Åtta år går så fort

Vid årsskiftet byter jag politiskt uppdrag i Tyresö.
Jag blir ordförande för Socialnämnden. En komplex och utmanade verksamhet som, till skillnad mot kultur och fritid, innehåller en hel del lagstadgad verksamhet och myndighetsutövning. En spännande utmaning som jag ser fram emot.

Att sammanfatta drygt åtta års ordförandeskap i Kultur- och fritidsnämnden låter sig inte göras i en handvändning, men jag vill här, som en liten avslutning på den perioden i livet, lyfta fram det jag är mest nöjd med, och kanske några saker jag inte riktigt nått fram med.

För att börja med det positiva så är jag väldigt glad att vi lyckats skapa fler evenemang som Tyresöborna kunnat ha glädje av. Några exempel på det är Kultur i höstmörkret, nationaldagsfirandet och, förstås, Kultur- och idrottsgalan.
Tyresö håller också ställningen som en av de kommuner som har flest anläggningar för idrott räknat per innevånare. Under de här åren har vi bl a byggt om Tyresöhallen till en tiptop evenemangshall för handboll och innebandy.
Utbyggnaden av konstgräsplaner har också exploderat under den här perioden till glädje för kommunens alla fotbollsspelare. Om- och tillbyggnaden av Fårdala Ridskola är också på gång, vilket kommer gynna en tjejdominerad sport. Det är bra. Friidrotten har, äntligen, också fått en jättefin anläggning vid Trollbäckens IP.

En trend i stigande är spontanidrottsplatser. Vi har bl a byggt en fin multianläggning vid Kumla skola och vid Nyboda. Vår fina Skatepark 135 har byggts i två etapper och till 2018 kommer en parkourpark invigas.
Lägg till det fyra utegym i flera kommundelar så vet man att det har hänt en hel del på anläggningsfronten.

Att kulturskolan har breddat sin verksamhet med bl a dans och bild är jag nöjd med. Våra bibliotek har börjat den tuffa omvandlingen från en plats där man ”bara” lånar böcker, till en mötesplats för alla medborgare.
Vi har också, tack vare ett bra samarbete över kommungränserna, utökat utbudet för barn och unga med funktionsnedsättning.
 Som sista positiva punkt noterar jag att nämnden under alla år visat ett ekonomiskt plusresultat. I min värld ett måste för att ha bra förhandlingsutrymme inför kommande budget.

Naturligtvis har ju inte allt gått som på räls. Konstigt vore väl annars. Jag tycker exempelvis att det är synd att vi inte lyckats lösa frågan om ett kulturhus. Att det finns olika åsikter om var och hur är ingen ursäkt, även om det inte underlättar processen.
Jag är också frustrerad över att utvecklingen av Albyområdet inte går så fort som jag tycker den borde. Visserligen har en del gjorts, men länsstyrelsen borde ha viktigare saker än att lägga sig i hur många träd vi vill röja bort i ett friluftsområde. Bevilja tillstånd för kameraövervakning, till exempel.

Ett annat utvecklingsområde är det interna samspelet mellan beställare och utförare i kommunen. Det borde gå att bli tydligare och inte ta så lång tid som det gör ibland, även om de åtta åren lärt mig att det i vissa fall är bra med en del eftertanke innan man drar igång projekten.

Om jag, slutligen, ska försöka mig på några framtidsspaningar så är jag övertygad om att samarbetet mellan kommunerna måste stärkas, för att ha råd att finansiera vissa typer av anläggningar, men även för att exempelvis kunna erbjuda ett bredare utbud i Kulturskolan.

Jag tror också att våra idrottsföreningar måste lära sig att samarbeta mer, för barnen och ungdomarnas skull. Det är inte rimligt att man måste börja med ”bollskola” eller liknande för femåringar för att ”kroka upp kidsen” till sin idrott så att ingen annan ska engagera dem. All forskning visar att bästa utvecklingen för en ung individ är att prova på så många idrotter som möjligt. Det räcker att välja vid 15–16-årsåldern. Där finns en hel del prestige att släppa på vissa håll.

För att vi, vilket jag är stolt över, ska kunna fortsätta att ha nolltaxa för barn och unga i kommunens anläggningar måste de vuxna betala mer än idag. Det är inte rimligt att med skattemedel finansiera så mycket som 50 % av anläggningshyran för vuxnas fritidsintressen. Det är dessutom synnerligen orättvist, eftersom vissa inte får någon subvention alls.

Till sista vill jag bara gratulera alla som har den goda smaken att bo i Tyresö. Den personal som arbetar inom kultur och fritid är synnerligen kompetenta, dedikerade och brinner för det de gör.

Det bådar gott för framtiden!

Andra bloggar om valfrihet, Tyresö, politik, idrott, kultur, sport, ekonomi, samhälle, fritid, moderaterna, Kulturskolan.

Hur f-n man än gör…

Här följer en liten betraktelse hur det kan vara att vara lokalpolitiker. Jag tror att den här bilden passar alla kommuner, även om jag hämtat dessa exempel från min hemkommun, Tyresö.

Tänk tanken att man ställer två frågor till medborgarna i sin kommun:

a) Anser du att det är bra att kommunen stimulerar och verkar för ett ökat bostadsbyggande? 

b) Anser du att det är positivt att din kommun jobbar på att minska sin negativa klimatpåverkan? 

Jag är ganska säker på att en stor majoritet skulle svara JA på båda dessa frågor. Föga förvånande.

