Lönelyft utan produktivitetsökningar – en ekonomisk härdsmälta

Många kommuner och regioner (landsting) vittnar om att de har problem med att få ekonomin att gå ihop. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna och många ekonomer kräver att staten ska öka anslagen till kommunerna så att de ska klara sitt välfärdsuppdrag.
Att öka intäkterna är nästan omöjligt. Det sätter utjämningssystemet och maxtaxan effektivt stopp för. Då återstår att sänka kostnaderna.

Den enskilt största kostnadsposten i en kommun och en region är den för personal. Förutom löner och pensioner så måste man även räkna in kostnader för lokaler, arbetskläder, datorer mm. I många kommuner har personalstyrkan tillåtits växa linjärt i takt med befolkningsökningen, utan att några stordriftsfördelar kunnat hämtas in. Förödande.

De senaste åren har vi dessutom sett ett lönerace för flera kategorier. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper har haft en positiv löneglidning. D v s lönerna har ökat mer än vad avtalen mellan fack och arbetsgivare angett. Anledningen är i många fall brist på utbildad personal vilket gjort att man t ex som lärare tjänat på att byta arbetsgivare och då passat på att förhandla upp sin lön.

Det är här vi har en stor orsak till att många kommuner och regioner går på knäna ekonomiskt.

Under våren har flera yrkesgrupper i offentlig sektor på olika sätt protesterat mot att deras arbetsuppgifter blivit flera och mer krävande.
I privata näringslivet är det sedan länge en praxis att löneglidning måste finansieras med ökad produktivitet. Med andra ord, det finns inte utrymme för extra lönelyft om man inte producerar mer. Det är egentligen helt naturligt. Alternativet är neddragningar och i värsta fall konkurs.

Med risk för att ”svära i kyrkan”, den matematiska sanningen verkar inte offentlig anställda förstå. Eller också vill man inte förstå. Ofta används brukarna/patienterna/eleverna som argument varför ”det inte går” att effektivisera. Man glömmer då att även de är skattebetalare och att skattehöjningar inte är ett evigt ymnighetshorn.

Det handlar inte om att dessa yrkesgrupper inte gör ett bra jobb. Det handlar inte heller om att ifrågasätta kompetensen hos personalen i offentlig sektor. Det handlar om ekonomi.

För att komma tillrätta med de galopperande personalkostnaderna krävs alltså att produktiviteten ökar. Även i offentlig sektor. Det går att åstadkomma. Inte alltid genom att jobba snabbare utan oftare med att jobba smartare, använda ny teknik eller våga ifrågasätta gamla invanda rutiner.

Att det går har många privata företag visat under många år. Nu är det hög tid för för kommuner och regioner att följa det spåret.

Om vi inte klarar det, går vi mycket kärva tider till mötes.

Pengar som pengar, eller?

Forbes har presenterat listan över de 100 idrottare som tjänade mest pengar under 2015.
Toppar gör två fotbollsspelare, Cristiano Ronaldo och Lionel Messi som tjänade 704 respektive 651 miljoner kronor, räknat på en dollarkurs om 8 kronor.

De bäst betalda idrottarna i världen.

Listan domineras av amerikanska idrottare i basket, baseboll och amerikansk fotboll, men innehåller också flera tennisspelare och golfare. Det finns endast två kvinnliga idrottare med, båda tennisspelare. Serena Williams på plats 40 med 231 intjänade miljoner och den i dagarna dopingavstängda Maria Sjarapova på plats 88 som tjänade 175 miljoner.

 Den enda svensken på listan är, förstås, Zlatan Ibrahimovic som landar på plats 23 med sina 299 miljoner. Den som är sist på listan, alltså nr 100, är Buster Posey, en basebollspelare som hystade in 166 miljoner.

Nu kommer det intressanta.

Jag tror att de allra flesta av oss reagerar med ett ”grattis till dem” på en sådan lista. Möjligen hissnar man av de ofantliga beloppen, men är någon beredd att betala, så varför inte.

Men när det kommer till en företagare, eller en företagsledare i ett börsnoterat företag, då är det annat ljud i skällan. För att inte tala om en politiker. Då talar media om ”fantasilöner” och sociala medier överöses med hånfulla kommentarer om politiker som ”bara gynnar sig själva”.

