Dysfunktionella familjer

För några dagar sedan dök det upp en bild i mitt flöde på Facebook, som berättade att det kan bli en fortsättning på en av mina absoluta favoriter bland TV-serier. ”Married with children”, eller på svenska, ”Våra värsta år”.

För de som möjligen inte känner till serien så handlar den om en dysfunktionell amerikansk familj där det i princip skämtas om allt, inklusive sex och religion. Arbetsnamnet när den startades upp var ”Far from Cosby”.

Familjen Bundy (döpta efter massmördaren Ted…) består av pappa Al, misslyckad skoförsäljare och mansgris, vars enda merit i livet består i att han gjort fyra touchdowns i en match på high school i sin ungdom, vilket han tjatar om i det oändliga.

Mamma Peggy har aldrig haft ett riktigt jobb och ägnar dagarna till att röka och handla från TV-shop.

Dottern Kelly är urtypen för en dum blondin som har framgång hos killarna, men knappast i skolan. Sonen Bud (döpt efter ölet Budweiser), slutligen, vill nå framgång hos tjejerna, men misslyckas ständigt och hånas av sin familj för det.

Att säga att en familj eller relation är dysfunktionell är detsamma som att säga att den inte fungerar.

Kanske är jag inte helt neutral, men i samband med denna nyhet kommer mina tankar osökt in på den rödgröna regeringen.

Betraktar man de fyra tyngsta namnen så är det uppenbart att det är en ”familj” som inte fungerar.

Det ena av Miljöpartiets språkrör talar i valrörelsen om att han minsann kan förändra svensk skola på 100 dagar. Det enda som hänt är att han spelat in en film, där han talar till skolpersonalen som de vore barn.

Det andra språkröret, förutom att hon bottenmålar sin båt med giftig färg, drar jämförelser mellan historiskt vidriga och systematiska förintelseläger och tragiska flyktingöden på Medelhavet.

Utrikesministern, den socialdemokratiska rockstjärnan som skulle ”frälsa” rörelsen bara hon kom hem, lyckas med konststycket att göra sig osams med båda sidorna i frågan om Palestina.

Statsministern, som inte minst, har till uppgift att samordna regeringens arbete lyckas uppenbarligen inte, ens utåt sett, få alla att dra åt samma håll.

Den senaste veckans opinionsundersökningar visar att väljarna också har uppfattat regeringens dysfunktionalitet, även om det finns några få undantag i Ygeman och Hultqvist, och straffar främst Socialdemokraterna för det.

Det ser ut som en tanke, men när vi om 10 år ser bakåt och betraktar regeringen Löfven, kanske just ”Våra värsta år” passar utmärkt som betyg på den här regeringsperioden.

Andra bloggar om politik, Stefan Löfven, Åsa Romson, Gustav Fridolin, Miljöpartiet, regeringen, Margot Wallström, Socialdemokraterna, funderingar, Al Bundy, samhälle, framtiden, Facebook.

Arbetarklassens överklass

Funderar i ljuset av pågående ”Kommunalgate” om varför det vi ser utspelas nu, händer gång på gång.

Självklart finns det inte ett svar på den frågan utan många faktorer som samverkar.

Fackföreningsrörelsen och Socialdemokratiska partiet bygger historiskt på att det finns en klasskamp att utkämpa. Kapitalister, godsägare, storbönder och adeln med sina privilegier har varit fiender att enas emot.

Usla arbetsförhållanden, avsaknad av rösträtt, låga löner har genom historien motiverat arbetarrörelsen att organisera sig både fackligt och politiskt.

Sveriges fantastiska ekonomiska utveckling efter andra världskriget spelade dessutom verkligen rörelsen i händerna.

Man kan lite raljant säga att ”rörelsen” har ridit på folkhemsvågen med Per-Albin och Tage som härförare.

Per-Albin Hansson

 Under den här tiden växte det också fram nya karriärvägar för den med rätt inställning och rätta åsikter. Det skapades jobb i alla kringorganisationer som byggdes upp, finansierade av olika avgifter från medlemmarna. 

Strategin var uppenbar att rörelsen tar hand om sina egna från vaggan till graven. Från Unga Örnar till Fonus…

Det har utan tvekan varit en framgångsrik strategi som under årens gång skapat en överklass inom arbetarklassen bestående av ombudsmän, fackliga ledare och politiker på olika nivåer.

Att engagera sig i partiet eller den lokala fackklubben har tyvärr blivit ett sätt att göra livskarriär istället för att vara ett förtroendeuppdrag under en period

Tyvärr verkar många som gör den resan glömma sina rötter snabbt och börja leva som de ”pampar” man kritiserar inom näringslivet.

Ett typexempel på detta ser vi nu. En pamp (Wallström) träffar en annan (Nordström) och så fixas saker till, utanför protokoll och styrelserum.

Min fixar sommarjobb på fackets konferensställen åt sina egna barn. Och det skulle inte förvåna mig det minsta om man utnyttjar RUT-avdrag för städhjälp i hemmet även om man utåt kallar dessa jobb för pigjobb.

Men är det så konstigt att vilja få det bättre i livet? Ligger det inte i människans natur att vilja klättra på samhällsstegen?

Jo, naturligtvis. Men det svåra blir när man glömmer bort vilka som är ens riktiga arbetsgivare eller genom svågerpolitik inom rörelsen riskerar att hamna i beroendeställning i sin myndighetsutövning.

När det avslöjas att man lever som dem man, rätt eller fel, kritiserar, så försvinner trovärdigheten snabbt och man avslöjas som en hycklare.

Politiken och arbetslivet har förvisso blivit mycket mer komplicerat sedan Ådalen 31, men den moraliska kompassen som visar vad som är rätt eller fel borde finnas kvar ändå, kan i alla fall jag tycka.

Andra bloggar om politik, ekonomi, facket, skatter, kommunal, regeringen, Margot Wallström, Socialdemokraterna, funderingar, Annelie Nordström, samhälle, framtiden, arbetarrörelsen.

David och jag

David Bowie är död. Han avled i cancer häromdagen, nyss fyllda 69 år.

Få artister har påverkat mig och betytt mer än Bowie. Den första skivan som jag köpte var ”David Live” inspelad 1974 i Philadelphia. Otaliga var de gånger när jag och mina killkompisar förfestade med Renat och Cola i mitt pojkrum till den skivan. Inte minst låtarna ”Changes” och ”Suffragette City” repeterades ett otal gånger under en kväll.

Efter den upptäckten jobbade jag mig s a s bakåt i hans karriär och fann mästerverk som ”Diamond Dogs”, med låtar som ”Rebel Rebel”och ”1984” och ”Young Americans” där en viss John Lennon figurerar i bakgrunden. Sedan var jag fast.

Modeikonen Bowie

Bowie har följt mig från tonåring till idag med varierande intensitet. Det som har fascinerat mig mest är hans mångsidighet och en drivkraft att alltid utvecklas.

Ett tydligt exempel på detta är hans samarbete med Brian Eno från Roxy Music. När deras skiva ”Low” kom ut 1977, var den något helt annat än Bowie skapat tidigare. Tunga, mörka syntlåtar med den långa, mystiska ”Warszawa” som kronan på verket. Inte på långa vägar lika tillgängligt som tidigare. Låtar som krävde flera genomlyssningar, helt med hörlurar, för att fastna.

Nästa skiva, ”Heroes”, med den fantastiska titellåten, har jag faktiskt köpt två gånger. Av misstag glömde jag mitt första exemplar i en sommarvarm bil, med påföljd att vinylen omvandlades till en berg-och-dal-bana…

Jag har bara sett Bowie live en gång. I juni 1987 på Eriksbergsvarvet i Göteborg, när The Glass Spider Tour gästade Sverige. Jag minns att jag blev lite besviken eftersom jag hade väntat mig fler av hans ”gamla” låtar. Men sådan var han, se mer framåt än bakåt. Att hans gamla polare Iggy Pop agerade förband förlät dock en hel del.

Andra minnen som kommer till mig är att ha dansat (!) till ”Let´s Dance” på den grekiska ön Mykonos och hans framförande av ”Dancing in the street” tillsammans med Mick Jagger, i samband med galan Live Aid 1985. De ser ut att ha uppriktigt kul tillsammans.

Mina favoriter

Utöver allt detta var han för mig även en modeikon och trendsetter i fråga om klädstilar. Alltid först, alltid elegant.

Jag inser att han betytt mer än jag har förstått och förstår också att den här texten är en slags sorgbearbetning för mig själv.

Samtidigt som jag skriver detta snurrar hans näst senaste skiva, ”The Next Day” i bakgrunden. Den kom, helt oannonserad, tio år efter den föregående. Helt i Davids stil.

Han gick t o m bort med stil. Kolla den vältajmade videon av låten ”Lazarus” från sista skivan ”Blackstar”. Ett minst sagt värdigt farväl.

Hoppas du har det bra David, vart du än är. Jag är övertygad om att det även där finns nya trender att skapa.

Fotnot. Den andra artisten som genom åren betytt mest för mig, Ulf Lundell, har gett ut ett helt album med just titeln ”Lazarus” (2005). Kan det vara en tillfällighet…?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, trender, Lazarus, Blackstar, döden, Mick Jagger, rock, livet, funderingar, Brian Eno, Ulf Lundell.