Galavinnare 2016

För sjätte året i rad hölls ikväll Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö. Det är en av de saker jag är mest stolt över att ha initierat under mina år som ordförande i kultur- och fritidsnämnden.
I år gick biljetterna åt snabbare än någonsin och restaurang Energikällan var full till bristningsgränsen av glada och festklädda föreningsmänniskor.

Nanne Grönvall. En av gästartisterna.

Som vanligt vill jag passa på att påpeka att det är stort att bara bli nominerad. I de flesta kategorierna skull vi kunna dela ut många priser till välförtjänta människor.

Utmärkelserna detta år gick till:

Årets idrottsförening
Hanvikens SK

Årets kulturförening 
Teater Najkit 

 Årets ledare
Andreas Ehrenreich Tyresö Royal Crowns

Årets unga ledare
Ines Lindstedt-Hidiri Tyresögymnastiken

Årets eldsjäl
 Lars Larsson och Per Frykholm Tyresö Handboll

Årets idrottsprestation
Daniel Anglén, judoguld i Special Olympics

Årets kulturpersonlighet
Joy Deb, låtskrivare och producent

Kvällen överraskning var en nyhet, Juryns val. Ett sätt att uppmärksamma saker som kanske inte riktigt passar in i någon specifik kategori.
Dessa utmärkelser gick till ST-Cupen, Tyresö FF:s jättestora inomhuscup i fotboll samt till Göran Magnusson för hans mångåriga arbete med att dokumentera och förmedla kommunens historia.

Utöver dessa pristagare fick årets kulturstipendiater motta sina utmärkelser under kvällen.

Charlotte Krook, bildkonstnär
Aina Miyagi Mahnell, sångare
Elisa Moa Ralphsdotter Onegård, musiker

Ett stort grattis till alla pristagare. Motiveringarna kommer du kunna läsa på tyreso.se inom kort.

Andra bloggar om kultur, idrott, Tyresö, priser, glamour .

Att dyka eller inte dyka

Jag har aldrig varit något vattendjur. Visserligen tog jag ett och annat simmärke under uppväxten men någon ”mänsklig säl” har jag aldrig varit.
 

För ett antal år sedan, när jag fortfarande var vältränad, hade jag en tanke på att genomföra en Ironman, d v s simma 3,6 km, cykla 18 mil och avsluta med ett maratonlopp.  För att klara detta måste man kunna simsättet crawl. Jag anmälde mig till en crawlkurs för vuxna i Tyresö simhall och konstaterade att det inte var så lätt som på TV. Eller som min ”simfröken” uttryckte: "En del människor har bra högt vattenläge, andra har lite lägre. Du Dick, du har inget vattenläge alls…”

Så den drömmen fick fortsätta att vara just en dröm.

Däremot har jag sedan jag var liten och såg de fantastiska undervattensfilmerna av Jaques Cousteau på TV, haft en dröm att tyngdlös sväva under vattnet bland rockor, hajar och jättesköldpaddor. Snorkla har jag gjort tidigare, och gillat det skarpt, men aldrig provat att dyka med tuber.

I år firade jag jul och nyår i Thailands värme och nu äntligen skulle jag göra slag i saken. Efter lite rekommendationer från Sverige bokade jag en dags prova-på-dyk med en firma i Kao Lak.
 

Efter att ha blivit upphämtad med taxi hamnade jag och mitt resesällskap på en s k speedboat som med 30 knops fart i 90 minuter tog oss till Thailands svar på Maldiverna, Koh Tachai. En makalöst vacker plats.

Jag fick en alldeles egen, svensk, instruktör som började med att gå igenom säkerhetsrutiner och det teckenspråk som dykare använder. Så långt inga problem.

Sedan skulle jag få på mig utrustningen. Det är mycket prylar att hålla reda på. Munstycke och reservdito. Luftventil till västen man bär – svart knapp betyder släppa ut luft, grå knapp pumpa i luft. Eller var det tvärtom? Viktbälte, cyklop, simfötter stora som elefantöron, våtdräkt som ett korvskinn…

Till slut var jag redo att äntra det turkosa vattnet. Inte så graciöst, men i alla fall. Nu skulle det ske.

Vi skulle börja med några säkerhetsövningar. Ta ur munstycket och blåsa torrt och få ur vatten ur cyklopet. Allt detta 4 meter under ytan.

Redan där började jag så smått inse att jag inte är Cousteaus arvtagare. Känslan att inte riktigt lita på att det verkligen kommer luft ur munstycket när man stoppar tillbaka det i munnen, med tömda lungor, tilltalade mig inte. Att dessutom inte kunna låta bli att tänka ”ingen panik nu” gav hjärnan fel signaler. När huvudet dessutom blir fullt av tankar hur många meter som är kvar upp till ytan, blir det såklart fel.

Skam den som ger sig. Med hjälp av den sympatiske och ytterst pedagogiske instruktören, som höll mig hårt i handen, försökte jag igen. Efteråt berättade instruktören att vi hade varit nere i 15 minuter på ca 7 meters djup. Själv var jag fullt upptagen med att inte hyperventilera i munstycket och försöka räkna ut hur länge jag skulle behöva hålla andan innan jag nådde vattenytan igen. Knappast rätt fokus för en fantastisk naturupplevelse.

Lite sorgsen tvingades jag konstatera att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig att få dyka vid Stora Barriärrevet eller bland korallerna i Västindien. Möjligen snorkla, men inte mer än så.

Med lite distans till upplevelsen är jag ändå glad att jag försökte. Annars skulle jag ju aldrig fått veta.

Får jag, slutligen ge ett råd till de av mina följare som kanske har samma tankar som jag hade, så skulle det nog vara att börja redan hemma i Sverige. Då kan man kanske vänja sig vid utrustning och öva säkerhet med fötterna på bassängbotten, inte i dyningarna på havet.

Andra bloggar om semester, Thailand, turism, funderingar, Kao Lak, resor, dykning, Ironman, Koh Tachai, Tyresö, vatten, drömmar.

Namnsättning – en svår konst

Jag har under senhösten och fram till nu, haft förmånen att tillhöra en arbetsgrupp med politiker och tjänstemän, vars uppgift är att föreslå namn på gator och platser i nya Norra Tyresö Centrum.

Tyresö Centrum står inför ett stort omvandlingsprojekt som kommer att beröra hela området i många år framåt. Många nya bostäder, en ny ishall, mötesplatser för kultur och inte minst ett, till stora delar, nytt vägnät.

Arbetsgruppen har jobbat hårt och seriöst med alla infallsvinklar, från historiens vingslag till vad som enligt lantmäteriet och andra är god sed vid namnsättning.

Tyresöborna har varit väldigt engagerade och skickat in många bra, och i vissa fall fantasifulla förslag.

Några hörnstenar i gruppens arbete har varit:

Att namnen (självklart) inte redan existerar i närområdet

Att det inte bör uppstå förvirring var i kommunen de nya namnen ligger

Att det helst ska finnas en historisk anknytning till namnen

Att namnen ska vara lätta att uttala, även vid samtal till taxi på nattkröken…

Dessutom finns en praxis som säger att om man vill döpa något efter personer så ska vederbörande helst varit avliden en ganska lång tid. 

Det finns annars en risk för att det snart efter frånfället dyker upp ”lik i garderoben”, som kan förändra en positiv bild av personen i fråga. Bästa (eller sämsta) exemplet på detta är ”Viljo Nousiainens gångväg” i Göteborg, som hastigt, och mindre lustigt, fick byta namn efter Patrik Sjöbergs avslöjanden.

Att det inte är så lätt alla gånger visar den här gatan som jag hittade vid en inspirationspromenad i Hammarby Sjöstad i helgen.

Vem är det som hoppar? En fågel eller en korpidrottare? Är det i så fall höjdhopp, längdhopp eller stavhopp som avses? Och hur lätt är namnet att uttala klockan 02.39 i samtal med en taxiväxel…?

Vilka namn som gruppen till slut kommer att föreslå, blir inte offentligt förrän inför byggnadsnämndens beslutande möte.

Att temat är vatten är dock redan avslöjat och också att Norra Tyresö Centrum blir den första kommundelen som får ändelsen – gata i en del av namnen. Ett av många tecken att vi nu bygger stad i kranskommunens Tyresö.

Andra bloggar om politik, namn, Tyresö, gator, historia , funderingar.