SÄPO och media – en knepig relation

För en knapp vecka sedan höjdes nivån för terrorhot i Sverige från tre till fyra på en femgradig skala. Något som aldrig tidigare hänt i vårt land. På SÄPO-språk betyder det att sannolikheten att någon eller några har förmågan att utföra attentat är hög.

Samtidigt meddelas att man anhållit en man i sin frånvaro som misstänks för förberedelser till terrorbrott.

Det som händer nu är unikt, så vitt jag kan minnas. En suddig bild, med namn, på den misstänkte publiceras av i princip alla media, inklusive public service. Ett drev utan dess like dras igång i alla kanaler.

Dagen efter grips den misstänkte på ett asylboende i Norrland och alla hyllar SÄPO som hjältar.

Några dagar senare släpps den misstänkte och det meddelas att han inte längre är misstänkt.

Nu vänder media helt på klacken. SÄPO kritiseras för att man missat att eftersöka mannen på Facebook (!) där han tydligen varit öppen med vad han gjorde och var han befann sig. 

De olika kanalerna, som bara någon dag tidigare hyllat dem, tävlar nu om att måla upp bilden av SÄPO som en samling ”KlingochKlangpoliser”.

SÄPO försvarar sig med att det naturligtvis fanns annan information som gjorde att de agerade som de gjorde, men den är sekretessbelagd.

Relation mellan SÄPO och media är sannerligen knepig. Å ena sidan behöver de varandra. SÄPO för att få hjälp med att snabbt sprida information och media för att sälja lösnummer och nätreklam.

Slagsidan i förhållandet inträffar när något blir fel. Media har även i det läget nytta av SÄPO för att, återigen, sälja lösnummer och nätreklam, medan SÄPO har svårt att bemöta kritiken utan att röja sekretessbelagd information.

Just den delen påminner om politikens vardag. Exempelvis när de som för tillfället sitter vid makten får kritik av oppositionen som är baserad på en enskild persons behandling. Eftersom den makthavande inte kan, eller får, avslöja individförhållanden belagda med sekretess, så blir det omöjligt att försvara sig med relevanta fakta.

Oavsett vad som i det här fallet ligger bakom, är jag glad för att SÄPO agerade snabbt och resolut, även om terrormisstanken visade sig vara fel. För tänk bara tanken att det hade rört sig om en faktisk terrorist och man inte agerat. 

Tyvärr tror jag att ett och annat fel är något vi måste acceptera för att skydda oss mot terrordåd med fundamentalistiska förtecken.

Media ska givetvis fortsätta att granska, men ska kanske även granska sig själva och sin snabbhet att publicera namn och bild. I en demokrati med fri press har ju faktiskt media ett eget val och avgör själva hur de vill agera.

Andra bloggar om terrorism , samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, terror, radio, terrorister , SVT, SÄPO, säkerhetspolisen, demokrati.

Med religionen som identitet

I samband med de tragiska händelserna i Paris, har jag noterat att det är en stor skillnad hur västmedia beskriver människor.
När det gäller judar och muslimer används omotiverat ofta personens religiösa tillhörighet som en slags identitetsmärkning.
Självklart är religiös tillhörighet relevant ifall, som i ” Charlie Hebdodådet”, man misstänker att attacken har just religiösa motiv. Men fenomenet återkommer även i många andra fall när det helt borde sakna relevans.

"Sätt slöja på Charlie Hebdo"

Tänk efter själv. Hur ofta hör du, eller läser, om en ”44-årig kristen man från Ockelbo”? Eller; ”femton hinduiska programmerare”? Eller; ”en 36-årig ortodox damfrisörska”? I stort sett aldrig, eller hur?

Varför beskrivs då människor med judendom eller och islam som sin religion, med just denna religion som identitetsmärkning? Exempelvis; ”en 45-årig judisk bagare vann idag högsta vinsten på Lotto”. Jag struntar väl i hans religiösa tillhörighet, det är ju inte alls relevant i det här fallet! Ett annat exempel: ”Tre muslimska kvinnor har startat ett eget företag i cateringbranschen”. Vad spelar det för roll vilken religion de tillhör?

När vi beskriver oss själva handlar det istället om yrken, bostadsort och ålder. Själv betraktar jag mig som ateist, men jag skulle ändå aldrig använda det för att beskriva mig själv i vare sig tal eller skrift. Jag känner en hel del troende, kristna, svenskar, men aldrig att de presenteras i media som ”kristna”.

Förmodligen beror sättet vi beskriver oss själva på att vi lever i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet, och där religionen betraktas som var och ens privatsak.

Men varför beskrivs då inte muslimer och judar på samma sätt? Kan det vara så att västvärldens sätt att beskriva dessa människor underblåser, beröringsskräcken, konflikter och krig som bottnar i religionen?

Bara för att religionen bl a i Israel och den muslimska världen är så sammanvävd med samhällsstyret, så finns det väl ingen orsak för oss att i onödan använda de epiteten?

Jag har inte svaret, men det är värt att fundera på. Inte minst för våra journalister.

Relaterat: Resumé.

Andra bloggar om politik, samhälle, religion, debatt, judendom, islam, judar, muslimer, medial, Charlie Hebdo, terrorism, demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, kristendom, Israel, funderingar, Paris.

Hur svårt kan det vara att fördöma allt politiskt våld?

När Uppdrag Granskning, med sin ”leadsinger” Janne Josefsson, igår för en gångs skull gjorde ett program där man synade den politiska vänsterkanten, och det i form av våldsamma vänsterextremister, så kan inte alla på den politiska vänsterkanten stå upp och fördöma våldet.

En ”radioprofil” kallar JJ för nazist på Twitter. En representant för kulturvänsterns säger i DN att ”det inte alls går att jämföra vänsteraktivister som bara förstör med nassar som knivhugger”.

När samme JJ, vilket är den vanligaste infallsvinkeln, granskar högern, och gärna Moderater som gör bort sig, då förfasas vänstertyckarna och anser att JJ är en gudsgåva som demokratiskt sändebud.

När Vänsterpartiet utesluter ett antal våldsbejakande aktivister ur Ung Vänster, är det genast andra som lobbar för att de ska få komma med igen.

Hur svårt kan det vara att fördöma allt våld som sker i något slags politiskt syfte? Oavsett från vilken politisk flank våldet kommer.

Till sist några reflektioner efter att ha sett UG igår och hört eftersnacket:

1)      Gör arrangörerna av kulturhuvudstadsåret i Umeå ingen förhandskontroll på vilka man släpper upp på en scen?

2)      Har vi inte infört maskeringsförbud i demonstrationståg i Sverige ännu? Om inte, gör det.

3)      Att påstå att JJ är nazist är lika korkat som att säga att Nordkorea är en demokrati.

Relaterat: DN, DN, Resumé.

Bloggkollega i samma ämne: Antonsson.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, Vänsterpartiet, extremvänstern, debatt, AFA, högerextremism, våld, Umeå.

Opartiskhet enligt SVT

Det är inte bara jag som har åsikter om vinklingar och opartiska journalister. SVT har bland annat kritiserats för att man stängt av vissa programledare som uttalat sig negativt om Sverigedemokraterna.

I dagens DN skriver en chef från SVT om hur de tacklar debatten och de eventuella problem som kan uppstå i det tilltagande mediabruset.

Jag hänger särskilt upp mig på en formulering:

”Först av allt ett konkret klarläggande om opartiskhet som förhoppningsvis inte kan missförstås: Programledare och andra tydliga SVT-företrädare får inte framföra privata åsikter om enskilda partier och andra särskilda intressen och parter i samhället. Det finns ett undantag från kraven på opartiskhet. Det gäller det demokratiska statsskicket och alla människors lika värde. Våra programledare och företrädare ska vara partiska till förmån för dessa grundläggande värden.”

Nej, det kan ju tyckas självklart att en SVT-företrädare inte ska lägga in sina privata åsikter. Jag saknar något som i mina ögon syns lika självklart. 

Att vara opartisk betyder också att man i program och reportage, så långt möjligt, ska redovisa alla sidor av ett samhällsproblem.

Exempelvis är det inte ok att ensidigt hacka ner på privata äldreboenden eller förskolor utan att redovisa undersökningar som visar att dessa faktiskt levererar bättre kvalitet än offentliga.

Självklart ska dåliga exempel upp på bordet, men inte så ensidigt som i dag.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, myter, radio, debatt, SVT.

Vad är sanning och vad är medveten vinkling i media?

Jag har tidigare skrivit om den svenska journalistkåren och deras, i mitt tycke, ofta dolda politiska agenda. Om man upprepar en berättelse, eller ett påstående, tillräckligt många gånger så tas det till slut som en sanning med fakta i botten. Där har våra journalister ett stort ansvar, om de vill betraktas som seriösa och politiskt neutrala.

Om detta inte görs, läggs motsvarande ansvar på läsaren/tittaren, som, enligt min erfarenhet, sällan har vare sig tid eller kompetens att göra en faktagranskning av det som media producerar.

I dagens DN skriver en krönikor mycket intressant och träffande om myter i politikens tjänst. Hon beskriver bland annat hur en kvinna som behandlats för cancer för många år sedan blir ”den cancersjuka kvinnan” i en artikel om ”utförsäkrade” människor. Trots att fallet egentligen inte alls rör den sjukdomen. Hon visar också hur samma fall, med olika alias, används i flera artiklar och på så sett kan ge sken av att detta är något som drabbar många.

Om en debattartikel undertecknas av ett politiskt parti eller företrädare för ett fackförbund så utgår jag, och förmodligen de flesta andra med mig, att det finns ett politiskt syfte bakom, och kan förhålla sig till det. Men om en artikel skrivs, eller ett TV-program produceras, av en tidning eller TV-kanal med seriös stämpel, så finns alltid risken att budskapet tas emot mer okritiskt. Det gör att journalistkårens ansvar ökar enormt.

I veckan har debattvågorna gått höga utifrån en debattartikel från två folkpartister om rasism mot etniska svenskar. I det fallet kan man såklart ha synpunkter både på innehållet och på syftet. Men eftersom undertecknarna anger en politisk tillhörighet är den värderingen lättare att göra.

Om däremot Uppdrag Granskning gör ett program, så är jag rädd för att de flesta betraktar journalisterna som neutrala, utan någon dold politisk agenda, när man visar misskötta privata förskolor. 

Man bidrar till att skapa myten att alla privata aktörer i välfärden är onda, pengakåta riskkapitalister vars enda mål är att tjäna pengar på små barn och sjuka äldre. Som alla initierade vet, är detta långt ifrån sanningen, men med tanke på vem avsändaren är, så är den dolda agendan svårare att genomskåda.

Där finns det mycket kvar att göra för journalistkåren och de ansvariga utgivarna om man vill upprätthålla sin roll som seriös och neutral granskare av samhället.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, myter, Folkpartiet, rasism, debatt, UG, SVT.

Är alla konstnärer vänster?

I helgen besökte jag, traditionsenligt, Liljevalchs vårsalong. Det är, förutom ett härligt vårtecken, ett kul sätt att få ett smakprov av hur den moderna konsten utvecklas i Sverige.

Exempel på politisk konst.

Många av verken är fantastisk fyndiga, såsom dalahäst iklädd Kalles kaviar, broderad symaskin eller förgyllda skateboards. Jag kan också konstatera att det finns flera uppenbart politiska motiv, där man mer eller mindre öppet häcklar eller kritiserar alliansregeringen. Jag kunde dock inte uppfatta ett enda verk som exempelvis hyllade den ökade valfriheten i landet.

När jag börjar fundera på saken så kan jag inte på rak arm komma på en enda artist, författare eller konstnär med samhällsengagemang, som öppet och medvetet tar ställning politiskt för något man skulle kunna kalla en borgerlig livssyn. Jag kan inte påminna mig att en enda gång läst eller hört något uttalande för arbetslinjen. Vad beror det på?

Det finns såklart dansbandslåtar, melodifestivalpop och deckare av olika slag, men de räknar jag som ren underhållning utan särskilt djupa värderingar.

