Vem är skyldig vad?

I den här videobloggen berättar jag vad jag anser om begreppet integrationsskuld.

Vem eller vilka är skyldiga eller har en skuld?

Lönelyft utan produktivitetsökningar – en ekonomisk härdsmälta

Många kommuner och regioner (landsting) vittnar om att de har problem med att få ekonomin att gå ihop. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna och många ekonomer kräver att staten ska öka anslagen till kommunerna så att de ska klara sitt välfärdsuppdrag.
Att öka intäkterna är nästan omöjligt. Det sätter utjämningssystemet och maxtaxan effektivt stopp för. Då återstår att sänka kostnaderna.

Den enskilt största kostnadsposten i en kommun och en region är den för personal. Förutom löner och pensioner så måste man även räkna in kostnader för lokaler, arbetskläder, datorer mm. I många kommuner har personalstyrkan tillåtits växa linjärt i takt med befolkningsökningen, utan att några stordriftsfördelar kunnat hämtas in. Förödande.

De senaste åren har vi dessutom sett ett lönerace för flera kategorier. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper har haft en positiv löneglidning. D v s lönerna har ökat mer än vad avtalen mellan fack och arbetsgivare angett. Anledningen är i många fall brist på utbildad personal vilket gjort att man t ex som lärare tjänat på att byta arbetsgivare och då passat på att förhandla upp sin lön.

Det är här vi har en stor orsak till att många kommuner och regioner går på knäna ekonomiskt.

Under våren har flera yrkesgrupper i offentlig sektor på olika sätt protesterat mot att deras arbetsuppgifter blivit flera och mer krävande.
I privata näringslivet är det sedan länge en praxis att löneglidning måste finansieras med ökad produktivitet. Med andra ord, det finns inte utrymme för extra lönelyft om man inte producerar mer. Det är egentligen helt naturligt. Alternativet är neddragningar och i värsta fall konkurs.

Med risk för att ”svära i kyrkan”, den matematiska sanningen verkar inte offentlig anställda förstå. Eller också vill man inte förstå. Ofta används brukarna/patienterna/eleverna som argument varför ”det inte går” att effektivisera. Man glömmer då att även de är skattebetalare och att skattehöjningar inte är ett evigt ymnighetshorn.

Det handlar inte om att dessa yrkesgrupper inte gör ett bra jobb. Det handlar inte heller om att ifrågasätta kompetensen hos personalen i offentlig sektor. Det handlar om ekonomi.

För att komma tillrätta med de galopperande personalkostnaderna krävs alltså att produktiviteten ökar. Även i offentlig sektor. Det går att åstadkomma. Inte alltid genom att jobba snabbare utan oftare med att jobba smartare, använda ny teknik eller våga ifrågasätta gamla invanda rutiner.

Att det går har många privata företag visat under många år. Nu är det hög tid för för kommuner och regioner att följa det spåret.

Om vi inte klarar det, går vi mycket kärva tider till mötes.

Ekonomisk dopning inom idrotten

Uppdrag Granskning har grävt ner sig i Östersunds Fotbollsklubbs affärer. Klubbens starke man, och fd ordförande, står dessutom åtalad för ekonomisk brottslighet som skulle syftat till att gynna klubben.

Hur det var med den saken får rättsväsendet reda ut. Men hela historien pekar på ett systemfel inom framförallt fotbollen och ishockeyn.

Många elitklubbar, främst inom fotboll och ishockey brottas med ekonomiska problem. Ett resultat av allt högre spelarlöner som inte motsvaras av intäkterna.

Vem minns inte Leksands kommuns dribblande med campingplatser och gathörn för att hålla den krisande hockeyklubbens ekonomi över vattenytan? Hur mycket stoppar Skellefteå Kraft in i det lokala hockeylaget per säsong?

Själv var jag i högsta grad involverad i Tyresös satsning på damfotboll med ekonomiska saltomortaler för att klara de hutlöst höga spelarlönerna. Den klubben gick i konkurs och jag är idag glad, även om trycket var tungt, att jag var en av dem som sa nej när klubben ville ha mer pengar genom att sälja en läktare, som de inte ägde, till kommunen.

Vad består då systemfelet av?

Min uppfattning är att felet är tudelat:

1) Både fotbollen och ishockeyn har sagt nej till att låta ett företag äga mer än 49 % av klubbarna. Detta gör, såklart, att inga finansiärer vill gå in tungt om de inte får inflytande.

Man hade chansen för några år sedan då Riksidrottsförbundet föreslog att varje specialidrottsförbund själva skulle kunna avgöra den frågan.

