Sextrakasserier och mansrollen

De senaste veckorna har präglats av debatten om sextrakasserier och övergrepp som i de allra flesta fall begås av män mot kvinnor. Ett antal kända män har konfronterats med gamla synder och i flera fall både polisanmälts och fått lämna jobb och uppdrag.  Det är jättebra att skiten kommer upp till ytan och jag hoppas att ämnet fortsätter att diskuteras även när media, i vanlig ordning, flyttar fokus till något annat.

Kampanjen #metoo får mig att fundera på vad som gör att vissa män, oavsett drogintag eller inte, tror sig ha rätten att bete sig som svin. Det får mig att fundera på min egen uppväxt.

Jag växte upp i Norrköping på 60- och 70-talet. Såvitt jag minns var det ingen som diskuterade dessa frågor. Vare sig i skolan eller hemma.

Jag minns några episoder som jag inbillar mig är tidstypiska i den värld jag, och många med mig, växte upp.

DB, 15 år, typ.

Den första är när fotbollslaget jag spelade i skulle ha säsongsavslutning, jag tror att vi var 15 år. Efter korv, läsk och prisutdelning plockade våra ledare fram en filmprojektor. De flesta av oss trodde nog att det var en film om fotboll. Kanske en klassisk stormatch. Döm om vår förvåning när det visade sig vara en porrfilm!

Våra ledare, schyssta gubbar i 40-årsåldern tyckte alltså att en lämplig film för ett gäng hormonstinna 15-åringar var en porrfilm? Jag ska bespara er handlingen, men jag minns att jag blev lite generad. Det blev säkert de flesta av mina kompisar också, men ingen sa ju något. Istället garvade vi och kraxade höhö med våra målbrottsröster.

Jag är helt övertygad om att ingen idrottsledare idag någonsin ens skulle tänka tanken.

Den andra episoden kommer från lumpen. Under grundutbildningen skulle man lära sig marschera i takt, skjuta, gräva skyddsgropar och annat. Mycket handlade om disciplin och befälen, oftast fanjunkare i 40-årsåldern använde ofta ett språk som var mycket nedsättande mot kvinnor. Det var vardagsmat att kalla de värnpliktiga för fi-or och kärringar om man inte hängde med.

Befälen trodde nog att de var roliga och vi värnpliktiga vågade inte, ens om vi hade velat, ifrågasätta deras s k humor.

Utan att veta, är jag även här övertygad om att ett sådant språk inte förekommer inom försvaret idag. Inte minst tack vare att allt fler kvinnor tjänstgör där idag.

Sista episoden hämtar jag från arbetslivet. Från 16-årsåldern jobbade jag extra som brevbärare på lördagar och skollov. Ett väldigt eftertraktat jobb som många ville ha.

Mellan de vuxna, manliga, arbetskamraterna, var det en klart sexistisk jargong som i fick passera. Även inför förmännen. De kvinnliga postanställda, som var i minoritet, fick finna sig i insinuationer om än det ena, än det andra utan att någon reagerade.

Detta skulle inte få förekomma idag.

Vad vill jag då säga med dessa exempel? Jo, att det faktiskt har skett en utveckling mot det bättre, även om vi, uppenbarligen, har en bit kvar. Det är absolut ingen ursäkt för de övergrepp som nu kommer fram, men möjligen en del av förklaringen.

Jag har aldrig haft några problem med min mansroll eller att förstå var gränserna går, men alla kanske inte utvecklats som jag.

Vad som nu är otroligt viktigt är att stå fast vid vårt mål om jämställdhet på alla plan och vara observanta på en del medeltidsfasoner som uppenbarar sig i våra utanförskapsområden där patriarkatet styr i mångt och mycket.

Om jag är feminist? Nej, jag är absolut för jämställdhet, men känner att just det uttrycket tyvärr kidnappats av PK-vänstern.

Andra bloggar om politik, ansvar, jämställdhet, våld mot kvinnor, funderingar, samhälle, sexuella övergrepp, övergrepp, debatt, migration, Sverige.

Konserternas moder

Det hände sig för många år sedan. Under det förra seklet. Ja det var så länge sedan att det var ett annat millennium.
En grupp pojkar i industristaden vid Motala Ström, tidigare kallad för Sveriges Manchester, höll på att förvandlas till män. En efter en skaffade de sig körkort och i vissa fall egen bil. Världen öppnade sig för pojkarna.
Någon kom på att i hufvudstaden, 16 mil bort, spelade många världskända band på arenor så oändligt mycket större än hemstadens Himmelstalundshallen.
Med hjälp av ett äldre syskon inhandlades biljetter och fyra förväntansfulla unga män lastade in sig i Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul. Om mitt minne inte sviker mig, det var ju så länge sedan, så var det förutom Berra och jag även Biske och Pinnen. Hur de fått sina namn är en annan historia.

Väl framme vid den stora arenan, Johanneshovs Isstadion, cirkulerade kvartetten runt för att hitta en parkeringsplats och råkade då passera den plats där turnésällskapet parkerade sina fordon. Med gapade munnar åsåg vi de parkerade långtradarna. De var arton stycken! Arton långtradare med högtalare och annan utrustning! Våra förväntningar blev om möjligt ännu högre på vad som komma skulle.

Väl inne på den, i våra ögon, gigantiska arenan visade det sig att vi hade fått platser på läktaren, ganska långt fram. Framför oss tornade det ena gigantiska berget av högtalare upp sig. Spänningen var på kokpunkten.

En kvart efter utsatt tid släcktes plötsligt ljuset. En ensam trumma började pumpa i mörkret. Bom-bom-bom. Bom-bom-bom.
Några sekunder senare kom rösten och en ensam strålkastare fångade in sångaren. Bandet var Queen, låten "We will rock you" och sångaren var förstås Freddie Mercury.

Sedan följde en musikalisk ljudorgie som när jag, i ett annat sekel och ett annat millenium, ser tillbaka, trots Rolling Stones, Bowie, Eurytmics och andra tunga band, är mitt livs första, och fortfarande, min största liveupplevelse.
De melodiösa låtarna, med inslag av opera och Freddie Mercurys utstrålning skapade en total helhet som jag inte upplevt vare sig tidigare eller senare i livet på en konsert.

När Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul, rullade hemåt i natten, hade jag fortfarande musiken ringande i öronen. Det fortsatte för övrigt att ringa i en hel vecka. Jag förstod då också att musik live är något helt annat än på skiva.
Det enda tråkiga i min historia är att Freddie Mercurys bortgång gjorde att världen miste ett geni alldeles för tidigt. Undrar var han hade varit musikaliskt idag?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, Queen, Freddie Mercury, konsert, Norrköping, rock, livet, funderingar, Rolling Stones.