Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.

Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om Socialstyrelsen,sjukvård, omsorg, ekonomi, vård, politik, samhälle, Moderaterna, demokrati, jämställdhet, funderingar, Tyresö, välfärd, barn, unga, Sverige.

Politisk önskelista 2017

2016 är över. Ett år av omvärdering för många kring synen på vårt samhälle.
Året har präglats av flera dramatiska händelser i vår omvärld. Terroristattacker i Europa, Brexit och valet av den osannolike kandidaten till ny president i USA.
Alla dessa händelser manar till eftertanke om hur vi vill att vårt land ska vara, både 2017 och i framtiden.

Några av mina nationella önskningar inför 2017 är därför att:

*Fler ska komma till insikt*
Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land och kunna hjälpa människor i nöd både genom bistånd på plats i deras hemländer, men också genom att ta emot flyktingar.

Men en förutsättning för att det ska vara hållbart är ordning och reda i mottagandet. Det kan inte vara mottagarlandets sak att bevisa vem det är som knackar på och vill komma in. Kan man inte styrka sin identitet med godtagbara handlingar så borde det t ex vara självklart att man frivilligt lämnar både fingeravtryck och DNA. Har man ”rent mjöl i påsen” bör inte detta vara något problem.
Regeringen har på sistone indikerat att man kan tänka sig skärpning i denna fråga. Det är bra. Bättre sent än aldrig.

Det borde också vara självklart att om man får nej på sin ansökan om att få stanna, så lämnar man landet skyndsamt och ska absolut inte ha rätt till något annat än akut sjukvård.
Enligt Statskontoret gjorde s k papperslösa 30 000 besök i vården under 2015 till en kostnad av 150 miljoner. Inte så mycket pengar i sammanhanget kanske, men hela systemet skickar väldigt konstiga signaler.

Fler måste också komma till insikt om att ifall Sverige ska fortsätta vara ett sekulariserat samhälle där vi tror på jämställdhet mellan kvinnor och män så måste det omfatta alla medborgare. Det betyder i klartext att i Sverige tolererar vi inte ”religiösa poliser” som talar om för människor hur de ska klä sig, vem de får älska eller vad de ska tro på.

*Fler ska visa handlingskraft och mod*
Invandring eller inte, finansieringen av våra välfärdssystem måste ses över. Här krävs mod över parti- och blockgränser att inse detta och skapa långsiktigt hållbara lösningar. Med ett av världens högsta skattetryck finns inget utrymme att finansiera de ökande välfärdskostnaderna den vägen.
Frågor som måste lösas är hur maxtaxesystemet ska utvecklas. Eller avskaffas?

Ska det krävas någon form av ”kvalificering” för att fullt ut få ta del av de bidrag som vårt samhälle tillhandahåller?
Vården och omsorgen utvecklas hela tiden med nya rön och metoder. Det är såklart jättebra, men ofta betyder det ökande kostnader för att producera tjänsterna. Hur stor ska självfinansieringsgraden vara i framtiden?
Kanske ska t o m den ”förbjudna” frågan behovsprövat barnbidrag upp på bordet?

För att det ska bli något gjort är jag övertygad om att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans måste ta ledartröjan, ta upp diskussionen och visa politiskt mod och handlingskraft.

*Den pedagogiska finessen utvecklas*
Många av de åtgärder som jag föreslår kommer naturligtvis att orsaka protester hos många medborgare, hur rättvis man än försöker att vara.
I ett sådant läge krävs en utvecklad pedagogisk finess för att kunna förklara varför dessa åtgärder är nödvändiga för framtiden. Ska åtgärderna hålla över tid krävs att en majoritet av befolkningen accepterar förändringen även om man inte jublar.

*Respekten för arbete ökar*
Ska vår välfärd hålla långsiktigt så att vi har ekonomi att stötta behövande i vårt samhälle krävs att fler arbetar. Då finns det inte bra eller dåliga jobb. Bara jobb.
Då måste alla åtgärder som skapar riktiga jobb bejakas även om det svider i fackföreningsrörelsens protektionistiska själ.

