Lönelyft utan produktivitetsökningar – en ekonomisk härdsmälta

Många kommuner och regioner (landsting) vittnar om att de har problem med att få ekonomin att gå ihop. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna och många ekonomer kräver att staten ska öka anslagen till kommunerna så att de ska klara sitt välfärdsuppdrag.
Att öka intäkterna är nästan omöjligt. Det sätter utjämningssystemet och maxtaxan effektivt stopp för. Då återstår att sänka kostnaderna.

Den enskilt största kostnadsposten i en kommun och en region är den för personal. Förutom löner och pensioner så måste man även räkna in kostnader för lokaler, arbetskläder, datorer mm. I många kommuner har personalstyrkan tillåtits växa linjärt i takt med befolkningsökningen, utan att några stordriftsfördelar kunnat hämtas in. Förödande.

De senaste åren har vi dessutom sett ett lönerace för flera kategorier. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper har haft en positiv löneglidning. D v s lönerna har ökat mer än vad avtalen mellan fack och arbetsgivare angett. Anledningen är i många fall brist på utbildad personal vilket gjort att man t ex som lärare tjänat på att byta arbetsgivare och då passat på att förhandla upp sin lön.

Det är här vi har en stor orsak till att många kommuner och regioner går på knäna ekonomiskt.

Under våren har flera yrkesgrupper i offentlig sektor på olika sätt protesterat mot att deras arbetsuppgifter blivit flera och mer krävande.
I privata näringslivet är det sedan länge en praxis att löneglidning måste finansieras med ökad produktivitet. Med andra ord, det finns inte utrymme för extra lönelyft om man inte producerar mer. Det är egentligen helt naturligt. Alternativet är neddragningar och i värsta fall konkurs.

Med risk för att ”svära i kyrkan”, den matematiska sanningen verkar inte offentlig anställda förstå. Eller också vill man inte förstå. Ofta används brukarna/patienterna/eleverna som argument varför ”det inte går” att effektivisera. Man glömmer då att även de är skattebetalare och att skattehöjningar inte är ett evigt ymnighetshorn.

Det handlar inte om att dessa yrkesgrupper inte gör ett bra jobb. Det handlar inte heller om att ifrågasätta kompetensen hos personalen i offentlig sektor. Det handlar om ekonomi.

För att komma tillrätta med de galopperande personalkostnaderna krävs alltså att produktiviteten ökar. Även i offentlig sektor. Det går att åstadkomma. Inte alltid genom att jobba snabbare utan oftare med att jobba smartare, använda ny teknik eller våga ifrågasätta gamla invanda rutiner.

Att det går har många privata företag visat under många år. Nu är det hög tid för för kommuner och regioner att följa det spåret.

Om vi inte klarar det, går vi mycket kärva tider till mötes.

Sextrakasserier och mansrollen

De senaste veckorna har präglats av debatten om sextrakasserier och övergrepp som i de allra flesta fall begås av män mot kvinnor. Ett antal kända män har konfronterats med gamla synder och i flera fall både polisanmälts och fått lämna jobb och uppdrag.  Det är jättebra att skiten kommer upp till ytan och jag hoppas att ämnet fortsätter att diskuteras även när media, i vanlig ordning, flyttar fokus till något annat.

Kampanjen #metoo får mig att fundera på vad som gör att vissa män, oavsett drogintag eller inte, tror sig ha rätten att bete sig som svin. Det får mig att fundera på min egen uppväxt.

Jag växte upp i Norrköping på 60- och 70-talet. Såvitt jag minns var det ingen som diskuterade dessa frågor. Vare sig i skolan eller hemma.

Jag minns några episoder som jag inbillar mig är tidstypiska i den värld jag, och många med mig, växte upp.

DB, 15 år, typ.

Den första är när fotbollslaget jag spelade i skulle ha säsongsavslutning, jag tror att vi var 15 år. Efter korv, läsk och prisutdelning plockade våra ledare fram en filmprojektor. De flesta av oss trodde nog att det var en film om fotboll. Kanske en klassisk stormatch. Döm om vår förvåning när det visade sig vara en porrfilm!

Våra ledare, schyssta gubbar i 40-årsåldern tyckte alltså att en lämplig film för ett gäng hormonstinna 15-åringar var en porrfilm? Jag ska bespara er handlingen, men jag minns att jag blev lite generad. Det blev säkert de flesta av mina kompisar också, men ingen sa ju något. Istället garvade vi och kraxade höhö med våra målbrottsröster.

Jag är helt övertygad om att ingen idrottsledare idag någonsin ens skulle tänka tanken.

Den andra episoden kommer från lumpen. Under grundutbildningen skulle man lära sig marschera i takt, skjuta, gräva skyddsgropar och annat. Mycket handlade om disciplin och befälen, oftast fanjunkare i 40-årsåldern använde ofta ett språk som var mycket nedsättande mot kvinnor. Det var vardagsmat att kalla de värnpliktiga för fi-or och kärringar om man inte hängde med.

Befälen trodde nog att de var roliga och vi värnpliktiga vågade inte, ens om vi hade velat, ifrågasätta deras s k humor.

Utan att veta, är jag även här övertygad om att ett sådant språk inte förekommer inom försvaret idag. Inte minst tack vare att allt fler kvinnor tjänstgör där idag.

Sista episoden hämtar jag från arbetslivet. Från 16-årsåldern jobbade jag extra som brevbärare på lördagar och skollov. Ett väldigt eftertraktat jobb som många ville ha.

Mellan de vuxna, manliga, arbetskamraterna, var det en klart sexistisk jargong som i fick passera. Även inför förmännen. De kvinnliga postanställda, som var i minoritet, fick finna sig i insinuationer om än det ena, än det andra utan att någon reagerade.

Detta skulle inte få förekomma idag.

Vad vill jag då säga med dessa exempel? Jo, att det faktiskt har skett en utveckling mot det bättre, även om vi, uppenbarligen, har en bit kvar. Det är absolut ingen ursäkt för de övergrepp som nu kommer fram, men möjligen en del av förklaringen.

Jag har aldrig haft några problem med min mansroll eller att förstå var gränserna går, men alla kanske inte utvecklats som jag.

Vad som nu är otroligt viktigt är att stå fast vid vårt mål om jämställdhet på alla plan och vara observanta på en del medeltidsfasoner som uppenbarar sig i våra utanförskapsområden där patriarkatet styr i mångt och mycket.

Om jag är feminist? Nej, jag är absolut för jämställdhet, men känner att just det uttrycket tyvärr kidnappats av PK-vänstern.

Andra bloggar om politik, ansvar, jämställdhet, våld mot kvinnor, funderingar, samhälle, sexuella övergrepp, övergrepp, debatt, migration, Sverige.

Skilda valdagar?