Både ishockeyn och fotbollen sa, helt obegripligt, nej. Svårt att förstå varför man avsade sig den egna idrottens möjlighet att besluta. Ska man vara realistisk så är det i princip dessa två idrotter där en extern majoritetsägare på allvar skulle vara aktuellt.

2) Trots att man inte på allvar kan locka finansiärer att investera tungt så har man, så vitt jag vet, inte ens diskuterat ett lönetak. Det innebär att de accelererande spelarlöner äter upp allt större del av intäkterna.

Lite märkligt, eftersom lönetak inte är ovanligt inom elitidrotten. Till exempel tillämpar NHL ett tak som innebär att en klubbs samlade lönesumma för spelartruppen inte får överstiga ett visst belopp.

Resultatet av detta systemfel kan bli att det dyker upp kommunpolitiker eller andra som ”vill sätta kommunen på kartan” eller bygga monument över sig själva genom en framgångsrik idrottsförening.

När det gäller skattemedel kan man starkt ifrågasätta om dessa ska användas för att hålla en elitidrottsförening under armarna. Hur ädelt syftet än kan tyckas vara.

Elitidrott är sedan länge showbiz och eventverksamhet. Särskilt gäller det fotboll och ishockey (för herrar). Det har inget med folkhälsa att göra. Tiderna när de lokala stjärnorna jobbade på bruket eller som brevbärare parallellt med sin idrott, är sedan länge förbi.

Nej låt elitklubbarna finansiera sin egen verksamhet fri från skattemedel. Då kan vi tala om konkurrens på lika villkor.

För sin egen skull borde också ishockeyn och fotbollen våga släppa in majoritetsägare från näringslivet eller diskutera ett lönetak. Att sitta still och krama folkhemstanken fungerar inte på dagens elitidrott.

Mer idrott för barn och unga längre upp i åldrarna

Sveriges Radio hade härom veckan flera inslag om hur anslagen från stat och kommun fördelas bland barn och ungdomar i föreningslivet. Fokus i inslagen var på skillnaderna mellan hur mycket pengar som går till killar respektive tjejer som idrottar.

I reportaget sägs att ”Under första halvåret 2018 gick ungefär 40 procent av pengarna som Riksidrottsförbundet betalar ut för barn och ungdomsidrotten till flickor och unga kvinnor”. I vissa kommuner går bara en tredjedel av pengarna till tjejerna.

Detta är i och för sig ett problem. Men ett större problem är hur man får in fler tjejer med invandrarbakgrund i idrottsrörelsen och, inte minst, hur man får barnen och ungdomarna att stanna kvar längre.

I många kommuner råder det brist på anläggningar. Föreningarna får inte tillgång till alla de tider de skulle vilja ha för sina aktiviteter.

Många av de här sakerna hänger ihop som jag ser det. Mina förslag till lösningar är möjligen några som idrottsrörelsen inte vill höra, men som förr eller senare måste upp på bordet.

Svenska idrottsföreningar måste ställa sig frågan vad de är till för. Vad är syftet med verksamheten?

Är det att ge barn och unga goda vanor och en meningsfull fritid? Eller är det att skapa elitidrottare för A-laget, VM eller OS? 

Hur vet föreningarna när de lyckats? Är det när man får fler unga att vara kvar i föreningen längre eller när någon som fostrats i föreningen tar VM-guld?

Min uppfattning är klar. Målsättningen för den absoluta majoriteten av idrottsklubbarna måste vara att öka bredden. Att få fler att stanna kvar i föreningen även i de sena tonåren.

Vad är då receptet?

Föreningarna måste tänka om och samarbeta mer när det gäller nyrekryteringen av småbarn. Det kan inte vara rimligt att föreningarna konkurrerar om femåringar! En femåring mår minst lika bra att vara hemma och leka med sina kompisar som att delta i någon föreningsaktivitet. 

Det är enkel matematik. Börja senare så slutar man senare. Inte konstigt att en femtonåring lägger av som börjat som femåring. Femtonåringen har ju redan en tioårig ”idrottskarriär” bakom sig. 

Att lägga av med idrotten i de tidiga, känsliga tonåren är inte bra, vare sig för individen eller för samhället. Det är just i den perioden som positiva, stabila fritidsintressen betyder mest.

Alltså, starta senare med föreningsidrott, men även att ta det lugnt de första åren. Ha färre träningstillfällen och uppmuntra barnen att prova olika idrotter. 

Varför ska en sjuåring spela fotboll under vinterhalvåret? Varför måste hockeysäsongen börja i augusti för en åttaåring? Kanske skulle man ha ett gemensamt mål för kommunens föreningar om antalet aktiva barn och unga.

