SÄPO och media – en knepig relation

För en knapp vecka sedan höjdes nivån för terrorhot i Sverige från tre till fyra på en femgradig skala. Något som aldrig tidigare hänt i vårt land. På SÄPO-språk betyder det att sannolikheten att någon eller några har förmågan att utföra attentat är hög.

Samtidigt meddelas att man anhållit en man i sin frånvaro som misstänks för förberedelser till terrorbrott.

Det som händer nu är unikt, så vitt jag kan minnas. En suddig bild, med namn, på den misstänkte publiceras av i princip alla media, inklusive public service. Ett drev utan dess like dras igång i alla kanaler.

Dagen efter grips den misstänkte på ett asylboende i Norrland och alla hyllar SÄPO som hjältar.

Några dagar senare släpps den misstänkte och det meddelas att han inte längre är misstänkt.

Nu vänder media helt på klacken. SÄPO kritiseras för att man missat att eftersöka mannen på Facebook (!) där han tydligen varit öppen med vad han gjorde och var han befann sig. 

De olika kanalerna, som bara någon dag tidigare hyllat dem, tävlar nu om att måla upp bilden av SÄPO som en samling ”KlingochKlangpoliser”.

SÄPO försvarar sig med att det naturligtvis fanns annan information som gjorde att de agerade som de gjorde, men den är sekretessbelagd.

Relation mellan SÄPO och media är sannerligen knepig. Å ena sidan behöver de varandra. SÄPO för att få hjälp med att snabbt sprida information och media för att sälja lösnummer och nätreklam.

Slagsidan i förhållandet inträffar när något blir fel. Media har även i det läget nytta av SÄPO för att, återigen, sälja lösnummer och nätreklam, medan SÄPO har svårt att bemöta kritiken utan att röja sekretessbelagd information.

Just den delen påminner om politikens vardag. Exempelvis när de som för tillfället sitter vid makten får kritik av oppositionen som är baserad på en enskild persons behandling. Eftersom den makthavande inte kan, eller får, avslöja individförhållanden belagda med sekretess, så blir det omöjligt att försvara sig med relevanta fakta.

Oavsett vad som i det här fallet ligger bakom, är jag glad för att SÄPO agerade snabbt och resolut, även om terrormisstanken visade sig vara fel. För tänk bara tanken att det hade rört sig om en faktisk terrorist och man inte agerat. 

Tyvärr tror jag att ett och annat fel är något vi måste acceptera för att skydda oss mot terrordåd med fundamentalistiska förtecken.

Media ska givetvis fortsätta att granska, men ska kanske även granska sig själva och sin snabbhet att publicera namn och bild. I en demokrati med fri press har ju faktiskt media ett eget val och avgör själva hur de vill agera.

Andra bloggar om terrorism , samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, terror, radio, terrorister , SVT, SÄPO, säkerhetspolisen, demokrati.

Bokrecension – En av oss

Åsne Seierstad har skrivit en bok om ett av de största terrordåden efter andra världskriget. Massakern på Utöya 2012 då Anders Behring Breivik kallblodigt mördar 69 ungdomar efter att dessförinnan detonerat en sprängladdning utanför regeringskansliet som tog ytterligare 8 människors liv.

I bokens första del väver hon samman Breiviks barndom och uppväxt med ett antal av hans offers. Förutom Breivik får man följa några av de ungdomar från Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, som sedan blev några av hans offer.

Breivik växer upp i ganska knappa förhållanden med sin mor och syster. Fadern klipper banden med Breivik ganska tidigt och vill inte träffa honom. 

Han söker tillhörighet i olika grupper utan att lyckas ta sig in och bli accepterad. Han misslyckas bland klottrare, i Fremskrittspartiet och bland Frimurarna. 

Uppenbart är att han överskattar sin egen förmåga och saknar kunskap om de sociala koderna man behöver för att nå framgång i en grupp.

Han är inte direkt mobbad i skolan, men betraktas som en udda figur. Som vuxen försörjer han sig bl a på att sälja falska examensbevis från internationella skolor.

Under flera år isolerar han sig hemma hos modern och spelar World of Warcraft mer eller mindre på heltid. Förmodligen är det under de åren som tankarna växer fram på en aktion som äntligen ska göra honom känd och berömd. Han riktar sin aggression mot Arbeiderpartiet och "kulturmarxisterna" som han anser skyldiga för det framväxande multikulturella Norge.

