Sextrakasserier och mansrollen

De senaste veckorna har präglats av debatten om sextrakasserier och övergrepp som i de allra flesta fall begås av män mot kvinnor. Ett antal kända män har konfronterats med gamla synder och i flera fall både polisanmälts och fått lämna jobb och uppdrag.  Det är jättebra att skiten kommer upp till ytan och jag hoppas att ämnet fortsätter att diskuteras även när media, i vanlig ordning, flyttar fokus till något annat.

Kampanjen #metoo får mig att fundera på vad som gör att vissa män, oavsett drogintag eller inte, tror sig ha rätten att bete sig som svin. Det får mig att fundera på min egen uppväxt.

Jag växte upp i Norrköping på 60- och 70-talet. Såvitt jag minns var det ingen som diskuterade dessa frågor. Vare sig i skolan eller hemma.

Jag minns några episoder som jag inbillar mig är tidstypiska i den värld jag, och många med mig, växte upp.

DB, 15 år, typ.

Den första är när fotbollslaget jag spelade i skulle ha säsongsavslutning, jag tror att vi var 15 år. Efter korv, läsk och prisutdelning plockade våra ledare fram en filmprojektor. De flesta av oss trodde nog att det var en film om fotboll. Kanske en klassisk stormatch. Döm om vår förvåning när det visade sig vara en porrfilm!

Våra ledare, schyssta gubbar i 40-årsåldern tyckte alltså att en lämplig film för ett gäng hormonstinna 15-åringar var en porrfilm? Jag ska bespara er handlingen, men jag minns att jag blev lite generad. Det blev säkert de flesta av mina kompisar också, men ingen sa ju något. Istället garvade vi och kraxade höhö med våra målbrottsröster.

Jag är helt övertygad om att ingen idrottsledare idag någonsin ens skulle tänka tanken.

Den andra episoden kommer från lumpen. Under grundutbildningen skulle man lära sig marschera i takt, skjuta, gräva skyddsgropar och annat. Mycket handlade om disciplin och befälen, oftast fanjunkare i 40-årsåldern använde ofta ett språk som var mycket nedsättande mot kvinnor. Det var vardagsmat att kalla de värnpliktiga för fi-or och kärringar om man inte hängde med.

Befälen trodde nog att de var roliga och vi värnpliktiga vågade inte, ens om vi hade velat, ifrågasätta deras s k humor.

Utan att veta, är jag även här övertygad om att ett sådant språk inte förekommer inom försvaret idag. Inte minst tack vare att allt fler kvinnor tjänstgör där idag.

Sista episoden hämtar jag från arbetslivet. Från 16-årsåldern jobbade jag extra som brevbärare på lördagar och skollov. Ett väldigt eftertraktat jobb som många ville ha.

Mellan de vuxna, manliga, arbetskamraterna, var det en klart sexistisk jargong som i fick passera. Även inför förmännen. De kvinnliga postanställda, som var i minoritet, fick finna sig i insinuationer om än det ena, än det andra utan att någon reagerade.

Detta skulle inte få förekomma idag.

Vad vill jag då säga med dessa exempel? Jo, att det faktiskt har skett en utveckling mot det bättre, även om vi, uppenbarligen, har en bit kvar. Det är absolut ingen ursäkt för de övergrepp som nu kommer fram, men möjligen en del av förklaringen.

Jag har aldrig haft några problem med min mansroll eller att förstå var gränserna går, men alla kanske inte utvecklats som jag.

Vad som nu är otroligt viktigt är att stå fast vid vårt mål om jämställdhet på alla plan och vara observanta på en del medeltidsfasoner som uppenbarar sig i våra utanförskapsområden där patriarkatet styr i mångt och mycket.

Om jag är feminist? Nej, jag är absolut för jämställdhet, men känner att just det uttrycket tyvärr kidnappats av PK-vänstern.

Andra bloggar om politik, ansvar, jämställdhet, våld mot kvinnor, funderingar, samhälle, sexuella övergrepp, övergrepp, debatt, migration, Sverige.