gamla toppmodellen, som sidekick.

Magnus Uggla i radio är en underbar upplevelse. Han är rolig, spontan, och framförallt, han säger precis vad han tycker. 

I någon slags kulturavdelning sågade han till exempel den kritikerrosade filmen Apflickorna, jäms med fotknölarna. ”Vad ni gör, så hyr inte den filmen när den kommer på DVD.”

Jag har inte sett Apflickorna själv, men vet att jag ofta blir misstänksam när recensenterna överträffar sig själva i hyllande formuleringar. Ibland känns det som att de inte förstår själva och därför inte vågar ge bottenbetyg.

Han vågar ställa de frågor som många välkammade radiopratare inte vågar. Antagligen kan han kosta på sig det just för att han inte är radiopratare, det är inte hans identitet. Sveriges Radio behöver Uggla mer än tvärtom och det gör att han kan vara sig själv och slappna av.

Har du möjlighet så lyssna på P4, fredagar mellan 13 och 15. Uggla gör mig glad, kanske har han den effekten även på dig?

Mer om programmet finner du här.

Relaterat: SvD, DN.

Andra bloggar om kultur, film, Magnus Uggla, radio, nöje.

Grattis Hasse!

Idag fyller en av mina idoler, Hasse Alfredsson, 80 år. Numera enligt egen utsago gammal och trött, men tänk vilka mästerverk han skapat, oftast tillsammans med Tage Danielsson. Man skulle möjligen kunna jämföra dem med Monty Python, fast med en bredare produktion.

Tänk på alla revyer, böcker och filmer han ligger bakom. Det är såklart oerhört svårt att plocka bara några favoriter ur hans gigantiska produktion, men jag tänker ändå göra ett försök.

1) Alla Lindemän

Det lär finnas över 1000 olika ”Lindemän”. Min bästa kompis storebror när jag gick i grundskolan, köpte flera skivor som vi lyssnade på och skrattade till. Efter det var jag fast.

Jag kan fortfarande vissa av dem mer eller mindre utantill. Värdelöst vetande, jag vet, men lite kul är det. 

Till exempel Geologen Lindeman när Hasse/Lindeman säger att "det yrket har jag efter mina föräldrar". "Hurdå", frågar Tage. ”Min pappa var professionell kortspelare och min mamma nattfjäril, GE och LÅG... ” Genialt!

Även Hasses förmåga att improvisera utifrån ett tidningsklipp han fått från Tage en stund innan föreställningen väcker största respekt.

2) Sångnumret ”I Stetsonhatt”

Jag vet inte varför, men ibland kan jag komma på mig själv att gå och sjunga på den sången. ”I Stetsonhatt, sidenkravatt. Med blanka skor, och gabardinkostym. Sen är man klar, för diskotek. Man doftar karl, av Aqua Vera herrparfym.” Sådana texter skrivs inte längre.

3) Som skådespelare i  ”Den enfaldige mördaren”

Förutom att spela glad och snäll har Hasse även förmågan att spela riktigt elaka och onda karaktärer. Inte minst i ”Den enfaldige mördaren”, där han förpestar livet för Stellan Skarsgårds rollfigur. Vi kunde även se honom i en ”ond” roll i en av Milleniefilmerna. Riktigt stora aktörer måste klara allt.

Nu fick jag inte med vare sig enskilda revyer, filmer, Blommiga Falukorvar eller Ruskprick och Knorrhane, men det överlåter jag till era egna minnen.

Grattis Hasse Alfredsson! Hoppas du får en glad och varm födelsedag!

Relaterat; DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, AB.

Andra bloggar om kultur, humor, Hasse och Tage, Monty Python, Hasse Alfredsson.

Oprah for president

Oprah Winfrey lägger sin pratshow efter nästan 5 000 avsnitt. Jag kan inte påstå att jag sett ett enda helt program, men några sekvenser har man ju inte kunnat undgå.

Oavsett vad jag tycker, så är ju hennes liv som ”the American dream”.  Uppväxt i slummen, sexuellt utnyttjad som barn, man kan få en bättre start i livet.

Allt hon rör vid verkar förvandlas till guld och hon har gjort sig en miljardförmögenhet på sin show. Oprah räknas som en av de inflytelserika kvinnorna i USA. Hon stöttade Barack Obama i hans kampanj inför valet 2008 och går som barn i Vita Huset.

Då kan man ju undra vad hon ska göra nu? Det sägs att hon vill ha en roll på Broadway, men jag tänker lansera en annan teori. Du får själv avgöra sannolikheten.

Vid amerikanska presidentvalet 2016 är Oprah 62 år. Hon är rik, har makt och är uppenbarligen väldigt omtyckt av många amerikaner. USA har då haft sin första färgade president, men inte sin första kvinnliga sådan. 

Jag tror att hon kanske ställer upp som presidentkandidat. Hon kommer inte utmana Obama 2012, men 2016 så det är dags.

Kunde Ronald Reagan, en B-skådis, bli president, Arnold Schwarzenegger, en anabolstinn C-skådis, bli guvernör, så varför skulle inte en smart, rik och omtyckt superkändis, med en egen TV-kanal, kunna bli landets första kvinnliga president?

Kom ihåg var ni läste det först!

Relaterat: DN, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, Exp, Exp, Exp, Exp.

Andra bloggar om kultur, USA, TV, spekulationer , funderingar, Oprah Winfrey, Barack Obama, Arnold Schwarzenegger.