Men, när man på det ena eller andra sättet blir berörd personligen, blir det ofta annat ljud i skällan.

Ett exempel är planeringen av ett bostadsområde som bl a ska innehålla boende för 55+ och bostadsrätter. Området planeras ligga bredvid ett villaområde och då minsann är det jakande svaret på fråga A glömt.
Området är för stort, för högt, för fult och ligger för nära befintlig bebyggelse…

Ett annat exempel, är tankar på att skapa en lokal plats för masshantering och stenkross för att slippa långa transporter vid utbyggnaden av infrastrukturen och därmed minska utsläppen från lastbilarna. Då är det jakande svaret på fråga B ovan ett minne blott.
Det bullrar, dammar och förstör närliggande vatten.

Ja, de närboende har i mångt och mycket rätt. Om man ser saken ur deras personliga perspektiv.

Men som politiker måste man även kunna använda helikopterperspektivet. Vad är bäst för framtiden? Var ska tillväxten ske? Var ska barnen till dagens Tyresöbor bo?

Å ena sidan ska man, självklart, ta hänsyn till, och lyssna på, de medborgare som har gett en förtroendet att få ta ansvar för kommunen.
Å andra sidan måste man, lika självklart, se lite längre än bara till sitt närområde och sin personliga situation.
Å tredje (!) sidan, om man går emot sina väljare finns risken att inte bli omvald med den konsekvensen att inget av det man vill uppnå blir verklighet.

En annan spännande fråga är vad de medborgare tycker som inte hör av sig. Som inte skickar arga mail. Som inte demonstrerar på gatorna. Vad tycker de?

Vad är då lösningen? Ja, man försöker kompromissa så långt det går och hoppas att alla inblandade förstår att man bara försöker göra det bästa på både kort och lång sikt.
En omöjlig ekvation? Javisst, men så blir det ofta.

Nu kanske någon tror att jag inte tycker om att vara förtroendevald? Att jag inte vill ta ansvar? Nej, så är det inte alls. Jag trivs och är glad över det förtroende jag fått och försöker efter bästa förmåga förvalta det.
Den här lilla betraktelsen är bara ett sätt att möjligen öka förståelsen för hur våra lokala politiker har det i sin vardag.

Och kom ihåg en sak. Vi har de politiker vi förtjänar. Vare sig bättre eller sämre.

Andra bloggar om valfrihet, Tyresö, politik, trygghet, klimat, miljö, ansvar, samhälle, demokrati., politiker, val 2018, bostäder.

Boktips: Ensam i Berlin

Den här boken handlar om herr och fru Quangel. De lever i andra världskrigets Berlin som ett vanligt arbetande par utan några större sympatier med nazistpartiet som mer och mer lägger sitt inflytande över vanliga tyskar som en vår filt.

 En dag drabbas de av en tragedi som gör att de, likt don Quijote och Sancho Panza, startar en lågmäld kamp mot det allenarådande partiet och alla dess sympatisörer. Boken skildrar deras motstånd men man får även möta en mängd vanliga tyskar. Sådana som sällan eller aldrig skildras i alla de tusentals böcker och filmer som gjort på temat andra världskriget.

Boken är skriven av Hans Fallada och utkom första gången 1946. Den nya utgåvan är omarbetad till ett modernare språk vilket gör att den, trots sin tjocklek, är lättläst.
När jag läste den blev jag väldigt gripen och hade svårt att lägga den ifrån mig, eftersom den väcker tankar om hur man själv skulle agera och reagera om man levde i en totalitär stat utan att sympatisera med regimen. Skulle jag ha ryggrad att protestera, eller?

Boken har även filmatiserat, men strunta i filmen. Boken är mycket bättre.

Köp den nu eller låna den på ditt bibliotek!

Här och här kan du läsa vad andra tyckt om boken.

Andra bloggar om kultur,bokrecension, böcker, boktips, litteratur, samhälle, Tyskland , Hans Fallada, Berlin.

Sextrakasserier och mansrollen

De senaste veckorna har präglats av debatten om sextrakasserier och övergrepp som i de allra flesta fall begås av män mot kvinnor. Ett antal kända män har konfronterats med gamla synder och i flera fall både polisanmälts och fått lämna jobb och uppdrag.  Det är jättebra att skiten kommer upp till ytan och jag hoppas att ämnet fortsätter att diskuteras även när media, i vanlig ordning, flyttar fokus till något annat.

Kampanjen #metoo får mig att fundera på vad som gör att vissa män, oavsett drogintag eller inte, tror sig ha rätten att bete sig som svin. Det får mig att fundera på min egen uppväxt.

Jag växte upp i Norrköping på 60- och 70-talet. Såvitt jag minns var det ingen som diskuterade dessa frågor. Vare sig i skolan eller hemma.

Jag minns några episoder som jag inbillar mig är tidstypiska i den värld jag, och många med mig, växte upp.

DB, 15 år, typ.

Den första är när fotbollslaget jag spelade i skulle ha säsongsavslutning, jag tror att vi var 15 år. Efter korv, läsk och prisutdelning plockade våra ledare fram en filmprojektor. De flesta av oss trodde nog att det var en film om fotboll. Kanske en klassisk stormatch. Döm om vår förvåning när det visade sig vara en porrfilm!

Våra ledare, schyssta gubbar i 40-årsåldern tyckte alltså att en lämplig film för ett gäng hormonstinna 15-åringar var en porrfilm? Jag ska bespara er handlingen, men jag minns att jag blev lite generad. Det blev säkert de flesta av mina kompisar också, men ingen sa ju något. Istället garvade vi och kraxade höhö med våra målbrottsröster.