För en VD i ett större börsnoterat bolag är en månadslön på en miljon inte ovanligt. Då tycker många att vederbörande ”skor sig” och frågar sig hur någon kan vara värd dessa pengar. Zlatan drar in nästan en miljon per dag!!
Medan en VD kanske ansvarar för 10 000 anställda och deras jobb har Zlatan ett entourage på kanske 20 personer. Smaka på den!

Nu kanske någon invänder att det är ”marknaden” som skapar möjligheten till idrottsstjärnornas höga löner och att deras år på toppen är begränsade, men vad en VD tjänar är ju egentligen en fråga för ägarna och kunderna, inte tyckare i allmänhet.

Sveriges statsminister, ytterst ansvarig för hela vårt land, har en månadslön på 160 000. Zlatans månadslön landar på 25 miljoner…

En riksdagsledamot tjänar 62 400 kronor i månaden. Zlatan tjänar drygt 30 000 kronor i timmen, dygnet runt, året runt.

Min poäng är alltså, om det undgått någon, att fundera en gång till innan du spyr galla över företagare, företagsledare eller politiker och deras villkor. I de flesta fall jobbar de mycket hårdare och mer än våra hyllade idrottsstjärnor.

Fundera också vilka du vill ha som leder det företag du arbetar i eller i det landet du bor i.

Andra bloggar om idrott, sport, politik, pengar, löner, inkomster , politiker, företagande, näringsliv, arvoden, pengar, Zlatan, Cristiano Ronaldo, Lionel Messi,

Kontraproduktiva skatter

I den pågående förhandlingen mellan regeringen och dess stödparti Vänsterpartiet, har V avslöjat att man vill återinföra både arvs- och gåvoskatterna.

För att finansiera den välfärdsstat som jag uppfattar att vi i grunden är eniga om i Sverige, krävs en gemensam finansiering. De intäkter stat, landsting och kommun kan få för att finansiera denna välfärd består, lite grovt, av skatter och egenavgifter. Avgifterna har jag bloggat om tidigare så de väljer jag att inte kommentera här och nu.

Som jag resonerar måste en skatt för att accepteras vara logisk, pedagogisk och ha ett känt och förankrat syfte. Exempelvis för att finansiera sjukvård.

Löneskatt är ett sådant exempel. Jag tycker det är fullt rimligt att arbetsinkomster beskattas till en viss gräns. Jag tror också att de flesta accepterar att de med högsta inkomsterna bidrar med lite mer. Att dagens nivåer är för höga, är en annan diskussion som jag gärna återkommer till i något annat sammanhang.

 Skatt på konsumtion, exempelvis moms, tycker jag också är rimligt till en viss gräns. Det finns också ibland en logik att försöka förändra beteende genom olika nivåer på momsen. Exempelvis med utgångspunkt från vad som är bra för miljön. I det fallet får en ökad punktbeskattning gärna kombineras med morötter för ”önskat beteende”, som skattebefrielse för elbilar.

Sedan finns det djupt orättfärdiga och i vissa fall kontraproduktiva skatter. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter tillhör den gruppen.

Det finns flera tunga invändningar mot dessa skatter.

1)      Det är redan skattade pengar som beskattas igen. i fallet förmögenhetsskatt i en aldrig avstannande loop. Åtminstone inte förrän förmögenheten är borta…

2)      De beskär min frihet som individ och människa. Borde jag inte ha rätt att göra vad jag vill med mina, redan beskattade, pengar?

3)      De minskar förtroendet för staten och uppmuntrar till fiffel och svartjobb

4)      Det skapas absurda frågeställningar och paradoxer. Uppenbart är det ok att elda upp sina pengar eller köpa trisslotter men inte ge dem till barnen.

5)      Arvsskatten gör generationsskiften bland småföretagare dyrt vilket knappast gynnar tillväxten av nya jobb.

Argumenten mot dessa skatter är som synes många. Därför är det bättre ju mindre inflytande Vänsterpartiet får över regeringens budget och jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna har kurage att stå emot dessa stollerier.

Ett sätt att säkerställa att dessa skatter inte dyker upp igen är såklart att rösta på Alliansen i valet 2018. Men det har du, kära läsare, väl redan räknat ut…

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, regeringen, Alliansen, Socialdemokraterna, funderingar, valfrihet, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, moms.

