Sanningen om Almedalen

Ända sedan jag för sex år sedan aktiverade mig i partipolitiken, har jag varit sugen på att besöka politikerveckan i Almedalen på Gotland.

Den bild jag skapat av veckan, främst genom media, var att evenemanget är en smältdegel där politik, lobbyism, informella kontakter och, enligt vissa, rosévin blandas.

I år fick jag möjlighet att med egna ögon skaffa mig en egen uppfattning. För den som eventuellt undrar så bekostade jag både resa och uppehälle ur egen ficka. Tillsammans med ett gäng moderatkollegor hyrde jag ett hus, fem kilometer söder om Visby. Gotlänningarna vet att ta betalt. Visserligen var huset stort, men 25 000 för en vecka är i saftigaste laget kan jag tycka.

Cykel är bra att ha.

Några praktiska erfarenheter först. Att ha tillgång till en cykel är guld värt. Bussarna går inte så sent, och taxi är inte alltid så enkelt att få tag i. Ett litet paraply kan också vara bra att ha. Börjar det regna tar de snabbt slut i butikerna och sedan är det försent.

Betala aldrig för kaffe. Det finns gratisfika att få i ett oändligt antal tält och eventlokaler.

Jag kan konstatera att Almedalsveckan i mångt och mycket var som jag hade förväntat mig. Hela området runt själva parken och Donners Plats är ett kokande inferno som andas politik och lusten att påverka.

Man skulle kunna säga att detta är en utmärkt illustration av demokrati. Förutom de etablerade partierna hittar man allt från nya, konstiga partier som marknadsför sig med en gitarrspelande kille i Pippi Långstrumpperuk till några som vill införa köttskatt men även uttalade extremister som Svenskarnas Parti. 

De sistnämnde hade dessutom ett tält på Hamnplan som bevakades av ett antal poliser hela tiden. Det kostar såklart en hel del, men yttrandefrihet måste få kosta. Däremot kan jag starkt ifrågasätta att SvP fick tillstånd att dagen före den officiella starten hålla ett tal från scenen i parken. Det borde vara förbehållet riksdagspartierna.

Media satsar stenhårt och de flesta rapporterar direkt via TV och webb. Att vara tidningsförsäljare i Visby denna vecka är då ingen höjdare, eftersom alla tidningar delas ut gratis hela tiden. 

I år fanns det över 3 000 olika seminarier och events att bevista. Det gör att det blir jättesvårt att välja. Jag försökte fokusera på mina specialämnen, näringsliv, samhällsbyggnad, kultur och idrott.

Det fina i kråksången är att de allra flesta evenemangen är öppna och kräver ingen föranmälan. Så man kan ibland kosta på sig att vara spontan och bara slinka in någonstans där ett intressant ämne dyker upp.

För mig som enbart håller till i lokalpolitiken i Tyresö, blev Almedalen inte den plats för informella möten som alla talar om. De jag behöver träffa får jag lättare skott på här hemma. 

Det blev inte heller några inbjudningar till exklusiva mingelpartyn, förutom till USA:s ambassad som passade på att fira sin nationaldag. Ett mycket trevligt och välordnat arrangemang i landshövdingens trädgård.

Höjdpunkten för mig var i alla fall Fredrik Reinfeldt tal. De som påstår att han är trött och viljelös kan leta upp talet på nätet där han bevisar att han verkligen vill vinna även årets val.

Ryktet är överdrivet.

 Några ord som surrade extra var välfärd, feminism och jobb. Gudrun Schymans ande svävade över Visby så alla vänsterpartier som känner sig hotade av framgångarna för FI i EU-valet, försökte övertrumfa varandra att vara mest feministiska. Jag kan bara konstatera att den rosa färgen har FI stulit av Moderatkvinnorna som använt den långt innan FI var uppfunnet. Dessutom har jag konstaterat att ordet ”könsmaktsordning” inte är något jag kommer att använda.

Om jag kan tänka mig att åka även nästa år? Absolut, förhoppningsvis är jag då invald även i Stockholms Läns Landsting och har även trafik och vård att bevaka.

Rosévinet då, frågar du? Det förbrukas säkert en och annan flaska, men jag såg inte en enda berusad människa på de här dagarna, så det ryktet är garanterat överdrivet. 

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, Almedalen, Almedalen 2014, Tyresö, Val 2014, Fredrik Reinfeldt, almedalsveckan, Gotland, Visby, Moderaterna, demokrati, feminism, välfärd, Gudrun Schyman, media.

Är alla dopade?

Så kom det då, det som de flesta känt på sig, och på senaste tiden, kanske motvilligt, tvingats inse. Lance Armstrong erkände att han under hela sin karriär dopat sig med allehanda medel.

En av världens mest beundrade idrottsmän har visat sig vara en fuskare och lögnhals. Det är svårt att tycka synd om honom, trots att han besegrat sin cancer på vägen. En bedragare är han och inget annat.

Jag kan inte påstå att jag är direkt förvånad. Handen på hjärtat, om jag säger dopning, vilka idrotter tänker du på då?

De som, förutom styrkelyft och andra obskyra kraftsporter, dyker upp i min skalle är cykel, längdåkning på skidor, tyngdlyftning och friidrott. Det förekommer säkert i andra idrotter också, men i dessa känns det som att det pågått, eller pågår, systematiskt på flera håll.

Vad beror då det på? Svårt att säga såklart, men jag har en teori.