I media och i kulisserna pågår en intensiv diskussion om Anna Kinberg Batras vara eller icke vara som partiledare för mitt parti, Moderaterna.
Den utlösande faktorn är opinionsmätningar som visar att väljarnas förtroende i ett av partiets starkaste fästen, Stockholms Län, minskat rejält.
Opinionsmätningarna av detta slag handlar i regel om rikspolitik. Men eftersom alltför många väljare röstar lika i alla tre valen, riksdag, landsting och kommun, så är finns såklart en risk att ett misslyckande i riksdagsvalet spiller över på kommunerna. Även om det i många kommuner finns en positiv röstsplittring för Moderaterna, d v s att man får fler röster lokalt än till riksdagsvalet, så skulle förmodligen ett dåligt resultat i riket påverka kommunvalen negativt.

Många kommuner i Stockholms Län har sedan länge styrts med Moderaterna i kommunledningen. De ledande moderata kommunpolitikerna gör, och har gjort, ett jättebra arbete med att utveckla kommunerna och därmed regionen till landets tillväxtmotor.
I många moderatledda kommuner är också medborgarna väldigt nöjda med hur deras hemort sköts.

Därför är det inte så konstigt att det finns företrädare som får kalla fötter. ”Ska vi, med kontroll på ekonomin och nöjda medborgare, förlora makten för att partiet misslyckas i riksdagsvalet?”

Jag har varit med som aktiv i tre valrörelser, varav de två senaste som mycket aktiv kampanjdeltagare. Utöver detta träffar jag väljare så gott som dagligen.
Jag kan intyga att alltför många väljare har dålig koll på skillnaden mellan vad deras lokala partier står för. I Stockholm finns dessutom inga lokala medier som bevakar det dagliga politiska livet i kommunerna.
Det är alltså väldigt svårt att nå ut med allt positivt som händer lokalt.

Vad är då lösningen? Ja en variant skulle kunna vara skilda valdagar. På så sätt skulle förhoppningsvis inte den lokala politiken drunkna i rikspolitik.
Med skilda valdagar skulle förmodligen också fler medborgare ta sig tid att sätta sig in i vad deras lokala företrädare uträttat och hur de vill utveckla kommunen.

Att dela på valdagarna på detta sätt är vanligt i många länder och den aktuella debatten gör det bara än mer angeläget att fundera på om det även skulle passa för Sverige.

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, kommuner, funderingar, samhälle, framtiden, riksdagen, debatt, Moderaterna, val, Anna Kinberg Batra, Sverige.

Svenskt medborgarskap – något att kämpa för

Att bli medborgare i Sverige, om man inte är född här, är alldeles för lätt idag. I dagsläget krävs att den sökande:

• Kan styrka sin identitet
• Har fyllt 18 år
• Har permanent uppehållstillstånd (PUT)
• Har bott i Sverige en viss tid (i regel fem år)
• Har levt ett ”skötsamt” liv i Sverige

Jag tycker inte att detta räcker. Att bli medborgare i ett av de bästa, mest toleranta och rikaste länderna i Sverige måste vara svårare än så. Något att faktiskt kämpa för.

Därför vill jag till dessa punkter lägga till några.

 Godkänt test i svenska språket. Både muntligt och skriftligt. Vilken nivå det ska ligga på kan säkert diskuteras, men jag tycker att kunskaper motsvarande åk 7 kan vara rimliga. Utan språket finns det ingen möjlighet att bli en del av sitt nya land.

Godkänt test i samhällsorientering. Där skulle ingå svensk historia, rättigheter och skyldigheter, jämställdhet m m.

Egen försörjning i fem år. Det kan inte vara ok att komma till Sverige, aldrig hitta en egen försörjning och ändå kunna bli svensk medborgare.

Medborgarskap på prov. Om man begår grova brott inom fem år från det man fått sitt medborgarskap, ska detta kunna återkallas.

Utöver detta vill jag skärpa den karenstid som gäller för de som dömts för brott i Sverige. D v s det ”skötsamma” livet. För exempelvis s k hedersrelaterade brott vill jag införa livstids karens. Vi ska inte ha svenska medborgare med den människosynen.

Hur ska man då öka attraktiviteten i medborgarskapet? Mitt förslag är att koppla det till delar av vårt generösa välfärdssystem. För att fullt ut få ta del av detta skulle i så fall krävas svenskt medborgarskap. Vilka delar och hur, kräver naturligtvis en noggrannare utredning.

Att ställa krav för att erhålla medborgarskap är i grunden inget konstigt. Det finns många länder som kräver mycket mer än Sverige för medborgarskap.

Att fullt ut bli svensk måste vara värt att kämpa för!

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, medborgarskap, funderingar, samhälle, framtiden, integration, debatt, välfärd, bidrag, migration, Sverige, asyl, religion, ekonomi.

Fascistiska undersköterskor?

Som hyfsat ny landstingspolitiker i Stockholm vill jag såklart lära mig mer om hur saker och ting fungerar, förutom ur mitt eget medborgarperspektiv. Ett sätt att lära mer om sjukvården är att läsa den utmärkta tidningen Dagens Medicin.
Där kan man på ett populärvetenskapligt språk få till sig artiklar om utveckling, innovationer och annat inom vården och forskningen. Tidningen innehåller också en generös debattsida.

I förra numret finns en debattartikel publicerad av en person som är styrelseledamot i Socialistiska läkare (!). vederbörande svänger sig med citat från Marx och skyller den påstådda bemanningskrisen inom sjukvården på ”…arbetet är främmande eftersom produkten av arbetet tillfaller någon annan…”.

Jag måste erkänna att jag inte kände till att det fanns något som hette ”Socialistiska läkare”, som uppenbarligen organiserar läkare med politiska sympatier långt till vänster. Borde inte facket vara rätt kanal för att driva frågor om medarbetarinflytande?

I Sverige är det inte så vanligt med interna konflikter inom facket mellan olika politiska åskådningar. Det finns några exempel från malmfälten där kommunister och socialdemokrater stridit om makten i de lokala fackklubbarna, men annars är vi förskonade från dessa yttringar. Då räknar jag såklart inte den socialdemokratiska indoktrinering som alla LO-förbund ägnar sig åt, förstås...

I södra Europa är det mer vanligt med olika fackförbund, beroende på politisk tillhörighet. I Italien finns det t o m fotbollsfans som organiseras utifrån politisk färg. Ni kan ju tänka er en match mellan kommunisternas lag och fascisternas i Serie A…

Utifrån de ”Socialistiska läkarna” kan man fundera på hur det skulle se ut om även andra yrkesgrupper inom vården skulle organisera sig utifrån sina politiska värderingar.
Vad sägs om ”Fascistiska undersköterskor”, ”Konservativa sjuksköterskor” eller ”Liberala kirurger”?

Någon som tror att en debattartikel från ”Fascistiska undersköterskor” skulle få passera obemärkt? 

Vi har förvisso föreningsfrihet i Sverige, men jag tror att både den svenska modellen och inflytandet för medarbetarna tjänar på att kanaliseras via fackföreningarna och då fokusera på det man borde. Inte driva politik kamouflerad som önskemål om medinflytande.

Förmodligen blir sådana här kampanjer kontraproduktiva och skadar majoriteten av läkarna som jobbar stenhårt och inser att ”produkten av arbetet” inte ska tillfalla dem själva, utan dem de är till för, nämligen patienterna.

 Andra bloggar om läkare,sjukvård, patienter, vård, politik, samhälle, landstinget, funderingar, hälsa, facket, valfrihet, vårdval, debatt, LO.

Reinfeldt och eftermälet

Den senaste veckan har en stor del av den politiska debatten handlat om hur mitt parti, Moderaterna, har omprövat sin politik kring migration och integration. Samtidigt har några tidigare medarbetare till Fredrik Reinfeldt uttalat sig i frågan på olika sätt.

Mina tankar i ämnet kommer från en gräsrotsnivå, utan insyn i vare sig partistyrelse eller alliansregeringar, utan baseras på vad jag sett och hört under den här tiden.

Vissa debattörer erkänner att Alliansregeringen kunde gjort saker både tidigare och annorlunda. Några hävdar däremot med emfas att politiken som fördes var rätt och att de fortfarande står bakom en frikostig asylpolitik.

Som lök på laxen framträdde Fredrik Reinfeldt själv i helgens avsnitt av ”Skavlan” och framhärdade där sin ståndpunkt utifrån det kända ”öppna-era-hjärtan-talet”. 

Anders Borg, hans gamle parhäst avslöjade igår, i ett klipp från en kommande intervju, att överenskommelsen med Miljöpartiet, den s k MÖKen, inte var så bra och att alliansregeringen, eller bara Moderaterna, borde gjort upp med Socialdemokraterna i frågan på ett tidigare stadium.

Några borgerliga debattörer tycker att det är oschysst att kritisera den mest framgångsrike moderata partiledaren och tycker att vi endast ska se framåt.

Jag håller med i mycket av detta. Fredrik Reinfeldt är den, hittills, mest framgångsrike moderata partiledaren med två vunna val i rad, en sammanhållen alliansregering och en politik som i många stycken är grunden till att Sverige i dag går så pass bra ekonomiskt. Det ska han ha all respekt för.

Tyvärr pekar just detta på varför vi inte agerade snabbare i flykting-, asyl- och migrationspolitiken. Reinfeldts personliga övertygelse om att hans linje är rätt, fungerade även internt som en våt filt, med undertexten rasist, för alla försök att debattera volymer, vad vårt välfärdssystem klarar och andra frågor kopplade till ämnet. Man ifrågasätter inte en valvinnare!

Detta faktum gjorde att den, enligt mig, största framgångsfaktorn med Nya Moderaterna inte fungerade inom detta område. Nämligen förmågan att lyssna på medborgarna, förstå deras problem och orosmoln och utifrån detta formulera politiska lösningar. Några riksdagsledamöter och något statsråd försökte, men fick inget gehör hos partiledningen.

Fredrik Reinfeldt sa bl a så här i sitt segertal efter valet 2006: ”Vi vågade utmana oss själva, vi vågade erkänna fel, vi vågade utvecklas,…”*) Uppenbart ett segerrecept, utom då i migrationsfrågan där inga fel erkändes…

Själv har jag försökt initiera en saklig debatt i dessa frågor sedan 2009, men jag är ju som sagt bara en lokalpolitiker utan reellt inflytande i rikspolitiken.

För att kunna förändra sig till det bättre måste man ibland ta sin utgångspunkt i historien. Det handlar inte i första hand om att kritisera utan att lära sig av sina misstag. Att inte lyssna på folks ängslan och oro i det här fallet var ett misstag och är förmodligen den största orsaken till SD:s framgångar. Man kan inte både ha kakan och samtidigt äta den!

En annan felanalys, påstår jag, från dem som hävdade att Sverige historiskt är byggt på invandring och det gått bra, är att de människor som är på flykt nu inte är från Europa som tidigare oftast varit fallet. Att integrera balter, finländare, välutbildade iranier eller människor från forna Jugoslavien är en helt annan sak än flyktingar med generellt sett låg utbildning och många gånger en helt annan syn på samhället än vår jämställda och sekulära. 

Man får heller inte glömma bort att de industrijobb som fanns fram till 90-talet har blivit avsevärt färre och att arbetsmarknaden idag kräver mer av den som ska rekryteras.

Redan idag tar det åtta år innan hälften av våra invandrare kan försörja sig själva. Om vi inte förändrar politiken finns det en uppenbar risk att den ”ställtiden” snarare blir längre än kortare.

Jag tycker det är bra att Moderaterna som parti har ändrat ståndpunkt och omprövat sin politik även om det är i senaste laget. Nu handlar det om att få framförallt Socialdemokraterna men även vissa andra allianspartier att förstå att en generösare asylpolitik än övriga EU inte går att kombinera med vår generösa och positiva välfärdspolitik.

Vi ska självklart fortsätta att ta emot människor i nöd, men måste ompröva många delar i mottagandet och integrationen för att lyckas.

*) Källa: Fredrik Reinfelds bok ”Halvvägs”

Andra bloggar om politik, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Alliansen, invandring, Socialdemokraterna, funderingar, integration, samhälle, framtiden, migration, debatt, välfärd, flyktingar, rasism, SD, Anders Borg.

Politikens semantik

Politik handlar allt mer om att ”sätta agendan”. D v s bestämma vilka ämnen den politiska debatten ska handla om. Det handlar om att hitta ”den ultimata konfliktytan”. Kort sagt vill alla att samhällsdebatten ska handla om ämnen där just vårt parti har den bästa lösningen och där vi också vet att en majoritet av väljarna tycker som vi.

Under de senaste veckorna har den s k välfärdsutredningen debatterats flitigt. I den har utredaren, Ilmar Reepalu, föreslagit ett ”vinsttak” för företag verksamma i ”välfärden”.

Motivet till utredningen, som i mångt och mycket är en eftergift från regeringen till Vänsterpartiet, är pratet om ”övervinster”.

Här måste man ge vänsterpartierna ett erkännande. Jag har i debatten inte hört några åsikter om själva språkbruket, utan de flesta verkar acceptera de ord som är satta av vänstern.

Vinsttak?

Sanningen är ju att de flesta av dessa ord och begrepp är av kategorin hitte-på, fabricerade för att du ska sympatisera med dem som vill stoppa alla privata alternativ i välfärden.

Ta till exempel övervinst. Logisk sett borde det då finnas ett motsatsord. Talar vi då om undervinst eller möjligen överförlust? Jag har aldrig hört någon företagsledare jublande berätta att ”i år gjorde vi övervinst” eller sorgset tala om ”den dåliga försäljningen ledde tyvärr till undervinst".

Apropå välfärden. Vem har definierat det ordet till att bara omfatta sjukvård, skola och omsorg? 

För mig är välfärd så mycket mer. Att infrastrukturen fungerar, att vårt samhälle är tryggt att vistas i, att distribution av mat och dryck fungerar, tandvård… 

Eller är det kanske nästa steg i vänsterstrategin, att även ICA och bevakningsbolagen ska förbjudas göra vinst? COOP blir förmodligen undantaget…

Och så har vi ordet vinsttak. Smaka på det. Om det ordet fanns på riktigt så borde det väl finnas ett vinstgolv också? D v s den minsta vinst som ett företag kan uppnå innan staten går in och stöttar…

Eller möjligen ett förlustgolv? Kanske borde det införas som den maximala förlust som en offentligt driven verksamhet fick ha innan den läggs ner?

Har då borgerligheten inga liknande begrepp? Jodå, två exempel som alliansregeringen 2006 lyckades mynta är jobbskatteavdrag och utanförskap. Två begrepp som lever och frodas i debatten sedan dess.

Ja ni hör ju själva, det gäller att tänka efter innan man accepterar ett begrepp och aningslöst börjar använda det.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt, välfärd, vinster, företag, vård, omsorg.

Om solen slocknar

Min far hade ett uttryck, bland många, som han ofta använde. Han sa att ”om inte om varit, hade jag varit amiral”. Det han syftade på var att han under kriget var stamanställd som signalist i flottan och kanske kunde gjort karriär inom försvaret, men annat kom i mellan.

De senaste veckorna har den svenska politiken dominerats av debatten om hur det ena eller andra partiet kommer agera om ett visst scenario blir valresultat 2018.

Även i gårdagens partiledardebatt ägnades alldeles för lång tid åt att spekulera i vad som kan hända om nästan två år.
Huvudsyftet är, såklart, att försöka kleta på sina politiska motståndare någon slags etikett att de kanske, kanske, kan tänka sig någon form av samarbete med SD. Det vill säga rasistfilten igen.

Jag är övertygad om att inget av de sju övriga partierna vill, eller kommer, att samarbeta med SD hur valet än går så, hela debatten känns väldigt onödig och kontraproduktiv i det här läget.

Däremot är jag lika övertygad om att vare sig Alliansen eller de rödgröna kommer att nå absolut majoritet, d v s 51 % av mandaten. Detta i sin tur innebär att SD kommer att ha en vågmästarroll mellan blocken, precis som de haft sedan valet 2010.

Under åren 2010-2014 regerade Alliansen i minoritet, precis som Socialdemokraterna gjort under många år. Att de ofta stödde sig på VPK, ett kommunistiskt parti med djupa kontakter i Kreml verkar många glömt.

Samtliga alliansledare har klargjort att man går till val tillsammans 2018, med målet att köra ut Stefan Löfven från Sagerska Palatset. Det räcker för mig. Att i detta läge börja spekulera i vad som händer vid en förlust gynnar bara sittande regering.

Tror någon, förresten, att Janne Andersson, förbundskapten för herrlandslaget i fotboll, inför kvällens VM-kval snackar med sina spelare i omklädningsrummet om vad som händer vid en förlust mot Bulgarien? Nej, trodde väl det. Den saken får man hantera om den inträffar, inte innan.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, strategi, Anna Kinberg Batra, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, SD, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt.

Religion – Ett hinder för lyckad integration?

Den stora mängden asylsökanden som det senaste året kommit till Sverige skapar, särskilt på kort sikt, stora utmaningar för vårt samhälle.
Migrationsverkets långa handläggningstider gör att vi ute i kommunerna ännu inte sett konsekvenserna av det stora antalet nyanlända.

En nyckel för att denna utmaning ska sluta som en positiv historia för både individerna och samhället stavas integration. Jag har tidigare i flera inlägg skrivit om hur jag skulle vilja att vårt mottagande skulle se ut för att ge de nyanlända en bild av vilket land de kommit till, vad vi kan erbjuda och vad vi förväntar oss av dem.

På senare tid har min optimism, åtminstone delvis, dämpats av flera incidenter som uppmärksammats på flera håll. Jag tänker exempelvis på sexuella trakasserier i våra simhallar och på allmänna platser, krav på separata badtider för kvinnor och de s k ”barnbrudarna”.
Allt fler vittnar dessutom om det patriarkala förtrycket mot flickor och kvinnor i flera av våra förorter.

Grunden för den, i mitt tycke, snedvridna kvinnosyn, bottnar i religiös fundamentalism blandat med medeltida klantraditioner från de nyanländas hemländer.
Om vi i Sverige inte med stor kraft och uthållighet, i både ord och handling, stoppar utbredningen av det religiösa förtrycket mot flickor och kvinnor så kommer integrationen att misslyckas.
Risken är att vårt samhälle i framtiden, i ännu större utsträckning än idag, kommer att vara kluvet med små enklaver i förorterna där stenhård religiös disciplin råder och de flickor och kvinnor som sökt friheten i Sverige, kommer till sin fasa inse att ingenting förändrats i deras liv.

De värderingar som gäller i Sverige ska gälla alla som vistas där stadigvarande. Våra lagar måste stå över religiösa regler, gamla sedvänjor och s k hederskultur. Allt annat vore vansinne.

För mig innebär detta bl a följande:

• Straffen för s k hedersbrott måste skärpas. 
• Religiösa argument för elever att inte delta i skolans undervisning tolereras inte. Exempel på detta är flickors deltagande i simundervisningen. Inför möjlighet att bötfälla de föräldrar som inte låter sina döttrar delta i idrotts- och simundervisningen.
• Inga religiösa attribut som täcker ansiktet hos elever och lärare får förekomma inom skolan och förskolan. 
• I en mån religiösa friskolor överhuvudtaget ska tillåtas är det viktigt att de kontrolleras extra och ofta så att de följer våra demokratiska och sekulära regelverk. 
• Innan statliga och kommunala bidrag utdelas till religiösa organisationer, måste en grundlig bakgrundskontroll genomföras av både organisationen och de engagerade individerna, så att man inte omedvetet stödjer religiös fundamentalism. 

Det är mycket viktigt att vi sätter ner båda fötterna nu och markerar vad som gäller. För de förtryckta flickornas och kvinnornas skull, men även för en långsiktigt lyckad integration av alla nyanlända.

Andra bloggar om politik, integration, religion, asylsökande, migration, funderingar, religionsfrihet, invandring, samhälle, jämställdhet, fundamentalism, flyktingar, debatt, hederskultur.

Vadå krigare?

Jag läser och hör förvånat hur tidningar, radio och TV missbrukar ordet krigare i samband med skildringar av terrororganisationen IS.

”500 IS-krigare kämpade mot milisen”, ”FP kräver straff för IS-krigare”.

Att kalla dessa mördare, våldtäktsmän och terrorister för krigare är att förolämpa alla deras offer och sådana som faktiskt förtjänar epitetet. Man är inte krigare om man mördar, våldtar eller utplånar hela folkslag!

En krigare för mig är någon som kämpar för en god sak, med minsta möjliga insats av våld. Exempelvis för att befria sitt land eller, i sportsammanhang, kämpar stenhårt för sitt lag. Klas Ingesson personifierade den typen exakt.
Några som köper och säljer kvinnor med ”fel tro” eller slänger ner HBTQ-personer från klippor förtjänar inte titeln krigare.

Min åsikt är att det nu är viktigt att svenska myndigheter sänder tydliga signaler de indoktrinerade ungdomar som funderar på att ansluta sig till IS: Om du överlever och väljer att komma tillbaka till Sverige så är det inte jobb och rehabilitering som väntar, utan omhändertagande och utredning om du har begått några krigsbrott. 

Behöver vi ändra våra lagar för att kunna lagföra dessa återvändare, så ska de ändras bums.

Självklart är det bra att utöka informationen vs riskgrupper, men budskapet från vårt samhälle ska vara tydligt: För oss blir du ingen ”krigare” om du ansluter dig, bara en simpel terrorist och potentiell mördare. 

Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, debatt, IS, islam, terrorism , terrorister , medial, krigare, terrorism, demokrati, krig, HBTQ, islamiska staten, ISIS, funderingar, debatt, tv, radio, extremism.

Baggar och ägg av guld

Ikväll är det dags för årets Guldbaggegala. En sedan 1964 återkommande tillställning där Svenska Filminstitutet belönar framstående insatser under året som gått. I år står striden om de tyngsta titlarna, bästa film respektive regi, mellan Ruben Östlund, Mikael Marcimain och Roy Andersson och deras filmer ”Turist”, ”Gentlemen” samt ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

På galan delas det ut baggar i många kategorier. Förutom bästa film och regi, kan nämnas huvudroller och biroller, smink och klipp, filmmusik och kortfilm.

Nomineringar och vinnare utses av en jury bestående av branschfolk.  Ja, förutom för ett pris då, Biopubliken pris, där de tre filmerna som setts av flest besökare nomineras. Bland dessa tre utses vinnaren genom en omröstning för allmänheten, via telefon och SMS. Denna kategori har dock bara funnits sedan 2006.

Jag kan konstatera att ingen av filmerna som är nominerade till Biopublikens pris, är representerade i någon av de övriga kategorierna. Undrar om dessa filmer har sämre sminkkompetens, klippare eller ljudläggare?

Runt påsk inträffar årets Guldäggsgala. Det är där reklambranschen, sedan 1961, belönar sig själva för bland annat bästa Radioreklam, Design, Event och Film. Tävlingen arrangeras och drivs av Sveriges Kommunikationsbyråer. Vinnarna utses även här av olika jurygrupper bestående av
branschfolk.

Båda dessa event representerar branschfester som på grund av sin karaktär får mycket uppmärksamhet i media.  Kristallen, där TV-branschen hyllar sig själva, är ett annat exempel.

Kul för dem, och ibland kul att titta på.

Men både i fallet Guldbaggen och för Guldägget saknar jag kategorier. Kategorier för dem man är till för. Nämligen kunderna och finansiärerna.

Borde det exempelvis inte på Guldbaggegalan delas ut pris till Årets lönsammaste film? Det är väl bra för dem, inklusive Filminstitutet, som betalar kalaset att få avkastning på sitt kapital? Om inte annat kan ju det uppmuntra till fler filminvesteringar, till nytta för branschen.

På samma sätt borde det delas ut Guldägg till Lönsammaste kampanj och Byrån med flest nöjda kunder. Min känsla är tyvärr att guldäggen, förutom den interna glädjen, mest legitimerar höjda timarvoden.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att spåna på hur det skulle kunna vara om andra, inte så mediala branscher, hade sina egna galor.

VVS-förbundet – Den Gyllene Dassborsten till Årets toalettinstallatör

Sveriges Kommuner och Landsting – Silverpennan till Årets protokollskrivare

Taxiförbundet – Guldkompassen till Årets hitta-rätt-chaufför

Till sist. Av de tre nominerade till Bästa film, har jag bara sett Roy Anderssons, eller ska vi kalla honom Hugo Rask, med det oändligt långa namnet. Jag ska vara fullkomligt ärlig och säga att det är en av de absolut sämsta filmerna jag sett.

Jag är visserligen ingen filmkännare, men jag tyckte den var långrandig, dyster och för mig totalt intetsägande. De andra två kan omöjligt vara sämre, så jag hoppas någon av dem tar hem priset.

  

Relaterat: Resumé, Resumé.

Andra bloggar om kultur,film, filmer, bio, TV, Guldbaggen, Guldägget, reklam, Roy Andersson, PR, funderingar, debatt, konst.

Sjukvården – mycket bättre än sitt rykte

När det skrivs och berättas om svensk sjukvård i media, handlar det ofta om saker som på olika sätt blivit fel. Eller om personer som upplever sig blivit felbehandlade och i vissa fall dåligt bemötta.

När Riksrevisionen publicerar en luddig rapport om vårdvalet, så tolkar media den direkt som negativ, utan att fördjupa sig särskilt mycket i innehållet.

Naturligtvis ska media granska, men en bättre balans i rapporteringen skulle för mig ge större trovärdighet i de negativa reportage som vi matas med i tidningar och TV.

Jag fick själv för några dagar sedan, ytterst ofrivilligt, möjlighet att på nära håll studera ambulans- och akutsjukvården i Värmland. Ett akut ryggskott med smärtor så stora att jag svimmade av, fick mina nära att ringa efter ambulans. Den anlände snabbt, bemannad med två trygga och mycket kompetenta sjuksköterskor. Hela processen med snabb smärtlindring, transporten till Karlstads Centrallasarett, snabbt, effektivt och kompetent mottagande på akuten, andades allt annat än långsamhet och ineffektivitet. Jag kände mig väldigt trygg och lättad från första stund och har bara gott att säga om hela förloppet.

Jag kanske hade tur, men jag har hört från väldigt många, och sett i vården av mina anhöriga, att svensk sjukvård generellt fungerar mycket bra. Men det skrivs det sällan eller aldrig om, vilket skulle göra rapporteringen mycket mer trovärdig. Det är något vi alla kan hjälpas åt med.

Naturligtvis ska missförhållanden upp på bordet, men en bättre nyansering skulle inte skada.

Självklart finns det massor med saker som kan förbättras, det tar tid för alla reformer att sätta sig. Det viktigaste är att finslipningen av t ex vårdvalet fortsätter och hela tiden utvecklas.

Valfriheten och mångfalden inom vården har kommit för att stanna. Det är medborgarnas egna val och behov som ska styra. Men att det tar tid att förändra ett gammalt system, det måste vi ha respekt för.

Hur kan vi exempelvis förbättra själva intaget på våra akutsjukhus? Jag vet att det, med gott resultat, gjorts försök med erfarna sjuksköterskor som redan i väntrummet gjort en snabbdiagnos för att se vilka patienter som faktiskt istället kan behandlas på närsjukhus och vårdcentraler. På så sätt hamnar fler patienter i rätt vårdform från början.

Det är en av många saker jag vill fördjupa mig i när jag nu ska påbörja min första tid som politiker i landstinget i Stockholm. Den praktiska erfarenheten från Värmland hade jag dock, ärligt talat, kunnat vara utan.