Heliga kor I – Skolans organisation

Jag kommer i några kommande blogginlägg resonera kring några politiska frågor som jag, från min horisont, uppfattar som ”heliga kor”,  d v s frågor som jag uppfattar att inga politiker på riksplanet, inklusive mina egna partikompisar, riktigt vågar eller vill adressera. Trots att de i många fall är väldigt medvetna om problemen.

Idag handlar det om skolans organisation.

Sveriges dåliga resultat i PISA-mätningarna känner alla till. De enda delmomenten svenska elever toppar är typ ”sen ankomst” och ”skolk”. Flera lovvärda initiativ, bl a mer matte och tidigare betyg, är på gång. Men ingen verkar vilja eller våga ta tag i ett av, enligt mig, de grundläggande strukturproblemen.

Vilka är det då, undrar du kära läsare? Jo, lärarnas arbetstider, antal lektionstimmar per år och terminsindelningen.  

De skolterminer som svensk skola idag tillämpar härrör sig i mångt och mycket från bondesamhället. Ett samhälle som byggde på att även barnen hjälpte till ”hemma på gården”. Exempelvis var höstlovet från början till för att bärga årets potatisskörd. Det långa sommarlovet behövdes för att arbetet på gården under den ljusaste perioden var som mest arbetsintensiv.

Sportlovet var från början ”kokslovet” som infördes för att spara på bränslet, koks och kol, som användes för att värma upp skolorna. Som den uppmärksamme läsaren noterar så har vårt samhälle utvecklats en hel del sedan den tiden.

Samhällsutvecklingen har också lett till att kraven på våra barns kunskaper och färdigheter har ökat i samma takt. Nuförtiden är det nästan omöjligt att få ett fast jobb om man inte har minst komplett gymnasieutbildning. Mycket mer kunskap i olika ämnen ska förmedlas och läras in på, i princip, samma antal skoldagar. En väldigt svår ekvation att få ihop.

De flesta lärare i Sverige har s k förtroendetid. Det betyder, lite förenklat, att veckoarbetstiden består av en reglerad del, undervisning och en del gemensam planerings- och konferenstid på skolan, samt en oreglerad som ska användas till planering, rättning, föräldrakontakter mm. 

I något avtal finns siffran 45 timmar i veckan. Det är en avtalsreglering som innebär att de lov som även lärarna har, till stor del är kompledigt, bortsett från de fem veckorna som är standard för de flesta andra som jobbar.

Förtroendetiden innebär också att det är svårt för en lärare att hävda att hon/han inte är i tjänst om en förälder hör av sig på kvällstid.

Det har gjorts några försök med 40-timmars arbetsvecka för lärare utan någon större succé vad jag vet. Svårigheten med dessa försök har varit att det varit frivilligt, mot en viss lönebonus, för den enskilda läraren att delta. Eftersom man numera arbetar allt mer i arbetslag så krävs ju, naturligtvis, att alla vill vara med om försöket ska lyckas, och så har sällan varit fallet.

Nu måste vi ju ställa oss frågan, i ljuset av PISA och allt fler föräldrar som säger upp sitt föräldraansvar, vem eller vilka den svenska skolan är till för?

Det givna svaret måste ju bli för eleverna och samhället. Inte för lärarkåren. Här finns det alltså ett antal heliga kor att ”slakta”.

Mina förslag är följande:

**Ändra terminsindelningen till tre terminer. Korta sommarlovet till max sex veckor och jullovet till max en vecka. 

Då finns det också möjlighet att utöka timplanerna för att få med fler mattetimmar, idrottstimmar och annat som skulle behövas. Det skulle också ge utrymme för mer undervisning individuellt och i smågrupper vilket inte minst skulle gynna barn och ungdomar från icke ”studievana” familjer. Det finns många länder som har ett sådant system redan idag.

**Ändra alla lärares arbetstid till 40 timmar per vecka, med fem veckors semester, som för de flesta på svensk arbetsmarknad. 

Höj samtidigt lärarnas löner med minst 10 000 per månad. Jag tror att de flesta tycker att läraryrket är underbetalt, men lika många har svårt att tycka synd om en yrkesgrupp som trots allt har så många lediga dagar. En sådan radikal förändring av villkoren skulle, på sikt, höja yrkets status och få många fler att välja lärarutbildningen i första hand.

Det här kommer aldrig lärarfacken att gå med på, säger då den som vill invända. Nja, kanske inte till en början, men som jag skrev här tidigare, vem är skolan till för? 

Jag vill dessutom gärna tro att även lärarfacken har intresse av att höja skolans och lärarnas status i samhället. I de flesta andra branscher har man fått anpassa sig till samhällets utveckling. Nu är det dags för skolan att göra detsamma!

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, skolan, undervisning, lärare, elever, funderingar, valfrihet, utbildning, samhälle, framtiden, löner, facket.

Det är inte klyftorna som är problemet

Vissa debattörer, inte minst i ljuset av vad som hänt i vissa förorter, skyller problemen på ökade klyftor i samhället. Man påstår att orsakerna bottnar i att vissa grupper, som redan har en god levnadsstandard, fått kraftigt ökade inkomster och därmed bidragit till en ekonomisk segregation.

Jag tycker att man gör alldeles för lätt för sig. Om det inte finns morötter för dem som är villiga att jobba mer och hårdare än genomsnittet eller lägga många tuffa år på sin utbildning, vad skulle de då sträva efter?

För ett antal år sedan arbetade jag i Lettland, strax efter murens fall. Mitt jobb bestod i att utbilda säljare i ett nybildat bolag. Det betydde att jag fick många tillfällen att tala med dessa människor och få en inblick i deras vardag.

Döm om min förvåning när en av säljarna berättade för mig att han var utbildad läkare! På min fråga varför han, efter en lång och tuff utbildning, inte arbetade som sådan, så svarade han att han inte kunde försörja sina barn på den lönen. Man ska då veta att letterna fortfarande i mångt och mycket levde i arvet efter den sovjetiska ockupationen där utbildning inte premierades i lönekuvertet. Nu har man förhoppningsvis rättat till felaktigheterna.

Nej, problemet är inte eventuella klyftor. Problem uppstår däremot om levnadsnivån för de med lägst inkomster blir för låg och att det inte finns något att sträva efter. Alliansens jobbskatteavdrag har gett en vanlig familj över 35 000 mer per år att leva på. Om inte det är att höja nivån i samhället så vet jag inte vad.

Sedan finns det absolut mer att göra, både när det gäller jobb och utbildningsmöjligheter. Men man ska veta att vänsteraktivisternas slagordsretorik och rop på mer bidrag leder bara till en sak. Att alla får det lika illa. Men det är kanske den jämställdheten man vill ha?

Relaterat: DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, ungdomar, jobb, brott, arbete, utanförskap, ekonomi, alliansen, Lettland, arbetsmarknad, klyftor, skatter , utbildning , ambitioner .

Juni, juli, augusti

Före kvällens möte i Tyresö Kommunfullmäktige, genomförde det lokala lärarförbundet en manifestation. Syftet var att skapa opinion i den pågående avtalsrörelsen där man vill ha 10 000 mer i månaden.

Jag har tidigare bloggat om detta och kan i och för sig sympatisera med tanken. Lärarna har en mycket viktig uppgift i samhället och gör i allmänhet ett bra jobb.

Tyvärr tror jag inte att lärarna kommer få gehör för sina ambitioner så länge man inte är beredd att reformera sina arbetstider. Jag vet att det i avtalet står att lärarnas arbetstid är 45 timmar i veckan, så att en stor del av ledigheten under loven, avtalsmässigt, är att betrakta som kompledighet.

Men det räcker inte. Det är många yrkesgrupper som arbetar mer än 40 timmar per vecka och lärarnas ovilja att reglera sin arbetstid gör, tror jag, att allmänhetens sympati för det tuffa jobbet inte blir tillräckligt hög för ett rejält lönelyft.
Även en grupp som sjuksköterskor har ett otroligt viktigt och tufft arbete. De har en reglerad arbetstid.

Varför kan inte lärarna ha det?

Relaterat: AB, AB, DN, SvD.

Andra bloggar om skolan, skolpolitik, samhälle, utbildning, lärare, Tyresö.

Satsa på RIT-avdrag istället

Det påstås att det finns en spricka i Alliansen eftersom Centern och Folkpartiet gått ut med förslaget att införa särskilda ungdomslöner i offentlig sektor. Lönerna skulle vara 25 % lägre än avtalsnivån och vara ett sätt att ge arbetslösa ungdomar praktik och arbetslivserfarenhet.

Om varje fråga där allianspartierna inte har samma åsikt i grunden vore en ”spricka”, skulle förmodligen samarbetet kollapsat för länge sedan. Dagens regering bygger på att partierna klarar av att kompromissa i stort och smått, vilket man som synes lyckats bra med så här långt.

Självklart måste alla partierna kunna föra fram egna förslag till diskussion och debatt. Det betyder inte att regeringen håller på att spricka, utan att Centern och Folkpartiet i detta fall, positionerar sig inför kommande överläggningar inom Alliansen. Ett ytterst normalt beteende.

När det gäller själva sakfrågan, ungdomsarbetslösheten, så tycker jag, och Centern faktiskt, fortfarande att RIT-avdrag är värt att diskutera.

Ett avdrag för IT-tjänster i hemmet, med samma upplägg som RUT och ROT, skulle s a s göra "två flugor på smällen".

Dels skulle arbetslösa ungdomar kunna få jobb, en generation som är uppväxta med datorer, dels skulle det hjälpa till att minska det utanförskap som många äldre känner när ny teknik allt oftare krävs för att vara delaktig i samhället.

Kanske skulle man t o m som senior kunna få RIT-avdrag på kursavgifterna när man lär sig surfa och maila? Även på dessa kurser skulle man kunna ha ungdomar som lärare. Att dessa kurser dessutom skulle kunna skapa spännande möten mellan generationer får man med som bonus.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB.

Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdrag, Alliansen, seniorer, IT, politik, pensionärer, ROT-avdrag, RIT-avdrag, utanförskap.

Apropå ungdomslöner

Sollentuna är på hugget. Först kom läsplattor till skoleleverna, nu vill man sysselsätta arbetslösa ungdomar genom att ge dessa jobb till 75 procent av lägsta ingångslön, 12 000 kronor. Dessutom skulle ungdomarna få handledning.

Fackförbundet Kommunal är, föga förvånande, skeptiska till förslaget och tycker inte det är rätt väg att rekrytera ungdomar till vården.

Jag ser inte saken på samma sätt som Kommunal.

Det handlar inte om att rekrytera till vården i första hand, även om det kan bli en positiv sidoeffekt. Nej vad det handlar om är att så snabbt som möjligt bryta de dåliga vanor som är lätt att lägga sig till med som arbetslös.

Det handlar om att ge ungdomarna arbetslivserfarenhet, att skapa en identitet som inte stavas ”arbetslös”.

Många av ungdomarna som berörs, har förmodligen ofullständig skolgång och är därmed extra svårplacerade på arbetsmarknaden. Då kan en sådan här åtgärd vara en väg.

Egentligen är allt bättre än försörjningsstöd. Både för kommunen och de verksamheter där ungdomarna får jobb. Men framför allt för ungdomarna själva.

Go Sollentuna!

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp, AB,

Andra bloggar om samhälle, jobb, ekonomi, arbetslinjen, arbetsmarknad, ungdomsarbetslöshet, Sollentuna.

Livrem och hängslen

Dagens hetaste debatt handlar om de pensionsförmåner som lokala politiker har efter att ha avgått. Det finns exempel där ett fd borgarråd från Stockholm kvitterar ut över 50 000 i månaden, samtidigt som hon driver företag som genererar vinst.

Frågan handlar om vilket skyddsnät en heltidspolitiker ska ha.

Jag har tidigare skrivit om att vi får de politiker vi förtjänar och tycker t ex att våra statsråd har alldeles för låg lön. 

Vill vi ha toppkrafter att forma och utveckla vårt samhälle, så måste vi vara beredda att betala bra. Ska vi dessutom kunna rekrytera unga vassa människor in i politiken måste de känna att uppdragen inte blir en ekonomisk återvändsgränd.

