Självklart ska inte svenska företag använda mutor som
arbetsredskap, vare sig i Sverige eller i andra länder.
Men jag kan inte riktigt låta bli att konstatera att vissa
saker helt enkelt inte går ihop.
Å ena sidan vill vi att våra företag ska bli framgångsrika, expandera
internationellt och bidra till vår tillväxt. Å andra sidan framställer vi oss gärna som
moralens väktare och vill påverka andra länder i en positiv inriktning, inte
minst gamla diktaturer som tar sina första steg på demokratins väg. Dessutom
fördömer vi stater som inte respekterar mänskliga rättigheter.
Det ska f-n till att vara företagsledare för ett globalt
svenskt företag!
När östblocket föll hamnade hela gamla Sovjetunionen i
limbo. Ingen visste riktigt vem som hade rätt att teckna avtal i statens namn.
De visste kanske egentligen inte ens om det fanns någon stat.
Några försigkomna
och fräcka affärsmän, idag kallas de visst oligarker, passade på att utnyttja
luckorna och skrev avtal med gamla partipampar om att köpa saker billigt. För
de pengarna köper man nu bl a fotbollsspelare i England…
Jag hade förmånen att jobba en period i gamla öst, strax
efter murens fall och kan bara konstatera följande: För att få saker gjorda
hade man två pengabuntar i varsin ficka, en med lokal valuta för småhandlarna
och en med dollar för de lite större fiskarna. Jag vill inte påstå att det
handlade om mutor, eftersom summorna var små, man kan snarare betrakta
det som ”dricks” eller tack-för-hjälpen-peng. Men de var en förutsättning för att få saker gjorda.
De frågor man kan ställa sig är:
1) Är
det bättre att försöka påverka en diktatur mot demokrati s a s inifrån dess
egna strukturer? Kan man i så fall säga att ändamålen helgar medlen?
2) Vill
vi att våra svenska företag ska kunna expandera utomlands i stor skala? Vill vi
samtidigt ha rättesnöret att hålla mänskliga rättigheter högst och viktigast? I
så fall finns det många länder vi inte borde göra affärer med som är mycket
större än Uzbekistan.
3) Ska
vi, en internationell fredsapostel, tillverka och exportera krigsmateriel? Och
hur är det då med de s k motköpsaffärerna?
Handen på hjärtat. Jag är inte förvånad att ett sådant här
fall dyker upp, även om detta verkar särskilt klantigt med pengar till någon
ung dam med bolag i Gibraltar. Jag är inte heller förvånad om det kommer fler.
Vi kanske måste sluta vara så aningslösa och våga ställa de känsliga frågorna
till oss själva. Hur vill vi ha det i framtiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar