Gudrun – The Movie – En valmegafon för Fi

På fredag, 10 augusti, har en dokumentärfilm om Gudrun Schyman premiär.
På filmens hemsida presenteras den så här:
”Gudrun Schyman har varit ett namn på hela Sveriges läppar sedan 1993, då hon valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Hon har ofta befunnit sig i stormens öga och är idag en ikon för svensk feminism som inte lämnar någon oberörd. Filmaren Hampus Linder har följt Gudrun Schyman från 2014 till 2018, i vardagen, på home parties från norr till söder, till flyktingläger på Lesbos och i EU-parlamentet, genom riksdagsval och privata samtal med dottern.”

Gudrun Schyman är onekligen en intressant person som, även om jag inte delar hennes politiska åsikter, kanske är intressant att följa. Men frågan är om filmen är kommersiellt gångbar?

Jag har försökt ta reda på hur finansieringen av filmen ser ut. Det jag lyckats ta reda på genom lite ”grävande journalistik” är att statliga Svenska Filminstitutet bidragit med ungefär 1,5 miljoner. Om det täcker alla kostnader, vet jag dock inte.

För det första har filmen beviljats produktionsstöd om 1 185 000 kr. Enligt Filminstitutet har stödet följande syfte: ”Produktionsstöd kan utgå till värdefulla svenska filmer under förutsättning att det föreligger ekonomiska, tekniska och personella resurser för produktionens genomförande.”

Utöver detta har man fått 250 000 kr i lanseringsstöd. Det beslutet fattat av Filminstitutets VD, Anna Serner. ”Syftet med stödet är att öka synligheten och därmed publiken för svenska filmer. Stöd kan sökas av distributörer som är verksamma på den svenska filmmarknaden.”

Socialdemokraterna får varje år massor av miljoner från LO för att driva deras frågor. Gudrun Schyman, en politisk överlevare, får staten att finansiera sin valpropaganda.

För det finns väl ingen som tror att det är en tillfällighet att filmen har premiär just nu? En månad före valet…

På Filminstitutets hemsida kan man läsa att: ”Stiftelsen Svenska Filminstitutets mål är att stödja produktion, distribution och visning av värdefull film, att bevara och tillgängliggöra det svenska filmarvet samt att representera den svenska filmen internationellt.” Styrelsen utses av regeringen.

Det är sorgligt att statliga Filminstitutet, medvetet eller inte, låter sig bli en valmegafon för ett parti med företrädare som tycker att man ska deportera judar från Israel till USA.

Om man nödvändigtvis ville finansiera filmen, så borde ett absolut villkor varit att premiären skulle vara efter valet.
En uppmaning till Per Schlingmann, som sitter i styrelsen, är att gå till botten med detta.

Så här får det inte gå till! Det är inget orimligt krav att en statlig stiftelse ska hålla sig neutral i en valrörelse.

Är man minsta tveksam borde huvudregeln, naturligtvis, vara att avstå.

 Fotnot: Fakta kan hittas här. Sök på ”Gudrun”.

Baggar och ägg av guld

Ikväll är det dags för årets Guldbaggegala. En sedan 1964 återkommande tillställning där Svenska Filminstitutet belönar framstående insatser under året som gått. I år står striden om de tyngsta titlarna, bästa film respektive regi, mellan Ruben Östlund, Mikael Marcimain och Roy Andersson och deras filmer ”Turist”, ”Gentlemen” samt ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

På galan delas det ut baggar i många kategorier. Förutom bästa film och regi, kan nämnas huvudroller och biroller, smink och klipp, filmmusik och kortfilm.

Nomineringar och vinnare utses av en jury bestående av branschfolk.  Ja, förutom för ett pris då, Biopubliken pris, där de tre filmerna som setts av flest besökare nomineras. Bland dessa tre utses vinnaren genom en omröstning för allmänheten, via telefon och SMS. Denna kategori har dock bara funnits sedan 2006.

Jag kan konstatera att ingen av filmerna som är nominerade till Biopublikens pris, är representerade i någon av de övriga kategorierna. Undrar om dessa filmer har sämre sminkkompetens, klippare eller ljudläggare?

Runt påsk inträffar årets Guldäggsgala. Det är där reklambranschen, sedan 1961, belönar sig själva för bland annat bästa Radioreklam, Design, Event och Film. Tävlingen arrangeras och drivs av Sveriges Kommunikationsbyråer. Vinnarna utses även här av olika jurygrupper bestående av
branschfolk.

Båda dessa event representerar branschfester som på grund av sin karaktär får mycket uppmärksamhet i media.  Kristallen, där TV-branschen hyllar sig själva, är ett annat exempel.

Kul för dem, och ibland kul att titta på.

Men både i fallet Guldbaggen och för Guldägget saknar jag kategorier. Kategorier för dem man är till för. Nämligen kunderna och finansiärerna.

Borde det exempelvis inte på Guldbaggegalan delas ut pris till Årets lönsammaste film? Det är väl bra för dem, inklusive Filminstitutet, som betalar kalaset att få avkastning på sitt kapital? Om inte annat kan ju det uppmuntra till fler filminvesteringar, till nytta för branschen.

På samma sätt borde det delas ut Guldägg till Lönsammaste kampanj och Byrån med flest nöjda kunder. Min känsla är tyvärr att guldäggen, förutom den interna glädjen, mest legitimerar höjda timarvoden.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att spåna på hur det skulle kunna vara om andra, inte så mediala branscher, hade sina egna galor.

VVS-förbundet – Den Gyllene Dassborsten till Årets toalettinstallatör

Sveriges Kommuner och Landsting – Silverpennan till Årets protokollskrivare

Taxiförbundet – Guldkompassen till Årets hitta-rätt-chaufför

Till sist. Av de tre nominerade till Bästa film, har jag bara sett Roy Anderssons, eller ska vi kalla honom Hugo Rask, med det oändligt långa namnet. Jag ska vara fullkomligt ärlig och säga att det är en av de absolut sämsta filmerna jag sett.

Jag är visserligen ingen filmkännare, men jag tyckte den var långrandig, dyster och för mig totalt intetsägande. De andra två kan omöjligt vara sämre, så jag hoppas någon av dem tar hem priset.

  

Relaterat: Resumé, Resumé.

Andra bloggar om kultur,film, filmer, bio, TV, Guldbaggen, Guldägget, reklam, Roy Andersson, PR, funderingar, debatt, konst.

Våldsam av datorspel?

En expertstorm har blossat upp kring frågan om man kan bli påverkad och själv bli våldsam om man lägger mycket tid på att spela våldsamma datorspel.

I ena ringhörnan Statens medieråd, i blågula byxor, som mycket klargörande säger: ” Vår slutsats är att det inte finns några bevis för att man blir våldsam av att spela datorspel, men vi utesluter inte att det kan ligga något i det.”

I den motsatta ringhörnan, i gröna byxor, återfinns tre forskare vid Karolinska institutet. De kritiserar Statens medieråd för att gå i spelindustrins ledband, och pekar på att det finns studier som säger att våldsamma datorspel visst ökar sannolikheten för aggressivt beteende.

Den högintellektuella pajkastningen är i full gång. Men är de egentligen oense?

Jag inte läst vare sig Statens medieråds rapport, eller de studier som experterna från KI hänvisar till, men jag har arbetat så mycket med ungdomar så jag dristar mig att ha en egen teori i tvistefrågan.

Jo, jag tror faktiskt man kan bli våldsbenägen av att spela för mycket våldsamma datorspel, eller genom att se för många rena våldsfilmer.

Men, och det här är ett viktigt men, bara om man har sin bakgrund i en otrygg miljö. Har man växt upp i en familj där våld förekommer regelbundet eller i en familj som inte förmår sätta gränser för barnen, då tror jag visst att medial våldskonsumtion kan öka eller starta ett aggressivt beteende.

Är man däremot uppväxt i en kärleksfull miljö där de vuxna sätter tydliga gränser och själva är positiva föredömen, är min uppfattning att medialt våld inte påverkar ett barns beteende. Det kan möjligen verka fördummande, men det är en helt annan diskussion.

Tycker man att ens barn tillbringar för mycket tid med datorspel kan man göra som en avlägsen bekant till mig gjorde. Han installerade en strömbrytare i sitt sovrum som bröt strömmen till barnens datorer! Game over styrdes alltså av farsan! Det kallar jag att sätta tydliga gränser!


Relaterat: DN, DN, SvD, AB, AB, AB, Exp.

Andra bloggar om barn, ungdomar, film, media, forskning, våld, datorspel.

Idrotts- och kulturhelg i Tyresö

Denna andra advent har jag till stor del ägnat till idrott och kultur i Tyresö. Igår var jag i Haninge för att se TyresöTrollbäcken IBK i Superligan i innebandy.   

Varför Haninge, undrar du? Jo, Innebandyförbundet ställer sådana orimliga krav på arenorna att vi i Tyresö inte kan leva upp till dem, och Haninge kommun är snälla nog att upplåta Torvallahallen för vårt innebandylag.

Matchen som sådan var till största delen ett sömnpiller där Mullsjö sprattlade emot i två perioder, men till slut vann TTIBK säkert med 4-2. Bäst i laget var målvakten Benjamin Löfdahl, som bl a räddade en straff och parhästarna Kevin Björkström och Victor Ferraresi.

Ett styrketecken dock att vinna trots att spelet inte klaffade särskilt bra. Jag hoppas verkligen att laget hänger kvar i Superligan och kan spela nästa säsong hemma i Tyresö i nya fina Nybodahallen som blir klar till hösten 2012.

Som lite kuriosa, eller i avdelningen värdelöst vetande, så var jag inte den enda elitbloggaren på plats. Nej, matchen bevakades även av Tokmoderaten, och jag ser fram emot hans blogginlägg om innebandy och kanske om idrottsförbundens ohemula krav. Det borde passa hans skarpa formuleringsförmåga.

Ikväll har jag varit på bio Forellen och sett filmen Huvudjägarna som baserats på Jo Nesbøs bok. Nu var det kanske inte för filmen jag var där i första hand, även om den var en helt ok actionrulle. Stundtals blodig men småkul intrig. Avsevärt bättre än det massproducerade Becktramset som sänds på TV.

Nej, huvudanledningen var att jag ville uppleva hur digitaliseringen av ljudet och bilden, har förbättrat filmupplevelsen i Tyresö.

Det har den, det vill jag lova! Mycket bra! Knivskarp bild och ett ljud som förmodligen även klarar en opera.

Det är fantastiskt roligt att Tyresö, som liten kranskommun, kan ha en egen, tekniskt toppmodern, bio som är så bra att vi t o m får hit premiärer ibland.

Filmföreningen har gjort, och gör ett kanonjobb. Har du ännu inte besökt Bio Forellen så tycker jag du ska göra det snarast. Kommande filmer hittar du här.

Relaterat: DN, DN, DN, AB, AB, Exp.

Andra bloggar om innebandy, film, Tyresö, samhälle, kultur, idrott, sport.

Uggla is back!

Av en slump satt jag i bilen idag vid halv två. Av en slump hade jag P4 inställd på radion. Av en slump upptäckte jag att han är tillbaka!

Magnus Uggla har startat sin tredje säsong som radiopratare i P4. Han har denna gång Emma Wiklund, den gamla toppmodellen, som sidekick.

Magnus Uggla i radio är en underbar upplevelse. Han är rolig, spontan, och framförallt, han säger precis vad han tycker. 

I någon slags kulturavdelning sågade han till exempel den kritikerrosade filmen Apflickorna, jäms med fotknölarna. ”Vad ni gör, så hyr inte den filmen när den kommer på DVD.”

Jag har inte sett Apflickorna själv, men vet att jag ofta blir misstänksam när recensenterna överträffar sig själva i hyllande formuleringar. Ibland känns det som att de inte förstår själva och därför inte vågar ge bottenbetyg.

Han vågar ställa de frågor som många välkammade radiopratare inte vågar. Antagligen kan han kosta på sig det just för att han inte är radiopratare, det är inte hans identitet. Sveriges Radio behöver Uggla mer än tvärtom och det gör att han kan vara sig själv och slappna av.

Har du möjlighet så lyssna på P4, fredagar mellan 13 och 15. Uggla gör mig glad, kanske har han den effekten även på dig?

Mer om programmet finner du här.

Relaterat: SvD, DN.

Andra bloggar om kultur, film, Magnus Uggla, radio, nöje.

Grattis Hasse!

Idag fyller en av mina idoler, Hasse Alfredsson, 80 år. Numera enligt egen utsago gammal och trött, men tänk vilka mästerverk han skapat, oftast tillsammans med Tage Danielsson. Man skulle möjligen kunna jämföra dem med Monty Python, fast med en bredare produktion.

Tänk på alla revyer, böcker och filmer han ligger bakom. Det är såklart oerhört svårt att plocka bara några favoriter ur hans gigantiska produktion, men jag tänker ändå göra ett försök.

1) Alla Lindemän

Det lär finnas över 1000 olika ”Lindemän”. Min bästa kompis storebror när jag gick i grundskolan, köpte flera skivor som vi lyssnade på och skrattade till. Efter det var jag fast.

Jag kan fortfarande vissa av dem mer eller mindre utantill. Värdelöst vetande, jag vet, men lite kul är det. 

Till exempel Geologen Lindeman när Hasse/Lindeman säger att "det yrket har jag efter mina föräldrar". "Hurdå", frågar Tage. ”Min pappa var professionell kortspelare och min mamma nattfjäril, GE och LÅG... ” Genialt!

Även Hasses förmåga att improvisera utifrån ett tidningsklipp han fått från Tage en stund innan föreställningen väcker största respekt.

2) Sångnumret ”I Stetsonhatt”

Jag vet inte varför, men ibland kan jag komma på mig själv att gå och sjunga på den sången. ”I Stetsonhatt, sidenkravatt. Med blanka skor, och gabardinkostym. Sen är man klar, för diskotek. Man doftar karl, av Aqua Vera herrparfym.” Sådana texter skrivs inte längre.

3) Som skådespelare i  ”Den enfaldige mördaren”

Förutom att spela glad och snäll har Hasse även förmågan att spela riktigt elaka och onda karaktärer. Inte minst i ”Den enfaldige mördaren”, där han förpestar livet för Stellan Skarsgårds rollfigur. Vi kunde även se honom i en ”ond” roll i en av Milleniefilmerna. Riktigt stora aktörer måste klara allt.

Nu fick jag inte med vare sig enskilda revyer, filmer, Blommiga Falukorvar eller Ruskprick och Knorrhane, men det överlåter jag till era egna minnen.

Grattis Hasse Alfredsson! Hoppas du får en glad och varm födelsedag!

Relaterat; DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, AB.

Andra bloggar om kultur, humor, Hasse och Tage, Monty Python, Hasse Alfredsson.

Politik är kul(tur)!

Jag har i några tidigare inlägg konstaterat att politik oftast är intressant men ibland även riktigt roligt. Ett exempel är Nationaldagen, för en vecka sedan, när jag hade den stora äran att få dela ut Tyresö kommuns kulturstipendier för 2010.

Tyresö kommun delar sedan några år tillbaka ut 30 000 i kulturstipendier till människor som på olika sätt berikar kommunens kulturliv.
Årets pristagare hade helt olika profil, hör här bara: Den första, Rieko Takahashi, är en vävkonstnär med rötterna i Japan. Hon berättade att i Japan finns i princip inte hantverk som hobby och fritidsintresse. Glömde fråga vad de gör istället...

Vår andra pristagare, Elena Kaledina, kommer ursprungligen från Vitryssland och är konsertpianist. När hon spelade ett stycke tror jag att alla duktiga elever från Kulturskolan som också deltog i firandet, förstod hur mycket arbete det krävs för att bli riktigt bra. Mäktigt var det i alla fall.

Jamal Aboudrar, den tredje pristagaren, är uppväxt i Tyresö men har även sina rötter i Marocko. Jamal är filmare och har bl a spelat in en film i Krusboda vars titel påminner om ett stort spelföretags slogan, ”Inte alla hästar i stallet”.

Gemensamt för alla tre pristagarna är att de mer eller mindre har rötter i ett annat land, ett annat samhälle och alla tre är också strålande exempel på hur människor som av olika skäl kommer till Sverige berikar oss och vårt samhälle på många sätt.

Fotot ovan: Andreas Macura.

Relaterat: SvD.

Andra bloggar om politik, kultur, konst, Tyresö, samhälle.

Anstiftan till brott

Om jag planerar ett mord, filmar detsamma och dessutom erkänner att jag gjort det, är det någon som tror att en förundersökning mot mig skulle läggas ned? Oavsett om jag berättade vem som utfört själva mordet eller ej?

Såvitt jag vet kan man dömas för anstiftan till brott även om man själv inte begått själva handlingen, men det gäller uppenbarligen inte konstfackselever!

Utredningen mot den elev som stod bakom vandaliseringen av en tunnelbanevagn, filmade detsamma och lämnade in filmen som ett ”examensarbete” läggs ned. Frågan om eventuell medhjälp tar inte förundersökningsledaren ens hänsyn till...

Om jag har fel så att lagen inte omfattar anstiftan i detta fall är det kanske dags att se över lagen! Samtidigt är det dags att se över om vi behöver ha en institution som Konstfack kvar, för mig är det absolut inte givet.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om kultur,konst, film, brott, Konstfack.

Rollinlevelse

Boken Gomorra av Roberto Saviano säljer som smör och ger kanske författaren lite plåster på såren för att han måste gömma sig för att undgå neapolitanska maffians hämnd. Efter uppgifter om att maffian gett ut en egen version av boken där man censurerar vissa delar och framhåller andra kommer nu nästa fantastiska story.
Tre av skådespelarna i filmen anklagas för kontakter med maffian ”på riktigt”.

Seriösa skådisar eller kriminella typer? Ja, inte vet jag. Däremot vet jag att många seriösa skådespelare ”pryar” inför kommande roller. Jag har för mig att Rolf Lassgård tillbringade tid hos polisen inför sin roll som Wallander och även t ex Robert de Niro är känd för att göra djup research inför nya roller. Det var kanske det dessa italienare gjorde?

Skämt åsido så skulle det inte vara vare sig första eller sista gången med maffiainblandning i showbiz. Hela Las Vegas är ju uppbyggd av maffian och det är ju ingen hemlighet att en sådan som Frank Sinatra hade nära kontakter i dessa kretsar.

Undrar förresten om Stellan Skarsgård pryade hos Piratpartiet inför sina roller i Pirates of the Caribbean?

Relaterat: SvD, AB, DN.

Andra bloggar om film, kultur.