Uppgivenhet

Vi översköljs sedan en tid dagligen av dramatiska bilder från Gaza och Israel. Den ena sidan visar skadade och blodiga civila, gärna barn, filmat med skakig handkamera ackompanjerat av sedvanligt kaos med gråtande mödrar och släktingar. Den andra sidan visar hur Hamas skickar raketer mot Israel och hur israeliska trupper kliniskt rensar upp bland ”terroristerna”.

Är det bara jag som känner en viss uppgivenhet? Är det bara jag som känner en stark känsla av deja-vu? Är det bara jag som tror att den enda lösningen är något verkligt radikalt?

Som jag skrivit tidigare finns det så många människor på bägge sidor som är uppväxta med misstro och hat mot den andra sidan, orsakat av egna erfarenheter eller propaganda.
Det finns så många människor på bägge sidor som aldrig upplevt hur det är att leva i fred och trygghet.
Det finns tyvärr så många människor på bägge sidor som tjänar på att underblåsa fiendskapen mellan folken av politiska eller religiösa skäl.
Det finns så många människor på bägge sidor som istället för luft verkar leva på doften av rädsla, hat och misstro.

Summan av detta blir ett psykiskt och fysiskt lidande hos civilbefolkningen på båda sidor som vi som lever i trygghet aldrig kommer att kunna förstå.

De lösningar som talas om i diplomatiska sammanhang är antingen två stater som erkänner varandra, varandras territorier och suveränitet eller att en stat där folken måste lära sig att leva tillsammans.

Jag vet inte om det är en framkomlig väg, det känns som om detta redan har prövats och misslyckats.
Jag har en del erfarenheter från Lettland via mina morföräldrar och andra släktingar. Där är den äldre generationen, 70+, fortfarande så förblindad av hat mot ryssar efter alla övergrepp att det ibland är omöjligt att tala samförstånd med dem. I takt med att den generationens inflytande minskar, och inte fylls på av yngre människor, så går det ju sakta men säkert mot en större harmoni mellan letter och ryssar men det tar tid.

Jämför man då detta med situationen i Palestina/Israel så känner i alla fall jag en uppgivenhet. Gamla presidenten Ronald Reagan sa en gång, när han trodde mikrofonerna var avstängda, vad han från hjärtat ansåg om den konflikten. I mina mörka stunder känner jag motvilligt att det kanske ligger något i det.

Vad han sa? Antingen vet du, eller så får du ta reda på det själv. Jag vill absolut inte upprepa det.

Relaterat: AB, AB, AB, SvD, SvD, DN, DN.

Andra bloggar om Israel, Gaza, Palestina.

Sparkad bloggare

En enhetschef på Migrationsverket har fått sparken för att han tagit ställning för Israel och mot ”terrorister” från Hamas på sin blogg. Detaljerna och turerna i det här specifika fallet är ju naturligtvis omöjligt att som utomstående ta ställning till men fallet reser ju onekligen några principiellt viktiga frågor.

Gäller inte den grundlagsskyddade yttrandefriheten den som bloggar?
Gäller inte sekretess och tystnadsplikt för den som bloggar?

Jag vill hävda att svaret på bägge frågorna är JA!

Självklart ska man kunna uttrycka sina åsikter i samhällsfrågor oavsett uttrycksform. Att blogga är, i det här fallet, jämställt med att skriva insändare, hålla ett politiskt tal eller bara tala med grannen över staketet.

Lika självklart är det för mig att man inte kan avslöja sekretessbelagd information eller företagshemligheter oavsett om det sker via en blogg eller på annat sätt.

Det svåra inträffar förstås om dessa båda självklarheter hamnar i konflikt med varandra. Om jag i mitt arbete t ex får reda på att min arbetsgivare ägnar sig åt, i mitt tycke, oetisk men inte olaglig verksamhet kan jag då ta ställning mot detta i min blogg? Tveksamt skulle jag vilja påstå, risken att skada arbetsgivaren är i det exemplet för stort. Skillnaden vore om verksamheten är olaglig.
Ett annat svårt fall vore om någon i en anonym blogg avslöjade företagshemligheter eller sekretessbelagd information. Ska man få vara anonym till varje pris även om man skadar företag eller enskilda?
I det aktuella fallet har Tingsrätten avgjort att den omplacering som föregick avskedet var olaglig men Migrationsverket tycker fortfarande annorlunda och väljer att utnyttja en paragraf i LAS och köper ut enhetschefen.

Alla fall som inte kan lösas i samförstånd är naturligtvis ett misslyckande men förekommer ändå. Jag har dock svårt att se detta specifika fall som ett angrepp på vare sig yttrandefriheten eller ”bloggfriheten” (om det nu är någon skillnad) utan snarare som en arbetsrättlig konflikt och de slutar som bekant ibland på det här sättet.

Relaterat: DN.

Andra bloggar om Migrationsverket, bloggare, yttrandefrihet.

Rollinlevelse

Boken Gomorra av Roberto Saviano säljer som smör och ger kanske författaren lite plåster på såren för att han måste gömma sig för att undgå neapolitanska maffians hämnd. Efter uppgifter om att maffian gett ut en egen version av boken där man censurerar vissa delar och framhåller andra kommer nu nästa fantastiska story.
Tre av skådespelarna i filmen anklagas för kontakter med maffian ”på riktigt”.

Seriösa skådisar eller kriminella typer? Ja, inte vet jag. Däremot vet jag att många seriösa skådespelare ”pryar” inför kommande roller. Jag har för mig att Rolf Lassgård tillbringade tid hos polisen inför sin roll som Wallander och även t ex Robert de Niro är känd för att göra djup research inför nya roller. Det var kanske det dessa italienare gjorde?

Skämt åsido så skulle det inte vara vare sig första eller sista gången med maffiainblandning i showbiz. Hela Las Vegas är ju uppbyggd av maffian och det är ju ingen hemlighet att en sådan som Frank Sinatra hade nära kontakter i dessa kretsar.

Undrar förresten om Stellan Skarsgård pryade hos Piratpartiet inför sina roller i Pirates of the Caribbean?

Relaterat: SvD, AB, DN.

Andra bloggar om film, kultur.