Andra bloggar om politik, Moderaterna, sjukvård, , ekonomi, skatter, vårdvalet, vård, sjukhus, media, valfrihet, Stockholm, TV, tidningar, debatt, ansvar, välfärd, Landstinget Stockholm.

Borde väljarna fått chansen först?

Det sägs att Astrid Lindgren på äldre dar, inledde alla sina telefonsamtal till sin syster med orden: ”Döden dö, då talar vi inte mer om den saken”.

Nu har det gått några dygn sedan ”Decemberöverenskommelsen” presenterades. Många kommentatorer har i skrift valt att förkorta den till just DÖ.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker, men kan konstatera några saker:

1)      Inom mitt parti verkar det gå en skiljelinje mellan ”gammelmoderater” och nya. Veteraner som Hökmark, Odenberg och familjen Adelsohn/Liljeroth sågar DÖ, främst med argumentet att Alliansen lagt sig platt för en vänstervridning av svensk politik, genom att s a s in blanco  lova att släppa igenom regerings budget. Eftersom regering enligt överenskommelsen måste få med sig Vänsterpartiet för att skapa ”minoritetsmajoritet” kommer Löfven tvingas till eftergifter med mörkröd stämpel. Jag kan hålla med om den åsikten.

2)      De ”nya”, inte minst aktiva riksdagsledamöter, hävdar att genom sitt agerande har Alliansen säkerställt att vid en eventuell valseger 2018 kunna regera i minoritet. Ett ansvarsfullt agerande. Jag kan sympatisera även med den infallsvinkeln.

3)      Att om någon tror att endast denna överenskommelse får bort SD från den politiska manegen, så begår man ett stort misstag. Vi måste nu ta tag i och utveckla en trovärdig, human, politik inom områdena migration och integration som adresserar alla de väljare som med sin röst visat en stor oro och rädsla för framtiden. Göran Hägglunds och KD:s inspel kan vara en bra början till en sådan politik.

Med det sagt så återstår det ändå några frågor att besvara:

a)      Vad händer om Löfven stoppar in massa nya frågor i budgeten som inte hör dit?

b)      Varför innehåller inte DÖ en skrivning att även migrationsfrågorna ska diskuteras över blockgränserna jämsides med pensioner, försvar och energi? Det är ju den frågan som utlöst hela ”cirkusen”.

c)       Kan man lita på Löfven? Med Mp och V på tåget känns inte det så stabilt. Vad händer om nästa S-kongress säger nej till att följa DÖ ifall vänstern förlorar valet 2018?

d)      Vad händer om regeringen 2017 vill chockhöja skatterna och avskaffa jobbskatteavdragen? Ska vi bara sitta och titta på och ett år senare kunna möta väljarna öga mot öga? Moderata väljare har inte lagt sin röst för högre skatter och mindre valfrihet.

Kanske borde väljarna fått säga sitt först i ett extraval under våren? 

Kanske hade tillräckligt många förstått allvaret och gett Alliansen förtroendet igen? I det läget hade kanske Socialdemokraterna, utan ryggsäcken Mp, kunnat bli samarbetsparter till Alliansen. Jag upplever nog S som mer pragmatiska än de andra rödgröna partierna.

Om den lösningen inte fungerat, kanske det då hade varit dags för en liknande överenskommelse som DÖ?

Jag avundas verkligen inte Anna Kinberg Batra som med en frånvarande partiledare fått leda partiet i denna svåra situation. Såvitt jag kan bedöma har hon gjort ett bra jobb utifrån sitt ”ingångsvärde”.

Jag hade börjat ställa in mig på en valrörelse i mars. Nu gäller det att vi är mycket skickliga pedagoger för att förklara de positiva sidorna med DÖ. Annars finns det risk att valrörelsen 2018 blir en enda stor svekdebatt med endast en vinnare. Och ni vet ju vilka…

Andra bloggar om politik, samhälle, opinion, debatt, invandring, Val 2015, Stefan Löfven, extraval, SD, Moderaterna, demokrati, Anna Kinberg Batra, nyval, integration, DÖ, budget, regeringen, Alliansen, KD, Göran Hägglund, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet.

Inte rasistfilten igen!

KD och Göran Hägglund publicerar idag en debattartikel där man ger ett antal förslag till hur Sveriges flyktingmottagning och integrationsprocess kan förbättras och hur vi kan minska samhällets kostnader i samband med detta.

Genast hörs rasistropen skalla från framförallt vänsterpolitiker, med Åsa Romson i spetsen. KD spelar Sverigedemokraterna i händerna, låter det.

Jag håller inte med om alla förslag som framförs, men jag blir både arg och oroad om varje försök att diskutera denna fråga, som för åtminstone 13 procent av väljarna är viktigast, snabbt slutar med att rasistkortet tas fram och budbäraren bokstavligen korsfästs.

Min åsikt är att Alliansen, med Moderaterna i spetsen, måste återta denna fråga och sätta agendan. Framgången för de nya Moderaterna tillskrivs mycket förmågan att lyssna på människor, formulera frågor som engagerar för att sedan komma med förslag till lösningar. 

I det här ämnet har vi, och alla demokratiska partier, misslyckats totalt. Tretton procent av väljarna bryr sig så mycket om denna fråga att de är beredda att rösta på ett rasistiskt parti. Jag vet att endast ett fåtal av dessa faktiskt är rasister. De allra flesta är oroade, rädda eller dåligt informerade. Oavsett orsak måste vi ta detta på allvar.

Redan 2009 kom en arbetsgrupp med tunga moderata namn (Billström/Kristersson/Svantesson) med ett antal förslag i ämnet. Damma av dem och använd som en utgångspunkt, gärna tillsammans med KD:s förslag, för en egen diskussion inom Alliansen.

Jag vill absolut inte stänga några dörrar för människor i nöd. Men om inte vi erkänner att allt inte fungerar problemfritt så lämnar vi fältet fritt för rasister som Björn Söder att sätta agendan. Det är dags att vi lär oss av våra egna misstag!

Ett annat inlägg i samma ämne hittat du här.

Relaterat: Resumé.

Andra bloggar om politik, samhälle, opinion, debatt, invandring, Val 2015, flyktingar, rasism, extraval, SD, Moderaterna, demokrati, rasister, välfärd, integration, frihet, Björn Söder, papperslösa, Alliansen, KD, Göran Hägglund, Miljöpartiet.

Från M till SD – och tillbaka?

En undersökning som Timbro beställt av Demoskop, bekräftar det som jag tror de flesta aktiva moderater redan förstått. Nämligen att majoriteten av Sverigedemokraternas nyvunna röster i årets val kom från missnöjda moderater.

Enligt Timbro så angavs integrations- och invandringsfrågan som huvudskälet till röstbytet från Alliansen till SD av en överväldigande majoritet. I övrigt handlade det om lag och ordning samt försvarsfrågan.