All forskning visar också på att det inte finns något samband mellan att vara talangfull som knatte och bli framgångsrik som senior. Dessutom talar allt för att möjligheten att syssla med flera olika idrotter längre upp i åldrarna gynnar även elitrekryteringen. Dessutom växer barn och unga olika fort. Fysiken jämnar inte ut sig förrän i sena tonåren.

För att kunna behålla fler unga längre upp i åldrarna behövs även möjligheten att fortsätta utan att varva upp antalet aktiviteter. I nuläget är det nästan omöjligt för en fjortonåring att fortsätta med sin sport en gång i veckan för att det är kul även om man, just nu, inte vill satsa hårdare.

Dessutom måste föreningarna bli bättre på att rekrytera ledare och domare bland de som vill varva ner av olika skäl. De är idag ofta en outnyttjad resurs.

Sammanfattningsvis så kan vi med detta uppnå flera positiva effekter:

• Småbarnsföräldrar slipper dras med i hetsen att aktivera sina barn för tidigt i föreningslivet.
• Belastningen på våra anläggningar minskar. Hur gärna vi än vill kommer kommunerna aldrig kunna bygga ikapp dagens efterfrågan. Det är den ekonomiska realiteten vi lever i.
• Fler unga får en positiv och meningsfull fritid längre upp i åldrarna vilket både den enskildes hälsa och samhället tjänar på.
• En bättre rekrytering av ledare och domare i alla idrotter.

Kommer det här då betyda att Sverige får färre OS- och VM-guld på sikt? Nej, jag är helt övertygad om motsatsen. Fler talanger får chansen att hitta ”sin rätta” idrott och lyckas i den, om man slipper en alltför tidig specialisering.

Jag skulle önska att idrottsrörelsen själva initierar en seriös debatt i detta komplexa ämne. En måhända jobbig debatt att ta för vissa, men det måste göras.

Dagbok från Almedalen – söndag och måndag

Förra gången jag besökte politikerveckan i Almedalen på Gotland, var 2014, också det ett valår. Nu var det alltså dags igen.
I Tyresö betalar vare sig kommunen eller partiet för ett besök, så det sker helt av eget intresse och från egen plånbok. För att få ner kostnaderna något sånär delade vi, sex Tyresömoderater, på en hyrd lägenhet, ca 10 minuters promenad från Visbys ringmur.
Man kan även se det boendet som ett slags teambuilding inför kommande valrörelse. Detta betyder inte alls att man håller ihop hela tiden. Tvärtom, var och en prickar in de seminarier, debatter och evenemang som passar sitt eget intresse. Ibland går man tillsammans, men lika ofta på egen hand.

Jag ska i två blogginlägg berätta om vad jag gjorde och vilka lärdomar och intryck jag tar med mig till politiken i Tyresö och i Landstinget.

Söndag 1 juli 
Idag startar Almedalsveckan. Många arrangörer håller fortfarande på att bygga upp sina tält och scener när jag kommer ner till den centrala delen som består av kvarteren närmast själva parken och längs strandpromenaden.
Många aktiviteter äger såklart rum även i andra delar av staden innanför muren, men hjärtat är mellan själva dalen och gästhamnen. Ett antal timmar idag lägger jag på att vandra runt i området, kolla in var olika lokaler är belägna och vilka utställare som finns med i år. Jag hade planerat att gå på ett seminarium som arrangerades av Äldreforum, ”Var det bättre förr? Tar vi till vara på den erfarenhet som äldre har?” med Lennie Norman. Men han blev sjuk så seminariet ställdes in och jag fick ytterligare en timme att botanisera runt i området.

Så här första dagen sjuder området av förväntan och framåtanda. Man blir hela tiden tilltalad av utställare och lobbyister som vill dela ut sitt material eller tala en stund som sina hjärtefrågor.

Riksdagspartierna har en dag var, där de s a s får dominera aktiviteterna och där partiledartalet är den naturliga höjdpunkten. Vilken dag varje parti disponerar cirkulerar för varje år för att det ska bli så rättvist som möjligt.
I år var det så bra att vi moderater fick första dagen. I strålande solsken, men i väldigt kalla nordvindar äntrade Ulf Kristersson scenen klockan 19 och höll ett, i mitt tycke, mycket bra och balanserat tal inför en stor publik. Det kändes statsmannamässigt, men ändå personligt. Han markerade väldigt tydligt mot alla extremister som med våld vill störa demokratin. Förhoppningsvis var detta Sveriges nästa statsminister som talade.

Efter talet blev det ett besök på ett trevligt moderatmingel. Ja, det heter så, inte fest eller party. Mingel alltså.
Min kväll avslutades med en rask promenad tillbaka till vår lägenhet för att se andra halvlek av den spännande matchen mellan Danmark och Kroatien.

Måndag 2 juli 
Almega arrangerade hela veckan lunchseminarium som de kallde ”Poké och politik.” Det innebar att en intressant person utfrågades i en avslappnad miljö, samtidigt som publiken bjöds på lunch i form av s k poké bowl, streetfood från Hawaii. Ett smidigt sätt att få något för både kropp och själ samtidigt. Mycket gott dessutom!
Dagens gäst var förra centerledaren Maud Olofsson som generöst delade med sig av minnen från hur Alliansen bildades och hur den politiska resan fungerade. Hon hade även starka åsikter om att vi hela tiden måste ifrågasätta den offentliga sektor som byggts upp. Man kan inte bara bygga på utan att våga ta bort ibland, en åsikt som jag delar till fullo. Det finns många statliga myndigheter som man verkligen kan ifrågasätta.
På frågan om vilken statsminister och regering vi har efter valet i höst, svarade hon Ulf Kristersson och att hon hoppas på en alliansregering, men tror på en ren Moderatregering (!).

Maud Olofsson lägger ut texten

Jag besökte även Moderaterna ekonomiskpolitiska seminarium. Varje parti har under veckan ett längre och mer djuplodat seminarium om vad man vill med sin ekonomiska politik på både kort och lång sikt.
Elisabeth Svantesson argumenterade för vår politik där huvudbudskapet är att det måste löna sig bättre att arbeta och att utbilda sig. De viktigaste ingredienserna i det receptet är då, självklart kan tyckas, lägre skatt på arbete och ett bidragstak.

Resten av dagen gick åt till ännu ett trevligt moderatmingel, en gemensam middag med fyra av mina Tyresökollegor och lite fotboll.
Vi bjöds också på några regnskurar under eftermiddagen och kvällen. Jag noterade, lite skadeglatt, att de som retat mig för att jag hade ett paraply i ryggsäcken, inte snackade mer om den saken…

Andra, och sista delen hittar du här.

Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.

Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om Socialstyrelsen,sjukvård, omsorg, ekonomi, vård, politik, samhälle, Moderaterna, demokrati, jämställdhet, funderingar, Tyresö, välfärd, barn, unga, Sverige.

OS eller inte OS

Alla som känner mig vet att jag älskar idrott. Både att utöva, men även att konsumera. Live eller på TV.
Ändå är jag tveksam till ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm 2026. Internationella Olympiska Kommittén, IOK, har visserligen aviserat ett nytt koncept för arrangörsstäder med miljardbidrag och ett kostnadstak, men jag är ändå skeptisk.

Om vi börjar med den ekonomiska biten så har historiskt sett de flesta arrangemang gått med förlust och arrangörsstäderna stått med både notan och för stora arenor som ska underhållas för dyra pengar efter OS.
Man talar också om att ett spel skapar arbetstillfällen via ökad turism under och efter OS, men vem är det som tjänar mest på det? Jo, staten via moms och arbetsgivaravgifter.
Men skatt från de som får jobben då, säger du. Ja, kanske till viss del, men många av de som kanske får nya jobb bor i kranskommunerna och därmed tillfaller inte alla skattepengar Stockholms Stad.
Sedan återstår ”bara” frågan om hur många av dessa jobb som blir permanenta.

Men ekonomin till trots, min tyngsta invändning är ändå att i mina ögon är inte Stockholm någon vinterstad! Stockholm, med sitt vatten och sina broar är däremot en av världens vackraste sommarstäder.
Februari kan vara solig ibland, men lika gärna molnig, blandad med blötsnö och snålblåst.
Trots att delar av utförsåkningen och backhoppningen ska gå i Åre respektive Falun, så kommer arrangemanget i Stockholm sannolikt handla om att kunna producera konstsnö och att lagra konstsnö. Inte helt gratis logistik det heller, förresten.
En liten positiv detalj är i alla fall snacket om att låta Lettland arrangera bob och rodel. Ett kul sätt för ”moderlandet” att få vara med på ett hörn.

Lettiska bobåkare

Många talar om att en arrangörsstad stärker sitt varumärke, men vem åker tillbaka till ett blött och kallt blåshål? Dessutom, handen på hjärtat, vem åker till Turin eller Vancouver för att vinter-OS arrangerades där 2006 respektive 2010? Nagano 1998 någon? Turin är förresten en av Stockholms konkurrenter om spelen 2026.

Skulle ett vinter-OS innebära något positivt för Tyresö? Ett och annat jobb för Tyresöbor kanske, men förmodligen ännu längre köer på Nynäsvägen.

Är jag inte en tråkmåns som inte vill ha lite stjärnglans över regionen? Jo, det kanske jag är, men även om jag inte är politiker i Stockholms Stad, så vet jag att även där har man stora hål att stoppa pengarna i. Äldreomsorg och integration känns viktigare för mig än 10 dagar i strålkastarljuset. Eller varför inte snöröja annat än bara cykelbanorna?

Marknadsför istället Stockholm som en fantastisk sommarstad. Det kommer räcka längre.

Andra bloggar om Stockholm, idrott, sport, OS, olympiska spel , SOK, ekonomi, välfärd, skatter, turism, Tyresö, Lettland, Paralympics.

Häftigt att betala skatt?

Häromveckan skrevs det i media om att Mona Sahlin har s k löneutmätning på sin statsrådspension av Kronofogden. Det betyder att hon får behålla ett minimum och resten går till att betala av på hennes skatteskuld, drygt 600 000 kronor.
Minst sagt ironiskt är det att just hon har sagt ”det är häftigt att betala skatt”.

Jag kan inte påstå att jag tycker det är häftigt att betala skatt. Däremot är det nödvändigt att betala skatt för att finansiera viktiga, gemensamma samhällsfunktioner som försvar, polis och viss infrastruktur.
En grundläggande välfärd ska också betalas gemensamt, anser jag. Jag tycker också att skattenivån ska vara rimlig och därmed skapa incitament att arbeta mer.
Att betala mer än 50 procent av sin lön i skatt är för mig helt orimligt.

Lafferkurvan

Inom den nationalekonomiska teorin finns ett begrepp som kallas för Lafferkurvan. Den ska formulera och illustrera det optimala skatteuttaget i ett land.
Teorin den bygger på, säger förenklat att om staten beskattar medborgarna för högt tappar de tilltron till staten och försöker smita undan skatt och/eller arbeta mindre. Då minskar också de totala skatteintäkterna trots det höga skattetrycket.
Är skatten för låg får staten helt enkelt inte in de intäkter som behövs för att finansiera de gemensamma åtagandena.
Var de olika nivåerna på Lafferkurvan befinner sig varierar från land till land och hänger samman med synen på offentlig sektor, förtroendet för staten och vad medborgarna tycker de får ut för det de betalar in.

De rödgröna partierna i Sverige, inte minst vänsterpartiet och miljöpartiet, vill ofta finansiera sina reformer med att höja skatten. Särskilt för de som tjänar mest.

Vad de inte förstår är framförallt två saker: Att beskatta de som tjänar allra mest ännu hårdare, ger inte särskilt mycket till statskassan. Den gruppen är alldeles för liten. Även om de tjänar mycket stora pengar. Det blir bara symbolik av den politiken.
Som en följd av detta måste en hårdare beskattning gå lägre ner bland lönenivåerna för att ge effekt i statskassan. Då måste även en stor grupp av medelinkomsttagarna omfattas såsom sjuksköterskor, lärare och poliser. I detta läge riskerar man att hamna på ”fel sida” av Lafferkurvan.

När medborgarna, trots högt skattetryck, inte upplever att man får valuta för sina skattepengar, finns en uppenbar risk att man försöker undgå skatt genom att jobba svart eller jobba mindre, eftersom det ändå inte lönar sig.
Jämför situationen i Grekland. Där saknar allt för många förtroende för staten och resonerar att: Om jag inte skor mig själv så är det någon annan som gör det. Politiker, facket, EU… 

Leif Östlings retoriska fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”, kanske inte var det mest smarta från en ordförande i Svenskt Näringsliv.
Men när vanliga löntagare börjar fråga sig samma sak och inte kan ge sig själv ett tillfredsställande svar, då balanserar vi på toppen av Lafferkurvan. Utan skyddsnät.

Jag tror att varje skattehöjning som de rödgröna partierna vill tvinga på oss, riskerar att knuffa oss ner på fel sida av kurvan. Det vore väldigt olyckligt för Sveriges konkurrenskraft och tillväxt.
Tänk på det när du börjar fundera på valet i höst.

Andra bloggar om skatter, Kronofogden, lafferkurvan, Mona Sahlin, Vänsterpartiet, politik, Sverige, ekonomi, finanspolitik, funderingar, Leif Östling, Val 2018, Miljöpartiet.

92 procent är väl bra

I gårdagens DN finns ett helt uppslag där man skriver att andelen utvisningsbeslut från Migrationsverket som ändrats i domstol har ökat från 5 procent 2015 och 2016 till 8 procent 2017.

Artiklarna bygger till stor del på ett anonymt brev till regeringen som pekar på brister i asylhandläggningen. Man säger sig också ha intervjuat ett antal handläggare på Migrationsverket som vittnar om försämrad rättssäkerhet i utredningar om asylärenden. 

Det talas även om detaljstyrning och om att det i vissa fall funnits chefer som tvingat fram utvisningsbeslut trots att handläggaren kommit fram till motsatsen. Migrationsverkets ledning tillbakavisar kritiken och säger bland annat: ”Det visar att vi har fristående och självständiga domstolar”.

Utan att ha någon som helst insyn i hur arbetet går till så behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå att det är ett svårt arbete handläggarna har. De som ansöker har ju, såklart, ett starkt intresse av att framställa sin situation som särskilt utsatt. Det finns sällan bevis för deras utsaga och att då bedöma trovärdigheten måste vara ett väldigt svårt och krävande arbete.

Med det i åtanke, det stora inflödet av asylsökande och att det i det svenska rättssamhället finns möjligheter att överklaga Migrationsverkets beslut kan jag spontant tycka att 92 procent är fantastiskt bra. 

Även om det inte framgår av artikeln så handlar det om de beslut som faktiskt överklagas. Jag utgår ifrån att långt ifrån alla avslag når domstol.

Det betyder att de allra flesta ärenden faktiskt får rätt beslut. Precis som det ska vara i ett rättssamhälle. Varför kan inte DN vinkla frågan åt det hållet istället?

Att vi är dåliga på att verkställa utvisningsbesluten med påföljd att det vistas allt fler människor illegalt i Sverige, är i min värld ett större hot mot rättssäkerheten och mot trovärdigheten i vårt system.

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, Migrationsverket, asyl, funderingar, samhälle, framtiden, invandring, migration, flyktingar.

Det här borde valet handla om

I år är det valår. Det är i september medborgarna ska utse sina representanter i kommunerna, i landstingen och i riksdagen.
Enligt de undersökningar jag läst är de viktigaste frågorna för väljarna sjukvård, integration, trygghet och jobb. Valrörelsen kommer säkert att handla om dessa ämnen. I vanlig ordning kommer partierna övertrumfa varandra med sin förmåga att sköta dessa viktiga frågor.
Jag känner mig trygg med att jag, och mitt parti, står starka inom alla dessa områden. Men egentligen borde valet handla om en mycket mer övergripande fråga.

Nämligen vilken sorts samhällsordning vi ska börja styra mot. Vad menar jag då med det? Jo, den rådande samhällsutvecklingen visar med all tydlighet att vi inte bara kan fortsätta i samma hjulspår, med bara lite högre fart.
Vi måste välja väg. Jag har skrivit om det tidigare, men med en dåres envishet upprepar jag frågan igen. Hur ska finansieringen av framtidens välfärd se ut? 


Medellivslängden ökar. Allt fler sjukdomar kan botas. Väldigt positiva saker i sig. Men, det är inte gratis att ta hand om det växande antalet äldre med vårdbehov. I hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är inte gratis med ny teknik och nya läkemedel inom vården.
För de rödgröna partierna verkar skattehöjningar vara lösningen. Ibland tillsammans med påhittade åtgärder som ”minskad administration”.
Visserligen kommer vi, inte minst med robotteknik, kunna effektivisera en del administration, men det kommer tyvärr inte räcka.
Sverige är ett högskatteland och vi, inte minst efter sittande regerings skattehöjningar, balanserar på gränsen där medborgarnas förtroende för statens förmåga att hantera ekonomin riskerar att minska. Slår pendeln över finns en uppenbar risk att viljan att arbeta och bidra till det gemensamma minskar och den svarta ekonomin får fart.

Jag tror att det finns två lösningar. För det första måste egenavgifterna höjas. Offentliga tjänster är i regel alldeles för billiga. Maxtaxesystemet har urholkat självfinansieringsgraden (den del av kostnaden som täcks av avgifter) och skapat en reell prissänkning på dessa tjänster.
Det verkar tyvärr finnas en ovilja, även i mitt parti, att tala om dessa egenavgifter. Hur mycket ska den enskilde betala för ett sjukhusbesök? För en ambulanstransport? För en förskoleplats? För plats på ett äldreboende?

För det andra måste vi formulera en slags basnivå som anger vad vårt gemensamma välfärdssystem ska tillhandahålla. Vill man ha offentlig service utöver den nivån får man betala ur egen plånbok.