De flesta av de åtgärder jag listar måste naturligtvis preciseras och finslipas innan beslut. Jag påstår inte heller att min lista på något sätt är komplett, utan mer ett sätt att lyfta fram exempel på ”stenar” som måste vändas.
I ärlighetens namn tror jag inte heller att så många av mina önskningar kommer slå in under året som kommer, men ingen blir gladare än jag för positiva överraskningar!

Det viktigaste är dock att vi måste börja våga diskutera frågorna på ett seriöst sätt. Om den diskussionen kan starta under 2017 så är i alla fall Sverige på rätt väg.

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt, välfärd, bidrag, migration, vård, omsorg, asyl, religion, ekonomi, brexit.

Politikens semantik

Politik handlar allt mer om att ”sätta agendan”. D v s bestämma vilka ämnen den politiska debatten ska handla om. Det handlar om att hitta ”den ultimata konfliktytan”. Kort sagt vill alla att samhällsdebatten ska handla om ämnen där just vårt parti har den bästa lösningen och där vi också vet att en majoritet av väljarna tycker som vi.

Under de senaste veckorna har den s k välfärdsutredningen debatterats flitigt. I den har utredaren, Ilmar Reepalu, föreslagit ett ”vinsttak” för företag verksamma i ”välfärden”.

Motivet till utredningen, som i mångt och mycket är en eftergift från regeringen till Vänsterpartiet, är pratet om ”övervinster”.

Här måste man ge vänsterpartierna ett erkännande. Jag har i debatten inte hört några åsikter om själva språkbruket, utan de flesta verkar acceptera de ord som är satta av vänstern.

Vinsttak?

Sanningen är ju att de flesta av dessa ord och begrepp är av kategorin hitte-på, fabricerade för att du ska sympatisera med dem som vill stoppa alla privata alternativ i välfärden.

Ta till exempel övervinst. Logisk sett borde det då finnas ett motsatsord. Talar vi då om undervinst eller möjligen överförlust? Jag har aldrig hört någon företagsledare jublande berätta att ”i år gjorde vi övervinst” eller sorgset tala om ”den dåliga försäljningen ledde tyvärr till undervinst".

Apropå välfärden. Vem har definierat det ordet till att bara omfatta sjukvård, skola och omsorg? 

För mig är välfärd så mycket mer. Att infrastrukturen fungerar, att vårt samhälle är tryggt att vistas i, att distribution av mat och dryck fungerar, tandvård… 

Eller är det kanske nästa steg i vänsterstrategin, att även ICA och bevakningsbolagen ska förbjudas göra vinst? COOP blir förmodligen undantaget…

Och så har vi ordet vinsttak. Smaka på det. Om det ordet fanns på riktigt så borde det väl finnas ett vinstgolv också? D v s den minsta vinst som ett företag kan uppnå innan staten går in och stöttar…

Eller möjligen ett förlustgolv? Kanske borde det införas som den maximala förlust som en offentligt driven verksamhet fick ha innan den läggs ner?

Har då borgerligheten inga liknande begrepp? Jodå, två exempel som alliansregeringen 2006 lyckades mynta är jobbskatteavdrag och utanförskap. Två begrepp som lever och frodas i debatten sedan dess.

Ja ni hör ju själva, det gäller att tänka efter innan man accepterar ett begrepp och aningslöst börjar använda det.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt, välfärd, vinster, företag, vård, omsorg.

Svensk välfärd 2.0

Det senaste årets stora inflöde av människor på flykt som söker skydd i Sverige har fått allt fler att fundera på den svenska välfärden.

Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett, höga levnadsstandard.

Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit till det gemensamma.

Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett växande utanförskap. 

Den första Alliansregeringen 2006, startade ett paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att finansiera välfärden.