Under valrörelsen knackade jag dörr i flera, historiskt sett, starka borgerliga områden och kan därför bekräfta den bilden.

Timbros säger också i sin analys att moderaternas förflyttning mot den politiska mitten också har bidragit till att s a s lämna den konservativa ”högerflanken öppen”. Inte heller det känns som en direkt nyhet för mig. Däremot hade jag hoppats att till exempel KD hade haft styrkan att fylla det tomrum som moderaterna lämnat.

Timbro ställer också den intressanta frågan riktad till moderaterna: ”Kan man, och vill man ens, locka tillbaka de väljare som i senaste valet gick till SD?”

Jag har sagt det tidigare, och säger det igen. Nyckeln är att vi moderater, och våra alliansvänner, måste kunna diskutera, och ibland ifrågasätta, invandrings- och integrationspolitiken utan att stigmatiseras.

Jag vill absolut inte stänga några gränser eller sätta något tal för hur många människor vi välkomnar.

Däremot tycker jag det är dags att ta upp vissa frågor eller myter som man hör bland många väljare, men även från vänner och bekanta, för att räta ut frågetecken eller missförstånd. Eller kanske för att kunna föreslå förändringar. Jag, som ändå är politiskt engagerad, kan inte svara på dessa frågor och jag tvivlar på att gemene man kan. Istället frodas myterna och frågorna lämnas obesvarade, vilket bara gynnar SD.

Och det är nu man måste hålla tungan rätt i mun för att inte få den stora rasistfilten slängd över sig för all evighet…

Jag och många med mig vill t ex veta om något slags integritetsskäl, gör det så svårt att fastställa identiteten på nykomna flyktingar att det därför ”slinker in” människor som inte har ett skyddsbehov, utan bara utnyttjar vår generositet? Om så är fallet, varför förändras inte den rutinen?

Att vara flykting är ett tillfälligt tillstånd. I vissa fall varar det länge, i andra fall en kortare period. Vore det inte därför rimligt att utfärda tillfälligt arbets- och uppehållstillstånd där man samtidigt ställer krav på deltagande i svenskundervisning och samhällskunskap? 

Att lära sig språket är grunden för att snabbt komma in på arbetsmarknaden och hitta sin plats i det svenska samhället. Efter, låt säga tre år, så omprövas detta tillstånd och omvandlas till permanent om man fullgjort sina åtaganden. Självklart ska man dessutom kunna börja sina studier direkt på flyktingförläggningen för att snabba på processen.

Jag hör även historier om att nyanlända ”lånar barn” av varandra för att på så sätt få högre bidrag. Förekommer detta och i så fall vad gör vi åt detta?

Många väljare och andra jag möter, anser att omvärlden skrattar åt Sverige och att vi blir ”pålurade” människor som inte har skyddsbehov utan helt enkelt är kriminella lycksökare. Den bilden gynnar bara SD och måste förändras med relevant och öppen dialog.

Exempelvis när människor får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och går under jorden för att undvika utvisning, så kallas de ”papperslösa”. Jag har inga problem med att ge dessa människor akut sjukvård, men att på andra sätt utöka deras, och deras barns, rättigheter är att underkänna vår egen rättssäkerhet och tillämpning av lagen. Om lagen är fel ska vi ändra den, men man ska inte kunna ändra ett domslut genom att gömma sig. Det sänder ut helt fel signaler.

Slutligen om försvarsfrågan. Den senaste tiden kränkningar av flyg och ubåtar har nog fått många att inse att vårt försvar har förbisetts allt för länge. Innan vi börjar rusta upp tycker jag det är hög tid att ta upp en seriös diskussion om ett medlemskap i NATO. Gärna i samverkan med Finland. Det tror jag är rätt väg att gå i den frågan.

Så mitt svar på Timbros fråga är alltså både och. Jag vill inte ha tillbaka de få som faktiskt har en rasistisk och främlingsfientlig människosyn. Däremot tror jag att det med öppna diskussioner och högt i tak går att övertyga övriga SD-väljare att de är på fel spår. Lyckas vi med det kommer SD att efter nästa val vara det treprocentsparti det förtjänar.

Relaterat: DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, opinion, debatt, invandring, Val 2014, flyktingar, rasism, försvaret, SD, Moderaterna, demokrati, kommunikation, välfärd, integration, frihet, NATO, papperslösa, Timbro, KD, Finland.

Använd landskampen till att ifrågasätta

Sveriges herrlandslag i fotboll ska nästa år möta Iran i en träningsmatch. Ett Iran där en kvinna som försökte besöka en match i volleyboll nyligen dömdes till fängelse för sitt tilltag. En hög polischef uttalade att det ”inte är i allmänhetens intresse att män och kvinnor går på sportevenemang tillsammans”.

Svenska Fotbollförbundet, SvFF, motiverar matchen med att det bor många iranier i Sverige och att

de också krävt att de svenska och iranska flicklandslagen ska mötas i en landskamp under 2016. Kanske det, men de flesta iranier som bor i Sverige har flytt från den religiösa diktaturen och frågan är om de vill se ett lag som är sanktionerat av mullorna?

Dessutom, vilka garantier finns för att det iranska flicklandslaget verkligen kommer? Det skulle inte förvåna mig om det kommer ett återbud, självklart efter det att herrmatchen spelats. Istället borde ju naturligtvis flickmatchen spelats som förmatch till herrarnas.

Man kan alltid diskutera vilket sätt som är bäst för att försöka påverka de som i religionens namn förtrycker kvinnor, HBTQ-personer eller andra grupper. Bojkott eller dialog? 

Jag är nog för en blandning. Skulle Sverige bli lottade mot en sådan nation i ett slutspel är dialog det bästa, men jag ifrågasätter starkt varför vi frivilligt ska ställa upp på en match mot Iran?

Nu blir det uppenbarligen match och jag hoppas att SvFF inte fegar ur, utan tar tillfället i akt att markera vår ståndpunkt. Här kommer några förslag:

• Kvinnliga domare
• Fri entré för kvinnor och flickor
• Se till att de knattar som brukar gå in på arenan tillsammans med spelarna, består av både tjejer och killar

Idrott och politik hör som bekant ihop som ler och långhalm. Tro ingenting annat.

Relaterat: DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om sport, idrott, politik, Iran, fotboll, media , Sverige, religion, HBTQ, demokrati, debatt, diktatur, SvFF.

Piraterna kan inte kryssa i motvind

I en färsk opinionsmätning inför EU-valet om knappt två veckor ligger förra valets skräll, Piratpartiet, minst sagt illa till. Endast 1,3 % uppger att de skulle rösta på PP om det vore val idag. I förra valet fick de 5,8 % av rösterna.

Jag har skrivit det förut, och upprepar gärna igen. Man kan inte vara framgångsrik i flera val på bara en fråga. Väljarna är klokare än så. Som jag konstaterade i min lilla genomgång av PP:s ståndpunkter, så är det bara i frågor som rör Internet, fildelning och andra digitala ämnen, som man har en åsikt. Det räcker inte.

