Jag kan erkänna att i tonåren trodde jag fortfarande på att
om alla bidrar och man delar på det mesta så får vi ett bra och solidariskt
samhälle. Jag trodde nog också att staten visste bättre och därför var bättre
på att fördela våra gemensamma resurser.
I takt med jag blivit äldre och mer erfaren, har jag insett
att den idén inte fungerar. Vi
människor, hur solidariska och medkännande vi än är, måste ha drivkrafter som
ger oss något tillbaka personligen. Jag kallar inte det för egoism utan för
något helt naturligt.
Varför ska jag jobba en extra övertidstimme när jag vet att
av den lönen går 70 % bort i skatt? Varför ska någon annan bestämma vad jag ska
göra med mina surt förvärvade slantar? Varför ska jag starta företag som
genererar nya arbetstillfällen, arbeta 80 timmar i veckan om det inte ger mig
något tillbaka?
Varför får jag inte välja skola och förskola till mina barn?
Mitt svar på dessa frågor leder till slutsatsen att mitt
samhälle har förtroende för min förmåga att själv fatta avgörande beslut och
låter mig också göra det. Mitt samhälle har förmågan att ge mig de incitament
jag behöver för att vilja jobba lite hårdare, men även bidra till den gemensamma
välfärden.
I mitt samhälle belönas den som jobbar och tar egna
initiativ.
Allt detta betyder inte alls att jag struntar i de människor
som av olika skäl har det svårt att klara sig på egen hand. Men å andra sidan
kan inte mitt samhälle i första hand organiseras utifrån detta, utan den rådande
normen måste vara den enskilda människans egen kraft och vilja att sköta och
ordna sitt eget liv.
Därför har jag engagerat mig i politisk och jobbar för en
moderat valseger i Tyresö, Stockholm och Sverige.
Vad jag vill uträtta i Tyresö kan du läsa här.
Vad jag vill uträtta i Stockholms läns landsting hittar du
här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar