Boktips: Vi kom över havet

Boken handlar om de japanska kvinnor som emigrerade till USA under 1920-talet. De gav sig iväg med sockrade äktenskapslöften från japanska män och hopp om en ljus framtid. I de flesta fallen blev de mer eller mindre förda bakom ljuset. Den verklighet de kom till bestod ofta av hårt arbete på grönsaksfält och ett liv där de fick slita ont och i många fall fick utstå förnedrande behandling.

När japanerna anfaller Pearl Harbor 1941, genomgår kvinnornas liv ytterligare en försämring. I många amerikaners ögon blir alla med japansk bakgrund en potentiell fiende, och de behandlas också som sådana.

Författaren, Julie Otsuka, har skrivit boken i vi-form, för mig ganska ovant, men det känns både engagerande och lite nytt.

Jag kan varmt rekommendera den här lilla boken. Den är både tänkvärd, gripande och fängslande. Dessutom kan man enkelt göra den aktuella associationen till den form av ”hustruhandel” som en del svenska män ägnar sig åt, exempelvis från Thailand.

Köp den eller låna den på ett bibliotek när dig!

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om kultur,bokrecension, böcker, boktips, Japan .

Är elitidrott ideell verksamhet?

Den senaste veckan har debattvågorna gått höga kring det senaste förslaget om vem som ska betala för bevakningen vid idrottsevenemang och i så fall hur mycket.

På ena sidan i debatten står de som hävdar att idrottsevenemang är ideella, och att bråk vid matcher är ett samhällsproblem. På den andra sidan de som tycker att en konsert med Bruce Springsteen och en elitmatch i ishockey är ungefär samma sak.

För mig kokar frågeställningen ner till frågan om elitidrott är ideell verksamhet?

Mitt svar är både ja och nej, det beror på vilken sport och vilken nivå vi talar om.

Slår man upp ordet ideell, får man definitionen ungefär att det är en verksamhet som drivs utan vinstintresse. Ok, då kan man kanske hävda att hockeylag i Elitserien, som inte är bolagiserat, inte har något vinstintresse eftersom eventuellt överskott återinvesteras i nya spelare. Det då till skillnad från en klubb som är bolagiserad, och kanske börsnoterad, där överskottet, åtminstone i teorin, kan hamna i fickorna på giriga investerare.

Jag hävdar att t ex elitishockey, och elitfotboll på herrsidan i Sverige inte är att betrakta som ideell längre, oavsett organisationsform, och därmed borde regelverket justeras.

Har man spelare som tjänar över 100 000 kronor per månad, marknadsavdelningar, och staber med läkare, sjukgymnaster och tränare heltidsanställda, så är verksamheten inte längre ideell.

Egentligen är det inget konstigt med det. Det följer bara den internationella trenden. Ingen kan väl t ex påstå att Manchester United eller Real Madrid bedriver ideell verksamhet?

Jag tror att en bättre utgångspunkt för en definition, även om jag inser att det också är svårt, skulle kunna vara omsättning.  I fotboll omsätter flera klubbar uppåt 100 miljoner per år på herrsidan. Det bästa (!) damlaget, Tyresö Fotboll AB, räknar med att omsätta 20 under 2013.

Detta betyder såklart inte att alla klubbar med en viss omsättning automatiskt behöver ha polisbevakning som ett G8-möte på sina matcher. Det måste vara en bedömningssak.

Vem ska avgöra det då? Där kan jag till fullo hålla med klubbarna att de är helt utlämnade till polisens riskbedömning som sedan leder till en faktura. Väldigt konstig ordning. Det borde gå att hitta någon form av gemensam process, baserat på aktuella fakta och erfarenheter, som gör att polisen och klubben kan komma överens om behovet av bevakning.

Jag tycker alltså att det är helt riktigt att en elitklubb ska vara med och betala för polisbevakningen som vilken annan nöjesarrangör som helst. Vi talar om underhållning på toppnivå, inte Åshöjdens BK med korvlåda och lottdragning om kaffepaket i pausen.

Hur stor del klubben ska betala, det är en annan diskussion.

Mer i ämnet hittar du här.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN.

Andra bloggar om sport, idrott, Tyresö, ekonomi, pengar, fotboll, ishockey.