Själva attentatet planeras minutiöst och under lång tid. Samtidigt författar han det ”manifest” som han tror ska bli ledstjärnan till en revolution i hela Europa mot den, enligt honom, framväxande islamiseringen. När han genomför attentatet är han fullproppad med anabola steroider för att inte känna medlidande med sina offer.

Del två av boken handlar om rättegången. Den beskriver hur Breivik undersöks av diverse psykdoktorer för att utröna om han är psykisk sjuk eller kan dömas till fängelse. Den beskriver också på ett smärtsamt sätt hur offrens anhöriga tvingas genomlida den långa processen för att på något sätt kunna sätt punkt och gå vidare.

Åsne Seierstad, som tidigare bl a skrivit ”Bokhandlaren i Kabul”, gör ett försök att porträttera en massmördare utan att ha träffat honom. Han avvisar alla propåer om intervjuer. Istället har hon talat med massa människor som känt honom, barndomsvänner, klasskamrater m fl.

En intressant och samtidigt skrämmande bok.

En tanke som slår mig när jag läser boken är att den person som beskrivs påminner om en klassisk ”rättshaverist”, d v s en person som tycker att allt är andras fel och saknar förmågan att inse sina egna brister. Som tur är har även de flesta rättshaverister någon slags spärr som gör att deras bitterhet inte tar sig så våldsamma uttryck. Om inte så skulle vårt samhälle vara fullt av potentiella massmördare.

Hursomhelst är boken klart läsvärd och kan rekommenderas. Vad andra tycker kan du läsa här och här.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, Åsne Seierstad, litteratur , Anders Behring Breivik, terrorism, Norge.

Vadå krigare?

Jag läser och hör förvånat hur tidningar, radio och TV missbrukar ordet krigare i samband med skildringar av terrororganisationen IS.

”500 IS-krigare kämpade mot milisen”, ”FP kräver straff för IS-krigare”.

Att kalla dessa mördare, våldtäktsmän och terrorister för krigare är att förolämpa alla deras offer och sådana som faktiskt förtjänar epitetet. Man är inte krigare om man mördar, våldtar eller utplånar hela folkslag!

En krigare för mig är någon som kämpar för en god sak, med minsta möjliga insats av våld. Exempelvis för att befria sitt land eller, i sportsammanhang, kämpar stenhårt för sitt lag. Klas Ingesson personifierade den typen exakt.
Några som köper och säljer kvinnor med ”fel tro” eller slänger ner HBTQ-personer från klippor förtjänar inte titeln krigare.

Min åsikt är att det nu är viktigt att svenska myndigheter sänder tydliga signaler de indoktrinerade ungdomar som funderar på att ansluta sig till IS: Om du överlever och väljer att komma tillbaka till Sverige så är det inte jobb och rehabilitering som väntar, utan omhändertagande och utredning om du har begått några krigsbrott. 

Behöver vi ändra våra lagar för att kunna lagföra dessa återvändare, så ska de ändras bums.

Självklart är det bra att utöka informationen vs riskgrupper, men budskapet från vårt samhälle ska vara tydligt: För oss blir du ingen ”krigare” om du ansluter dig, bara en simpel terrorist och potentiell mördare. 

Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, debatt, IS, islam, terrorism , terrorister , medial, krigare, terrorism, demokrati, krig, HBTQ, islamiska staten, ISIS, funderingar, debatt, tv, radio, extremism.

Med religionen som identitet

I samband med de tragiska händelserna i Paris, har jag noterat att det är en stor skillnad hur västmedia beskriver människor.
När det gäller judar och muslimer används omotiverat ofta personens religiösa tillhörighet som en slags identitetsmärkning.
Självklart är religiös tillhörighet relevant ifall, som i ” Charlie Hebdodådet”, man misstänker att attacken har just religiösa motiv. Men fenomenet återkommer även i många andra fall när det helt borde sakna relevans.

"Sätt slöja på Charlie Hebdo"

Tänk efter själv. Hur ofta hör du, eller läser, om en ”44-årig kristen man från Ockelbo”? Eller; ”femton hinduiska programmerare”? Eller; ”en 36-årig ortodox damfrisörska”? I stort sett aldrig, eller hur?

Varför beskrivs då människor med judendom eller och islam som sin religion, med just denna religion som identitetsmärkning? Exempelvis; ”en 45-årig judisk bagare vann idag högsta vinsten på Lotto”. Jag struntar väl i hans religiösa tillhörighet, det är ju inte alls relevant i det här fallet! Ett annat exempel: ”Tre muslimska kvinnor har startat ett eget företag i cateringbranschen”. Vad spelar det för roll vilken religion de tillhör?

När vi beskriver oss själva handlar det istället om yrken, bostadsort och ålder. Själv betraktar jag mig som ateist, men jag skulle ändå aldrig använda det för att beskriva mig själv i vare sig tal eller skrift. Jag känner en hel del troende, kristna, svenskar, men aldrig att de presenteras i media som ”kristna”.

Förmodligen beror sättet vi beskriver oss själva på att vi lever i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet, och där religionen betraktas som var och ens privatsak.

Men varför beskrivs då inte muslimer och judar på samma sätt? Kan det vara så att västvärldens sätt att beskriva dessa människor underblåser, beröringsskräcken, konflikter och krig som bottnar i religionen?

Bara för att religionen bl a i Israel och den muslimska världen är så sammanvävd med samhällsstyret, så finns det väl ingen orsak för oss att i onödan använda de epiteten?

Jag har inte svaret, men det är värt att fundera på. Inte minst för våra journalister.

Relaterat: Resumé.

Andra bloggar om politik, samhälle, religion, debatt, judendom, islam, judar, muslimer, medial, Charlie Hebdo, terrorism, demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, kristendom, Israel, funderingar, Paris.

Slaktarens paradox

Jag har varit iväg på semesterturné och kanske missat något i debatten kring slakten i Norge, men oavsett vilket har jag funderat på en sak.

Slaktaren (jag kommer inte skriva ut hans namn, det förtjänar han inte) ville enligt uppgift ge det norska socialdemokratiska partiet ett straff för att han uppfattat dem som alltför invandrarvänliga.

Att han har ”straffat” ett antal unga människor och deras anhöriga är ju uppenbart, men frågan är om inte hans syfte kommer visa sig ge ett helt annat resultat än vad han avsåg.

Jag är ganska säker på att nästa norska opinionsmätning kommer visa ett stort uppsving för just Socialdemokraterna. I många fall av sympati, men även för att Jens Stoltenberg genom slaktarens agerande fick möjlighet att visa stort statsmannaskap.

Sedan kommer förmodligen vissa sympatisörer till Frp att lämna partiet, en del säkert till förmån för (S).

Kanske kommer sympatin även att spilla över på Hr Juholt och de svenska sossarna. Det är heller särskilt osannolikt att SD kommer tappa sympatisörer till (S).

Förmodligen var det inte riktigt så han hade tänkt sig effekten.

Tänker man den tanken vidare får man hoppas att väljarna, när det väl är dags, skiljer på sympati och politik och inte tröströstar.

Att tycka synd om sossarna kan man ju göra för att de saknar en trovärdig politik, men då ska de ju inte ha fler röster, utan färre.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om Norge, terrorism, demokrati, samhälle, Socialdemokraterna.

Vad f-n säger man?

En helt vanlig söndag, en annan söndag, vilken som helst, hade jag ägnat ett inlägg till att gratulera min klubbkompis Alexander Norén till en fenomenal insats i Nordea Masters i golf. Han fullkomligt krossade både den svåra banan och sina konkurrenter.

Nu är ju inte det här en vanlig söndag och alla inser att en sådan här dag är världsliga saker som sport fullkomligt ointressanta.

Istället hoppas jag att alla tar en funderare på livets förgänglighet och skänker de anhöriga till offren i Norge en tanke.

Det går förmodligen aldrig att skydda sig helt för enskilda stollar, men att fortsätta arbetet mot utanförskap och förbättra integrationen av svenskar med utländsk bakgrund är två viktiga punkter för att minimera riskerna för framtiden.

Den individuella frihet som trots allt finns i det västerländska samhället ska vi fortsätta att värna om. En enskild galnings verk ska inte få framkalla några panikåtgärder i form av ökad generell övervakning. 

Den uppmärksamheten är han inte värd, den norske slaktaren. Lås in honom och släng nyckeln i Oslofjorden istället.

Relaterat: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om Norge, terrorism, demokrati, samhälle, golf.

200 av 200 000

Enligt SÄPO finns det ca 200 islamiska extremister i Sverige som räknas som våldsbejakande.

Självklart utgör dessa individer ett hot mot det svenska samhället, men knappast mot vår demokrati.

I Sverige finns ungefär 200 000 muslimer, siffran varierar lite beroende på hur man räknar. Det betyder att 0,1 procent av dessa klassas som våldsbejakande. 0,1 procent!

