Lönelyft utan produktivitetsökningar – en ekonomisk härdsmälta

Många kommuner och regioner (landsting) vittnar om att de har problem med att få ekonomin att gå ihop. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna och många ekonomer kräver att staten ska öka anslagen till kommunerna så att de ska klara sitt välfärdsuppdrag.
Att öka intäkterna är nästan omöjligt. Det sätter utjämningssystemet och maxtaxan effektivt stopp för. Då återstår att sänka kostnaderna.

Den enskilt största kostnadsposten i en kommun och en region är den för personal. Förutom löner och pensioner så måste man även räkna in kostnader för lokaler, arbetskläder, datorer mm. I många kommuner har personalstyrkan tillåtits växa linjärt i takt med befolkningsökningen, utan att några stordriftsfördelar kunnat hämtas in. Förödande.

De senaste åren har vi dessutom sett ett lönerace för flera kategorier. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper har haft en positiv löneglidning. D v s lönerna har ökat mer än vad avtalen mellan fack och arbetsgivare angett. Anledningen är i många fall brist på utbildad personal vilket gjort att man t ex som lärare tjänat på att byta arbetsgivare och då passat på att förhandla upp sin lön.

Det är här vi har en stor orsak till att många kommuner och regioner går på knäna ekonomiskt.

Under våren har flera yrkesgrupper i offentlig sektor på olika sätt protesterat mot att deras arbetsuppgifter blivit flera och mer krävande.
I privata näringslivet är det sedan länge en praxis att löneglidning måste finansieras med ökad produktivitet. Med andra ord, det finns inte utrymme för extra lönelyft om man inte producerar mer. Det är egentligen helt naturligt. Alternativet är neddragningar och i värsta fall konkurs.

Med risk för att ”svära i kyrkan”, den matematiska sanningen verkar inte offentlig anställda förstå. Eller också vill man inte förstå. Ofta används brukarna/patienterna/eleverna som argument varför ”det inte går” att effektivisera. Man glömmer då att även de är skattebetalare och att skattehöjningar inte är ett evigt ymnighetshorn.

Det handlar inte om att dessa yrkesgrupper inte gör ett bra jobb. Det handlar inte heller om att ifrågasätta kompetensen hos personalen i offentlig sektor. Det handlar om ekonomi.

För att komma tillrätta med de galopperande personalkostnaderna krävs alltså att produktiviteten ökar. Även i offentlig sektor. Det går att åstadkomma. Inte alltid genom att jobba snabbare utan oftare med att jobba smartare, använda ny teknik eller våga ifrågasätta gamla invanda rutiner.

Att det går har många privata företag visat under många år. Nu är det hög tid för för kommuner och regioner att följa det spåret.

Om vi inte klarar det, går vi mycket kärva tider till mötes.

Häftigt att betala skatt?

Häromveckan skrevs det i media om att Mona Sahlin har s k löneutmätning på sin statsrådspension av Kronofogden. Det betyder att hon får behålla ett minimum och resten går till att betala av på hennes skatteskuld, drygt 600 000 kronor.
Minst sagt ironiskt är det att just hon har sagt ”det är häftigt att betala skatt”.

Jag kan inte påstå att jag tycker det är häftigt att betala skatt. Däremot är det nödvändigt att betala skatt för att finansiera viktiga, gemensamma samhällsfunktioner som försvar, polis och viss infrastruktur.
En grundläggande välfärd ska också betalas gemensamt, anser jag. Jag tycker också att skattenivån ska vara rimlig och därmed skapa incitament att arbeta mer.
Att betala mer än 50 procent av sin lön i skatt är för mig helt orimligt.

Lafferkurvan

Inom den nationalekonomiska teorin finns ett begrepp som kallas för Lafferkurvan. Den ska formulera och illustrera det optimala skatteuttaget i ett land.
Teorin den bygger på, säger förenklat att om staten beskattar medborgarna för högt tappar de tilltron till staten och försöker smita undan skatt och/eller arbeta mindre. Då minskar också de totala skatteintäkterna trots det höga skattetrycket.
Är skatten för låg får staten helt enkelt inte in de intäkter som behövs för att finansiera de gemensamma åtagandena.
Var de olika nivåerna på Lafferkurvan befinner sig varierar från land till land och hänger samman med synen på offentlig sektor, förtroendet för staten och vad medborgarna tycker de får ut för det de betalar in.

De rödgröna partierna i Sverige, inte minst vänsterpartiet och miljöpartiet, vill ofta finansiera sina reformer med att höja skatten. Särskilt för de som tjänar mest.

Vad de inte förstår är framförallt två saker: Att beskatta de som tjänar allra mest ännu hårdare, ger inte särskilt mycket till statskassan. Den gruppen är alldeles för liten. Även om de tjänar mycket stora pengar. Det blir bara symbolik av den politiken.
Som en följd av detta måste en hårdare beskattning gå lägre ner bland lönenivåerna för att ge effekt i statskassan. Då måste även en stor grupp av medelinkomsttagarna omfattas såsom sjuksköterskor, lärare och poliser. I detta läge riskerar man att hamna på ”fel sida” av Lafferkurvan.

När medborgarna, trots högt skattetryck, inte upplever att man får valuta för sina skattepengar, finns en uppenbar risk att man försöker undgå skatt genom att jobba svart eller jobba mindre, eftersom det ändå inte lönar sig.
Jämför situationen i Grekland. Där saknar allt för många förtroende för staten och resonerar att: Om jag inte skor mig själv så är det någon annan som gör det. Politiker, facket, EU… 

Leif Östlings retoriska fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”, kanske inte var det mest smarta från en ordförande i Svenskt Näringsliv.
Men när vanliga löntagare börjar fråga sig samma sak och inte kan ge sig själv ett tillfredsställande svar, då balanserar vi på toppen av Lafferkurvan. Utan skyddsnät.

Jag tror att varje skattehöjning som de rödgröna partierna vill tvinga på oss, riskerar att knuffa oss ner på fel sida av kurvan. Det vore väldigt olyckligt för Sveriges konkurrenskraft och tillväxt.
Tänk på det när du börjar fundera på valet i höst.

Andra bloggar om skatter, Kronofogden, lafferkurvan, Mona Sahlin, Vänsterpartiet, politik, Sverige, ekonomi, finanspolitik, funderingar, Leif Östling, Val 2018, Miljöpartiet.

Svensk välfärd 2.0

Det senaste årets stora inflöde av människor på flykt som söker skydd i Sverige har fått allt fler att fundera på den svenska välfärden.

Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett, höga levnadsstandard.

Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit till det gemensamma.

Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett växande utanförskap. 

Den första Alliansregeringen 2006, startade ett paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att finansiera välfärden.

En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.

Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar mycket snabbare än intäkterna.

De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den generella välfärden.

Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?

Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen, alltså.

Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.

I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför ålder.

De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata försäkringar.

På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.

Klicka på bilden för att se hela i större format.

För att lösa de problem som ligger framför oss är jag, tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig realitet för vårt samhälle.

Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.

Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.

Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti, Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet. 

Jag är övertygad om att fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något riktigt genomtänkt!

  

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, moderaterna.

Kontraproduktiva skatter

I den pågående förhandlingen mellan regeringen och dess stödparti Vänsterpartiet, har V avslöjat att man vill återinföra både arvs- och gåvoskatterna.

För att finansiera den välfärdsstat som jag uppfattar att vi i grunden är eniga om i Sverige, krävs en gemensam finansiering. De intäkter stat, landsting och kommun kan få för att finansiera denna välfärd består, lite grovt, av skatter och egenavgifter. Avgifterna har jag bloggat om tidigare så de väljer jag att inte kommentera här och nu.

Som jag resonerar måste en skatt för att accepteras vara logisk, pedagogisk och ha ett känt och förankrat syfte. Exempelvis för att finansiera sjukvård.

Löneskatt är ett sådant exempel. Jag tycker det är fullt rimligt att arbetsinkomster beskattas till en viss gräns. Jag tror också att de flesta accepterar att de med högsta inkomsterna bidrar med lite mer. Att dagens nivåer är för höga, är en annan diskussion som jag gärna återkommer till i något annat sammanhang.

 Skatt på konsumtion, exempelvis moms, tycker jag också är rimligt till en viss gräns. Det finns också ibland en logik att försöka förändra beteende genom olika nivåer på momsen. Exempelvis med utgångspunkt från vad som är bra för miljön. I det fallet får en ökad punktbeskattning gärna kombineras med morötter för ”önskat beteende”, som skattebefrielse för elbilar.

Sedan finns det djupt orättfärdiga och i vissa fall kontraproduktiva skatter. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter tillhör den gruppen.

Det finns flera tunga invändningar mot dessa skatter.

1)      Det är redan skattade pengar som beskattas igen. i fallet förmögenhetsskatt i en aldrig avstannande loop. Åtminstone inte förrän förmögenheten är borta…

2)      De beskär min frihet som individ och människa. Borde jag inte ha rätt att göra vad jag vill med mina, redan beskattade, pengar?

3)      De minskar förtroendet för staten och uppmuntrar till fiffel och svartjobb

4)      Det skapas absurda frågeställningar och paradoxer. Uppenbart är det ok att elda upp sina pengar eller köpa trisslotter men inte ge dem till barnen.

5)      Arvsskatten gör generationsskiften bland småföretagare dyrt vilket knappast gynnar tillväxten av nya jobb.

Argumenten mot dessa skatter är som synes många. Därför är det bättre ju mindre inflytande Vänsterpartiet får över regeringens budget och jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna har kurage att stå emot dessa stollerier.

Ett sätt att säkerställa att dessa skatter inte dyker upp igen är såklart att rösta på Alliansen i valet 2018. Men det har du, kära läsare, väl redan räknat ut…

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, regeringen, Alliansen, Socialdemokraterna, funderingar, valfrihet, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, moms.

Vi måste tala om avgifterna för våra välfärdstjänster

För två månader sedan drabbades jag av ett fruktansvärt smärtsamt ryggskott. Detta ledde till ambulanstransport och besök på akuten på Centralsjukhuset i Karlstad. Häromveckan kom fakturan. Tvåhundra kronor!

För 200 kronor fick jag ambulanshämtning av två mycket kompetenta sjuksköterskor, smärtlindring med morfin på plats, transport till Karlstad (10 mil), möta läkare och sjuksköterskor på sjukhuset och läkemedel med mig därifrån. Jag fick t o m några mackor och ett glas saft!

Helt otroligt! Och allt detta för 200 kronor. Det sociala skyddsnätet i Sverige är fantastiskt, men jag menar att vi faktiskt måste kunna ta lite mer betalt för våra välfärdstjänster.

Ett annat exempel är barnomsorgen och äldreomsorgen i kommunerna där avgifterna begränsas av maxtaxan. Maxtaxan har inneburit att självfinansieringsgraden för dessa tjänster har minskat genom åren, och allt större del av den faktiska kostnaden drabbar kommunerna.

Kraven på innehåll och kvalitet i våra välfärdstjänster har ökat och kommer fortsätta göra så. Med all rätt. Men om vi inte kan, eller vågar, höja avgifterna i samma takt som kostnadsutvecklingen, kommer till sist kommuner och landsting att bara ha en åtgärd kvar, stora skattehöjningar.

Alla som arbetar har fått rejäla skattesänkningar de senaste åren och borde ha råd att betala lite mer av den faktiska kostnaden, utan att för den skull ta bort en bra grundnivå som skapar trygghet i ett välfärdssamhälle.

Återställ nivån på maxtaxan till den ursprungliga och indexreglera den gentemot KPI. Våga ställa frågan om våra välfärdstjänster inte kan erbjuda fler nivåer, med ett rimligt grundskydd i botten, och fler steg i prislistorna för att vi i även i framtiden ska ha råd att möta de ökande kraven.

Om vi inte vågar förändra, segmentera och utveckla våra välfärdstjänster kommer det enda sättet att klara kraven vara en gigantisk skattechock. Det är något som vare sig vårt redan höga skattetryck eller arbetslinjen behöver.

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, Karlstad.

Rättvisa för vilka då, Miljöpartiet?

Miljöpartiet i Stockholms läns landsting vill att det införs enhetstaxa i länets kollektivtrafik. Idag gäller en zonindelning för de resenärer som inte köper kort för en längre period, d v s längre resa kostar mer än en kortare.

Mp, påhejade av de andra röda partierna, vill att det är kostnaden för en zon, oavsett längden på resan, som ska gälla. Det handlar alltså inte om att nivån på enhetstaxan ska hamna på en genomsnittsnivå. En sådan förändring skulle dränera landstingets ekonomi med upp till 350 miljoner per år.