När man tar ett politiskt uppdrag upphör alla vanliga skyddsnät att gälla. Det finns dessutom en uppenbar risk att man under tiden tappar i kompetensutveckling i sitt ursprungliga yrke. Att man sedan kan få gå med väldigt kort varsel ligger också i rollen.

Hur länge ska då ett en ”skyddsperiod” räcka? Jo, en mandatperiod, fyra år, tycker jag är rimligt. Är man 57-58 när man avgår kan jag tänka mig några år till. Vid den åldern är kanske inte så många anställningsbara längre.

Självklart ska lön från ett nytt jobb avräknas från pensionen.

Ett argument för ett skyddsnät, som få nämner, är att det kan hjälpa folk att våga avgå. Jag vill inte ha massa betonghäckar som klamrar sig kvar bara för att säkra sin försörjning. Det tror jag ingen vill eller tjänar på. Vare sig medborgarna eller den enskilde förtroendevalda.

Relaterat: AB, AB, DN, SvD, Exp.

Andra bloggar om politik, ekonomi, löner, samhälle, pension, politiker.

Bloggkollegor i samma ämne: Kjellberg.

Bra förslag hr Björklund. Betalar du?

Folkpartiledaren Jan Björklund berättade i sitt sommartal att han och Fp vill satsa extra på lärarna, lärarnas karriärmöjligheter och deras löner.

Han förslog bland annat att man ska återinföra de gamla titlarna adjunkt och lektor, som en alternativ karriärväg för de lärare som inte vill bli skolledare. Just de tjänsterna kan Björklund tänka sig att finansiera med statliga pengar.

Om det är någon utveckling att återinföra gamla titlar, som nästan ingen förstår vad de står för, vet jag inte. Däremot håller jag med hr Björklund om att lärarna som grupp betraktat, är underbetalda i relation till utbildningens längd och det viktiga arbete de utför.

Det knepiga med utspelet är att det inte är regeringen som anställer och lönesätter lärare, utan kommunerna. Så vad Jan Björklund försöker göra är att sätta press på kommunerna att prioritera lärarlönerna framför andra kommunala åtaganden såsom äldreomsorg och socialtjänst. Det kan i många fall bli tufft utan hr Björklunds penningar.

I Tyresö, till exempel, prioriterar och höjer vi detta budgetår pengarna till förskoleklasserna för att ge möjlighet att öka lärartätheten i de grupperna. Att chockhöja lönen för hela lärargruppen på en gång bedömer inte jag som realistiskt, utan hr Björklunds penningar förstås.

Om det mot förmodan skulle komma några pengar från staten till en generell satsning på lärarlönerna gäller det att dessa pengar blir permanentade. Det är annars ett gammalt trick från regeringar att tillfälligt stoppa in extrapengar för en satsning, och när den tar slut står kommunerna där med en nivåhöjning som man själv får betala.

Sedan är det ytterligare en sak som jag tror måste till för att få medborgarnas acceptans för en storsatsning på lärarnas löner. Ferietjänsterna måste bort och ersättas av semestertjänster, som för de flesta övrig löntagare.

Jag vet att lärarna enligt avtal har 45 timmars arbetsvecka under terminerna så att det mesta av deras ledighet på loven är kompledigt. Jag vet också att de flesta lärarna jobbar mer än 40 timmar i veckan, när de jobbar.

Men, bara möjligheten att arbeta in tid för att få ledigt på skolloven är en förmån som även hindrar skolans utveckling. 

Vad är det t ex som säger att vi måste ha två terminer och inte tre? Måste eleverna ha lov just där de ligger idag? Det mesta är ju baserat på det gamla bondesamhället och inte aktuellt längre.

Jag tror det finns massor med radikala åtgärder för att förbättra skolans effektivitet och höja kunskapsnivån hos eleverna, men då måste vi våga tänka utanför boxen. Där är ferietjänsterna tyvärr en stor begränsning.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om Folkpartiet, skolan, lärare, Tyresö, samhälle, Jan Björklund.

Hur mycket tjänar du då, Wanja?

LO har gjort en jämförelse som enligt dem visar att inkomstskillnaderna i samhället ökar. Som måttstock använder man VD-lönen för de 50 största bolagen och jämför med en industriarbetare. En VDs lön i det fallet sägs motsvara 41 industriarbetares.

