Sanningen om Almedalen

Ända sedan jag för sex år sedan aktiverade mig i partipolitiken, har jag varit sugen på att besöka politikerveckan i Almedalen på Gotland.

Den bild jag skapat av veckan, främst genom media, var att evenemanget är en smältdegel där politik, lobbyism, informella kontakter och, enligt vissa, rosévin blandas.

I år fick jag möjlighet att med egna ögon skaffa mig en egen uppfattning. För den som eventuellt undrar så bekostade jag både resa och uppehälle ur egen ficka. Tillsammans med ett gäng moderatkollegor hyrde jag ett hus, fem kilometer söder om Visby. Gotlänningarna vet att ta betalt. Visserligen var huset stort, men 25 000 för en vecka är i saftigaste laget kan jag tycka.

Cykel är bra att ha.

Några praktiska erfarenheter först. Att ha tillgång till en cykel är guld värt. Bussarna går inte så sent, och taxi är inte alltid så enkelt att få tag i. Ett litet paraply kan också vara bra att ha. Börjar det regna tar de snabbt slut i butikerna och sedan är det försent.

Betala aldrig för kaffe. Det finns gratisfika att få i ett oändligt antal tält och eventlokaler.

Jag kan konstatera att Almedalsveckan i mångt och mycket var som jag hade förväntat mig. Hela området runt själva parken och Donners Plats är ett kokande inferno som andas politik och lusten att påverka.

Man skulle kunna säga att detta är en utmärkt illustration av demokrati. Förutom de etablerade partierna hittar man allt från nya, konstiga partier som marknadsför sig med en gitarrspelande kille i Pippi Långstrumpperuk till några som vill införa köttskatt men även uttalade extremister som Svenskarnas Parti. 

De sistnämnde hade dessutom ett tält på Hamnplan som bevakades av ett antal poliser hela tiden. Det kostar såklart en hel del, men yttrandefrihet måste få kosta. Däremot kan jag starkt ifrågasätta att SvP fick tillstånd att dagen före den officiella starten hålla ett tal från scenen i parken. Det borde vara förbehållet riksdagspartierna.

Media satsar stenhårt och de flesta rapporterar direkt via TV och webb. Att vara tidningsförsäljare i Visby denna vecka är då ingen höjdare, eftersom alla tidningar delas ut gratis hela tiden. 

I år fanns det över 3 000 olika seminarier och events att bevista. Det gör att det blir jättesvårt att välja. Jag försökte fokusera på mina specialämnen, näringsliv, samhällsbyggnad, kultur och idrott.

Det fina i kråksången är att de allra flesta evenemangen är öppna och kräver ingen föranmälan. Så man kan ibland kosta på sig att vara spontan och bara slinka in någonstans där ett intressant ämne dyker upp.

För mig som enbart håller till i lokalpolitiken i Tyresö, blev Almedalen inte den plats för informella möten som alla talar om. De jag behöver träffa får jag lättare skott på här hemma. 

Det blev inte heller några inbjudningar till exklusiva mingelpartyn, förutom till USA:s ambassad som passade på att fira sin nationaldag. Ett mycket trevligt och välordnat arrangemang i landshövdingens trädgård.

Höjdpunkten för mig var i alla fall Fredrik Reinfeldt tal. De som påstår att han är trött och viljelös kan leta upp talet på nätet där han bevisar att han verkligen vill vinna även årets val.

Ryktet är överdrivet.

 Några ord som surrade extra var välfärd, feminism och jobb. Gudrun Schymans ande svävade över Visby så alla vänsterpartier som känner sig hotade av framgångarna för FI i EU-valet, försökte övertrumfa varandra att vara mest feministiska. Jag kan bara konstatera att den rosa färgen har FI stulit av Moderatkvinnorna som använt den långt innan FI var uppfunnet. Dessutom har jag konstaterat att ordet ”könsmaktsordning” inte är något jag kommer att använda.

Om jag kan tänka mig att åka även nästa år? Absolut, förhoppningsvis är jag då invald även i Stockholms Läns Landsting och har även trafik och vård att bevaka.

Rosévinet då, frågar du? Det förbrukas säkert en och annan flaska, men jag såg inte en enda berusad människa på de här dagarna, så det ryktet är garanterat överdrivet. 

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, Almedalen, Almedalen 2014, Tyresö, Val 2014, Fredrik Reinfeldt, almedalsveckan, Gotland, Visby, Moderaterna, demokrati, feminism, välfärd, Gudrun Schyman, media.

Hur svårt kan det vara att fördöma allt politiskt våld?

När Uppdrag Granskning, med sin ”leadsinger” Janne Josefsson, igår för en gångs skull gjorde ett program där man synade den politiska vänsterkanten, och det i form av våldsamma vänsterextremister, så kan inte alla på den politiska vänsterkanten stå upp och fördöma våldet.

En ”radioprofil” kallar JJ för nazist på Twitter. En representant för kulturvänsterns säger i DN att ”det inte alls går att jämföra vänsteraktivister som bara förstör med nassar som knivhugger”.

När samme JJ, vilket är den vanligaste infallsvinkeln, granskar högern, och gärna Moderater som gör bort sig, då förfasas vänstertyckarna och anser att JJ är en gudsgåva som demokratiskt sändebud.

När Vänsterpartiet utesluter ett antal våldsbejakande aktivister ur Ung Vänster, är det genast andra som lobbar för att de ska få komma med igen.

Hur svårt kan det vara att fördöma allt våld som sker i något slags politiskt syfte? Oavsett från vilken politisk flank våldet kommer.

Till sist några reflektioner efter att ha sett UG igår och hört eftersnacket:

1)      Gör arrangörerna av kulturhuvudstadsåret i Umeå ingen förhandskontroll på vilka man släpper upp på en scen?

2)      Har vi inte infört maskeringsförbud i demonstrationståg i Sverige ännu? Om inte, gör det.

3)      Att påstå att JJ är nazist är lika korkat som att säga att Nordkorea är en demokrati.

Relaterat: DN, DN, Resumé.

Bloggkollega i samma ämne: Antonsson.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, Vänsterpartiet, extremvänstern, debatt, AFA, högerextremism, våld, Umeå.