Ett argument som anförs är att det handlar om ”rättvisa”. Det de då menar är rättvisa mellan olika typer av kollektivtrafikresenärer.

Det man väljer att inte ta upp, är det faktum att ungefär hälften av den faktiska kostnaden för kollektivtrafiken subventioneras med skattemedel. Eftersom förslaget inte innehåller någon egen finansiering ska de som inte kan, eller vill, åka kollektivt bidra ännu mer via skattsedeln.

Hur ”rättvist” är det?

Jag kan hålla med om att dagens system för korta resor, den s k Reskassan, inte är särskilt smidigt, och behöver förbättras och förenklas. Men att lasta över ännu mer av kostnaden på skattebetalarna som av olika skäl inte åker kollektivt, kan knappast kallas rättvist, snarare ekonomiskt oansvarigt.

Vi ska självklart arbeta för att erbjuda en så bra kollektivtrafik som möjligt, för att locka ännu fler att nyttja den.  Det betyder inte att vi ska göra det genom att indirekt straffa bilister!

Stockholm behöver både bra kollektivtrafik och bra infrastruktur för bilar!

En annan infallsvinkel mot samma förslag hittar du här:

Andra bloggar om politik, trafik, ekonomi, skatter, kollektivtrafik , SL, tunnelbana , buss, valfrihet, Stockholm, biltrafik , Miljöpartiet, debatt, ansvar, välfärd, Landstinget Stockholm.

Om avgifter i välfärden

Jag har tidigare skrivit inlägg om hur maxtaxan, som tillämpas i flera av våra välfärdstjänster, urholkas med följden att allt större del av kostnaderna måste finansieras via skattsedeln och allt mindre del av avgifter. Jag förespråkar också en höjning av maxtaxorna och tror, inte minst utifrån det sänkta skattetrycket, att de allra flesta skulle klara av en höjning utan problem.

I en intressant debattartikel beskriver Richard Murray, fd chefsekonom på Statskontoret, en utveckling där han ifrågasätter om inte en större del av välfärden skulle betalas med egenavgifter. Han skriver bl a att med ett större utbud så skulle fler arbetstillfällen kunna skapas som i sin tur leder till fler skatteintäkter.

Jag tycker att han är inne på rätt spår. Självklart ska vi ha en gemensamt finansierad och bra grundnivå för välfärden. Men samtidigt inser de flesta att kraven från oss brukare blir allt högre, och till allt räcker inte skattepengarna.

Min gamla farmor, exempelvis, som på 70-talet fick flytta in på ett ålderdomshem var nöjd bara att få slippa ett tungt arbete, ha ett eget rum och få lagad mat. Dagens äldre är, med all rätt, mycket mer krävande och står inte med mössan i handen. De vill ha stimulerande aktiviteter, kunna välja mat och få snabb och bra vård på sitt boende.

Det är på tiden att vi börjar våga diskutera vad den skattefinansierade välfärden ska innehålla och vad som den enskilde ska betala extra för. En sådan diskussion leder i bästa fall både till en ökad kvalitet och till nya arbetstillfällen om vakna entreprenörer får tillfälle att erbjuda en extra guldkant och ökat mervärde.

Ökar inte "klyftorna" då? Den repliken kommer som ett brev på posten från vänstern. Jag föredrar ordet skillnader. Jo, kanske, men det handlar inte om att sänka grundnivån, som alla har rätt till. Det handlar om att de som prioriterar ska kunna få lite extra, men då också betala extra för det.Valfrihet, kan man också säga.

Att i det här exemplet indignerat påstå att klyftorna ökar, är lika korkat som att gnälla för att flera hamnar under medianinkomsten om Ingvar Kamprad flyttar in i kommunen.

Relaterat: DN, DN, DN, SVT.

Andra bloggar om politik, samhälle, debatt, ekonomi, avgifter, skatter, Val 2014, maxtaxa, kommuner , välfärd.

Vakna Jonas Sjöstedt!

Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, levererar idag en riktig skattechock inför valet. I en intervju i Dagens Industri avslöjar han att V vill höja skatten med 90 miljarder. Det är höjd bolagsskatt, fördubblade arbetsgivaravgifter för unga och på sikt en förmögenhetsskatt. Kanske inte helt oväntat.

