Lönelyft utan produktivitetsökningar – en ekonomisk härdsmälta

Många kommuner och regioner (landsting) vittnar om att de har problem med att få ekonomin att gå ihop. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna och många ekonomer kräver att staten ska öka anslagen till kommunerna så att de ska klara sitt välfärdsuppdrag.
Att öka intäkterna är nästan omöjligt. Det sätter utjämningssystemet och maxtaxan effektivt stopp för. Då återstår att sänka kostnaderna.

Den enskilt största kostnadsposten i en kommun och en region är den för personal. Förutom löner och pensioner så måste man även räkna in kostnader för lokaler, arbetskläder, datorer mm. I många kommuner har personalstyrkan tillåtits växa linjärt i takt med befolkningsökningen, utan att några stordriftsfördelar kunnat hämtas in. Förödande.

De senaste åren har vi dessutom sett ett lönerace för flera kategorier. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper har haft en positiv löneglidning. D v s lönerna har ökat mer än vad avtalen mellan fack och arbetsgivare angett. Anledningen är i många fall brist på utbildad personal vilket gjort att man t ex som lärare tjänat på att byta arbetsgivare och då passat på att förhandla upp sin lön.

Det är här vi har en stor orsak till att många kommuner och regioner går på knäna ekonomiskt.

Under våren har flera yrkesgrupper i offentlig sektor på olika sätt protesterat mot att deras arbetsuppgifter blivit flera och mer krävande.
I privata näringslivet är det sedan länge en praxis att löneglidning måste finansieras med ökad produktivitet. Med andra ord, det finns inte utrymme för extra lönelyft om man inte producerar mer. Det är egentligen helt naturligt. Alternativet är neddragningar och i värsta fall konkurs.

Med risk för att ”svära i kyrkan”, den matematiska sanningen verkar inte offentlig anställda förstå. Eller också vill man inte förstå. Ofta används brukarna/patienterna/eleverna som argument varför ”det inte går” att effektivisera. Man glömmer då att även de är skattebetalare och att skattehöjningar inte är ett evigt ymnighetshorn.

Det handlar inte om att dessa yrkesgrupper inte gör ett bra jobb. Det handlar inte heller om att ifrågasätta kompetensen hos personalen i offentlig sektor. Det handlar om ekonomi.

För att komma tillrätta med de galopperande personalkostnaderna krävs alltså att produktiviteten ökar. Även i offentlig sektor. Det går att åstadkomma. Inte alltid genom att jobba snabbare utan oftare med att jobba smartare, använda ny teknik eller våga ifrågasätta gamla invanda rutiner.

Att det går har många privata företag visat under många år. Nu är det hög tid för för kommuner och regioner att följa det spåret.

Om vi inte klarar det, går vi mycket kärva tider till mötes.

Fascistiska undersköterskor?

Som hyfsat ny landstingspolitiker i Stockholm vill jag såklart lära mig mer om hur saker och ting fungerar, förutom ur mitt eget medborgarperspektiv. Ett sätt att lära mer om sjukvården är att läsa den utmärkta tidningen Dagens Medicin.
Där kan man på ett populärvetenskapligt språk få till sig artiklar om utveckling, innovationer och annat inom vården och forskningen. Tidningen innehåller också en generös debattsida.

I förra numret finns en debattartikel publicerad av en person som är styrelseledamot i Socialistiska läkare (!). vederbörande svänger sig med citat från Marx och skyller den påstådda bemanningskrisen inom sjukvården på ”…arbetet är främmande eftersom produkten av arbetet tillfaller någon annan…”.

Jag måste erkänna att jag inte kände till att det fanns något som hette ”Socialistiska läkare”, som uppenbarligen organiserar läkare med politiska sympatier långt till vänster. Borde inte facket vara rätt kanal för att driva frågor om medarbetarinflytande?

I Sverige är det inte så vanligt med interna konflikter inom facket mellan olika politiska åskådningar. Det finns några exempel från malmfälten där kommunister och socialdemokrater stridit om makten i de lokala fackklubbarna, men annars är vi förskonade från dessa yttringar. Då räknar jag såklart inte den socialdemokratiska indoktrinering som alla LO-förbund ägnar sig åt, förstås...

