Jag är inte i den positionen att jag behöver hyckla med superlativer och presenter utan kan tillåta mig några funderingar över vad hon egentligen åstadkommit.
Först ska man ha klart för sig att det inte var lätt för henne att bli vald som tredjealternativ. Sedan var det förmodligen inte världens enklaste att ta över efter dominanten Persson.
Men, vad blir hon ihågkommen för? Den första kvinnliga partiledaren för Socialdemokraterna, såklart, men vad mer?
Tyvärr blir det nog i första hand en trekantig chokladbit och en viss oordning på sin personliga ekonomi. Hennes släpiga och övertydliga sätt att tala till människor som om de inte begrep bättre kommer jag i alla fall inte att vilja lägga på minnet.
Till hennes fördel ska dock sägas att hon, genom att alliera sig med Miljöpartiet inför valet, försökte distansera sig från vänsterkrafterna i partiet. Tyvärr blev hon ganska raskt tagen i örat för det initiativet och kanske var det början till slutet.
Nu ska det bli intressant att följa det interna länksmideriet inom (S) för att hitta Monas efterträdare. Troligen inte lika bra som Tarantino men förmodligen i klass med en neurotisk Norén.
2 kommentarer:
Du menar Quentin Tarantino som gör våldsförhärligande filmer ("Where does all the dancing in musicals come from is my counter question when the ask me: Where does all the blood come from?) och Lars Norén som utan pekpinnar bl a provocerat fram debatter om främlingsfientlighet via sina uppsättningar?
Bara så att jag förstod dig rätt(?). Du är ju ändå kopplad till Kultur- och fritidsförvaltningen.
#Anonym# Nej, jag menar den prisbelönta Tarantino, som gör underhållande filmer de flesta människor förstår och uppskattar.
Nej, jag menar den Lars Norén som oftast gör uppsättningar som de flesta människor vare sig förstår eller uppskattar.
Sedan får du inte blanda ihop min privata blogg med min politiska roll. Här uttalar jag mig (och provocerar uppenbarligen) som privatperson.
Skicka en kommentar