Hur jämställda är vi?

World Economic Forum (WEF) har kommit ut med en rankinglista över vilka länder som är bäst på jämställdhet mellan könen.

Island toppar listan, följt av Finland, Norge och Sverige. I botten återfinns länder som Jemen, Pakistan, Iran och Saudiarabien.

Rapporten jämför bland annat ekonomi, hälsa, utbildning och politiskt inflytande. En dröm för en statistiker att grotta ner sig i.

 Jag noterar att Sverige ligger i topp när det gäller demokrati på riksnivå. Vi har flest antal kvinnor i vårt parlament (då räknar jag inte diktaturen Kuba) och näst flest antal kvinnliga ministrar. Den dagen vi får vår första kvinnliga statsminister kommer vi stiga ytterligare på rankinglistan.

Just det tror jag är ett viktigt inslag i det fortsatta arbetet. Med kvinnor på toppositioner synliggör vi att detta är helt naturligt samtidigt som unga tjejer får förebilder. Tjejerna vet också att det inte handlar om kvotering utan kompetens och lämplighet.

Jag tror nämligen inte alls på att man kan kvotera fram jämställdhet. Däremot kan man synliggöra snedfördelningar och stimulera kvinnor att söka höga befattningar. Morötter istället för piska, alltså.

Det är också viktigt att stimulera kvinnligt företagande. RUT-reformen har skapat massor med företag som startats och leds av kvinnor. Inte minst kvinnor med invandrarbakgrund som annars kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Att stoppa RUT vore förödande för den utvecklingen.

Några andra iakttagelser från WEF-rankingen är att sekulariserade länder i allmänhet har kommit mycket längre än länder med stark religiös styrning av samhället. Därför är det lite förvånande hur Irland med sina rigida abortlagar kan ligga så högt som på plats 6.

Vi ska naturligtvis inte slå oss för bröstet när vi ser Sveriges placering på listan, utan fortsätta jobba mot full jämställdhet.  Men jag kan också konstatera att internationellt sett ligger vi skapligt till.

När är vi då klara med arbetet för fullständig jämställdhet mellan könen? Ja, förmodligen när den här typen av undersökningar inte behövs längre. I Sveriges fall kan man möjligen se målet framåt i tiden, men för kvinnorna i Pakistan och Iran kommer behovet att mäta och synliggöra finnas under lång tid, tyvärr.

Därför beklagar jag att den skjutna Malala Yousafzai inte fick Nobels Fredspris. Det hade varit en tydlig signal till alla bakåtsträvare och kvinnoförtryckare.

Rapporten i sin helhet hittar du här.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om politik, demokrati, religion, jämställdhet, aborter, Irland, samhälle, Sverige, diktatur, RUT, Malala Yousafzai.