I södra Europa är det mer vanligt med olika fackförbund, beroende på politisk tillhörighet. I Italien finns det t o m fotbollsfans som organiseras utifrån politisk färg. Ni kan ju tänka er en match mellan kommunisternas lag och fascisternas i Serie A…

Utifrån de ”Socialistiska läkarna” kan man fundera på hur det skulle se ut om även andra yrkesgrupper inom vården skulle organisera sig utifrån sina politiska värderingar.
Vad sägs om ”Fascistiska undersköterskor”, ”Konservativa sjuksköterskor” eller ”Liberala kirurger”?

Någon som tror att en debattartikel från ”Fascistiska undersköterskor” skulle få passera obemärkt? 

Vi har förvisso föreningsfrihet i Sverige, men jag tror att både den svenska modellen och inflytandet för medarbetarna tjänar på att kanaliseras via fackföreningarna och då fokusera på det man borde. Inte driva politik kamouflerad som önskemål om medinflytande.

Förmodligen blir sådana här kampanjer kontraproduktiva och skadar majoriteten av läkarna som jobbar stenhårt och inser att ”produkten av arbetet” inte ska tillfalla dem själva, utan dem de är till för, nämligen patienterna.

 Andra bloggar om läkare,sjukvård, patienter, vård, politik, samhälle, landstinget, funderingar, hälsa, facket, valfrihet, vårdval, debatt, LO.

Trötta moderater?

Idag är det moderaternas dag i Almedalen. Media har sedan en tid tillbaka talat mycket om trötthet i samband med moderaterna. ”Fredrik Reinfeldt ser trött ut” och ”moderaterna kör på i sina hjulspår utan något nytt att komma med” är två vanliga kommentarer.

Är då vi moderater trötta?

Nej, det vill jag absolut inte påstå. Däremot kan jag förstå att både moderaterna och Alliansen kan uppfattas så, av vissa av framförallt tre skäl.

För det första så har Alliansen sedan valsegern 2006 genomfört i princip allt som man lovat i två valrörelser, vilket måste vara unikt. Det betyder att man inte kan upprepa samma löften om och om igen.

För det andra så har moderaterna och Alliansen regerat i minoritet sedan 2010. Det säger sig själv att reformtakten blir långsammare med ett sådan parlamentariskt läge.

För det tredje så upplever jag att mycket kraft och energi under innevarande mandatperiod gått åt till att ”finslipa” vissa reformer, som under parollen ”arbetslinjen” infördes under förra perioden. Man får inte glömma bort, vilket kanske vissa väljare gör, att steget från en sedan länge inarbetad bidragslinje till en politik där arbete sätts i främsta rummet, är väldigt långt.

Utan att känna till några detaljer, kan jag dessutom förstå att Fredrik Reinfeldt gjort ett tungt jobb med att hålla ihop regeringen där fyra viljor ska samsas. Vi vet alla hur det gått för tidigare borgerliga regeringar och med erfarenhet från lokalpolitiken vet jag att detta inte alltid är enkelt.

Sedan får man inte glömma att moderaterna inte bara finns på riksplanet. I många landsting och kommuner driver moderaterna en framgångsrik politik med många reformer under strikt ekonomiskt ansvarstagande.

Jag håller inte med partiledningen i alla frågor, maxtaxan och arbetsgivaravgifterna är två sådana, men på det stora hela tycker jag att Fredrik Reinfeldt och regeringen både gjort och gör ett kanonjobb med att styra landet under pågående finanskris och lågkonjunktur.

Jag tycker också att de som tycker vi moderater är ”trötta” också allvarligt ska fundera på vilka alternativen är. Massiva skattehöjningar i ett land som redan toppar diverse skatteligor och en återgång till ett bidragssamhälle.

Är det så svenska folket vill ha det? Jag tror faktiskt inte det när de får tänka efter en gång till.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, Moderaterna, regeringen , ekonomi, alliansen, Almedalen, Fredrik Reinfeldt, Almedalen 2013, Val 2014, maxtaxa, reformer , arbetslinjen.