Stenson vs Zlatan

Nu, några dagar efter Idrottsgalan, talas det fortfarande om hur Henrik Stenson kunde få så många fler röster än Zlatan. Stenson och bragdvinnaren Olsson var i en klass för sig med Ibrahimovic som klart distanserad trea.

Om man tittar på kriterierna för priset så säger de följande:

”Jerringpriset delas ut en gång per år för årets bästa svenska idrottsprestation, företrädesvis sedd ur ett internationellt perspektiv.”

Med den formuleringen är det inte alls konstigt att Henrik Stenson vann. I en individuell sport får man inte ha en dålig dag, vilket faktiskt går som lagidrottare. Att dessutom vinna både den totala USA-touren och Europatouren samma år borde egentligen inte vara möjligt, eftersom det i princip inte tillåter särskilt många misslyckade tävlingar.

Visserligen är inte golf att betrakta som en ”folksport”, bortsett då kanske från just Sverige och några länder till, i England finns t ex många kommunala banor av bra klass vilket inte existerar hos oss. Däremot tror jag att det internationellt är minst lika stort att vara tung golfspelare, särskilt i USA, Australien och vissa delar av Asien där fotbollen, ännu, inte är lika stor.

Skulle priset däremot handla om vilken svensk idrottare som är ”störst, bäst, och tyngst” i ett internationellt perspektiv, då vore Zlatan given etta, tycker jag. Men nu handlade det faktiskt om prestation under 2013.

Sedan hur mycket Zlatans idiotiska kommentarer om damfotboll spelade in, det får vi aldrig veta. Att det spelade roll är jag övertygad om. Hans timing där var ju inte särskilt bra.

Mer förvånande är då att Johan Olsson kunde hota Stenson, med tanke på hur liten skidsporten är i ett globalt perspektiv. Men vi svenska gillar uppenbarligen våra svettiga och snoriga längdåkare. Det kanske har något med arvet efter Gustav Vasa att göra?

Alla pristagarna genom åren hittar du här.

Relaterat: AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om sport, idrott, fotboll, golf, Zlatan, Jerringpriset, Henrik Stenson, Idrottsgalan, funderingar, Johan Olsson.

 

Är alla dopade?

Så kom det då, det som de flesta känt på sig, och på senaste tiden, kanske motvilligt, tvingats inse. Lance Armstrong erkände att han under hela sin karriär dopat sig med allehanda medel.

En av världens mest beundrade idrottsmän har visat sig vara en fuskare och lögnhals. Det är svårt att tycka synd om honom, trots att han besegrat sin cancer på vägen. En bedragare är han och inget annat.

Jag kan inte påstå att jag är direkt förvånad. Handen på hjärtat, om jag säger dopning, vilka idrotter tänker du på då?

De som, förutom styrkelyft och andra obskyra kraftsporter, dyker upp i min skalle är cykel, längdåkning på skidor, tyngdlyftning och friidrott. Det förekommer säkert i andra idrotter också, men i dessa känns det som att det pågått, eller pågår, systematiskt på flera håll.

Vad beror då det på? Svårt att säga såklart, men jag har en teori.

När snacket inom idrotten går och känslan bland de aktiva på elitnivå börjar bli att man man inte dopar sig är man chanslös på segrar och medaljer. Då är man illa ute.

En sådan utveckling sker naturligtvis inte över natten utan tar många år. Jag tror att en historiskt tungt bidragande faktor, är de statliga dopningsprogrammen som gamla öststaterna ägnade sig åt. Därifrån har också en hel del av ”kunnandet” och preparaten kommit. ”Ryssfemma” förknippas ju inte direkt med ishockey, eller hur?

Vårt östra grannland Finland har ju också utmärkt sig via ett otal epodopade skidåkare. Utan att nämna några namn kan man faktiskt, så här i efterhand, fundera på de fantastiska finländska framgångarna i friidrott på 70-talet. Hade löparna verkligen rent mjöl i påsen, eller hade de schysst blod i blodpåsen?

Hur är det då med oss svenskar? Ja, om man bortser från något fånigt fall med efedrin i hostmedicin så har det, såvitt jag minns, varit några kvinnliga friidrottare och en cyklist som fastnat i näten.

Betyder det att svenska inte dopar sig? Jag vill gärna tro det. Mina argument för det är två. Dels är det sällan man ser den extrema utvecklingen på kort tid för någon elitidrottare som kännetecknar dopning, dels så finns inte de sociala incitamenten i vårt samhälle. D v s det finns andra vägar att bli framgångsrik, även om man har tuffa förutsättningar. Den möjligheten saknas i många andra länder.

Däremot tror jag inte ett dyft på de svenska proffscyklister som påstår att ”jag har aldrig sett eller blivit erbjuden förbjudna preparat”.  Det finns inte på kartan att tillhöra samma stall som superfuskaren Armstrong under ett helt Tour de France och inte märka eller förstå något!

Relaterat: AB, AB, AB, SVT, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om idrott, cykel, dopning, sport, Lance Armstrong, funderingar.