En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.

Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar mycket snabbare än intäkterna.

De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den generella välfärden.

Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?

Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen, alltså.

Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.

I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför ålder.

De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata försäkringar.

På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.

Klicka på bilden för att se hela i större format.

För att lösa de problem som ligger framför oss är jag, tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig realitet för vårt samhälle.

Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.

Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.

Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti, Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet. 

Jag är övertygad om att fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något riktigt genomtänkt!

  

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, moderaterna.

Vi måste tala om avgifterna för våra välfärdstjänster

För två månader sedan drabbades jag av ett fruktansvärt smärtsamt ryggskott. Detta ledde till ambulanstransport och besök på akuten på Centralsjukhuset i Karlstad. Häromveckan kom fakturan. Tvåhundra kronor!

För 200 kronor fick jag ambulanshämtning av två mycket kompetenta sjuksköterskor, smärtlindring med morfin på plats, transport till Karlstad (10 mil), möta läkare och sjuksköterskor på sjukhuset och läkemedel med mig därifrån. Jag fick t o m några mackor och ett glas saft!

Helt otroligt! Och allt detta för 200 kronor. Det sociala skyddsnätet i Sverige är fantastiskt, men jag menar att vi faktiskt måste kunna ta lite mer betalt för våra välfärdstjänster.

Ett annat exempel är barnomsorgen och äldreomsorgen i kommunerna där avgifterna begränsas av maxtaxan. Maxtaxan har inneburit att självfinansieringsgraden för dessa tjänster har minskat genom åren, och allt större del av den faktiska kostnaden drabbar kommunerna.

Kraven på innehåll och kvalitet i våra välfärdstjänster har ökat och kommer fortsätta göra så. Med all rätt. Men om vi inte kan, eller vågar, höja avgifterna i samma takt som kostnadsutvecklingen, kommer till sist kommuner och landsting att bara ha en åtgärd kvar, stora skattehöjningar.

Alla som arbetar har fått rejäla skattesänkningar de senaste åren och borde ha råd att betala lite mer av den faktiska kostnaden, utan att för den skull ta bort en bra grundnivå som skapar trygghet i ett välfärdssamhälle.

Återställ nivån på maxtaxan till den ursprungliga och indexreglera den gentemot KPI. Våga ställa frågan om våra välfärdstjänster inte kan erbjuda fler nivåer, med ett rimligt grundskydd i botten, och fler steg i prislistorna för att vi i även i framtiden ska ha råd att möta de ökande kraven.

Om vi inte vågar förändra, segmentera och utveckla våra välfärdstjänster kommer det enda sättet att klara kraven vara en gigantisk skattechock. Det är något som vare sig vårt redan höga skattetryck eller arbetslinjen behöver.

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, Karlstad.

Rosornas Krig 2.0

LO vill inskränka vinsterna i s k välfärdsföretag rejält. Därmed går de emot sin partiledare som offentligt sagt att han inte vill ha något förbud mot vinster.

Upplagt för Rosornas Krig 2.0 alltså.

Det konstiga, och kanske tragiska, är att LO fortfarande bara ser att det skapas välfärd i de mjuka verksamheterna, d v s vård, skola och omsorg. Dessa verksamheter är bara en liten del i de pengar som går från skattemedel till privata företag.

Menar LO att vinstförbudet även ska gälla NCC, Skanska, Telia, Ericsson och PEAB? De levererar ju tjänster till offentlig sektor för mycket högre belopp än företagen inom vård, skola och omsorg? Ska vinstförbudet gälla de IT-företag som driftar system åt kommuner och landsting?

Resonemanget påminner om när dåvarande Metallbasen Leif Blomberg sa till dåvarande ordföranden i Kommunal, Sigvard Marjasin, att hans medlemmar var värda högre lönelyft för att de representerade den närande sektorn. Till skillnad från den tärande…

Tänk, jag trodde vi hade kommit längre i den debatten.