Som jag skrev i mitt förra inlägg finns det efter identifikation av självmordsbombaren ingen anledning att för det klassa alla muslimer i Sverige som terrorister.

Det skulle vara lika enfaldigt som att påstå att alla som gillar att åka motorcykel är grova brottslingar, bara för att några få kriminella organisationer använder just motorcyklar som sina attribut och identifikationsobjekt.

Vi ska absolut inte negligera problemet, men vi måste samtidigt se det i sina rätta proportioner.

Vad man däremot kan undra över är hur SÄPOs rutiner fungerar när det tog så lång tid att få tillgång till varningsmailet, men även vad vi ska göra för att detta inte ska hända igen.

Jag tror inte det finns något enkelt svar på den sista frågan. Det handlar förmodligen om insatser inom flera olika områden. Ett skulle kunna vara att på olika sätt ”punktmarkera” de 200 på samma sätt polisen gjort med en del grovt kriminella gängmedlemmar.

På längre sikt är jag övertygad om att det handlar om att bryta det utanförskap som kan vara grogrund för extremism. Om man har ett jobb känner man att man bidrar och känner sig delaktig i samhället och i vår demokrati. 

Samtidigt måste vi bli tydligare för nyanlända att Sverige är ett sekulariserat samhälle där vi har religionsfrihet men för den skull inte låter religionen påverka politiken och vår övergripande samhällsstruktur.

Dessutom finns det anledning att se över hur vi bedriver undervisningen i ämnet religion i grund- och gymnasieskolan.

Att vi sedan skulle ändra vår utrikespolitik för att någon terrororganisation hotar oss finns inte på kartan!

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, Exp.

Andra bloggar om politik, religion, samhälle, muslimer, självmordsbombare, terrorism.

I händerna på SD

Gårdagens bombsprängningar i Stockholm klassas av SÄPO som terroristattacker.

Vi har ännu ingen aning om vem sprängaren var och vilka syften han hade, men sedan 11 september sätter de flesta likhetstecken mellan självmordsbombare och muslimer.

Detta gör, såklart, att media intervjuar imamer, ledarskribenter och självutnämnda ”terrorexperter” på löpande band. Visserligen är självmordsbombare ett vanligt sätt för militanta muslimer att utföra terrorattentat, men vi vet faktiskt ännu inte om gärningsmannen var muslim, katolik eller kanske tillhörde Amishfolket.

Vad muslimspekulationerna däremot gör, är att spela SD rakt i händerna. 

Var så säker på att vi kommer få att höra kopplingar mellan detta dåd och invandringspolitiken. Var så säker på att vi kommer höra röster som med detta som argument vill minska vår inställning till att ta emot flyktingar.

Oavsett om det visar sig att bombaren var muslim, oavsett om han hade något förvirrat motiv att hämnas på Lars Vilks, som vissa media spekulerat i. 

Oavsett allt detta så förvandlar det inte alla muslimer till terrorister. Det finns religiösgalna muslimer, javisst. Men det finns också religiösgalna katoliker och förmodligen även religiösgalna bland Amishfolket.

Det är viktigt att vi tänker på det i den kommande debatten.

Relaterat: AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, religion, SD, muslimer, självmordsbombare, terror.

Chipsterror

Smaka på ordet. Efter bränderna i Södertälje har det fått en helt ny betydelse. Tidigare associerade jag ordet med alla usla reklamfilmer från OLW och Estrella där de vill få oss att tro att chipsen inte är så feta och onyttiga som man innerst inne vet. Det är de visst, men ack så goda ibland.

Den nya betydelsen blir tyvärr mycket farligare än feta chips. Några vilsna människor hotar alla handlare som säljer varor från USA och kallar sig Global Intifada. Man kan undra om det just i Södertälje säljs fler varor från just USA än från andra länder? Med den mångkulturella befolkningen där är det kanske tvärtom?

Någon genomtänkt politisk tanke är det svårt att hitta i chipsterrorn och vilka som ligger bakom är lika obegripligt det. Det kan ju knappast vara gatstensvänstern för i så fall hade det ju varit stenar i skyltfönstren från maskerade huliganer. De är väl förresten upptagna med att gräva upp stenar inför DC-matchen nästa helg. Nej, ju snabbare polisen får fatt i dessa mordbrännare desto bättre.

Relaterat: AB, DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om Global Intifada, Södertälje.