Jag kan hålla med om att det i vissa fall utbetalas orimliga ersättningar till höga befattningshavare inom näringslivet. Jag kan också hålla med om att vissa bonusprogram ger, och har gett, skyhöga utfall på grunder som inte gynnar företagens långsiktiga tillväxt, t ex aktiekursers kortsiktiga utveckling.

Men i de flesta fall tycker jag att det är rimligt med höga löner för stort ansvar. Dessutom är det ju faktiskt en fråga för aktieägarna att avgöra, inte LO och inte staten.

Vad LO ”glömmer” att ta upp är hur mycket den disponibla inkomsten ökat de senaste åren för en industriarbetare genom Alliansens jobbskatteavdrag. Alla som arbetar har fått ett rejält tillskott i plånboken vilket ökat den ekonomiska friheten mycket mer än vad LOs arbete någonsin gjort. Det är viktigt för industriarbetaren.

Jag kan inte heller låta bli att kommentera LO-topparnas egna löner. Wanja Lundby Wedin tjänar som 3,6 industriarbetare. Är det rimligt? Det kan ju bara hennes medlemmar svara på, och där kommer min huvudinvändning mot LOs resonemang.

Detta borde alltså vara en fråga för aktieägarna i de berörda bolagen och då inte bara de stora investmentbolagen, utan alla vi vanliga människor som är delägare, direkt via aktieinnehav, eller indirekt via fonder. Det är vi som i så fall borde agera och reagera.

Relaterat: AB, DN, SvD, SvD, SVT.

Andra bloggar om politik, ekonomi, skatter, LO, samhälle, arbetsmarknad, Alliansen.

Lönedansen

De sista dagarnas debatt om Postens VD och hans månadslön om 900 000 tog en överraskande vändning när han, Lars G Nordström, helt plötsligt tillkännagav att han avstår från sin lön under resterande del av sitt korta VD-uppdrag. Han ska dessutom betala tillbaka den lön han redan kvitterat ut.
Fackbasen på Posten tycker dock att han överdriver och tycker nog han ska ha en lön, fast inte mer än statsministern.
På diverse bloggar diskuteras det ljudligt. Vissa gör jämförelser med idrottsstjärnor som tjänar många gånger mer än så medan andra jämför med just statsministern som tydligen har 130 000 i månaden. Det ryktas att Manchester City vill erbjuda Gianluigi Buffon en årslön på 770 miljoner, d v s 64 miljoner per månad! Mamma Mia!



Vad är då en rättvis lön? Ja, inte vet jag! Men jag vet i alla fall några saker:

1) Statsministern har alldeles för låg lön! Jag vet att inga politiker gör vad de gör för pengarna men det finns risk för att den här typen av debatter hindrar duktiga människor från att ta politiska heltidsuppdrag när de kan tjäna så mycket mer och få så mycket mindre skäll på ett vanligt arbete. Dessutom är han i tjänst 24/7/365.
2) Om idrottsstjärnorna kan tjäna sådana ofantliga summor betyder det att någon är beredd att betala dem. Grattis säger jag!

En grupp som definitivt inte är i tjänst 24/7/365 är Sveriges lotsar. Av en slump fick jag reda på att de har en grundlön på 25 000 och uppåt bara för att finnas till hand och dessutom ett tillägg om 8-15 000 per månad för att de faktiskt utför lotsuppdrag. Dessutom arbetar de bara 184 dagar om året!!!
Vilket kanonjobb! Hur svårt kan det vara? Det måste finnas lotsar från Polen eller Lettland som skulle gå över lik för ett sådant smörjobb!
En jämförelse skulle vara om en taxichaffis hade 25 000 för att sitta och hänga i bilen vid sin stolpe och om han tog en körning fick extrabetalt för den. Eller en lärare som fick 25 000 för att vara i skolan men skulle ha extrabetalt för varje lektion han/hon hade. Eller, för att anknyta till där jag började, en brevbärare som hade 25 000 för att bara vara på Posten och dessutom fick extra för varje trappsteg som togs när breven faktiskt delades ut!

Dessutom får lotsarna frisk luft och väderbiten hud som många tjejer gillar, gratis!

Relaterat: AB, AB, DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om lön, VD.