Ekonomisk dopning inom idrotten

Uppdrag Granskning har grävt ner sig i Östersunds Fotbollsklubbs affärer. Klubbens starke man, och fd ordförande, står dessutom åtalad för ekonomisk brottslighet som skulle syftat till att gynna klubben.

Hur det var med den saken får rättsväsendet reda ut. Men hela historien pekar på ett systemfel inom framförallt fotbollen och ishockeyn.

Många elitklubbar, främst inom fotboll och ishockey brottas med ekonomiska problem. Ett resultat av allt högre spelarlöner som inte motsvaras av intäkterna.

Vem minns inte Leksands kommuns dribblande med campingplatser och gathörn för att hålla den krisande hockeyklubbens ekonomi över vattenytan? Hur mycket stoppar Skellefteå Kraft in i det lokala hockeylaget per säsong?

Själv var jag i högsta grad involverad i Tyresös satsning på damfotboll med ekonomiska saltomortaler för att klara de hutlöst höga spelarlönerna. Den klubben gick i konkurs och jag är idag glad, även om trycket var tungt, att jag var en av dem som sa nej när klubben ville ha mer pengar genom att sälja en läktare, som de inte ägde, till kommunen.

Vad består då systemfelet av?

Min uppfattning är att felet är tudelat:

1) Både fotbollen och ishockeyn har sagt nej till att låta ett företag äga mer än 49 % av klubbarna. Detta gör, såklart, att inga finansiärer vill gå in tungt om de inte får inflytande.

Man hade chansen för några år sedan då Riksidrottsförbundet föreslog att varje specialidrottsförbund själva skulle kunna avgöra den frågan.

Både ishockeyn och fotbollen sa, helt obegripligt, nej. Svårt att förstå varför man avsade sig den egna idrottens möjlighet att besluta. Ska man vara realistisk så är det i princip dessa två idrotter där en extern majoritetsägare på allvar skulle vara aktuellt.

2) Trots att man inte på allvar kan locka finansiärer att investera tungt så har man, så vitt jag vet, inte ens diskuterat ett lönetak. Det innebär att de accelererande spelarlöner äter upp allt större del av intäkterna.

Lite märkligt, eftersom lönetak inte är ovanligt inom elitidrotten. Till exempel tillämpar NHL ett tak som innebär att en klubbs samlade lönesumma för spelartruppen inte får överstiga ett visst belopp.

Resultatet av detta systemfel kan bli att det dyker upp kommunpolitiker eller andra som ”vill sätta kommunen på kartan” eller bygga monument över sig själva genom en framgångsrik idrottsförening.

När det gäller skattemedel kan man starkt ifrågasätta om dessa ska användas för att hålla en elitidrottsförening under armarna. Hur ädelt syftet än kan tyckas vara.

Elitidrott är sedan länge showbiz och eventverksamhet. Särskilt gäller det fotboll och ishockey (för herrar). Det har inget med folkhälsa att göra. Tiderna när de lokala stjärnorna jobbade på bruket eller som brevbärare parallellt med sin idrott, är sedan länge förbi.

Nej låt elitklubbarna finansiera sin egen verksamhet fri från skattemedel. Då kan vi tala om konkurrens på lika villkor.

För sin egen skull borde också ishockeyn och fotbollen våga släppa in majoritetsägare från näringslivet eller diskutera ett lönetak. Att sitta still och krama folkhemstanken fungerar inte på dagens elitidrott.

Vad får kulturen kosta?

Jag hade i veckan möjlighet att vara med på SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) årliga kulturkonferens. Temat i år var: ”Vi pratar om pengar”. Ett mycket intressant ämne, och ett tungt skäl till varför jag deltog. Här kommer några reflektioner.

Visste du att det finns en statlig myndighet som heter ”Myndighetenför kulturanalys”? Nu vet du.

Myndighetens uppgift är att ” …med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen, utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet.”

På deras hemsida kan man bland annat läsa att samhällets utgifter för kultur 2011 var 63 miljarder. Detta motsvarar nästan två procent av BNP. 60 procent av detta betalades av hushållen, 39 procent av det offentliga och en (1) procent kom från näringslivet i form av sponsring.

På ett annat seminarium fick jag reda på att av den totala ”sponsorkakan” så får kulturen 13 procent, jämfört med idrottens 73. En avsevärd skillnad alltså.

Kommer det då bli mer ekonomiskt utrymme för kultur i framtiden? Nja, det känns tveksamt. Även om alla vet att människan både behöver och mår bra av kultur, så är det, bortsett från biblioteken, ingen lagstyrd verksamhet, såsom skola och äldreomsorg och är därför, tyvärr, enklare att prioritera bort i tuffa ekonomiska tider.

I Tyresö satsar vi den största delen av kulturbudgeten på kulturskolan för barn och unga, där vi med skattemedel finansierar 70 procent av den faktiska kostnaden.

När det gäller jämförelsen mellan kultur och idrott tillhör jag dem som anser att vuxna, friska människor ska betala merparten av sitt idrottande och motionerande ur egen ficka.  

För kulturens del är jag inte lika kategorisk. Jag tror att det kan finnas skäl att med bidrag stimulera grupper och föreningar som skapar publika kulturevenemang även för vuxna medborgare. Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera på vilken nivå dessa ska ligga.

Att finansiera kulturarbetares eget introverta utövande är jag mer tveksam till. I det fallet tycker jag absolut man kan dra parallellen till vuxenidrott.

En sak stod i alla fall klar efter konferensen. Det finns potential för ökad kultursponsring. Kulturutövare av olika slag måste dock bara våga sälja sig själva och sin konst. Det handlar om paketering och marknadsföring.

Jag är helt övertygad att många fler företag är villiga att satsa pengar om de bara bättre förstod vad de köpte. Viktigt i det sammanhanget är också tydlighet i lagen så att det tydligt framgår att avdragsrätten även gäller just kultur. Kort sagt, kulturen måste bli bättre på att tala om vilket mervärde den levererar.

Relaterat: AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, SR.

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, idrott, Tyresö, SKL, bidrag, sponsring, funderingar.

Mjällbys minkar – idrottens vardag

Mjällby AIF mot Elfsborg i fotbollsallsvenskan borde inte ge några större rubriker. Båda lagen ligger i mitten av tabellen och kommer rimligen inte att förekomma i vare sig topp- eller bottenstrid.

Ändå skapar matchen känslor. Orsaken är att Mjällby planerar att låta en av sina sponsorer ställa ut ett gäng minkar i bur under matchdagen. På Listerlandet där Mjällby hör hemma är pälsdjursuppfödning nämligen en stor näring och dessa småföretagare är viktiga sponsorer till Mjällby.

Dagligen läser vi om hur stora internationella klubbar bollar med miljarder i sin verksamhet. Storstjärnor Ronaldo, Messi och vår egen Zlatan skriver nya kontrakt värda hundratals miljoner. Den verklighet som Mjällby, och de flesta andra svenska klubbarna, lever i är en helt annan. Här får man vara glad för alla som på något sätt vill bidra ekonomiskt till klubbens överlevnad.

Konflikten infinner sig när små sponsorer börjar ha åsikter om varandra. Mjällby är knappast i den positionen att de har företag som står i kö för att bli ensamma sponsorer och slanta upp de miljoner som krävs för en säsong i allsvenskan. Det kan man om inte annat se på antalet företagslogos på matchtröjorna. Därför måste de vårda och vara rädda om alla sponsorer de faktiskt har. Jag avundas inte klubbledningen i det här fallet.

Man kan naturligtvis ha åsikter om djur överhuvudtaget ska födas upp enbart för sin päls, men såvitt jag vet så sköts minkfarmarna enligt gällande lag. Gillar man inte det så är det lagen som ska ändras.

För Mjällbys, och alla andra mindre klubbars skull, hoppas jag verkligen att de fundamentalistiska djurvännerna ställer till något på matchdagen. Vill de ändra lagen ska de ta av sig maskerna och börja agera politisk.

Willy DeVille när det begav sig

Kommer någon förresten ihåg det gamla rockbandet Mink DeVille? Blir deras namn ”Minkby” om man översätter det lite kreativt?

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om sport, Mjällby, idrott, fotboll, Zlatan, Messi, allsvenskan, ekonomi, funderingar, Elfsborg.