Rapport från Mittens Rike 3 – Hongkong

I Nanning splittrades vår grupp. Några drog till Hainan för bad och sol, några åkte hem och vi tog flyget till Hongkong.

Flygtiden var bara en dryg timme, men skillnaden mellan ”vanliga” Kina och Hongkong kändes mycket större än så. Här är alla skyltar både på engelska och kinesiska, här talar de flesta engelska. Skönt att kunna kommunicera och orientera sig på egen hand.

Via Airport Express gick det snabbt, billigt och smidigt att ta sig till hotellet. Vi hade valt att bo i Kowloon, och det ångrade vi inte. Här var man s a s mitt i smeten bland shopping, de flesta sevärdheter och många roliga och prisvärda restauranger.

Hongkong Island

Alternativet hade varit att bo på Hongkong Island, ön som är känd för sin häftiga skyline med skyskrapor där finans-branschen huserar. Dit åkte vi också och tog lokalbussen (ett mycket bra och prisvärt sätt att se närområdet) både till den berömda utsiktspunkten Victoria Peak och till Stanley Market, på södra delen av ön. Tyvärr var det lite dis och duggregn så utsikten blev inte vad vi hoppats.

Det sägs f ö att Hongkong har fler än 120 byggnader som är högre än 60 (!) våningar. I hela Hongkong bor det ca 7 miljoner, men eftersom de s k Nya Territorierna är bergiga och därför dyra att bebygga, försöker man klämma ihop sig så gott det går.

Mellan Kowloon och Hongkong Island åker man snabbt och lätt med de berömda Star Ferrys.

Rent allmänt fungerade kollektivtrafiken mycket bra, inte minst tunnelbanan som gör att man slipper bilköerna som är nog så påtagliga som i Beijing. Många fina bilar ser man, men inte en enda Volvo eller SAAB. En möjlighet för Geely, kanske?

Hongkong, liksom Macau, var brittiskt fram till 1997, men lyder nu under diktaturens Kina. Man har dock fått behålla sitt eget ekonomiska och politiska (!) system. Man kan på vissa håll se lokala politiker på banderoller, men frågan är hur fria de faktiskt är? När jag vill fotografera några som motdemonstranter till några som hyllar Falun Gong, så rullar de snabbt ihop sin banderoll.

Lokal politiker gör reklam.

"Motdemonstranter"

Många människor i Hongkong är buddhister. Förmodligen därför finns det flera fantastiska sevärdheter på det temat. Vi besökte ”Klostret med de 10 000 buddhafigurerna”.   Ett jättehäftigt, lite svårt att hitta, ställe där man avbildat Buddha i massor av gestalter.

Kulturbuddha

Dessutom åkte vi till Tian Tan, Lantau Island, i de Nya Territorierna, där man kan se världens högsta sittande Buddha, 27 meter hög. Riktigt majestätiskt mot horisonten.  Även där åkte vi lokalbuss bland bergen, ett intressant sätt att färdas. Mannen jag satt bredvid, ägnade den bergiga resan åt att utforska insidan på sina näsborrar…

Tian Tan

Annars är det mycket shopping i Hongkong. Här hittar man de exklusiva märkesbutikerna på rad. En rolig episod var när jag blev tilltalad av en man som ville sälja ”fake Rolex”. Det gjorde han precis utanför den ”äkta” Rolexbutiken…

Det finns flera roliga marknader, Temple Street Night Market och Ladies Market är de största. men kommer man från Kina känns produkterna igen, och är lite dyrare. Prutar gör man här också, rejält, och det är riktigt kul att bara gå där.

Däremot är de flesta elektronikprodukterna, som datorer och mobiltelefoner, inte billigare än i Sverige. Uppenbarligen ger vår konkurrenssituation resultat.

Ladies Market

Hongkongs Oscarsgala

Sammantaget är Hongkong ett riktigt häftigt ställe som jag kan varmt rekommendera. Sista dagen ramlade vi in i galan där de hyllar filmen som konstform. Entrén kanske är något för Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö nästa år?

De andra inläggen om Kina hittar du här och här.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om semester, Kina, ekonomi, Hongkong,  kommunism , turism, trafik.