Normaliseringen smyger sig på

För några veckor sedan blev det en intensiv debatt kring ett uttalande som simförbundets ordförande gjorde, kring att en affisch från ett idrottsförbund med en flicka som sköt luftgevär iförd slöja. Debatten kantrade, tyvärr som alltför ofta, och landade i om alla flickor var välkomna i idrottsrörelsen. Sakfrågan var istället om vi i Sverige ska normalisera ett plagg som i många stycken står för ett kvinnoförtryck, eftersom allt för många inte själva får välja om de vill bära plagget eller ej.

Lite senare dök det upp en bild från infarten till Gävle, där besökare välkomnades av en kvinna iförd slöja. Samma sak med den debatten. Vissa gick t o m så långt att de drog fram rasistkortet för att undvika den bakomliggande frågan.

Nu är det Friskis och Svettis tur. De kör en kampanj som illustreras av två skrattande flickor med slöja. Jag gissar att budskapet är att alla är välkomna i föreningens verksamhet. Det är naturligtvis bra, men ändå blir det så fel.

Självklart ska alla vara välkomna att idrotta och motionera. Det handlar inte om det.

Är det någon som på allvar tror att det det finns en femårig flicka som frivilligt skulle bära slöja varje dag när hon ser att många av hennes kompisar inte gör det?

Är det någon som på allvar tror att fler än en bråkdel av de unga kvinnor som nu bär slöja, skulle göra det 365 dagar om året om de inte kände det sociala trycket från sin familj och ”åsiktspoliser” i närområdet?

Nej, Friskis, ni gör många bra saker och jobbar hårt för att t ex inkludera människor med funktionsnedsättning i verksamheten. Men här har ni trampat fel. Jag förstår att ni vill säga att alla är välkomna, men det kunde ni gjort på ett helt annat sätt i ett sekulärt Sverige. Gör om och gör rätt! Ni är Sveriges största idrottsförening med över 550 000 medlemmar så ni har ett särskilt stort ansvar att skicka rätt signaler.

Vi har kommit alldeles för långt i vår strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män för att inte ta debatten. Det finns förvisso mycket mer att göra på det området, men att normalisera ett plagg som för så många står för ett kvinnoförtryck, är snarare att vrida klockan tillbaka.

Apropå debatten. Varför är det medelålders män och kvinnor till höger om mitten i politiken, som försöker skapa opinion kring denna viktiga framtidsfråga? Var är Gudrun Schyman och hennes gäng? Var är kulturministern, tillika idrottsminister?

Om vi inte är uppmärksammar den här ”smygnormaliseringen”, så ansluter sig fler och fler, i sin strävan efter godhet, till dem som tycker att ”det handlar ju om valfrihet”.

Jag är för valfrihet alla dagar i veckan. Men så länge flickor och kvinnor misshandlas, mördas och förtrycks när de vill bestämma om de vill bär slöjan eller ej, så är det inte vilket plagg som helst och får inte normaliseras i Sverige.

Religion – Ett hinder för lyckad integration?

Den stora mängden asylsökanden som det senaste året kommit till Sverige skapar, särskilt på kort sikt, stora utmaningar för vårt samhälle.
Migrationsverkets långa handläggningstider gör att vi ute i kommunerna ännu inte sett konsekvenserna av det stora antalet nyanlända.

En nyckel för att denna utmaning ska sluta som en positiv historia för både individerna och samhället stavas integration. Jag har tidigare i flera inlägg skrivit om hur jag skulle vilja att vårt mottagande skulle se ut för att ge de nyanlända en bild av vilket land de kommit till, vad vi kan erbjuda och vad vi förväntar oss av dem.

På senare tid har min optimism, åtminstone delvis, dämpats av flera incidenter som uppmärksammats på flera håll. Jag tänker exempelvis på sexuella trakasserier i våra simhallar och på allmänna platser, krav på separata badtider för kvinnor och de s k ”barnbrudarna”.
Allt fler vittnar dessutom om det patriarkala förtrycket mot flickor och kvinnor i flera av våra förorter.

Grunden för den, i mitt tycke, snedvridna kvinnosyn, bottnar i religiös fundamentalism blandat med medeltida klantraditioner från de nyanländas hemländer.
Om vi i Sverige inte med stor kraft och uthållighet, i både ord och handling, stoppar utbredningen av det religiösa förtrycket mot flickor och kvinnor så kommer integrationen att misslyckas.
Risken är att vårt samhälle i framtiden, i ännu större utsträckning än idag, kommer att vara kluvet med små enklaver i förorterna där stenhård religiös disciplin råder och de flickor och kvinnor som sökt friheten i Sverige, kommer till sin fasa inse att ingenting förändrats i deras liv.

De värderingar som gäller i Sverige ska gälla alla som vistas där stadigvarande. Våra lagar måste stå över religiösa regler, gamla sedvänjor och s k hederskultur. Allt annat vore vansinne.