Vad värre är, vänstern vill höja inkomstskatten för hälften av alla som arbetar. Enligt Jonas Sjöstedt ska alla som tjänar från 30 000 i månaden och uppåt få högre inkomstskatt genom att jobbskatteavdraget trappas ned. För de som tjänar 50 000 eller mer tas hela jobbskatteavdraget bort.

Undrar vilken värld Jonas Sjöstedt lever i? Uppenbarligen har inte hans parti ambitionen att bli ett parti för särskilt många medborgare.

Enligt LO så var medellönen i Sverige 2012 för kvinnor 26 700 kronor och 31 500 kronor för männen. Eftersom det hinner gå ytterligare två år innan Jonas Sjöstedt eventuellt når maktens boningar, kan man alltså lugnt räkna med att minst hälften av alla löntagare skulle drabbas av högre inkomstskatt.

Många arbetare, lärare och småföretagare tjänar faktiskt mer än 30 000 per månad redan idag. Många ingenjörer, ekonomer och andra med lång utbildning och höga studieskulder tjänar mer än 50 000 och är i Jonas Sjöstedts värld höginkomsttagare.

Det enda positiva med detta är att vi fått besked. En röst på Vänsterpartiet är en röst för en skattechock för fler än hälften av de som arbetar. Jag som trodde V ville vara ett ”arbetarparti”. Tji fick jag och alla andra. 

Det här beskedet bekräftar bara tesen att det i praktiken bara finns ett arbetarparti som vill att arbete ska löna sig. Nya Moderaterna.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, Vänsterpartiet, skattechock , välfärd, skatter , arbetare, val 2014, debatt, Jonas Sjöstedt, löntagare, jobbskatteavdrag, arbetslinjen.

Veckans backspegel

Inser att backspegel är en bättre titel för ett blogginlägg som blickar tillbaka på veckan som gått.

OS rullar på och det är längdåkarna som levererar. Två härliga guld i stafetterna. Vilken upphämtning av Charlotte Kalla!

Jag kan också konstatera att jag hade fel när jag förutspådde norsk dominans i spåren. Kan det verkligen bara bero på dålig vallning? Gissa att det kommer spekuleras inte minst hemma i Norge. Det skämtas redan om att de norska skidlöparna eftersöks av Missing People…

SVT och SR stänger av medarbetare som man inte uppfattar som neutrala under valåret. Speciellt uppmärksammad har komikern Soran Ismail blivit. Han har tydligen öppet sagt att han hatar Sverigedemokraterna.

Det här är ju såklart en delikat balansgång, men jag kan förstå SVT i det här fallet. Tänk tanken att någon öppet säger att jag ”hatar Miljöpartiet” i ett seriöst radioprogram i SR. 

Jag tror att man måste dra gränsen vid just partier och uppenbara partisympatier. Däremot måste det självklart vara ok att uttala sig att man är mot rasism.

Kruxet uppkommer när någon väljer att tolka ett demokratiskt valt partis åsikter som rasistiska. En annan del i den debatten rör Stefan Jarls dokumentärfilm. Den är ju helt uppenbart en politisk markering, ”förklädd” till dokumentär.  I det fallet håller jag helt med när SVT sätter ner foten.

LO har utmärkt sig igen. Nu vill de återinföra arvs- eller ”dödsskatten”. Ytterligare en dubbelbeskattning. Som om vi inte hade nog av sådana ändå. Sorgligt.

På hemmafronten i Tyresö har äntligen de boende i bostadsområdet Diamanten fått klartecken att förverkliga sina drömmar genom att köpa sina lägenheter.
Apropå drömmar, så är också nomineringarna till årets Kultur- & idrottsgala är klara. Många spännande och duktiga namn på den listan. 14 mars, på galakvällen, får vi reda på vilka de slutgiltiga vinnarna blir.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om Ryssland, idrott, politik, OS, SD, Norge, sport, LO, Charlotte Kalla, Soran Ismail, Tyresö, skatter, debatt, SVT, funderingar.

Myten om hotet mot välfärden

Om det beror på den politiska obalansen bland journalisterna eller vår egen oförmåga att kommunicera ska jag låta vara osagt. Sant är i alla fall att de svenska vänsterpartierna, inklusive Mp, lyckats få många svenskar att tro att valet står mellan satsningar på välfärden och skattesänkningar.

Man ska visserligen inte dra för höga växlar på opinionsmätningar, men den positiva trenden för Vänsterpartiet beror förmodligen på deras mantra ”inga vinster i välfärden”.

Om vi låter oppositionen förstärka myten om att välfärden hotas av lägre skatter och privata alternativ, kommer vi att hamna i försvarsposition i kommande valdebatter. Så ska det inte bli.

Därför anser jag att ett av alliansens huvudbudskap i valrörelsen måste bli:

LÅGA skatter skapar HÖGRE välfärd

Det handlar om att kommunicera saker för vad de faktiskt är. Några exempel:

• Lägre inkomstskatter ger större utrymme för högre konsumtion
• En stor majoritet av boende inom äldreomsorgen trivs mycket bra
• Skillnaden i kvalitet inom välfärden beror inte på driftsformen
• Alliansen ger människor i utanförskap flera chanser
• Pensionärerna har inte fått några skattehöjningar

Jobben är visserligen grunden för tillväxt i samhället och skapar möjligheter till satsningar i välfärden, men vi måste få människor att förstå vad jobben faktiskt ger.

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, politik, äldreomsorg, välfärd, skatter , pensionärer, val 2014, debatt, media, Alliansen.

Vi behöver knappast högre skatt

Några debattörer från ett fackligt idéinstitut (vad nu det kan vara), föreslår ett nytt skattesystem där skattekvoten höjs från 44 till 51 procent.

Förslaget innehåller många förändringar såsom enhetlig moms, höjda punktskatter och platt skatt på alla inkomster. Motivet skulle vara, att vi med dagens skattesystem inte kan finansiera välfärden i framtiden.

Förvisso kan man tycka att det finns några intressanta delar i förslaget, men att vilja höja ett redan högt skattetryck ännu mer, är helt fel väg att gå.

Det som är mer intressant är att en av författarna är Daniel Suhonen. Han är någon slags "Schlingmann Light" i den socialdemokratiska sfären.

Frågan är då om rubriken på debattartikeln: ”Så får vi ett smartare och rättvist högskattesamhälle”, är en beskrivning av vad som händer med Sverige ifall ( S) skulle vinna valet 2014?

Jag tror inte att jag vill veta svaret på den frågan, utan ser debattartikeln som ytterligare ett argument för en röst på Alliansen.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, skatter, Alliansen, Val 2014, Socialdemokraterna , funderingar , välfärd.

Lägre skatt ökar valfriheten

Alliansen levererar enligt sitt vallöfte och inför ett femte jobbskatteavdrag i budgeten för 2014. I paketet ingår även höjd brytpunkt för när man behöver börja betala statlig skatt.

Det är bra och dessutom är det förmodligen unikt med en regering som faktiskt genomför det man lovat i valrörelsen.

Samtidigt matas vi från media om dåliga opinionssiffror för alliansen och undersökningar som visar att människor tycker att vård och skola blivit sämre under senare år.

Det går inte att förneka att Alliansen är inne i en tung period just nu på riksplanet. För oss som jobbar för en tredje valseger gäller det nu att vara mer pedagogiska i vår kommunikation.

Ett femte jobbskatteavdrag handlar inte om att någon får det sämre, utan om att stimulera stora grupper extra. Ja, det skapar större skillnader mellan de som arbetar och de som inte gör det, men ordet är skillnader, inte klyftor.

Jag tror att många svenskar, efter årtionden av statligt förmynderi, är så vana vid att det offentliga sköter stor del av deras ekonomi, att de blivit handlingsförlamade och har svårt att fatta egna beslut om sin egen välfärd.

Vi ska självklart även fortsättningsvis ha en bra välfärd som är offentligt finansierad, men om jag får 500 kronor per månad mer i plånboken kanske jag ska investera 200 av dem till min egen pension? Valfrihet kräver oftast större eget ansvar och det är vi ännu inte vana vid.

Vi måste vara mycket tydligare med att förklara den positiva spiralen ekonomisk stimulans – ökad konsumtion – ökad tillväxt – flera jobb.