Följdfrågan blir då om vår välfärd är för alla? Utan förbehåll? Den i och för sig sympatiska tanken är ju att välfärden ska gälla alla som bor i Sverige. Man betalar under sin yrkesaktiva tid mer än man förbrukar och kan som motprestation känna sig säker på att få hjälp när man behöver det. Inte minst på ålderns höst.
Men nu är situationen annorlunda. Sverige har tagit emot väldigt många människor som både flyr från krig och förföljelse eller som helt enkelt flyr från fattigdom. Med tanke på att det tar i genomsnitt sju år för varannan invandrare att komma i egen försörjning kan var och en räkna ut att välfärdens finansiering, med dagens regelverk, kommer att sättas i gungning.
Då uppkommer frågan om den som aldrig bidragit till systemet också ska ha samma ovillkorliga rättigheter till välfärden som den som arbetat och betalat skatt i 45 år?

Lösningen skulle kunna vara någon form av kvalificeringssystem. Kanske med ett upplägg som påminner om det gamla ATP? I det systemet baserades pensionen på lönen de 15 bästa åren, men för att kunna få den summan krävdes att man arbetat minst 30 år.

Kanske är det dags att modifiera den heligaste av alla heliga kor, barnbidraget. Kanske skulle barnbidraget vara inkomstprövat? Syftet från bidragets införande, 1948, finns knappast kvar. Det finns många familjer där barnbidraget ograverat går in på ett konto som tillfaller barnet på 18-årsdagen. Flerbarnstillägget kanske skulle begränsas till tre barn?

Jag vet att det är besk medicin jag serverar. Men som min partiledare säger: Någon måste ju vara vuxen i rummet...

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, Moderaterna, Val 2018.

Åtta år går så fort

Vid årsskiftet byter jag politiskt uppdrag i Tyresö.
Jag blir ordförande för Socialnämnden. En komplex och utmanade verksamhet som, till skillnad mot kultur och fritid, innehåller en hel del lagstadgad verksamhet och myndighetsutövning. En spännande utmaning som jag ser fram emot.

Att sammanfatta drygt åtta års ordförandeskap i Kultur- och fritidsnämnden låter sig inte göras i en handvändning, men jag vill här, som en liten avslutning på den perioden i livet, lyfta fram det jag är mest nöjd med, och kanske några saker jag inte riktigt nått fram med.

För att börja med det positiva så är jag väldigt glad att vi lyckats skapa fler evenemang som Tyresöborna kunnat ha glädje av. Några exempel på det är Kultur i höstmörkret, nationaldagsfirandet och, förstås, Kultur- och idrottsgalan.
Tyresö håller också ställningen som en av de kommuner som har flest anläggningar för idrott räknat per innevånare. Under de här åren har vi bl a byggt om Tyresöhallen till en tiptop evenemangshall för handboll och innebandy.
Utbyggnaden av konstgräsplaner har också exploderat under den här perioden till glädje för kommunens alla fotbollsspelare. Om- och tillbyggnaden av Fårdala Ridskola är också på gång, vilket kommer gynna en tjejdominerad sport. Det är bra. Friidrotten har, äntligen, också fått en jättefin anläggning vid Trollbäckens IP.

En trend i stigande är spontanidrottsplatser. Vi har bl a byggt en fin multianläggning vid Kumla skola och vid Nyboda. Vår fina Skatepark 135 har byggts i två etapper och till 2018 kommer en parkourpark invigas.
Lägg till det fyra utegym i flera kommundelar så vet man att det har hänt en hel del på anläggningsfronten.

Att kulturskolan har breddat sin verksamhet med bl a dans och bild är jag nöjd med. Våra bibliotek har börjat den tuffa omvandlingen från en plats där man ”bara” lånar böcker, till en mötesplats för alla medborgare.
Vi har också, tack vare ett bra samarbete över kommungränserna, utökat utbudet för barn och unga med funktionsnedsättning.
 Som sista positiva punkt noterar jag att nämnden under alla år visat ett ekonomiskt plusresultat. I min värld ett måste för att ha bra förhandlingsutrymme inför kommande budget.

Naturligtvis har ju inte allt gått som på räls. Konstigt vore väl annars. Jag tycker exempelvis att det är synd att vi inte lyckats lösa frågan om ett kulturhus. Att det finns olika åsikter om var och hur är ingen ursäkt, även om det inte underlättar processen.
Jag är också frustrerad över att utvecklingen av Albyområdet inte går så fort som jag tycker den borde. Visserligen har en del gjorts, men länsstyrelsen borde ha viktigare saker än att lägga sig i hur många träd vi vill röja bort i ett friluftsområde. Bevilja tillstånd för kameraövervakning, till exempel.

