Om det där med helgdagar

Förra veckan inföll Kristi himmelsfärds dag på torsdagen vilket förvandlade fredagen till en klämdag och möjlighet till fyra dagars ledighet för dem med möjlighet till att ta fredagen ledig.

Nästa vecka infaller vår Nationaldag på tisdag med måndagen till en klämdag. Alltså fyra dagar ledigt igen för den som har möjlighet.

Snart är det midsommar och då är det dags igen.

För inte så länge sedan var det påsk och dessutom första maj. Långledigt igen alltså för de som har möjlighet.

Visst är det skönt att vara ledig om man kan, men är det inte dags att reformera det där med helgdagar i ett modernt och sekulärt land?

De flesta av våra helgdagar finns på grund av vår kristna tradition, men måste vi ha det så i all evighet? Vi har ju separerat kyrka från stat.

Dessutom har dessa helgdagar en grav slagsida mot våren.  Under hösten finns bara Alla helgons dag, som alltid infaller på en lördag.

Utöver detta behöver vi jobba mer, inte mindre, för att klara de ekonomiska utmaningarna som kommer.

Därför är mitt förslag att långfredagen, Kristi himmelsfärds dag och första maj avskaffas som helgdagar. De är ju bara viktiga ”på riktigt” för en allt mindre skara.

Ta sedan en av dessa dagar och gör 7 juni till helgdag. På så sätt kan många fler festa loss och fira vår Nationaldag utan oro för arbete dagen efter.

Lagstifta sedan om en extra, flexibel, semesterdag för alla som jobbar. Då kan man lägga den var man vill. Kanske för att kunna få en långhelg under den mörka tråkiga hösten?

Med det förslaget tar vi ett första steg mot ett mer sekulärt Sverige och får dessutom en arbetad dag till för de flesta, vilket är bra för ekonomin.

Första maj då? Ja, de som fortfarande vill försöka hålla liv i en gammal vänstertradition kan ju plocka ut sin flexibla dag då.

Slutligen, varför talar vi om ”röda dagar”? Jag tycker gott de lika gärna kan vara blåa…

Andra bloggar om politik, tradition, religion, helg, funderingar, religionsfrihet, samhälle, helgdagar, demokrati, valfrihet, arbete, arbetslinjen.

Religion i svenskt arbetsliv

På senare tid har det kommit upp åtminstone två uppmärksammade fall där människors religiösa tro lett till konflikt och debatt om ifall religionsfriheten i Sverige skulle stå över andra regelverk.

De fall jag tänker på är barnmorskan som vägrade utföra aborter och sätta in preventivmedel samt kvinnan som vägrades jobb på SAS för att hon insisterade på att bära slöja till uniformen.

Jag känner personligen till ett annat fall, som inte kommit till offentligheten, där en personlig assistent vägrade laga fläskkött och servera öl till sin brukare p g a sin religiösa tro.

Om vi inte har gjort det tidigare, så är det hög tid att sätta ner foten nu!

Sverige är ett sekulärt land. Det betyder att religionen är en privatsak, något som man har full frihet att praktisera på sin fritid. Om vi accepterar religionsfrihet som ett argument för att inte följa de lagar och regelverk som finns på arbetsmarknaden, har vi kommit vilse i vårt samhällsbygge.

På samma sätt som yttrandefrihet ändå innebär att det inte går att säga vad som helst, borde det vara självklart att någons religiösa tro i ett sekulariserat land aldrig kan övertrumfa lagar och regler.

Den EU-dom som kom för ett tag sedan säger att om en arbetsgivare exempelvis har en beslutad klädkod så gäller den koden före eventuellt åberopande av religiösa regler. En bra och tydlig dom.

Det som känns extra provocerande i fallet med barnmorskan och SAS, är ett det verkar som det är organiserade kampanjer som drivs av religiösa organisationer, snarare än av en enskild arbetstagare. Bara det är ett hot mot vårt samhälle som måste bekämpas. 

Är man inte nöjd med våra lagar och regler så får man driva frågan om förändring politiskt eller fackligt. Det är så det fungerar i vår demokrati!

Ett normalt beteende borde ju annars vara att man inte utbildar sig till ett yrke där man på förväg vet att man inte accepterar de arbetsuppgifter som ingår. Eller att man inte söker arbete där man vet att det finns en klädkod man inte kan ställa upp på.

Har man ett service- eller vårdyrke där man träffar människor med olika värderingar är det extra viktigt att uppträda neutralt och inte riskera att provocera eller förolämpa någon med sin klädsel eller sina åsikter. Det borde vara självklart!

Hur det gick med den personliga assistenten? Såvitt jag vet fick vederbörande sluta sin anställning så fort missförhållandena uppdagades.

Andra bloggar om politik, integration, religion, migration, funderingar, religionsfrihet, samhälle, jämställdhet, fundamentalism, demokrati, indoktrinering, arbete, SAS.

Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.

Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.

När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.

Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 

Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.

Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.

Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

Andra bloggar om ekonomi, Tyresö, fritid, pensionärer, pensioner, SPF, PRO, samhälle, individer, träning, folkhälsa, Alzheimer .