Det handlar om att få människor att förstå de nationalekonomiska sambanden. Om vi skapar tillväxt så växer den gemensamma kakan så att alla kan få mer. Man måste bara börja i rätt ordning.

Till sist, även efter detta jobbskatteavdrag kommer vi ha ett av Europas högsta skattetryck. Det finns bara en väg att gå och den vägen stavas inte skattehöjningar.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, jobbskatteavdrag , skatter, alliansen, Val 2014, arbete, arbetslinjen, jobbpolitik, arbetsmarknad, valfrihet.

Hur, Stefan, men hur?

Idag är det ett år kvar till nästa riksdagsval. I gårdagens DN skriver Stefan Löfven om varför han vill bli landets nästa statsminister.

Han slänger ur sig en massa påståenden om tillståndet i landet utan att på något sätt verifiera dem.

”Långtidsarbetslösheten har skenat och klyftorna ökat.”  ”Ökad arbetslöshet, fallande skolresultat, vidgade klyftor och sprickor i välfärden.”

På inget sätt leder han i bevis att det faktiskt är så. För att verka trovärdig mot den verklighet som många av oss istället ser, ett land med väldigt stabila offentliga finanser i ett Europa som svajar, slänger han in floskler som ”Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder att leva i”.

Han målar upp vad han vill göra, bilder av idylliska röda stugor där alla hjälper varandra till evig lycka, bara han blir statsminister.

Inte med ett enda ord talar han om hur han vill genomföra detta. Inte ett ord om hur han vill finansiera sina fina satsningar. Inte ett ord om hur han ska navigera en regering mellan två blindskär som heter Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Jag tror och hoppas att svenskarna är klokare än så, och genomskådar de på pappret fina visionerna och, liksom jag ställer kravet att få veta hur.

Alliansen har levererat i två mandatperioder under mycket tuffa ekonomiska förutsättningar. Löfven har inte levererat en tummetott ännu!

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, skatter, ekonomi, alliansen, Fredrik Reinfeldt, Val 2014, Stefan Löfven.

Blås Annie, blås!

Socialdemokraterna påstås ha en ”hemlig” plan inför valet. Planen skulle bestå i att knäcka Centerpartiet så att de tappar sin plats i riksdagen, vilket skulle minska Alliansens chanser till fortsatt regeringsinnehav rejält.

En ganska naturlig strategi, skulle jag vilja påstå. Jag antar också att strategerna inom C och KD har förutsett detta drag och förberett moteld.

Annie Lööf bjuder nu in Stefan Löfven till debatter runt om i landet. Ett bra och proaktivt drag!

Det ska bli väldigt intressant att se om Löfven verkligen vågar anta utmaningen och väljarna därmed faktisk får chansen att både se och höra honom.

Jag tror att en debattserie mellan Annie Lööf och Stefan Löfven kan gynna både Alliansen och Centerpartiet. Dels för att jag tror att C har en trovärdig tradition som ett parti för landsbygden, men även för att varje gång Löfven tvingas debattera så kommer allt fler att inse att han inte är ett statsministerämne. Dessutom är jag övertygad om att S skattehöjningar inte går hem där heller.

Undrar f ö hur kul medias rubriksättare kommer ha med en ”lövkamp”?

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, debatt, centerpartiet, alliansen, Annie Lööf, Val 2014, Stefan Löfven, Socialdemokraterna.

Kjell-Olof, han förstår han

Den gamle finansministern, Kjell-Olof Feldt, gör idag ett utspel kring socialdemokraternas ekonomiska politik. Han tycker bland annat att partiet för en alldeles för borgerlig politik och vill se höjd matmoms och återinförd arvsskatt.

Dessa förslag tänker jag inte recensera här, utan jag fastnade för ett annat av hans uttalanden, nämligen det om jobbskatteavdragen.

Hr Feldt säger att jobbskatteavdragen skulle vara fördelningspolitiskt svåra att dra tillbaka, eftersom det skulle drabba folk med lägre inkomster svårast.

Tack Kjell-Olof! Du har, till skillnad mot en del av dina partikamrater, förstått ett av syftena med jobbskatteavdragen, och är vis och ärlig nog att erkänna det.

Relaterat: DI, Exp, AB, AB, SvD.

Andra bloggar om politik, skatter, samhälle, skatt, jobbskatteavdrag, Socialdemokraterna, Alliansen.