Nyopererad eller rapport från svensk sjukvård

Igår opererades mitt knä som spökat och omöjliggjort löpträning i snart ett år. Operationen gjordes med artroskopi och jag var vaken hela tiden. Från inskrivning via dusch, lokalbedövning, preparation, operation, bandagering, möte med opererande läkare, kaffe och macka, nytt bandage, utskrivning till hämtning av smärtstillande på sjukhusets apotek tog allt tre timmar. Ja, ni läste rätt, TRE TIMMAR! Ingreppet gjordes på Capio S:t Göran, Sveriges enda privatägda sjukhus. Passade på att tala med personalen om hur de upplever att arbeta på ett privatägt sjukhus. Flera hade varit med på hela resan, från vanligt sjukhus via landstingsägt bolag till privatägt och hade i stort sett bara positiva erfarenheter. Några reflektioner utifrån dessa samtal och egna intryck:

- Personalen upplever sig själva som effektiva och snabba.
- Man känner att beslutsvägarna är kortare.
- Jag kände verkligen att personalen var till för mig = service.
- Ingenting verkar omöjligt.
- Man jobbar systematiskt med att utveckla sina processer.
- Man har ett poänglönesystem där man kan påverka lön och ledighet.

Ett exempel på serviceviljan: Jag var tvungen att ta bilen p g a busstrejken och automaten sväljer bara betalning för tre timmar i taget. När jag berättade för damen i receptionen om min oro för P-böter så säger hon bara att i så fall ska jag komma upp med lappen till henne så fixar hon den! Hon erbjöd sig t o m att komma ner till parkeringen och hämta boten så jag skulle slippa gå med mitt knä! Nu fick jag inga böter, men i alla fall!
Jag förstår inte riktigt varför vissa är så rädda för privatiserad sjukvård. Det måste gå att överföra känslan och delaktigheten från S:t Göran även till vårdtunga områden i Stockholm. Har man bara rätta styr- och utvärderingsmodellerna från den politiska majoriteten så borde det gå alldeles lysande.
Alltså, ett stort TACK till teamet på Dagoperation avd 49 för mycket bra service och för att ni orkade lyssna och svara. Jag har numera har en ny favoritfilm efter Luc Bessons ”Det stora blå”, den heter ”Inside my right knee”, otroligt fascinerande. Att jag dessutom fick veta att jag har Europas finaste broskytor gör ju inte intrycken sämre.