Ett annat utvecklingsområde är det interna samspelet mellan beställare och utförare i kommunen. Det borde gå att bli tydligare och inte ta så lång tid som det gör ibland, även om de åtta åren lärt mig att det i vissa fall är bra med en del eftertanke innan man drar igång projekten.

Om jag, slutligen, ska försöka mig på några framtidsspaningar så är jag övertygad om att samarbetet mellan kommunerna måste stärkas, för att ha råd att finansiera vissa typer av anläggningar, men även för att exempelvis kunna erbjuda ett bredare utbud i Kulturskolan.

Jag tror också att våra idrottsföreningar måste lära sig att samarbeta mer, för barnen och ungdomarnas skull. Det är inte rimligt att man måste börja med ”bollskola” eller liknande för femåringar för att ”kroka upp kidsen” till sin idrott så att ingen annan ska engagera dem. All forskning visar att bästa utvecklingen för en ung individ är att prova på så många idrotter som möjligt. Det räcker att välja vid 15–16-årsåldern. Där finns en hel del prestige att släppa på vissa håll.

För att vi, vilket jag är stolt över, ska kunna fortsätta att ha nolltaxa för barn och unga i kommunens anläggningar måste de vuxna betala mer än idag. Det är inte rimligt att med skattemedel finansiera så mycket som 50 % av anläggningshyran för vuxnas fritidsintressen. Det är dessutom synnerligen orättvist, eftersom vissa inte får någon subvention alls.

Till sista vill jag bara gratulera alla som har den goda smaken att bo i Tyresö. Den personal som arbetar inom kultur och fritid är synnerligen kompetenta, dedikerade och brinner för det de gör.

Det bådar gott för framtiden!

Andra bloggar om valfrihet, Tyresö, politik, idrott, kultur, sport, ekonomi, samhälle, fritid, moderaterna, Kulturskolan.

Svenskt medborgarskap – något att kämpa för

Att bli medborgare i Sverige, om man inte är född här, är alldeles för lätt idag. I dagsläget krävs att den sökande:

• Kan styrka sin identitet
• Har fyllt 18 år
• Har permanent uppehållstillstånd (PUT)
• Har bott i Sverige en viss tid (i regel fem år)
• Har levt ett ”skötsamt” liv i Sverige

Jag tycker inte att detta räcker. Att bli medborgare i ett av de bästa, mest toleranta och rikaste länderna i Sverige måste vara svårare än så. Något att faktiskt kämpa för.

Därför vill jag till dessa punkter lägga till några.

 Godkänt test i svenska språket. Både muntligt och skriftligt. Vilken nivå det ska ligga på kan säkert diskuteras, men jag tycker att kunskaper motsvarande åk 7 kan vara rimliga. Utan språket finns det ingen möjlighet att bli en del av sitt nya land.

Godkänt test i samhällsorientering. Där skulle ingå svensk historia, rättigheter och skyldigheter, jämställdhet m m.

Egen försörjning i fem år. Det kan inte vara ok att komma till Sverige, aldrig hitta en egen försörjning och ändå kunna bli svensk medborgare.

Medborgarskap på prov. Om man begår grova brott inom fem år från det man fått sitt medborgarskap, ska detta kunna återkallas.

Utöver detta vill jag skärpa den karenstid som gäller för de som dömts för brott i Sverige. D v s det ”skötsamma” livet. För exempelvis s k hedersrelaterade brott vill jag införa livstids karens. Vi ska inte ha svenska medborgare med den människosynen.

Hur ska man då öka attraktiviteten i medborgarskapet? Mitt förslag är att koppla det till delar av vårt generösa välfärdssystem. För att fullt ut få ta del av detta skulle i så fall krävas svenskt medborgarskap. Vilka delar och hur, kräver naturligtvis en noggrannare utredning.

Att ställa krav för att erhålla medborgarskap är i grunden inget konstigt. Det finns många länder som kräver mycket mer än Sverige för medborgarskap.

Att fullt ut bli svensk måste vara värt att kämpa för!

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, medborgarskap, funderingar, samhälle, framtiden, integration, debatt, välfärd, bidrag, migration, Sverige, asyl, religion, ekonomi.

Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.

Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.

När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.

Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 

Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.

Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.

Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

Andra bloggar om ekonomi, Tyresö, fritid, pensionärer, pensioner, SPF, PRO, samhälle, individer, träning, folkhälsa, Alzheimer .