Jag är helt övertygad om att ingen idrottsledare idag någonsin ens skulle tänka tanken.

Den andra episoden kommer från lumpen. Under grundutbildningen skulle man lära sig marschera i takt, skjuta, gräva skyddsgropar och annat. Mycket handlade om disciplin och befälen, oftast fanjunkare i 40-årsåldern använde ofta ett språk som var mycket nedsättande mot kvinnor. Det var vardagsmat att kalla de värnpliktiga för fi-or och kärringar om man inte hängde med.

Befälen trodde nog att de var roliga och vi värnpliktiga vågade inte, ens om vi hade velat, ifrågasätta deras s k humor.

Utan att veta, är jag även här övertygad om att ett sådant språk inte förekommer inom försvaret idag. Inte minst tack vare att allt fler kvinnor tjänstgör där idag.

Sista episoden hämtar jag från arbetslivet. Från 16-årsåldern jobbade jag extra som brevbärare på lördagar och skollov. Ett väldigt eftertraktat jobb som många ville ha.

Mellan de vuxna, manliga, arbetskamraterna, var det en klart sexistisk jargong som i fick passera. Även inför förmännen. De kvinnliga postanställda, som var i minoritet, fick finna sig i insinuationer om än det ena, än det andra utan att någon reagerade.

Detta skulle inte få förekomma idag.

Vad vill jag då säga med dessa exempel? Jo, att det faktiskt har skett en utveckling mot det bättre, även om vi, uppenbarligen, har en bit kvar. Det är absolut ingen ursäkt för de övergrepp som nu kommer fram, men möjligen en del av förklaringen.

Jag har aldrig haft några problem med min mansroll eller att förstå var gränserna går, men alla kanske inte utvecklats som jag.

Vad som nu är otroligt viktigt är att stå fast vid vårt mål om jämställdhet på alla plan och vara observanta på en del medeltidsfasoner som uppenbarar sig i våra utanförskapsområden där patriarkatet styr i mångt och mycket.

Om jag är feminist? Nej, jag är absolut för jämställdhet, men känner att just det uttrycket tyvärr kidnappats av PK-vänstern.

Andra bloggar om politik, ansvar, jämställdhet, våld mot kvinnor, funderingar, samhälle, sexuella övergrepp, övergrepp, debatt, migration, Sverige.

Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 2

Monterey – Santa Monica – San Diego

Eftersom en del av vägen, och en bro, längs Big Sur hade rasat fick det bli motorväg runt rasområdet för att återigen ansluta till Highway 1 i närheten av resans nästa mål, Hearst Castle.

Hearst Castle är ett palats som uppfördes av tidningskungen William Randolph Hearst under en period mellan 1919 och 1947. Det är högt beläget med en makalös utsikt över Stilla Havet. Ett magnifikt byggnadsverk med en fascinerande historia. Hearst deltog själv mycket aktivt i arbetet och utformningen är inspirerad från hans resor i Europa.
Numera ägs palatset av en stiftelse som ordnar välorganiserade visningar som besöks av hundratusentals turister varje år. Ett besök rekommenderas. Boka gärna biljetterna i förväg via hemsidan.

Hearst Castle

Efter en natt i Morro Bay, fortsatte färden söderut. Mot värmen. På den här delen går inte H1 längs med kusten, utan en bit in i landet. Så småningom ansluter den till Oceanen och strax därefter tog vi lunchpaus i Santa Barbara. Det vi hann se var positivt. Fina stränder och den sedvanliga piren med restauranger.
I bilens förlovade land kör man ända ut på pirarna i de flesta fall. Jag tror man skulle kunna göra dem än mer attraktiva om biltrafiken förbjöds och man istället fick gå, men det är min åsikt.

Dagens mål var ett annat ”Santa”, nämligen Santa Monica där vi checkade in på Hotel California (!). Ett jätteläckert hotell med inredning på två teman, surfing och musik.
Hotellet ligger tre minuter från den världsberömda stranden Venice Beach med en jättelång strandpromenad där man kan få se det mesta. Boka gärna rum 37 som har en jättemysig balkong. Så mysig att vi körde takeawaymat där flera kvällar.

Hotel California

Med Santa Monica som utgångspunkt besökte vi bland annat Hollywood Walk Of Fame och Universal Studios. Walk Of Fame är en häftig företeelse även om jag inte tyckte att området där man kan se alla stjärnor i trottoaren kändes särskilt inbjudande.

Universal Studios, däremot, var en häftig upplevelse. Man har byggt upp området kring diverse teman, såsom Harry Potter, Transformers och min absoluta favorit, Springfield. För de som, mot förmodan inte vet vad Springfield är så är det den staden där den tecknade vuxenserien Simsons utspelas.
Jag har numera fått skaka hand med en av mina ”idoler”, Homer Simpson! På Universal Studios kan man, utan extra kostnad, ta del av många hisnande åkturer i virtuell miljö. Även om entrébiljetten är dyr så kan det vara värt att fundera på att köpa till ”Front of line” som ger förtur till alla åkattraktionerna. Till Harry Potter stod vi exempelvis i kö i åttio (80) minuter!

