Ständigt denna Bodström

Ska han få ledigt? Kommer han hem? Stannar han i USA? Vad tycker Mona? Ska han skaffa ny frisyr? De senaste dagarna har Thomas Bodström varit på många löpsedlar och hans val mellan familj och riksdag har följts nästan lika intensivt som räddningen av de chilenska gruvarbetarna.

Jag har tidigare bloggat om det orimliga att göra ett bra jobb när man har så många järn i elden och anser så fortfarande. Däremot tycker jag det är tufft att ge sig iväg med familjen på ett äventyr, det ska han ha all heder av, även om det faktiskt skulle kunna vara en ”rädda-äktenskap-och-familj-resa” som fått ett annat namn.

Därför var nog hans beslut ganska enkelt av framförallt två skäl, varav familjen var det minsta.

Jag tror att det absolut tyngsta skälet till Bodströms avhopp från riksdagen är att distansera sig från Mona Sahlin. Ilija Batljans utspel om ”perversa” skatter ska ses i samma ljus.

Eftervalskrisen inom socialdemokratin kommer bara att accelerera fram till nästa kongress och då vill ingen sitta i samma båt som Mona Sahlin.

Ska man tolka Bodström ska man helst inte befinna sig i samma världsdel för att inte riskera att själv åka med i den utrensning som måste komma, om socialdemokraterna inte ska förvandlas till ytterligare ett missnöjesparti på vänsterkanten.

Mona Sahlin klamrar sig fast vid Bodström som en liten flicka, där någon försöker ta ifrån henne hennes favoritnalle.

Jag avundas henne inte, kanske förstår hon nu hur Pär Nuder kände sig när hon själv frös ut honom?

Att Bodströms avhopp även är ett gigantiskt svek mot de många (S)-väljare som kryssade honom i valet struntar han förmodligen i.

Relaterat: AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, Thomas Bodström, Riksdagen, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Pär Nuder.

Stolt men inte nöjd

Nyligen roade (?) jag mig med att läsa boken med ovanstående titel, skriven av Pär Nuder. Jag var lite nyfiken på maktspelet bakom Göran Persson och Mona Sahlin efter valet 2006 och dessutom brukar jag själv använda uttrycket när jag beskriver vår politik i Tyresö. Boken kom ut 2008 på Norstedts förlag och är ett slags blandning av självbiografi och politisk betraktelse.

Boken skulle lika gärna kunna ha fått titeln ”Jag är inte bitter, jag inte...” eftersom hela boken andas bitterhet. Bitterhet för att inte fadersgestalten Göran Persson stöttade honom hela vägen. Bitterhet över hur han manövrerades ut från maktens korridorer av Mona Sahlin.

Pär Nuder och jag själv har faktiskt en del gemensamt. Båda har vi en förälder som kommer från ett grannland i öst, Nuders far från Estland och min mor från Lettland. Jag känner väl igen hur han beskriver resan tillbaka efter självständigheten och den relativa fattigdom man mötte så nära Sverige men ändå så långt borta.

En sak som slår mig när jag läser boken är att Pär Nuder aldrig haft ett ”riktigt” jobb i hela sitt liv. Statssekreterare, talskrivare, statsråd men aldrig jurist som han är utbildad till. Knappast en ”role model” för en socialdemokrat alltså.
Visserligen blir politiken allt mer komplicerad och mångfacetterad men jag tror vi är ute på en farlig väg om för många av våra högsta makthavare saknar förankring i ett s a s vanligt arbetsliv.

De mest intressanta avsnitten i boken är när Nuder inifrån skildrar passiviteten och regeringens handlingsförlamning vid tsunamikatastrofen julen 2004 och hur han efter valet 2006 blev utfryst av Mona Sahlin och ersatt av Östros på ett synnerligen fult och fegt sätt. Att han kanske var för nära sammankopplad med Göran Persson kan jag förstå men sättet att avpollettera honom var inte särskilt snyggt.

Läs gärna boken, men låna den på biblioteket eller köp den i pocket. Den är inte så bra att den är värd att ha inbunden.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Pär Nuder, Göran Persson, Tyresö.

Persson, Nuder och nyckelben

Göran Perssons gamle hantlangare Pär Nuder har skrivit en bok med titeln ”Stolt men inte nöjd”. Det som skapat rubriker är ett avsnitt där Nuder, Persson och ytterligare en person festade i bastun på Harpsund. På vägen därifrån körde tydligen GP omkull på sin cykel i fyllan och villan med ett brutet nyckelben som resultat.
Vad är problemet kan man undra? Förutom att Nuder rent allmänt är bitter för att han fått foten av Mona Sahlin, alltså?
För mig och för många andra visar en sådan episod snarare att även statsministrar har mänskliga sidor och är på sätt och vis positiv. Sådant kan drabba den bästa och dessutom var det ju inte på väg hem från Nobelfesten det hände.
Skulle man bara kunna räkna Harpsundsekan som kappsegling vore GP kanske ett ”prospect” för medlemskap i det ärevördiga herrsällskapet Gomseglet!

Relaterat: AB.

Andra bloggar om Göran Persson, Pär Nuder.