När snacket inom idrotten går och känslan bland de aktiva på elitnivå börjar bli att man man inte dopar sig är man chanslös på segrar och medaljer. Då är man illa ute.

En sådan utveckling sker naturligtvis inte över natten utan tar många år. Jag tror att en historiskt tungt bidragande faktor, är de statliga dopningsprogrammen som gamla öststaterna ägnade sig åt. Därifrån har också en hel del av ”kunnandet” och preparaten kommit. ”Ryssfemma” förknippas ju inte direkt med ishockey, eller hur?

Vårt östra grannland Finland har ju också utmärkt sig via ett otal epodopade skidåkare. Utan att nämna några namn kan man faktiskt, så här i efterhand, fundera på de fantastiska finländska framgångarna i friidrott på 70-talet. Hade löparna verkligen rent mjöl i påsen, eller hade de schysst blod i blodpåsen?

Hur är det då med oss svenskar? Ja, om man bortser från något fånigt fall med efedrin i hostmedicin så har det, såvitt jag minns, varit några kvinnliga friidrottare och en cyklist som fastnat i näten.

Betyder det att svenska inte dopar sig? Jag vill gärna tro det. Mina argument för det är två. Dels är det sällan man ser den extrema utvecklingen på kort tid för någon elitidrottare som kännetecknar dopning, dels så finns inte de sociala incitamenten i vårt samhälle. D v s det finns andra vägar att bli framgångsrik, även om man har tuffa förutsättningar. Den möjligheten saknas i många andra länder.

Däremot tror jag inte ett dyft på de svenska proffscyklister som påstår att ”jag har aldrig sett eller blivit erbjuden förbjudna preparat”.  Det finns inte på kartan att tillhöra samma stall som superfuskaren Armstrong under ett helt Tour de France och inte märka eller förstå något!

Relaterat: AB, AB, AB, SVT, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om idrott, cykel, dopning, sport, Lance Armstrong, funderingar.

Legalize it

Några borgerliga politiker i Stockholm tycker det ska bli tillåtet för cyklister att svänga till höger trots rött ljus och att köra mot enkelriktat på vissa gator.

Motivet skulle vara att så många cyklister redan bryter mot dessa regler... Man tar sig för pannan!

Vad händer om en gångtrafikant är på väg över och har grönt ljus? Det finns stora risker för alla trafikanter med ett sådant förslag. Hur ska jag som bilist veta om just denna cyklist tänker köra mot rött?

Med det resonemanget skulle vi även kunna legalisera andra lagbrott. Vi är nog ganska många som ibland överträder hastighetsgränsen på motorvägar och slirar iväg mot 120 eller till och med 130. Då kanske vi skulle ha fri fart för alla?

Tyvärr är det fortfarande en hel del som jobbar svart. Då kanske vi ska sluta att jaga skattesmitare?

Det finns många ungdomar som dricker alkohol trots att de är under tjugo. Kanske ska vi ta bort åldersgränsen på Systembolaget?

Ja, jag inser att några av dessa exempel kanske är ironiska och inte helt jämförbara, men ni förstår poängen, eller hur?

Självklart ska vi bygga bra cykelbanor och underlätta för dem som kan och vill cykla i stan, men den som kört bil på Hornsgatan någon gång inser att man måste tänka rätt från början. Där känns det som att det dyker upp cyklister från alla håll, de kör i alla filer på en gång och väldigt många verkar redan strunta i de regler som gäller idag. Man är livrädd att köra på någon, trots att man respekterar gällande trafikregler. Har man riktigt oflyt måste man köra där på vintern, och utan dubbdäck blir det ju extrasvårt att stanna för en vilsen cyklist...

Varför ska just cyklister bli något slags ”frälse” i det här fallet?

Nej, Ankersjö och Hamilton: Tänk om, tänk rätt!

Relaterat: AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, Exp, Exp.

Andra bloggar om politik, cyklister, trafikregler, rödljus, samhälle, Stockholm, trafik.

Cykelsporten och doping

Nu har ytterligare en elitcyklist fastnat i dopingnätet. Den här gången handlar det om dansken Peter Riis Andersen som skulle ha tävlat i mountainbike i OS. Detta gör ju att man ställer sig ett antal mer eller mindre relevanta frågor.
1) Är han släkt med Bjarne Riis, Tour de Francevinnare som i efterhand erkänt doping?
2) Han studerar tydligen medicin (!). Har han inte kommit till den delkursen som behandlar idrottsmedicin?
3) Att han fastnar i en kontroll är ju naturligtvis bra men om kontrollerna vore så bra som SOK med flera vill få det att framstå borde ju ingen ta chansen, eller? Åtminstone ingen som faktiskt har en medaljchans.
4) Förra året var det den danske Tourledaren Rasmussen som åkte fast. Är danska cyklister särskilt dopingbenägna?

I helgen avslutades årets Tour de France. I år var det ”bara” fyra åkare (än så länge) som ertappades med doping. Man undrar ju om dessa fyra bara var klantiga som åkte dit eller om kontrollerna verkligen fångat alla syndare.
Själv kan jag inte se cykelsport längre, även om bergsetapperna är otroligt fascinerande att följa, utan att fundera på vilka som är eller varit dopade. Det känns inte bra. Sedan finns det ju även andra exempel. Titta på startlinjen inför ett internationellt sprinterlopp, samma tanke infinner sig sorgligt nog där. Hoppas jag inte behöver återkomma i ämnet under OS men f-n trot´.