Kontrakt, avtal eller information

Det moderata diskussionsförslaget om ett ”kontrakt” för invandrare där de informeras om de svenska lagarna och om svensk värdegrund har orsakat en lavin i bloggosfären.
Nu kommer nästa förslag som tangerar samma ämne, nämligen en omstart för integrationspolitiken. Att socialdemokraterna misslyckats inom detta område blir uppenbart när man får veta att det finns 105 stadsdelar i landet där sysselsättningen är under 50 % att jämföra med genomsnittets 77 %. Många av invånarna i dessa stadsdelar har utländsk bakgrund. Att sedan kriminaliteten i dessa områden är högre än i andra är inte så konstigt, utanförskap skapar frustration och vanmakt.

Att vänsterbloggare och –politiker skriker högt om diskriminering och flirt med högerextrema krafter är inte ett dugg förvånande. Det lustiga, eller tragiska, är att den i stort sett totala avsaknaden av självrannsakan. Varför har det blivit så här?
Tror vänsterdebattörerna att de människor som bor och lever i dessa områden trivs med sina liv? Tror vänsterdebattörerna att föräldrar i dessa områden vill se sina barn växa upp i utanförskap och arbetslöshet?

Jag känner många med invandrarbakgrund som på egen hand tagit sig ut från utanförskapet, som själva fixat sin egen integration. De har länge efterlyst den här typen av åtgärder och förslag. Alla är inte så starka att de klarar denna resa utan hjälp från samhället och ska vi fortsätta att ta emot utsatta människor med öppna armar, vilket är bra ur alla aspekter, kan inte den här utvecklingen få fortsätta.

Om man sedan väljer att knyta dessa åtgärder till ett kontrakt, avtal eller obligatorisk undervisning är mer en lek med ord. Att tydligare informera nyanlända invandrare om vad som gäller i Sverige handlar bara om att försöka ta igen den undervisning som de som föds här får i grund- och gymnasieskolan. Demokrati och jämställdhet är självklart för oss men hur självklart är det för någon som är uppväxt under Saddam Husseins diktatur eller i ett flyktingläger på Västbanken?

Sedan måste vi också skilja på asylsökande och människor som vill bli svenska medborgare. Om jag är på flykt från krig, diktatur och förföljelse borde min högsta prioritet vara trygghet och säkerhet, inte var i landet jag får bo.

Väljer jag sedan att söka medborgarskap i mitt nya hemland så är det väl inte ett dugg konstigt att landet ställer vissa krav på mig. Detta görs redan i många demokratier som till exempel Australien, Frankrike, Kanada och USA. Vilka dessa krav ska vara kan man alltid diskutera men jag är glad att mitt parti äntligen vågar ta tag i dessa frågor. Vi måste kunna debattera och diskutera dessa frågor utan att riskera att hamna i ”rasistfällan” varje gång.

Relaterat: DN, DN, AB, AB, AB, SvD.

Andra bloggar om integration, invandrare, rasism.