På vägen hem från Liljevalchs lyssnar jag på Ulf Lundells senaste skiva. (Ja, jag måste erkänna att jag fortfarande lyssnar på honom…). I en av låtarna återfinns textraderna:

”Dom har kvinnorna

dom har flytet

Jag har en plånbok fylld av

ingenting och en plats i Fas 3”

Vad vet Ulf Lundell om Fas 3? Förmodligen bara sådant han läst eller hört om, ifrån vänsterorienterade journalister. Han har länge levt gott på att den arbetande medelklassen köpt hans skivor, läst hans böcker och gått på hans konserter. Varför så omotiverat bitter, Uffe?

I går hörde jag en intervju med den gamle kommunisten Mikael Wiehe. Han ska ge ut en skiva med ”protestsånger mot den sittande regeringen”.

Under alla år med S-regering, hittade han inget att protestera mot där? Nej, då var det internationellt fokus. Nicaragua, Chile eller något annat land, långt ifrån Sverige.

Förra veckan såg jag i SVT:s Debatt en diskussion om anslag till fria teatergrupper i Stockholms Stad. En kvinnlig teaterdirektör fasade för att hon numera tvingas tala om vad de skulle göra med de anslag som tidigare betalats ut fortlöpande. ”Det är ju bara 900 000 vi talar om”, var ett argument mot att redovisa i förväg.

Man tar sig för pannan. Det vore ju tjänstefel av politiken att inte kräva in någon form av plan eller budget innan ett anslag betalas ut.

Jag kan lugna mina läsare från Tyresö med att här betalar vi inte ut några löpande anslag överhuvudtaget. Här måste alla ansökningar om kulturbidrag följas av en genomarbetad budget.

Det finns säkert kulturpersonligheter av olika slag som inte har politiska vänstersympatier. Men antingen får de inte genomslag i media, eller så vågar de inte uttala dessa av rädsla för den kritik som de riskerar att få ifrån sina högljudda kollegor.
Jag hoppas verkligen att några av dem vågar ta bladet från munnen under detta år och övertyga mig om att det finns kulturarbetare som faktiskt vågar stå upp för ett samhälle som genomsyras av den enskilda människans egenmakt.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, Tyresö, Liljevalchs, bidrag, Ulf Lundell, funderingar, Mikael Wiehe, Alliansen.

Julen handlar om att ge

Det fina med julen, förutom god mat och några lediga dagar extra, lär ju vara att ge. Ge saker till människor man bryr sig om, nära och kära eller behövande av olika slag.

Jag kan förstås inte låta bli att fundera på vad jag skulle vilja ge till några mer eller mindre kända personer och organisationer. Håll till godo!

Stefan Löfven – en ryggrad så han i fortsättningen slutar söka samband med SD för att fälla regeringen.

#hogreskatterforalla

Vladimir Putin – en regnbågsmönstrad träningsoverall. Kommentar överflödig.

#konstakningarmanligtvladimir

Jimmie Åkesson – en ännu större sopkvast för att städa ut alla smygrasister i partiet. Risken är att det inte blir så många kvar.

#jagkanskebehoverensopsugistallet

Göteborgs kommun – en kurs i etik och moral.

#vadakvittonviarjugoagubbar

Regeringen – en ännu bättre pedagogisk förmåga, så att de når ut med budskapet att skattesänkningar och förbättrad välfärd inte står i något motsatsförhållande.

#kanskeenkurshosschlingmann

Jonas Sjöstedt – ett årskort på ett lekland. Där kanske han hittar någon som vill leka med honom.

#jagvilljulekameddestoragrabbarna

Håkan Hellström – en sångröst. Ursäkta, men för mig låter han fortfarande som MA Numminen.

#somenbollkommerjagtillbaka

Sveriges journalistkår – en kurs i politisk neutralitet.

#sverigeharflerpartieräntva

Dennis Rodman – en bok om Nordkoreas historia, en tid av tyranni och diktatur.

#michaeljordanskullealdrigsjunkasalagt

Ken Ring – En ordbok så han lär sig skälla på jurys som inte belönar honom på ett civiliserat sätt.

#samycketsamre

Svenska Fotbollförbundet – ödmjukhet. Istället för att ställa orimliga krav på klubbarna för spel i de högsta serierna, vore det klädsamt om man ville bidra ekonomiskt.

#arvetefterlarsake

Till sist, en liten julklapp från mig till dig – ett fantastiskt gott sillrecept. Smaklig spis!

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN.