För mig innebär detta bl a följande:

• Straffen för s k hedersbrott måste skärpas. 
• Religiösa argument för elever att inte delta i skolans undervisning tolereras inte. Exempel på detta är flickors deltagande i simundervisningen. Inför möjlighet att bötfälla de föräldrar som inte låter sina döttrar delta i idrotts- och simundervisningen.
• Inga religiösa attribut som täcker ansiktet hos elever och lärare får förekomma inom skolan och förskolan. 
• I en mån religiösa friskolor överhuvudtaget ska tillåtas är det viktigt att de kontrolleras extra och ofta så att de följer våra demokratiska och sekulära regelverk. 
• Innan statliga och kommunala bidrag utdelas till religiösa organisationer, måste en grundlig bakgrundskontroll genomföras av både organisationen och de engagerade individerna, så att man inte omedvetet stödjer religiös fundamentalism. 

Det är mycket viktigt att vi sätter ner båda fötterna nu och markerar vad som gäller. För de förtryckta flickornas och kvinnornas skull, men även för en långsiktigt lyckad integration av alla nyanlända.

Andra bloggar om politik, integration, religion, asylsökande, migration, funderingar, religionsfrihet, invandring, samhälle, jämställdhet, fundamentalism, flyktingar, debatt, hederskultur.

Uppmärksamma hedersvåldet bättre

Igår bevistade jag en manifestation organiserad av GAPF, Glöm Aldrig Pela och Fadime.  Manifestationen anordnades för att det var 15 år sedan Pela Atroshi mördades av sin far och sina farbröder i Kurdistan. Orsaken: Hennes ”olämpliga” leverne i Sverige. Det olämpliga bestod i att hon levt som vilken svensk flicka som helst.

Pela Atroshi

Varje gång jag hör talas om en flicka, eller pojke, som i någon slags ”kulturs” namn förnekas sina mänskliga rättigheter, misshandlas, våldtas eller till och med mördas, blir jag så arg att det kokar.

När jag läser hur 60 flickor i Norrköping könsstympas inser jag att vi har massor kvar att göra.

För det första ska vi inte tillåta någon gömma sig bakom religionsfriheten. Sverige är ett sekulariserat land, och det finns ingen religiös regel från någon religion som står över lagen.

För det andra får vi inte låta någon spela ut rasistkortet när vi försöker få igång en debatt och en attitydförändring. Det är inte rasism att fördöma brottsliga handlingar även om det sker i ”religionens” namn av människor uppväxta i en annan kultur.

När det gäller att bekämpa internationellt hedersvåld och – förtryck, ska vi självklart fortsätta jobba internationellt med opinionsbildning, men de som bor eller vistas i Sverige ska följa våra lagar och de tillåter vare sig våld eller förtryck, oavsett med vilket syfte det sker.

Ett förslag skulle kunna vara någon typ av ”kontrakt”, där alla vuxna som beviljas asyl eller uppehållstillstånd, får genomgå en obligatorisk utbildning om sina rättigheter och skyldigheter och därefter skriftligt intyga att de förstått vad som gäller i bl a denna fråga. 

För tonåriga, ickemyndiga nykomna skulle man kunna lägga in en enklare variant av information, som hjälper ungdomarna att förstå sina rättigheter.

Kontraktet i sig ändrar kanske inte tusenåriga attityder, men skulle möjligen kunna skynda på en positiv utveckling.

Till sist en fundering. Att använda ordet heder känns väldigt fel i detta sammanhang. Heder är i grunden något positivt, det här är bara för jävligt.

Relaterat: DN, SvD.

Andra bloggar om hedersvåld, rasism, religion, hedersförtryck, hat, GAPF, Pela, Fadime, intolerans , samhälle, förtryck, funderingar.

Var är invandrartjejerna?

Jag har ofta förmånen att se damidrott i de stora lagsporterna på nära håll. Tyresö har som bekant mycket framgångsrika lag i fotboll, handboll och innebandy.

Igår såg jag till exempel hur Tyresö Trollbäckens innebandytjejer krossade Västerås i en avgörande kvalmatch till division ett. Häromveckan blev Tyresö Handbolls damlag klart för elitserien. 

Som en parentes kan jag konstatera att det inte fanns några huliganer på plats, vilket det f ö aldrig gör när tjejer spelar…

När jag i matchprogrammet läser lagens laguppställningar slås jag av att det inte finns ett enda namn där som indikerar invandrarbakgrund. Samma sak är det i princip för handbollstjejerna.
Jag kollade även upp matchtruppen inför VM-kvalmatchen i fotboll mot Nordirland i helgen. Förutom Kosovare Asllani är det bara svenskklingande namn.

Jag vet att basketen har kommit en bit på vägen, men övriga stora bollsporter har mycket kvar att göra.

Det här är inte menat som kritik mot svenska föreningar, men helt klart är att det finns en stor outnyttjad resurs, en potential att ta tag i och att utveckla.

Förutom att tillföra sina lag mer talang, så skulle fler tjejer med invandrarbakgrund också underlätta integrationen i samhället.

Dessutom, och detta är jätteviktigt, så skulle det kunna hjälpa många invandrartjejer att frigöra sig från familjer (läs fäder och bröder) som inte vill ge tjejerna samma chans och möjlighet som killarna.

