Normaliseringen smyger sig på

För några veckor sedan blev det en intensiv debatt kring ett uttalande som simförbundets ordförande gjorde, kring att en affisch från ett idrottsförbund med en flicka som sköt luftgevär iförd slöja. Debatten kantrade, tyvärr som alltför ofta, och landade i om alla flickor var välkomna i idrottsrörelsen. Sakfrågan var istället om vi i Sverige ska normalisera ett plagg som i många stycken står för ett kvinnoförtryck, eftersom allt för många inte själva får välja om de vill bära plagget eller ej.

Lite senare dök det upp en bild från infarten till Gävle, där besökare välkomnades av en kvinna iförd slöja. Samma sak med den debatten. Vissa gick t o m så långt att de drog fram rasistkortet för att undvika den bakomliggande frågan.

Nu är det Friskis och Svettis tur. De kör en kampanj som illustreras av två skrattande flickor med slöja. Jag gissar att budskapet är att alla är välkomna i föreningens verksamhet. Det är naturligtvis bra, men ändå blir det så fel.

Självklart ska alla vara välkomna att idrotta och motionera. Det handlar inte om det.

Är det någon som på allvar tror att det det finns en femårig flicka som frivilligt skulle bära slöja varje dag när hon ser att många av hennes kompisar inte gör det?

Är det någon som på allvar tror att fler än en bråkdel av de unga kvinnor som nu bär slöja, skulle göra det 365 dagar om året om de inte kände det sociala trycket från sin familj och ”åsiktspoliser” i närområdet?

Nej, Friskis, ni gör många bra saker och jobbar hårt för att t ex inkludera människor med funktionsnedsättning i verksamheten. Men här har ni trampat fel. Jag förstår att ni vill säga att alla är välkomna, men det kunde ni gjort på ett helt annat sätt i ett sekulärt Sverige. Gör om och gör rätt! Ni är Sveriges största idrottsförening med över 550 000 medlemmar så ni har ett särskilt stort ansvar att skicka rätt signaler.

Vi har kommit alldeles för långt i vår strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män för att inte ta debatten. Det finns förvisso mycket mer att göra på det området, men att normalisera ett plagg som för så många står för ett kvinnoförtryck, är snarare att vrida klockan tillbaka.

Apropå debatten. Varför är det medelålders män och kvinnor till höger om mitten i politiken, som försöker skapa opinion kring denna viktiga framtidsfråga? Var är Gudrun Schyman och hennes gäng? Var är kulturministern, tillika idrottsminister?

Om vi inte är uppmärksammar den här ”smygnormaliseringen”, så ansluter sig fler och fler, i sin strävan efter godhet, till dem som tycker att ”det handlar ju om valfrihet”.

Jag är för valfrihet alla dagar i veckan. Men så länge flickor och kvinnor misshandlas, mördas och förtrycks när de vill bestämma om de vill bär slöjan eller ej, så är det inte vilket plagg som helst och får inte normaliseras i Sverige.

Terrorister och välfärdsstaten

Den senaste veckan har det debatterats livligt om Sverige ska hjälpa de svenska medborgare som anslutit sig till terrorsekten IS att komma hem.
Min åsikt i frågan är solklar. Som man bäddar får man ligga. Väljer man att resa till ett land i krig och ansluta sig till en terroristsekt som mördar, våldtar och som vill tvinga människor att leva i ett kalifat styrt av sharialagar, då har man avsagt sig all rätt till hjälp från Sverige.
Är det möjligt anser jag även att deras svenska medborgarskap ska dras in.

Men, vad händer om de på egen hand lyckas ta sig tillbaka till Sverige? Och då menar jag inte eventuella rättsprocesser för krigsbrott, utan med deras liv?

Är det någon som tror att de från dag ett tar ett jobb på bandet på Volvo i Göteborg? Inom äldreomsorgen i Örebro? Eller som utredare på länsstyrelsen?

Sannolikheten för det är, som alla förstår, minimal. Men hur ska de då försörja sig i Sverige? Förmodligen med hjälp av bidrag från vårt generösa välfärdssystem. Barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd. Listan kan göras lång.
Kanske är de traumatiserade. Kanske är de fysiskt skadade. Helt uppenbart är vårt välfärdssystem inte riggat för den här typen av fall. Heller.

Det verkar för de flesta ganska orimligt att man först frivilligt ansluter sig till en terrorsekt, för att sedan komma ”hem” och vilja få välfärdsstatens fördelar. Men så vitt jag, utan att vara expert, kan avgöra kan faktiskt så bli fallet.

Ta som exempel en person som skadats så fysiskt att den kommer tillbaka till Sverige med en permanent funktionsnedsättning. Är det då rimligt att vi ska försörja denna individ livet ut, med sjukbidrag, kanske personlig assistans och så småningom pension?
Nej svarar nog de allra flesta. Men så kan det faktiskt bli med dagens lagar och regelverk.