Det jag tror är nyckeln till en bra verksamhet hos både offentliga och privata utförare och leverantörer, är förmågan att ställa kvalitetskrav som gynnar brukarna. Om man kan lyckas med det, och utföraren levererar har inte jag några problem med vinster i dessa företag. Tvärtom, kommunernas och landstingen borde ta lärdom av goda exempel.  Att vinsterna inte på långa vägar är särskilt höga, det talar man tyst om, av uppenbara skäl.

Om en kommunal verksamhet inte klarar sin budget, tvingas kommunerna i värsta fall skjuta till mer pengar för att täcka förlusten. Tycker LO att samma spelregler ska gälla för privata utförare, i konsekvensens namn?

Nej, egentligen vill LO inte ha några privata utförare inom vård, skola och omsorg överhuvudtaget. Men det vågar de inte säga högt, för då förstår ännu fler att de spelat ut sin roll som någon maktfaktor i svensk politik. 

Det vi bevittnar är kanske organisationens desperata dödskamp?

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, Stefan Löfven, LO, Socialdemokraterna , välfärd.

Bloggkollegor i samma ämne: Hökmark.

Det handlar inte om offentligt eller privat

En stor del av den aktuella debatten kring förhållandena inom äldreomsorgen har olyckligtvis kantrat över på frågan om offentlig eller privat drift.

Media har vinklat problem och missförhållanden som framkommit hos Carema till att det bara handlar om pengakåta riskkapitalister.

Jag tror inte det är så enkelt. Exempelvis var äldreboendet där man låste in dementa äldre, ett som drevs i kommunal regi.

Det jag däremot är övertygad om att de allra flesta kommuner kan bli mycket bättre på är kvalitetskraven i upphandlingar och uppföljningen av dessa krav. 

Självklart ska det till exempel finnas vitesklausuler när kraven inte uppnås. Den uppföljningen ska ske oavsett vilken aktör som driver äldreboendet.

Kan sedan ett privat företag som lever upp till kvalitetskraven även vara lönsamt, har jag inga problem med det. 

Var sedan företaget betalar sin skatt, har egentligen inget med just vården att göra, utan är en fråga för sig.

Tyresö fick sig ju också en släng för brister i Caremas äldreboende Trollängen. Jag är inte insatt i det aktuella fallet, men hur vi följer upp kan du läsa här.

I Tyresö har brukarnas betyg stigit från index 68 (2008) till 76 (2010), inklusive flera boenden som drivs av Carema. I det här fallet, liksom andra ska man såklart alltid sträva efter 100 %, men någonstans måste man ju vara realist. 

Däremot kan vi aldrig acceptera att missnöjd är detsamma som vanvårdad, det är helt olika saker.

En framtidsfråga som måste börja diskuteras nu, är den framtida finansieringen av vår äldreomsorg. När 40-talisterna, någon gång runt 2020, når 80-årsåldern kommer vårdbehovet att skjuta i höjden, och därmed kostnaderna.

Jag är övertygad om att vi måste vänja oss vid tanken på en högre grad av egenfinansiering. Att som idag finansiera 95 % via skattsedeln kommer inte att fungera ekonomiskt.

Ett första steg skulle kunna vara att Regeringen höjde taket för maxtaxan. Att även de med allra högst pension inte betalar mer än 1700 per månad, hur många insatser man än har, är dålig fördelningspolitik.

Diskussionen om finansiering får gärna initieras av mitt parti, Moderaterna. Vill vi vara ett statsbärande parti måste vi även kunna ta tag i de jobbiga, men nödvändiga frågorna. 

Jag är övertygad om att väljarnas förtroende inte skulle minska för det. De inser utmaningarna de också.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, Tyresö, samhälle, äldrevård, Moderaterna, Regeringen, äldreomsorg, ansvar, ekonomi.

Bloggkollegor i samma ämne: Böhlmark, Kent, Hagbom.