lördag 1 augusti 2009

Clark Olofsson – en sorglig historia

Clark Olofsson, eller Daniel Demuynck som han numera heter, dömdes häromdagen till nio års fängelse för narkotikabrott. För vilken gång i ordningen han döms har i alla fall jag tappat räkningen på.
Han dök upp för första gången 1966 i samband med ett polismord i Handen och har sedan dess figurerat på löpsedlarna i samband med en del spektakulära brott. Nu är han 62 år och har tillbringat större delen av sitt liv i fängelse.

Jag vågar inte tänka på vad han genom åren kostat det svenska samhället, polisjakter, kriminalvård och rättegångar. För att inte tala om vad han kostat i psykisk och fysisk smärta för sina offer.
Han fick t o m chansen att plugga på journalisthögskolan som ett led i någon slags rehabilitering, antagligen på bekostnad av någon med riktig behörighet. Inte hjälpte det.

När han nu vill sitta av sitt straff i sitt nya hemland Belgien säger jag bara: Låt dem ta honom så sparar vi i alla fall några kronor! Det känns som att han har kostat det svenska samhället nog. När han kommer ut bör han vara 70+ och då kanske brotten inskränker sig till att råna sina medboende på något belgiskt ålderdomshem...

Relaterat: AB, Exp, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om ,, .

2 kommentarer:

Anonym sa...

Visst är det tragiskt. Tänk om han ändå vid något tillfälle gjort våldsamt motstånd och hamnat i vägen för en 9 mm i brösthöjd. Teorin om att alla kan vårdas tillbaka till normal medborgare torde härmed vara motbevisad...

Dick Bengtson sa...

Vad jag kan minnas har han alltid låtit någon kumpan stå för det fysiska våldet.
Nej, ibland får man som sagt inse att det är för att skydda samhället man tvingas låsa in någon. Inte för att rehabilitera.