torsdag 13 februari 2020

Stoppa ungdomsrånen!

Allt fler inser att vi i Sverige har problem.

Inte bara med integrationen och kriminaliteten generellt, utan det senaste året har ett nytt problem eskalerat. Ungdomar med invandrarbakgrund som rånar svenska ungdomar med inslag av rasism och förnedring. 
Ungdomar har alltid begått brott, men detta är något nytt och mycket oroväckande. Nu är det viktigt att samhället sätter ner foten och markerar kraftigt för om vi inte gör det riskerar vi att gå en väldigt otrygg framtid till mötes.
För att komma tillrätta med, och stoppa, ungdomsrånen krävs flera åtgärder på kort sikt, oavsett vem som begår dem.

Sänk åldersgränserna för när man är straffbar. Är man vuxen nog att begå ”vuxenbrott”, så är man vuxen nog att ta ”vuxenstraff”.
Begår man ett brott som för en vuxen skulle innebära fängelse, ska den unge låsas in. Ovillkorligen. Om det är på ett SIS-hem eller något annat alternativ, spelar mindre roll.
Den unge brottslingen ska snabbt försvinna från sin närmiljö. Det ger signaler både till andra kriminella, men även till brottsoffren som ser att samhället reagerar.

Låt staten finansiera inlåsningen. Vanliga fängelsevistelser finansieras av staten medan omhändertagande och inlåsning av unga finansieras av hemkommunen.
Eftersom en plats på ett SIS-hem kostar upp till 10 000 kronor per dygn (!), så kan bara några få fall stjälpa en kommuns budget totalt. Det i sin tur gör att kommunerna oftast tvekar att tvångsomhänderta unga brottslingar ev ekonomiska skäl och försöker hitta billigare alternativ.
Med statlig finansiering är det endast brottet som sådant som ska ligga till grund för ett beslut.

Utöka föräldraansvaret. Jag inser att många av de ungdomar jag talar om, inte har föräldrar som fungerar. Men det gäller långt ifrån alla.
Socialtjänsten måste med lagens hjälp kunna tvinga föräldrarna att delta i t ex samtal och familjeterapi. Det måste också gå att göra så att föräldrarna blir skadeståndsskyldiga till brottsoffren för det deras barn gjort.
När det gäller pojkar med invandrarbakgrund, är det extra viktigt att få med papporna, i den mån de finns med i familjebilden. Även om mammorna är viktiga, så har oftast dessa pojkar bara respekt för sina pappor som måste ta sitt ansvar.

Snabbare och påtagligare reaktion vid första brottet. Igår kom regeringen med ett förslag om att kunna döma till fotboja och utegångsförbud. Det är bra, även om det är sent. Dessutom borde det kunna gälla redan från 13 år, inte från 15 som är föreslås.
Vilka brott som skulle kunna ge detta straff framgår inte riktigt, men jag tänker att tröskeln måste vara låg. Att bryta mot utegångsförbudet eller ta av sig bojan, borde leda till direkt inlåsning.

En del i snabbare reaktion är också snabbare domstolsprocess. Är det brott man misstänks för något som kan ge fängelse bör den misstänkte låsas in fram till rättegången. Någon form av ”ungdomshäkte”. Det är viktigt att få bort dessa personer från gatan direkt.
För att klara detta måste kanske särskilda domstolar inrättas som bara hanterar mål där de misstänkta är under 20 år.

Långsiktigt måste naturligtvis de förebyggande insatserna också förstärkas. Ökade krav på närvaro och resultat i skolan, men även mer individuell studiehjälp.

Men i det korta perspektivet måste samhället agera nu. Om vi inte tar tag i dessa problem med kraft och beslutsamhet, riskerar vi att ha två stora grupper unga vuxna som inte tror på samhället. Dels de som begår brotten och enda möjlighet att överleva är kriminalitet, dels brottsoffren som inte litar på rättssamhället och antingen blir passiva och rädda vuxna eller tar lagen i egna händer. Den framtiden är jag säker på att ingen vill ha.

Att vi förutom detta måste ha ett migrationsstopp i många år för att få arbetsro, har väl de flesta insett vid det här laget.

torsdag 4 juli 2019

Lönelyft utan produktivitetsökningar – en ekonomisk härdsmälta

Många kommuner och regioner (landsting) vittnar om att de har problem med att få ekonomin att gå ihop. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna och många ekonomer kräver att staten ska öka anslagen till kommunerna så att de ska klara sitt välfärdsuppdrag.
Att öka intäkterna är nästan omöjligt. Det sätter utjämningssystemet och maxtaxan effektivt stopp för. Då återstår att sänka kostnaderna.

Den enskilt största kostnadsposten i en kommun och en region är den för personal. Förutom löner och pensioner så måste man även räkna in kostnader för lokaler, arbetskläder, datorer mm. I många kommuner har personalstyrkan tillåtits växa linjärt i takt med befolkningsökningen, utan att några stordriftsfördelar kunnat hämtas in. Förödande.

De senaste åren har vi dessutom sett ett lönerace för flera kategorier. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper har haft en positiv löneglidning. D v s lönerna har ökat mer än vad avtalen mellan fack och arbetsgivare angett. Anledningen är i många fall brist på utbildad personal vilket gjort att man t ex som lärare tjänat på att byta arbetsgivare och då passat på att förhandla upp sin lön.

Det är här vi har en stor orsak till att många kommuner och regioner går på knäna ekonomiskt.

Under våren har flera yrkesgrupper i offentlig sektor på olika sätt protesterat mot att deras arbetsuppgifter blivit flera och mer krävande.
I privata näringslivet är det sedan länge en praxis att löneglidning måste finansieras med ökad produktivitet. Med andra ord, det finns inte utrymme för extra lönelyft om man inte producerar mer. Det är egentligen helt naturligt. Alternativet är neddragningar och i värsta fall konkurs.

Med risk för att ”svära i kyrkan”, den matematiska sanningen verkar inte offentlig anställda förstå. Eller också vill man inte förstå. Ofta används brukarna/patienterna/eleverna som argument varför ”det inte går” att effektivisera. Man glömmer då att även de är skattebetalare och att skattehöjningar inte är ett evigt ymnighetshorn.

Det handlar inte om att dessa yrkesgrupper inte gör ett bra jobb. Det handlar inte heller om att ifrågasätta kompetensen hos personalen i offentlig sektor. Det handlar om ekonomi.

För att komma tillrätta med de galopperande personalkostnaderna krävs alltså att produktiviteten ökar. Även i offentlig sektor. Det går att åstadkomma. Inte alltid genom att jobba snabbare utan oftare med att jobba smartare, använda ny teknik eller våga ifrågasätta gamla invanda rutiner.

Att det går har många privata företag visat under många år. Nu är det hög tid för för kommuner och regioner att följa det spåret.

Om vi inte klarar det, går vi mycket kärva tider till mötes.

torsdag 21 mars 2019

Ekonomisk dopning inom idrotten

Uppdrag Granskning har grävt ner sig i Östersunds Fotbollsklubbs affärer. Klubbens starke man, och fd ordförande, står dessutom åtalad för ekonomisk brottslighet som skulle syftat till att gynna klubben.

Hur det var med den saken får rättsväsendet reda ut. Men hela historien pekar på ett systemfel inom framförallt fotbollen och ishockeyn.

Många elitklubbar, främst inom fotboll och ishockey brottas med ekonomiska problem. Ett resultat av allt högre spelarlöner som inte motsvaras av intäkterna.

Vem minns inte Leksands kommuns dribblande med campingplatser och gathörn för att hålla den krisande hockeyklubbens ekonomi över vattenytan? Hur mycket stoppar Skellefteå Kraft in i det lokala hockeylaget per säsong?

Själv var jag i högsta grad involverad i Tyresös satsning på damfotboll med ekonomiska saltomortaler för att klara de hutlöst höga spelarlönerna. Den klubben gick i konkurs och jag är idag glad, även om trycket var tungt, att jag var en av dem som sa nej när klubben ville ha mer pengar genom att sälja en läktare, som de inte ägde, till kommunen.

Vad består då systemfelet av?

Min uppfattning är att felet är tudelat:

1) Både fotbollen och ishockeyn har sagt nej till att låta ett företag äga mer än 49 % av klubbarna. Detta gör, såklart, att inga finansiärer vill gå in tungt om de inte får inflytande.
Man hade chansen för några år sedan då Riksidrottsförbundet föreslog att varje specialidrottsförbund själva skulle kunna avgöra den frågan.
Både ishockeyn och fotbollen sa, helt obegripligt, nej. Svårt att förstå varför man avsade sig den egna idrottens möjlighet att besluta. Ska man vara realistisk så är det i princip dessa två idrotter där en extern majoritetsägare på allvar skulle vara aktuellt.

2) Trots att man inte på allvar kan locka finansiärer att investera tungt så har man, så vitt jag vet, inte ens diskuterat ett lönetak. Det innebär att de accelererande spelarlöner äter upp allt större del av intäkterna.
Lite märkligt, eftersom lönetak inte är ovanligt inom elitidrotten. Till exempel tillämpar NHL ett tak som innebär att en klubbs samlade lönesumma för spelartruppen inte får överstiga ett visst belopp.

Resultatet av detta systemfel kan bli att det dyker upp kommunpolitiker eller andra som ”vill sätta kommunen på kartan” eller bygga monument över sig själva genom en framgångsrik idrottsförening.

När det gäller skattemedel kan man starkt ifrågasätta om dessa ska användas för att hålla en elitidrottsförening under armarna. Hur ädelt syftet än kan tyckas vara.

Elitidrott är sedan länge showbiz och eventverksamhet. Särskilt gäller det fotboll och ishockey (för herrar). Det har inget med folkhälsa att göra. Tiderna när de lokala stjärnorna jobbade på bruket eller som brevbärare parallellt med sin idrott, är sedan länge förbi.

Nej låt elitklubbarna finansiera sin egen verksamhet fri från skattemedel. Då kan vi tala om konkurrens på lika villkor.
För sin egen skull borde också ishockeyn och fotbollen våga släppa in majoritetsägare från näringslivet eller diskutera ett lönetak. Att sitta still och krama folkhemstanken fungerar inte på dagens elitidrott.