En nyckel skulle kunna vara att försöka rekrytera kvinnliga ledare som själva har invandrarbakgrund. En annan att utnyttja de få förebilder som faktiskt finns.

Jag vet att alla tjejer kan, men alla får inte chansen! Det måste vi ändra på!

Relaterat: DN, DN, DN, DN, AB, AB.

Andra bloggar om fotboll, idrott, sport, huliganer, handboll, innebandy, tjejidrott , damidrott, våld, samhälle, Tyresö, jämställdhet, basket, integration, invandring.

Boktips – Hon är inte jag

Golnaz Hashemzadeh som skrivit boken driver en ideell förening vid namn ”Inkludera Invest”. Föreningen vill inkludera människor som riskerar att hamna i ett utanförskap genom socialt entreprenörskap.

Boken handlar just om utanförskap. Den beskriver hur en liten flicka flyr med sin mor och far från mullornas Iran till Sverige.

När familjen fått sitt uppehållstillstånd och allt borde vara frid och fröjd, startar ett sönderfall där föräldrarna glider ifrån varandra och den lilla dottern bestämmer sig för att vara ”bäst” i alla lägen för att bli accepterad i det nya samhället.

Boken beskriver flickans uppväxt och hennes sökande efter identitet, både bland invandrare och infödda svenskar.

Flickan går ut gymnasiet med toppbetyg och kommer in på ”Elitskolan” (Handelshögskolan) där hon så småningom blir vald till kårordförande. Trots sina framgångar känner hon sig inte accepterad fullt ut och får under vägen känna på en vardagsrasism som inga fina skolor kan överbrygga.

När man läser boken får man en tankeställare och inser att vi har lång väg kvar innan vårt samhälle blir så öppet som de flesta av oss vill. Boken beskriver också hur svårt det kan vara för en invandrartjej att bryta med gamla traditioner och riskera ett utanförskap både hos ”sina egna” och hos oss infödda svenskar.

Jag tycker absolut du ska läsa boken och sedan fundera hur du själv tänker och agerar för att hjälpa människor med annan bakgrund att komma in i samhället. Med andra ord inkludera dem.

Läs vad andra tycker här och här.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, Iran, litteratur , utanförskap , integration, inkludering, rasism.

Boktips - Mangon som sprängdes

Den här boken spinner ett nät av betraktelser och historier runt en verklig händelse, flygolyckan i Pakistan 1988 som bland annat dödade landets dåvarande president, general Zia ul-Haq. Eller var det verkligen en olycka?

Författaren, Mohammed Hanif, har åstadkommit en verkligt underhållande satir som inte undviker några svåra ämnen. Vad sägs om sharialagar, manlig homosexuell kärlek i en islamistisk stat och maktfullkomlighet i en spännande och tänkvärd blandning.

Boken handlar om Ali Shigri som är flygkadett i pakistanska armén. Hans far, som var en högt uppsatt militär, har officiellt begått självmord, men Ali tror inte på den versionen och söker sanningen på olika vägar.

En del har jämfört boken med Moment 22, men jag tycker den här är både lättare och smakligare att ta till sig. Den fick mig både att fundera över ämnen som är verkligt aktuella, samtidigt som jag kom på mig själv med att småflina för mig själv, så där skönt när man läser de träffsäkra kommentarerna.

Jag kan verkligen rekommendera boken. Köp den eller låna den, men läs den. Du kommer inte att ångra dig!

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, Pakistan .

Boktips: Tusen strålande solar

För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur det i religionens namn, skapas lagar och regler för att förtrycka kvinnor och begränsa deras självbestämmanderätt.

I Khaled Hosseinis senaste bok, Tusen strålande solar, får vi flera exempel på samma tema. Boken utspelar sig i Afghanistan, från 70-talet till nutid, och beskriver två kvinnoöden i skuggan av alla de krig och dramatiska förändringar landet går igenom.

Författaren debuterade med romanen Flyga Drake som blev en världssuccé.

Den ena kvinnan, Marian, föds utanför äktenskapet och blir dubbelt förtryckt, både för att hon är kvinna och för att hon är en oäkting. Hon blir bortgift med en äldre man som behandlar henne allt sämre med tiden, eftersom hon inte lyckas föda honom ett barn, inte ens en flicka.

Kriget gör att den andra kvinnan, Laila, även hon tvingas gifta sig med Marians make. Hon bär på en hemlighet som jag inte ska avslöja här, men som inte gör hennes liv lättare.

De båda kvinnorna bygger med tiden upp en vänskap som, trots åldersskillnaden, hjälper dem att uthärda de urusla levnadsförhållandena och det våld de utsätts för.

Boken berörde mig starkt. Den ger en annan bild än nyhetssändningarnas krigsskildringar. Här får man en inblick i de afghanska kvinnornas vardagsliv som präglas av religiöst förtryck och en kamp för överlevnad och värdighet.

Köp den eller låna den på ett bibliotek nära dig! Det viktigaste är att du läser den!

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, Afghanistan .