Varför jag gillar vissa OS-grenar bättre

OS består av en massa olika grenar, från väldigt naturliga som löpning, via historiska som spjutkastning till nya materialsporter som BMX.
Många grenar får bara mediatid vart fjärde år för att de är så komplicerade och har så få utövare som Modern Femkamp och Fäktning.
Alla medaljörer är naturligtvis väl förberedda och har år av tuff och genomtänkt träning bakom sig. Ändå kan jag inte låta bli att känna extra för vissa idrotter, nämligen de jag kallar ”späksporter”. Och vad är då det, undrar du? Jo, sporter där man verkligen får ta i, späka sig, under lång tid med mjölksyran bokstavligen rinnande från öronen både på träning och tävling. Bland dessa sporter platsar maraton, långdistanslöpning (3000 m och uppåt), landsvägscykel, mountainbike, triathlon, rodd, kanot och långa simdistanser.
Har man testat sådana sporter så vet man hur det känns när kroppen efter kanske flera timmar bara skriker efter syre och vädjar till dig att stanna. Man vet också hur bra det känns när man trots detta har bitit ihop och kämpat vidare.
Därför är det förstås extra kul att Sveriges första OS-medalj kom i en ”späksport” genom Emma Johansson. Därför håller jag också extra tummar för bland andra Paula Radcliffe i maraton, Mustafa Muhammed på 3000 m hinder, Lisa Nordén i triathlon och Lassi Karonen i rodd.