Jag kan inte låta bli att dra en parallell med Ny Demokrati.
Kommer ni ihåg dem? De satt i Riksdagen 1991-94 och leddes av kändisarna Bert
Karlsson och Ian Wachtmeister.
Jag vet egentligen inte hur det gick till, men kan gissa att
Ian och Bert satt och pokulerade om hur svårt det skulle vara att bilda ett
parti och ta sig in i Riksdagen.
De
pläderade bl a för sänkta skatter och en kraftigt minskad invandring. Efter en
kampanj där de showade med röda plastbackar för att illustrera sin politik tog
de sig in i Riksdagen.
När Ian och Bert tröttnat efterträddes de av en viss John
Bouvin som inte tyckte om bistånd till Afrika för att det minskade (!)
barndödligheten.
Likheterna, som jag kan se, är framförallt att en rörelse
som växer väldigt snabbt, drar till sig människor som ledningen inte hinner att
s a s känna på pulsen. Detta gäller inte minst lokalt, där nationella röster som spiller över och
indirekt kan få in vilka stollar som helst i kommunfullmäktige.
Förmodligen är detta ungefär det som händer i SD. Det som
möjligen är värre är att rötäggen i det här fallet tillhör själva partitoppen.
När Jimmie Åkesson införde nolltolerans mot rasistiska utspel, trodde han nog att det
var diverse lokala dårar han skulle få utesluta, inte några av sina närmaste
kumpaner.
Ny Demokrati självdog efter valförlusten 1994 och gick så
småningom i konkurs. Trots att SD använder järnrör istället för plastbackar så
tror jag tyvärr inte på samma öde för dem, åtminstone inte i närtid.
Det betyder, som jag sagt tidigare, att vi måste våga ta
debatten i deras frågor, även om det kan kännas obekvämt för en del.
Andra bloggar om politik, samhälle, integration, SD, Sverigedemokraterna , rasism, SD, invandring, Jimmie Åkesson.