Helt uppenbart att detta är ytterligare ett skäl till varför vi snarast måste se över villkoren för våra generösa välfärdssystem. Annars är inte frågan om de kollapsar, utan när.

Andra inlägg i samma tema återfinns här och här.

Mer idrott för barn och unga längre upp i åldrarna

Sveriges Radio hade härom veckan flera inslag om hur anslagen från stat och kommun fördelas bland barn och ungdomar i föreningslivet. Fokus i inslagen var på skillnaderna mellan hur mycket pengar som går till killar respektive tjejer som idrottar.

I reportaget sägs att ”Under första halvåret 2018 gick ungefär 40 procent av pengarna som Riksidrottsförbundet betalar ut för barn och ungdomsidrotten till flickor och unga kvinnor”. I vissa kommuner går bara en tredjedel av pengarna till tjejerna.

Detta är i och för sig ett problem. Men ett större problem är hur man får in fler tjejer med invandrarbakgrund i idrottsrörelsen och, inte minst, hur man får barnen och ungdomarna att stanna kvar längre.

I många kommuner råder det brist på anläggningar. Föreningarna får inte tillgång till alla de tider de skulle vilja ha för sina aktiviteter.

Många av de här sakerna hänger ihop som jag ser det. Mina förslag till lösningar är möjligen några som idrottsrörelsen inte vill höra, men som förr eller senare måste upp på bordet.

Svenska idrottsföreningar måste ställa sig frågan vad de är till för. Vad är syftet med verksamheten?

Är det att ge barn och unga goda vanor och en meningsfull fritid? Eller är det att skapa elitidrottare för A-laget, VM eller OS? 

Hur vet föreningarna när de lyckats? Är det när man får fler unga att vara kvar i föreningen längre eller när någon som fostrats i föreningen tar VM-guld?

Min uppfattning är klar. Målsättningen för den absoluta majoriteten av idrottsklubbarna måste vara att öka bredden. Att få fler att stanna kvar i föreningen även i de sena tonåren.

Vad är då receptet?

Föreningarna måste tänka om och samarbeta mer när det gäller nyrekryteringen av småbarn. Det kan inte vara rimligt att föreningarna konkurrerar om femåringar! En femåring mår minst lika bra att vara hemma och leka med sina kompisar som att delta i någon föreningsaktivitet. 

Det är enkel matematik. Börja senare så slutar man senare. Inte konstigt att en femtonåring lägger av som börjat som femåring. Femtonåringen har ju redan en tioårig ”idrottskarriär” bakom sig. 

Att lägga av med idrotten i de tidiga, känsliga tonåren är inte bra, vare sig för individen eller för samhället. Det är just i den perioden som positiva, stabila fritidsintressen betyder mest.

Alltså, starta senare med föreningsidrott, men även att ta det lugnt de första åren. Ha färre träningstillfällen och uppmuntra barnen att prova olika idrotter. 

Varför ska en sjuåring spela fotboll under vinterhalvåret? Varför måste hockeysäsongen börja i augusti för en åttaåring? Kanske skulle man ha ett gemensamt mål för kommunens föreningar om antalet aktiva barn och unga.

All forskning visar också på att det inte finns något samband mellan att vara talangfull som knatte och bli framgångsrik som senior. Dessutom talar allt för att möjligheten att syssla med flera olika idrotter längre upp i åldrarna gynnar även elitrekryteringen. Dessutom växer barn och unga olika fort. Fysiken jämnar inte ut sig förrän i sena tonåren.

För att kunna behålla fler unga längre upp i åldrarna behövs även möjligheten att fortsätta utan att varva upp antalet aktiviteter. I nuläget är det nästan omöjligt för en fjortonåring att fortsätta med sin sport en gång i veckan för att det är kul även om man, just nu, inte vill satsa hårdare.

Dessutom måste föreningarna bli bättre på att rekrytera ledare och domare bland de som vill varva ner av olika skäl. De är idag ofta en outnyttjad resurs.

Sammanfattningsvis så kan vi med detta uppnå flera positiva effekter:

• Småbarnsföräldrar slipper dras med i hetsen att aktivera sina barn för tidigt i föreningslivet.
• Belastningen på våra anläggningar minskar. Hur gärna vi än vill kommer kommunerna aldrig kunna bygga ikapp dagens efterfrågan. Det är den ekonomiska realiteten vi lever i.
• Fler unga får en positiv och meningsfull fritid längre upp i åldrarna vilket både den enskildes hälsa och samhället tjänar på.
• En bättre rekrytering av ledare och domare i alla idrotter.

Kommer det här då betyda att Sverige får färre OS- och VM-guld på sikt? Nej, jag är helt övertygad om motsatsen. Fler talanger får chansen att hitta ”sin rätta” idrott och lyckas i den, om man slipper en alltför tidig specialisering.

Jag skulle önska att idrottsrörelsen själva initierar en seriös debatt i detta komplexa ämne. En måhända jobbig debatt att ta för vissa, men det måste göras.