Efter några dagar i Santa Monica var det dags att ta hyrbilen till resans slutmål, San Diego. Vi hade bokat ett hotell i Ocean Beach.
En lång fin strand, rikligt befolkad av surfare, en fin pir och en väldigt avslappnad miljö präglar Ocean Beach. Ocean Beach har historiskt sett varit ett tillhåll för surfare och hippies. Ett bevis på det är att gråhåriga herrar med hästsvans och surfbrädan under armen åkandes skateboard inte är en ovanlig syn.
Bebyggelsen är småskalig och ganska sliten på många håll, men samtidigt har den sin charm.

Sea World & Ocean Beach

Den sista veckan på resan tillbringades mest på stranden, men en dag besökte vi SeaWorld. En nöjespark med fokus på upplevelser kopplat till havet.
SeaWorld är kanske mest känt i Sverige för att man där har späckhuggare i fångenskap. Späckhuggare som också visar upp sig i en show flera gånger per dag. Utöver detta finns bl a delfinshow och roliga uttrar.
Parken var, naturligtvis väldigt välordnad men vill man se en mycket bättre delfinshow så rekommenderar jag Kolmårdens Djurpark istället. Deras show är mycket mer spektakulär att se än denna. Av de speciella utflyktsmål och attraktioner vi besökte rankar jag faktiskt SeaWorld sist.

 Resan varade totalt i nästan tre veckor och det är nog det man behöver för att inte stressa. Vi valde till slut ändå bort Grand Canyon och Las Vegas för att inte stressa på semestern.

Till sist några avslutande reflektioner:

**Amerikaner i allmänhet är trevliga, lätta att få kontakt med och väldigt stolta över sitt land.

**Trafiken flyter på hyfsat. Även på Los Angeles sexfiliga motorvägar.

**Vägskyltningen är inte alltid lätt att förstå även om man vänjer sig. Man skyltar exempelvis inte med vägens slutdestination utan med nästa större ort.

**Det är kyligt längs kusten i norra Kalifornien under sommaren. Varm tröja sitter inte fel.

**Det mesta, boende, mat, dryck, attraktioner, var dyrare än jag trodde. Räkna med minst 1500 kronor/natt för ett ok hotell. En ordinär varmrätt på en ordinär restaurang kostar 120-200 kronor. Det enda som är riktigt billigt är bensinen. Aktuell dollarkurs spelar förstås in.

**I USA förväntar man sig inte att kommunen eller motsvarande ska fixa allting. Där ordnar man en insamling eller ett event för att få in pengar till det man vill göra. Jag kan sakna den inställningen i Sverige, även om det såklart är enklare att donera med ett lågt skattetryck.

Om du funderat på att göra denna resa så är min uppmaning: Vänta inte! Gör det nu! Du kommer inte att ångra dig.

Del 1 av min reseberättelse hittar du här.

Andra bloggar om resor, Kalifornien, Los Angeles, Hollywood, USA, turism, resa, San Diego, Simpsons, Highway 1.

Skilda valdagar?

I media och i kulisserna pågår en intensiv diskussion om Anna Kinberg Batras vara eller icke vara som partiledare för mitt parti, Moderaterna.
Den utlösande faktorn är opinionsmätningar som visar att väljarnas förtroende i ett av partiets starkaste fästen, Stockholms Län, minskat rejält.
Opinionsmätningarna av detta slag handlar i regel om rikspolitik. Men eftersom alltför många väljare röstar lika i alla tre valen, riksdag, landsting och kommun, så är finns såklart en risk att ett misslyckande i riksdagsvalet spiller över på kommunerna. Även om det i många kommuner finns en positiv röstsplittring för Moderaterna, d v s att man får fler röster lokalt än till riksdagsvalet, så skulle förmodligen ett dåligt resultat i riket påverka kommunvalen negativt.

Många kommuner i Stockholms Län har sedan länge styrts med Moderaterna i kommunledningen. De ledande moderata kommunpolitikerna gör, och har gjort, ett jättebra arbete med att utveckla kommunerna och därmed regionen till landets tillväxtmotor.
I många moderatledda kommuner är också medborgarna väldigt nöjda med hur deras hemort sköts.

Därför är det inte så konstigt att det finns företrädare som får kalla fötter. ”Ska vi, med kontroll på ekonomin och nöjda medborgare, förlora makten för att partiet misslyckas i riksdagsvalet?”

Jag har varit med som aktiv i tre valrörelser, varav de två senaste som mycket aktiv kampanjdeltagare. Utöver detta träffar jag väljare så gott som dagligen.
Jag kan intyga att alltför många väljare har dålig koll på skillnaden mellan vad deras lokala partier står för. I Stockholm finns dessutom inga lokala medier som bevakar det dagliga politiska livet i kommunerna.
Det är alltså väldigt svårt att nå ut med allt positivt som händer lokalt.

Vad är då lösningen? Ja en variant skulle kunna vara skilda valdagar. På så sätt skulle förhoppningsvis inte den lokala politiken drunkna i rikspolitik.
Med skilda valdagar skulle förmodligen också fler medborgare ta sig tid att sätta sig in i vad deras lokala företrädare uträttat och hur de vill utveckla kommunen.

Att dela på valdagarna på detta sätt är vanligt i många länder och den aktuella debatten gör det bara än mer angeläget att fundera på om det även skulle passa för Sverige.

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, kommuner, funderingar, samhälle, framtiden, riksdagen, debatt, Moderaterna, val, Anna Kinberg Batra, Sverige.

Svenskt medborgarskap – något att kämpa för

Att bli medborgare i Sverige, om man inte är född här, är alldeles för lätt idag. I dagsläget krävs att den sökande:

• Kan styrka sin identitet
• Har fyllt 18 år
• Har permanent uppehållstillstånd (PUT)
• Har bott i Sverige en viss tid (i regel fem år)
• Har levt ett ”skötsamt” liv i Sverige

Jag tycker inte att detta räcker. Att bli medborgare i ett av de bästa, mest toleranta och rikaste länderna i Sverige måste vara svårare än så. Något att faktiskt kämpa för.

Därför vill jag till dessa punkter lägga till några.

 Godkänt test i svenska språket. Både muntligt och skriftligt. Vilken nivå det ska ligga på kan säkert diskuteras, men jag tycker att kunskaper motsvarande åk 7 kan vara rimliga. Utan språket finns det ingen möjlighet att bli en del av sitt nya land.

Godkänt test i samhällsorientering. Där skulle ingå svensk historia, rättigheter och skyldigheter, jämställdhet m m.

Egen försörjning i fem år. Det kan inte vara ok att komma till Sverige, aldrig hitta en egen försörjning och ändå kunna bli svensk medborgare.

Medborgarskap på prov. Om man begår grova brott inom fem år från det man fått sitt medborgarskap, ska detta kunna återkallas.

Utöver detta vill jag skärpa den karenstid som gäller för de som dömts för brott i Sverige. D v s det ”skötsamma” livet. För exempelvis s k hedersrelaterade brott vill jag införa livstids karens. Vi ska inte ha svenska medborgare med den människosynen.

Hur ska man då öka attraktiviteten i medborgarskapet? Mitt förslag är att koppla det till delar av vårt generösa välfärdssystem. För att fullt ut få ta del av detta skulle i så fall krävas svenskt medborgarskap. Vilka delar och hur, kräver naturligtvis en noggrannare utredning.

Att ställa krav för att erhålla medborgarskap är i grunden inget konstigt. Det finns många länder som kräver mycket mer än Sverige för medborgarskap.

Att fullt ut bli svensk måste vara värt att kämpa för!

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, medborgarskap, funderingar, samhälle, framtiden, integration, debatt, välfärd, bidrag, migration, Sverige, asyl, religion, ekonomi.

Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 1

San Francisco – Sonoma - Monterey

 Det här var mitt första besök i det stora landet i väst. Att åka den legendariska vägen Highway 1 längs med Kaliforniens kust är en klassisk resa som många gjort före mig och som jag blivit allt mer sugen på med åren.
Här kommer några intryck och ett och annat tips. Håll tillgodo!

Resan började i den legendariska staden San Francisco. Otaliga är de filmer där hjälten jagar skurken upp och ner i de kraftiga backarna.
SF är inte så stort som man kan tro. Ca 900 000 människor lever i själva staden. Klimatet gör att det är ganska kyligt i juni och juli. En vindtät jacka var absolut inte fel att ha med.
Det jag såg mest fram emot var ett besök på fängelseön Alcatraz. Ett gott råd är att boka biljett långt i förväg från Sverige. Jag försökte en vecka före, men då var det försent. Vi fick köpa en ”kombobiljett” som även innehöll en bussrundtur med ”hop-on-hop-off”, vilket visade sig vara helt ok för att får en överblick över staden.

 Missa alltså inte Alcatraz! Ett väldigt spännande och välordnat besök där historiens vingslag verkligen kändes. Under båtturen dit förstår man varför ingen lyckades rymma därifrån med livet i behåll.

Det andra man inte ska missa är Golden Gate. En av världens mest berömda broar. Jag och mitt resesällskap valde att promenera över. På så sätt får man verkligen uppleva brons magi!

Mycket i SF kretsar kring hamnområdet Fishermans Wharf. Ett mysigt område även om det är turistiskt. Lägg därför inte för mycket tid där, utan promenera runt i staden eller utnyttja någon av rundtursbussarna. Se till att ha bra promenadskor och hyfsade benmuskler. Det är stora höjdskillnader vi talar om.

En sak som jag gillade var den småskaliga arkitekturen i många områden. Visst finns det ett och annat höghus, men mycket är tvåvånings ”radhus” i historisk stil. SF har massor med mysiga restauranger i med olika inriktningar och prisklasser.

Självklart ska man också åka stadens berömda spårvagnar, ”Cable Car”, även om jag, som uppväxt i en spårvagnsstad, inte blev så grymt imponerad. Ett tips i högsäsong är att inte vänta i de jättelånga köerna vid ändhållplatserna utan köp en biljett och vänta vid nästa hållplats istället. Det går mycket snabbare.

Efter några intensiva dagar i San Francisco var det dags att hämta ut den från Sverige förbokade hyrbilen. Vi styrde först kosan norrut, mot vindistrikten. Ungefär en timmas körning från SF ligger vindistrikten Sonoma och Napa. Napa är mer känt, men vi valde Sonoma och det ångrade vi inte.

Hotellet vi förbokat från SF visade sig vara en fullträff! Sonoma Valley In ligger fem minuters promenad från stadens torg, Sonoma Plaza, där det finns många bra restauranger och en mängd ”tasting rooms” där man, mot avgift som avräknas mot eventuella inköp, kan provsmaka de lokala vinproducenternas drycker. Bra med gångavstånd, alltså. Dessutom visade det sig att den frukost som ingick, var den bästa under hela resan med ett stort urval av både nyttiga och smaskiga rätter. Inte bara kaffe och donuts som på en del andra!
Med Sonoma som utgångspunkt bilade vi runt i området men valde bort att åka in på alla vingårdar som erbjuder provsmakning eftersom skördesäsongen ännu inte börjat. Vi besökte även Napa stad, men vår känsla var att Sonoma är avgjort mysigare.

Efter några dagar i Sonoma var det dags att styra söderut för att i San Francisco ansluta till den mytomspunna Highway 1 eller California State Route 1.
Vägen bokstavligen slickar kusten och det mäktiga Stilla Havet är ständigt närvarande. För bästa utsikten ska man åka vägen söderut eftersom man då åker närmast havet.

Vi stannade till i Santa Cruz för att spana in de sjölejon som lever vid den långa piren, för att sedan efter en dags bilkörning landa i staden Monterey. Monterey är en stad med 35 000 invånare som i mycket lever på turismen.
Man kan säga att det finns två centrala punkter i staden. Dels kring Fishermans Wharf och dels kring Cannery Row där bland annat Monterey Bay Aquarium ligger. Ett besök där rekommenderas varmt.

Monterey är en mycket bra utgångspunkt för utflykter i närområdet. Vi besökte den berömda golfbanan Pebble Beach och den lilla mysiga lilla staden Carmel-By-The Sea, där Clint Eastwood har varit både restaurangägare och borgmästare (!).

Från Monterey är det heller inte långt till Salinas där Nobelpristagaren i litteratur, John Steinbeck, är född. Där finns ett mycket välordnat center som på ett livfullt sätt visar upp Stenbecks liv och gärningar.

Vår vistelse i Monterey sammanföll med 4 juli, USA:s nationaldag. Att få se den glädje, stolthet och inlevelse som visades under den långa paraden genom staden var väldigt långt ifrån vårt
eget nationaldagsfirande.
Förmiddagens parad genom staden innehöll allt ifrån lokala politiker i sponsrade sportbilar till stadens magdansklubb (!) och allt däremellan. Något allmänt party på kvällen som vi trodde, med fullt med folk ute,var det dock inte. Kanske firar man dagen hemma med vänner?

 Eftersom en del av Highway 1, när detta skrivs 2017, är avstängd p g a en rasad bro, valde vi även att besöka den dramatiska kusten Big Sur med Monterey som utgångspunkt. Vägen är fylld av häftiga vyer över havet som med de omgivande bergen skapar en fantastisk utsikt. Vi besökte även en nationalpark för att på nära håll beskåda de mäktiga redwoodträden.

Big Sur - En dramatisk kuststräcka

Sammanfattningsvis tog denna del av resan 10 dagar, varav fyra i San Francisco, tre i Sonoma och tre i Monterey. Vi hade bokat hotellet i SF samt hyrbilen från Sverige. Resten bokades vartefter. På så sätt skapar man en flexibilitet och kan stanna en extra dag på en plats om man vill.

Fortsättning läser du här.

Andra bloggar om resor, Kalifornien, Sonoma, San Francisco, USA, turism, resa, Clint Eastwood, Monterey, Highway 1, Alcatraz, Golden Gate, Big Sur.

Nationaldagstal 2017

För de som inte hade möjlighet att höra mitt tal vid Tyresö kommuns nationaldagsfirande finns nu möjligheten här att läsa det. Håll till godo.

Välkomna till Tyresö kommuns nationaldagsfirande 2017. Vi har samlats här för att fira Sverige, d v s oss själva. Vi ska också hälsa nya medborgare välkomna till Sverige och Tyresö. Dessutom bjuds det toppenfin underhållning av olika slag.

Att fira Nationaldagen med medborgarceremoni är en tradition i Tyresö numera. Det här är sjunde året.

Sverige (och Tyresö) står inför stora utmaningar som i grunden bottnar i positiva saker.

Läkekonsten utvecklas, arbetslivet blir allt fysiskt lättare. Det gör att vi får en allt äldre befolkning. I grunden alltså något bra, att vi lever och är friskare längre. Baksidan är att kostnaden för att ta hand om vår äldre stiger.
Vi har många nyanlända som behöver integreras och komma i jobb. I grunden är det också bra, vi behöver arbetskraften. Utmaningen är att få dessa människor i arbete mycket snabbare än idag.

Att komma ny till ett främmande land är självklart väldigt tufft. Man kan ha flytt från krig, förföljelse, diktatur eller annat vi inte kan föreställa oss. Många har (såklart) också med sig andra värderingar, vilket är fullt naturligt. Man präglas ju av sin uppväxt.

Det betyder inte att det är vi som ska anpassa oss till nya värderingar. Jag anser att alla som kommer till ett nytt land, och vill stanna, ska omfattas av en integrationsplikt. Men de som kommer kan behöva hjälp av oss andra att integreras - i stort och i smått. Några grundläggande saker man måste känna till och respektera är:

• I Sverige i och Tyresö är vi jämställda – Tjejer och killar ska ha samma möjligheter. 
• I Sverige och Tyresö är religion en privatsak – Ska inte påverka samhället. 
• I Sverige och Tyresö gäller arbetslinjen – Kan man så ska man arbeta och försörja sig själv. 
• I Sverige och Tyresö gäller svenska lagar och regler. 
• För att kunna integreras måste man lära sig svenska. 

Sedan finns det små, men viktiga nyanser att förstå, för att kunna anpassa sig till vårt sätt att leva. Ett exempel är att de flesta av oss svenskar har en privat sfär som är ungefär en meter från ansiktet. Vi gillar inte att någon, utom de närmaste, kommer närmare än så. Det betyder inte att vi tycker illa om den vi talar med. Det bara är så. Kanske beror det på vårt kyliga klimat?
Ett annat exempel är att vi svenskar gillar att sitta ensamma på bussen om det går…

Jag är stolt över att vi kan hjälpa så många människor att fly och ge dem trygghet och tak över huvudet, men ska det fungera framöver, måste vi alla hjälpas åt så fler får möjlighet att anpassa sig.

Återigen välkommen! Nu ska vi fira Sverige, vårt land och vår flagga med en fantastisk underhållning.

Andra bloggar om Sverige, Tyresö, integration, demokrati, invandring, religion, ansvar, samhälle, 6 juni, Nationaldagen.

Om det där med helgdagar

Förra veckan inföll Kristi himmelsfärds dag på torsdagen vilket förvandlade fredagen till en klämdag och möjlighet till fyra dagars ledighet för dem med möjlighet till att ta fredagen ledig.

Nästa vecka infaller vår Nationaldag på tisdag med måndagen till en klämdag. Alltså fyra dagar ledigt igen för den som har möjlighet.

Snart är det midsommar och då är det dags igen.

För inte så länge sedan var det påsk och dessutom första maj. Långledigt igen alltså för de som har möjlighet.

Visst är det skönt att vara ledig om man kan, men är det inte dags att reformera det där med helgdagar i ett modernt och sekulärt land?

De flesta av våra helgdagar finns på grund av vår kristna tradition, men måste vi ha det så i all evighet? Vi har ju separerat kyrka från stat.

Dessutom har dessa helgdagar en grav slagsida mot våren.  Under hösten finns bara Alla helgons dag, som alltid infaller på en lördag.

Utöver detta behöver vi jobba mer, inte mindre, för att klara de ekonomiska utmaningarna som kommer.

Därför är mitt förslag att långfredagen, Kristi himmelsfärds dag och första maj avskaffas som helgdagar. De är ju bara viktiga ”på riktigt” för en allt mindre skara.

Ta sedan en av dessa dagar och gör 7 juni till helgdag. På så sätt kan många fler festa loss och fira vår Nationaldag utan oro för arbete dagen efter.

Lagstifta sedan om en extra, flexibel, semesterdag för alla som jobbar. Då kan man lägga den var man vill. Kanske för att kunna få en långhelg under den mörka tråkiga hösten?

Med det förslaget tar vi ett första steg mot ett mer sekulärt Sverige och får dessutom en arbetad dag till för de flesta, vilket är bra för ekonomin.

Första maj då? Ja, de som fortfarande vill försöka hålla liv i en gammal vänstertradition kan ju plocka ut sin flexibla dag då.

Slutligen, varför talar vi om ”röda dagar”? Jag tycker gott de lika gärna kan vara blåa…

Andra bloggar om politik, tradition, religion, helg, funderingar, religionsfrihet, samhälle, helgdagar, demokrati, valfrihet, arbete, arbetslinjen.

Religion i svenskt arbetsliv

På senare tid har det kommit upp åtminstone två uppmärksammade fall där människors religiösa tro lett till konflikt och debatt om ifall religionsfriheten i Sverige skulle stå över andra regelverk.

De fall jag tänker på är barnmorskan som vägrade utföra aborter och sätta in preventivmedel samt kvinnan som vägrades jobb på SAS för att hon insisterade på att bära slöja till uniformen.

Jag känner personligen till ett annat fall, som inte kommit till offentligheten, där en personlig assistent vägrade laga fläskkött och servera öl till sin brukare p g a sin religiösa tro.

Om vi inte har gjort det tidigare, så är det hög tid att sätta ner foten nu!

Sverige är ett sekulärt land. Det betyder att religionen är en privatsak, något som man har full frihet att praktisera på sin fritid. Om vi accepterar religionsfrihet som ett argument för att inte följa de lagar och regelverk som finns på arbetsmarknaden, har vi kommit vilse i vårt samhällsbygge.

På samma sätt som yttrandefrihet ändå innebär att det inte går att säga vad som helst, borde det vara självklart att någons religiösa tro i ett sekulariserat land aldrig kan övertrumfa lagar och regler.

Den EU-dom som kom för ett tag sedan säger att om en arbetsgivare exempelvis har en beslutad klädkod så gäller den koden före eventuellt åberopande av religiösa regler. En bra och tydlig dom.

Det som känns extra provocerande i fallet med barnmorskan och SAS, är ett det verkar som det är organiserade kampanjer som drivs av religiösa organisationer, snarare än av en enskild arbetstagare. Bara det är ett hot mot vårt samhälle som måste bekämpas. 

Är man inte nöjd med våra lagar och regler så får man driva frågan om förändring politiskt eller fackligt. Det är så det fungerar i vår demokrati!

Ett normalt beteende borde ju annars vara att man inte utbildar sig till ett yrke där man på förväg vet att man inte accepterar de arbetsuppgifter som ingår. Eller att man inte söker arbete där man vet att det finns en klädkod man inte kan ställa upp på.

Har man ett service- eller vårdyrke där man träffar människor med olika värderingar är det extra viktigt att uppträda neutralt och inte riskera att provocera eller förolämpa någon med sin klädsel eller sina åsikter. Det borde vara självklart!

Hur det gick med den personliga assistenten? Såvitt jag vet fick vederbörande sluta sin anställning så fort missförhållandena uppdagades.

Andra bloggar om politik, integration, religion, migration, funderingar, religionsfrihet, samhälle, jämställdhet, fundamentalism, demokrati, indoktrinering, arbete, SAS.

Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.

Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.

När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.

Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 

Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.

Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.

Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

Andra bloggar om ekonomi, Tyresö, fritid, pensionärer, pensioner, SPF, PRO, samhälle, individer, träning, folkhälsa, Alzheimer .

Årets galavinnare 2017

För sjunde året i rad hölls ikväll Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö. En tradition som blir allt populärare bland kommunens föreningsmänniskor.

 Det unika med vår gala är att vi blandar kultur och idrott i en härlig mix. Även om dessa föreningar inte verkar tillsammans särskilt ofta så kanske det här är tillfället när man kan träffas och utbyta idéer. Vem vet, kanske det kan utmynna i nya spännande projekt i framtiden?

Det man möjligen skulle kunna önska är att ännu fler föreningar tog tillfället i akt att delta, även de år när de inte själva har någon nominerad.

I år gick biljetterna åt snabbare än någonsin och restaurang Energikällan var full till bristningsgränsen av glada och festklädda föreningsmänniskor.

I vanlig ordning vill jag passa på att påpeka att det är stort att bara bli nominerad. I de flesta kategorierna skull vi kunna dela ut många priser till välförtjänta människor.

Årets vinnare blev:

Årets eldsjäl

Roland Norell

Söders SOL

Årets idrottsprestation

Daniel Brännstam, SM-guld Taekwondo och VM-guld Kickboxning

Årets kulturpersonlighet

Nino Ramsby, artist och konstnär

Årets ledare

Lars Lappalainen

Tyresö Friidrottsklubb

Årets unga ledare

Denise Lindberg

Tyresögymnastiken

Årets idrottsförening

Tyresö Simsällskap

Årets kulturförening

Trollbäckens Scoutkår

 Även i år valde juryn att dela ut två extra priser under rubriken Juryns val. Ett sätt att uppmärksamma saker som kanske inte riktigt passar in i någon specifik kategori.

Dessa utmärkelser gick i år till:

Midsommarfirandet i slottsparken och Söder SOL:s fantastiska arbete med att upprätthålla en fin tradition.

Ann Sandin-Lindgren för sitt arbete med att digitalisera och modernisera Tyresöradion.

Dessutom fick årets kulturstipendiater motta sina utmärkelser under kvällen.

Lisa Johannesson, klarinettist

Anna Jalkéus, jazzsångare och harpist

Helena Dahlgren, författare

Ett stort grattis till alla pristagare. Motiveringarna kommer du kunna läsa på tyreso.se inom kort.

Andra bloggar om kultur, idrott, Tyresö, priser, glamour .

Polisen ska inte skjutsa fyllon

Jag har några gånger tittat på realityserien ”Tunnelbanan” som visas på kanal 5. I serien får man följa de många ordningsvakter som ser till att Stockholms kollektivtrafik blir en trygg och säker plats för alla resenärer.

Man får se hur operatörerna på trygghetscentralen får in samtal om olika ordningsstörningar i tunnelbanan och hur sedan ordningsvakterna ingriper i olika situationer.

Jag har långt ifrån sett alla avsnitt, men en sak kan jag konstatera. Uppåt nittio procent av de ingripanden som ordningsvakterna gör handlar om människor som är påverkade av alkohol eller narkotika. I en del av fallen hanterar vakterna de störande människorna genom att avvisa dem från tunnelbanan, men i många fall tvingas de till ett omhändertagande. 

Ofta görs dessa omhändertaganden för att personen i fråga är allt för påverkad och därmed utgör en fara både för sig själv och för andra resenärer.

Efter att ordningsvakterna rett upp situationen och omhändertagit personen larmar trygghetscentralen polisen som får hämta upp den omhändertagna för vidare transport, oftast till polisstationen för tillnyktring eller avtändning.

Jag har naturligtvis ingen statistik på hur ofta det handlar om att någon alltför påverkad måste hämtas av polisen, men känslan är att det går åt många timmar per dag till den arbetsuppgiften.

Varför ska polisens knappa resurser användas till att skjutsa fyllon till polisstationen? Ett obegripligt slöseri med utbildade poliser som skulle kunna lägga sin tid på att lösa och förebygga grövre brott.

En effektivare hantering borde vara att ordningsvakterna skjutsar de omhändertagna till polisstationen där en polis får göra den slutgiltiga bedömningen hur personen ifråga ska hanteras vidare. På så sätt äventyras inte rättssäkerheten för den som omhändertas. I de, förmodligen fåtal, fall där polisen inte delar ordningsvakternas bedömning får den omhändertagne helt enkelt släppas i anslutning till polisstationen. 

På det sättet frigörs viktiga resurser till riktigt polisarbete. Och det ska gudarna veta att de resurserna behövs.

Självklart ska polisen tillkallas när så krävs för grövre brottslighet i trafikmiljön, men uppenbarligen är dessa tillfällen relativt få i sammanhanget.

Mitt förslag står inte heller i motsats till det behov av tunnelbanepoliser som finns i Stockholms kollektivtrafik. De ska ju verka i trafikmiljön, inte heller de lägga sin tid på att skjutsa fyllon.

Den merkostnad för de ordningsvakter som ombesörjer dessa transporter borde dessutom uppvägas med råge av de timmar som frigörs för riktigt polisarbete. Alla är vi väl överens om att polisen behöver mer resurser?

Andra bloggar om tunnelbanan, Stockholm, kollektivtrafik, trygghet, brottslighet, polisen, ansvar, samhälle, missbrukare, politik.