För att väljarna ska kunna ta ställning krävs att man även har åsikter om klimatfrågan, fri rörlighet, gemensamma försvarsinsatser och ekonomisk stabilitet inom unionen. Det har inte PP, eller så döljer de det väl.

En riktig pirat kan inte bara segla i medvind, läns eller slör. En riktig pirat borde även kunna segla mot vinden, d v s kryssa. Den konsten tror jag inte PP behärskar.

För mitt parti, Moderaterna, ser samma siffror bättre ut. Nu gäller det att jobba på de veckor som återstår till valdagen 25 maj, inte minst för att få våra sympatisörer att faktiskt gå och rösta. Soffan är tyvärr en svår konkurrent i EU-valet.

En annan parameter som också är viktigare än i våra nationella val, är toppkandidaternas kompetens. Vi måste komma ihåg att Sverige bara har 20 platser i EU-parlamentet och då blir de enskilda ledamöternas förmåga att sy ihop lösningar i de stora partigrupperna avgörande. Den förmågan har Moderaternas kandidater.

Relaterat: DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, Piratpartiet, Internet, EU, PP, Val 2014, Moderaterna, EU-valet 2014.

Hur svårt kan det vara att fördöma allt politiskt våld?

När Uppdrag Granskning, med sin ”leadsinger” Janne Josefsson, igår för en gångs skull gjorde ett program där man synade den politiska vänsterkanten, och det i form av våldsamma vänsterextremister, så kan inte alla på den politiska vänsterkanten stå upp och fördöma våldet.

En ”radioprofil” kallar JJ för nazist på Twitter. En representant för kulturvänsterns säger i DN att ”det inte alls går att jämföra vänsteraktivister som bara förstör med nassar som knivhugger”.

När samme JJ, vilket är den vanligaste infallsvinkeln, granskar högern, och gärna Moderater som gör bort sig, då förfasas vänstertyckarna och anser att JJ är en gudsgåva som demokratiskt sändebud.

När Vänsterpartiet utesluter ett antal våldsbejakande aktivister ur Ung Vänster, är det genast andra som lobbar för att de ska få komma med igen.

Hur svårt kan det vara att fördöma allt våld som sker i något slags politiskt syfte? Oavsett från vilken politisk flank våldet kommer.

Till sist några reflektioner efter att ha sett UG igår och hört eftersnacket:

1)      Gör arrangörerna av kulturhuvudstadsåret i Umeå ingen förhandskontroll på vilka man släpper upp på en scen?

2)      Har vi inte infört maskeringsförbud i demonstrationståg i Sverige ännu? Om inte, gör det.

3)      Att påstå att JJ är nazist är lika korkat som att säga att Nordkorea är en demokrati.

Relaterat: DN, DN, Resumé.

Bloggkollega i samma ämne: Antonsson.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, Vänsterpartiet, extremvänstern, debatt, AFA, högerextremism, våld, Umeå.

Opartiskhet enligt SVT

Det är inte bara jag som har åsikter om vinklingar och opartiska journalister. SVT har bland annat kritiserats för att man stängt av vissa programledare som uttalat sig negativt om Sverigedemokraterna.

I dagens DN skriver en chef från SVT om hur de tacklar debatten och de eventuella problem som kan uppstå i det tilltagande mediabruset.

Jag hänger särskilt upp mig på en formulering:

”Först av allt ett konkret klarläggande om opartiskhet som förhoppningsvis inte kan missförstås: Programledare och andra tydliga SVT-företrädare får inte framföra privata åsikter om enskilda partier och andra särskilda intressen och parter i samhället. Det finns ett undantag från kraven på opartiskhet. Det gäller det demokratiska statsskicket och alla människors lika värde. Våra programledare och företrädare ska vara partiska till förmån för dessa grundläggande värden.”

Nej, det kan ju tyckas självklart att en SVT-företrädare inte ska lägga in sina privata åsikter. Jag saknar något som i mina ögon syns lika självklart. 

Att vara opartisk betyder också att man i program och reportage, så långt möjligt, ska redovisa alla sidor av ett samhällsproblem.

Exempelvis är det inte ok att ensidigt hacka ner på privata äldreboenden eller förskolor utan att redovisa undersökningar som visar att dessa faktiskt levererar bättre kvalitet än offentliga.

Självklart ska dåliga exempel upp på bordet, men inte så ensidigt som i dag.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, myter, radio, debatt, SVT.

Vad är sanning och vad är medveten vinkling i media?

Jag har tidigare skrivit om den svenska journalistkåren och deras, i mitt tycke, ofta dolda politiska agenda. Om man upprepar en berättelse, eller ett påstående, tillräckligt många gånger så tas det till slut som en sanning med fakta i botten. Där har våra journalister ett stort ansvar, om de vill betraktas som seriösa och politiskt neutrala.

Om detta inte görs, läggs motsvarande ansvar på läsaren/tittaren, som, enligt min erfarenhet, sällan har vare sig tid eller kompetens att göra en faktagranskning av det som media producerar.

I dagens DN skriver en krönikor mycket intressant och träffande om myter i politikens tjänst. Hon beskriver bland annat hur en kvinna som behandlats för cancer för många år sedan blir ”den cancersjuka kvinnan” i en artikel om ”utförsäkrade” människor. Trots att fallet egentligen inte alls rör den sjukdomen. Hon visar också hur samma fall, med olika alias, används i flera artiklar och på så sett kan ge sken av att detta är något som drabbar många.

Om en debattartikel undertecknas av ett politiskt parti eller företrädare för ett fackförbund så utgår jag, och förmodligen de flesta andra med mig, att det finns ett politiskt syfte bakom, och kan förhålla sig till det. Men om en artikel skrivs, eller ett TV-program produceras, av en tidning eller TV-kanal med seriös stämpel, så finns alltid risken att budskapet tas emot mer okritiskt. Det gör att journalistkårens ansvar ökar enormt.

I veckan har debattvågorna gått höga utifrån en debattartikel från två folkpartister om rasism mot etniska svenskar. I det fallet kan man såklart ha synpunkter både på innehållet och på syftet. Men eftersom undertecknarna anger en politisk tillhörighet är den värderingen lättare att göra.

Om däremot Uppdrag Granskning gör ett program, så är jag rädd för att de flesta betraktar journalisterna som neutrala, utan någon dold politisk agenda, när man visar misskötta privata förskolor. 

Man bidrar till att skapa myten att alla privata aktörer i välfärden är onda, pengakåta riskkapitalister vars enda mål är att tjäna pengar på små barn och sjuka äldre. Som alla initierade vet, är detta långt ifrån sanningen, men med tanke på vem avsändaren är, så är den dolda agendan svårare att genomskåda.

Där finns det mycket kvar att göra för journalistkåren och de ansvariga utgivarna om man vill upprätthålla sin roll som seriös och neutral granskare av samhället.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, myter, Folkpartiet, rasism, debatt, UG, SVT.