Veronica Wagner – en hund begraven

Hon är den enda gymnasten i Norden som är kvalificerad att delta i OS. Hon är Sveriges enda stjärna i en tuff sport som framförallt lockar många tjejer. Aftonbladet har i en artikel konstaterat att 56 av 94 uttagna inte klarar SOK:s krav. Ändå får hon inte åka. Det måste vara något annat som ligger bakom. Vad kan man ju naturligtvis spekulera i men jag kan tänka mig några skäl.
* Hon är lite för kaxig och sticker ut på ett ickesvenskt sätt.
* Hon har gjort bort sig på något sätt, gentemot SOK:s sponsorer kanske. Eller fått egna pengar från sponsorer som inte är godkända av SOK.
Jag tror egentligen inget av dessa alternativ är särskilt realistiska, så det måste handla om prestige. Inget ont om ridsport f ö men av 14 uttagna ryttare finns hela sex stycken, 43 %, som inte är rankade bland de 100 bästa!
Jag kan faktiskt föreställa mig hur mycket slit det ligger bakom för att hamna i världstopp i en sport där alla stora nationer satsar. I Kina, USA, Japan och Ryssland är gymnastik jättestort. Man får offra allt i en sport som dessutom inte ger några miljoninkomster. Det har Veronica Wagner helt klart gjort. Ändå räcker det inte!

Skäms SOK! Vi behöver fler förebilder i tuffa tjejsporter, inte färre!

Vardagsglädje

Omstart för allsvenskan efter EM. Ibland har man känslan...
Tack Elfsborg, Sundsvall, Kalmar, Linköping och Bajen för ett litet tillskott i kassan igår.

Nyopererad eller rapport från svensk sjukvård

Igår opererades mitt knä som spökat och omöjliggjort löpträning i snart ett år. Operationen gjordes med artroskopi och jag var vaken hela tiden. Från inskrivning via dusch, lokalbedövning, preparation, operation, bandagering, möte med opererande läkare, kaffe och macka, nytt bandage, utskrivning till hämtning av smärtstillande på sjukhusets apotek tog allt tre timmar. Ja, ni läste rätt, TRE TIMMAR! Ingreppet gjordes på Capio S:t Göran, Sveriges enda privatägda sjukhus. Passade på att tala med personalen om hur de upplever att arbeta på ett privatägt sjukhus. Flera hade varit med på hela resan, från vanligt sjukhus via landstingsägt bolag till privatägt och hade i stort sett bara positiva erfarenheter. Några reflektioner utifrån dessa samtal och egna intryck:

- Personalen upplever sig själva som effektiva och snabba.
- Man känner att beslutsvägarna är kortare.
- Jag kände verkligen att personalen var till för mig = service.
- Ingenting verkar omöjligt.
- Man jobbar systematiskt med att utveckla sina processer.
- Man har ett poänglönesystem där man kan påverka lön och ledighet.

Ett exempel på serviceviljan: Jag var tvungen att ta bilen p g a busstrejken och automaten sväljer bara betalning för tre timmar i taget. När jag berättade för damen i receptionen om min oro för P-böter så säger hon bara att i så fall ska jag komma upp med lappen till henne så fixar hon den! Hon erbjöd sig t o m att komma ner till parkeringen och hämta boten så jag skulle slippa gå med mitt knä! Nu fick jag inga böter, men i alla fall!
Jag förstår inte riktigt varför vissa är så rädda för privatiserad sjukvård. Det måste gå att överföra känslan och delaktigheten från S:t Göran även till vårdtunga områden i Stockholm. Har man bara rätta styr- och utvärderingsmodellerna från den politiska majoriteten så borde det gå alldeles lysande.
Alltså, ett stort TACK till teamet på Dagoperation avd 49 för mycket bra service och för att ni orkade lyssna och svara. Jag har numera har en ny favoritfilm efter Luc Bessons ”Det stora blå”, den heter ”Inside my right knee”, otroligt fascinerande. Att jag dessutom fick veta att jag har Europas finaste broskytor gör ju inte intrycken sämre.