Andra bloggar om jul, Ryssland, idrott, politik, Nordkorea, Putin, media , SD, Jimmie Åkesson, Stefan Löfven, demokrati, debatt, regeringen, Ken Ring, Håkan Hellström, funderingar.

Mer balans i journalistiken, tack

Ett, för mig, nytt begrepp har dykt upp i debatten den senaste tiden, ”offerjournalistik”. Det betyder, enkelt uttryckt, att media, ofta okritiskt skildrar någon som råkat illa ut och skyller allt på samhället.

Det kan röra sig om arbetslösa, sjuka eller andra som på något sätt upplever sig ”drabbade av samhällets orättvisa”.

Sannerligen på tiden att denna obalans tas upp på ett seriöst sätt. Självklart ska journalister granska politiker och andra makthavare. Självklart ska missförhållanden uppmärksammas. Men denna typ av artiklar och TV-program har slagit i taket för länge sedan.

Jag tror faktiskt att läsare och tittare också vill få berättelser om där samhället faktiskt hjälpt och stöttat en enskild, vilket ju är normalfallet. När såg vi senast rubriker som:

Jag fick jobbet, tack vare Fas 3

Lottas mormor stormtrivs på äldreboendet i Tyresö

Akutvården i Katrineholm är strålande

Per-Åke hyllar sin kommunpolitiker: Hon är bäst!

Det förekommer naturligtvis, men en bättre balans är önskvärd, tycker jag.

För det kan väl aldrig vara så, att det faktum att en överväldigad majoritet av journalisterna som har politiska vänstersympatier, låter detta styra när de granskar sitt samhälle?

Relaterat: AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SVT, SVT.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, Tyresö.

Om den våta rasistfilten

Nu går drevet mot migrationsminister Tobias Billström för att han i en intervju trasslade in sig, och använde begrepp som blonda och blåögda när han försökte beskriva vem eller vilka som gömmer s k papperslösa flyktingar.

Självklart var det ett ytterst olämpligt uttalande, precis som att i hans position ifrågasätta överenskommelsen som ger barnen i dessa familjer rätt till gymnasieutbildning.

Men vad händer då? Istället för att diskutera vilka omänskliga förhållanden dessa människor tvingas leva under, eller hur de utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare så plockar mediakåren och delar av innevånarna på de sociala medierna fram den våta filten som har ett ord broderat: RASISM.

Att lägga ut den ”filten” stoppar effektivt debatten om sakfrågan som Tobias Billström ville få fram. Den stoppar även diskussionen om varför de människor media valt att kalla papperslösa, som egentligen vistas illegalt i landet, inte accepterar de lagar som vi demokratiskt har stiftat.

Jag har skrivit om det, och gör det igen. Vi som representerar de demokratiska krafterna i samhället måste våga ta i och diskutera även de här svåra frågorna.

De enda som tjänar på att den vänsterdominerade journalistkåren tillåts lägga ut den våta rasistfilten är SD. Och det lär knappast hjälpa de papperslösa, men det verkar inte journalisterna förstå.

Relaterat: AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om Tobias Billström, politik, papperslösa, asyl, invandring, lagar, funderingar, rasism, SD.

Bloggkollegor i samma ämne: AP, MMK, MA.

Neutral mediabevakning?

Över hälften av journalisterna vid Sveriges Radio och Sveriges Television sympatiserar med Miljöpartiet visar en undersökning som gjorts vid Göteborgs Universitet.

Fler an varannan journalist i Sverige sympatiserar med antingen MP eller Vänsterpartiet visar samma undersökning.

Jag är säker på att de flesta journalister i grunden har en ambition att vara åsiktsneutrala i sin bevakning. Men den stora frågan som infinner sig är ifall journalisterna lägger samma energi på ”grävande” journalistik kring allianspolitiker som kring MP och V?

Vi närmar oss nu så sakteliga valet 2014 och det ska bli synnerligen intressant att följa om man försöker provocera fram ”skandaler” i Miljöpartiets valstugor med dolda kameror, såsom man tidigare försökt, och ibland tyvärr även lyckats, hos exempelvis Moderaterna?

Jag tror det när jag ser det!

Relaterat: AB, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalistik, media, miljöpartiet, journalister.