Två länder som av de flesta av oss svenskar betraktats som solsäkra resmål, men som ur politiskt perspektiv inte gjort så mycket väsen av sig.
Båda länderna söder om Medelhavet har för en utomstående betraktare framstått som någon slags ”snälla” diktaturer. Kanske för att media inte uppmärksammat medborgarnas situation särskilt mycket. Speciellt inte om man jämför med andra oroshärdar i området.
Nu undrar man hur detta kommer att utvecklas? Tunisiens diktator har redan lämnat in och öppnat möjligheten till en demokratisk utveckling. Egyptens Mubarak klamrar sig, ännu så länge, kvar med näbbar och klor.
Vad man kan hoppas på är nu en kontrollerad utveckling mot demokrati med flera alternativ. Där borde EU och USA kunna spela nyckelroller genom att hjälpa till att bland annat organisera val under ordnade former.
Risken finns alltid att en typ av diktatur ersätts av en annan. Inte minst är risken överhängande att makten kan hamna hos ett ledarskap med religiösa förtecken. En annan risk är att militären utnyttjar situationen för att själva gripa makten. Det skulle i så fall inte vara första gången.
Nu vilar ett tungt ansvar på de demokratiska krafterna i världssamfundet att med fredliga medel hjälpa Tunisien och Egypten på den svåra vägen mot demokrati.