Mer idrott för barn och unga längre upp i åldrarna

Sveriges Radio hade härom veckan flera inslag om hur anslagen från stat och kommun fördelas bland barn och ungdomar i föreningslivet. Fokus i inslagen var på skillnaderna mellan hur mycket pengar som går till killar respektive tjejer som idrottar.

I reportaget sägs att ”Under första halvåret 2018 gick ungefär 40 procent av pengarna som Riksidrottsförbundet betalar ut för barn och ungdomsidrotten till flickor och unga kvinnor”. I vissa kommuner går bara en tredjedel av pengarna till tjejerna.

Detta är i och för sig ett problem. Men ett större problem är hur man får in fler tjejer med invandrarbakgrund i idrottsrörelsen och, inte minst, hur man får barnen och ungdomarna att stanna kvar längre.

I många kommuner råder det brist på anläggningar. Föreningarna får inte tillgång till alla de tider de skulle vilja ha för sina aktiviteter.

Många av de här sakerna hänger ihop som jag ser det. Mina förslag till lösningar är möjligen några som idrottsrörelsen inte vill höra, men som förr eller senare måste upp på bordet.

Svenska idrottsföreningar måste ställa sig frågan vad de är till för. Vad är syftet med verksamheten?

Är det att ge barn och unga goda vanor och en meningsfull fritid? Eller är det att skapa elitidrottare för A-laget, VM eller OS? 

Hur vet föreningarna när de lyckats? Är det när man får fler unga att vara kvar i föreningen längre eller när någon som fostrats i föreningen tar VM-guld?

Min uppfattning är klar. Målsättningen för den absoluta majoriteten av idrottsklubbarna måste vara att öka bredden. Att få fler att stanna kvar i föreningen även i de sena tonåren.

Vad är då receptet?

Föreningarna måste tänka om och samarbeta mer när det gäller nyrekryteringen av småbarn. Det kan inte vara rimligt att föreningarna konkurrerar om femåringar! En femåring mår minst lika bra att vara hemma och leka med sina kompisar som att delta i någon föreningsaktivitet. 

Det är enkel matematik. Börja senare så slutar man senare. Inte konstigt att en femtonåring lägger av som börjat som femåring. Femtonåringen har ju redan en tioårig ”idrottskarriär” bakom sig. 

Att lägga av med idrotten i de tidiga, känsliga tonåren är inte bra, vare sig för individen eller för samhället. Det är just i den perioden som positiva, stabila fritidsintressen betyder mest.

Alltså, starta senare med föreningsidrott, men även att ta det lugnt de första åren. Ha färre träningstillfällen och uppmuntra barnen att prova olika idrotter. 

Varför ska en sjuåring spela fotboll under vinterhalvåret? Varför måste hockeysäsongen börja i augusti för en åttaåring? Kanske skulle man ha ett gemensamt mål för kommunens föreningar om antalet aktiva barn och unga.

All forskning visar också på att det inte finns något samband mellan att vara talangfull som knatte och bli framgångsrik som senior. Dessutom talar allt för att möjligheten att syssla med flera olika idrotter längre upp i åldrarna gynnar även elitrekryteringen. Dessutom växer barn och unga olika fort. Fysiken jämnar inte ut sig förrän i sena tonåren.

För att kunna behålla fler unga längre upp i åldrarna behövs även möjligheten att fortsätta utan att varva upp antalet aktiviteter. I nuläget är det nästan omöjligt för en fjortonåring att fortsätta med sin sport en gång i veckan för att det är kul även om man, just nu, inte vill satsa hårdare.

Dessutom måste föreningarna bli bättre på att rekrytera ledare och domare bland de som vill varva ner av olika skäl. De är idag ofta en outnyttjad resurs.

Sammanfattningsvis så kan vi med detta uppnå flera positiva effekter:

• Småbarnsföräldrar slipper dras med i hetsen att aktivera sina barn för tidigt i föreningslivet.
• Belastningen på våra anläggningar minskar. Hur gärna vi än vill kommer kommunerna aldrig kunna bygga ikapp dagens efterfrågan. Det är den ekonomiska realiteten vi lever i.
• Fler unga får en positiv och meningsfull fritid längre upp i åldrarna vilket både den enskildes hälsa och samhället tjänar på.
• En bättre rekrytering av ledare och domare i alla idrotter.

Kommer det här då betyda att Sverige får färre OS- och VM-guld på sikt? Nej, jag är helt övertygad om motsatsen. Fler talanger får chansen att hitta ”sin rätta” idrott och lyckas i den, om man slipper en alltför tidig specialisering.

Jag skulle önska att idrottsrörelsen själva initierar en seriös debatt i detta komplexa ämne. En måhända jobbig debatt att ta för vissa, men det måste göras.

Dagens politik – och lite musik

I den socialdemokratiska jakten på efterträdare till parentesen från Oskarshamn, basunerar flertalet riksmedia nu ut Stefan Löfven, ordförande i Metall, som den hetaste kandidaten. Man har till och med hunnit med att intervjua hans stolta mamma som, åtminstone indirekt, har bekräftat sonens kommande utnämning.

Ja, vad tror man om det då? Kan inte påstå att jag har någon djup bild av Löfven. En och annan intervju i samband med avtalsrörelsen, men inte så mycket mer. Jag är i alla fall inte särskilt förvånad. Det känns som ytterligare ett kompromissval som kan accepteras av de många falangerna inom socialdemokratin.

Kanske är det just där man finner grundorsaken till partiets kris. Det som på 50- och 60-talen var partiets styrka, ”från Unga Örnar till Fonus”, det vill säga att partiet tar hand om dig från vaggan till graven, har nu blivit dess förbannelse.
Socialdemokraterna har via dessa organisationer, som alla ska ha med ett ord i laget vid tunga beslut, skapat en koloss som bara kan blidkas med kompromisser.

Risken finns att den verkliga makten i partiet kommer att landa på Sven-Erik Österberg som gruppledare i Riksdagen, eftersom Löfven inte har någon plats där. Det låter onekligen lite krångligt att ha en oppositionsledare utanför parlamentet, men tiden får väl utvisa om det fungerar.

Man kan ju också fråga sig om processen, där VU och partistyrelse utser ny ledare direkt ”andas öppenhet”, som många s-märkta debattörer efterlyst?

Ett annat parti i kris, Kristdemokraterna, ska i helgen avgöra sin infekterade partiledarstrid. Den processen har varit allt annat än dold utan utspelats på debattsidor, bloggar, Facebook och innehållit en hel del fula tricks.

Frågan är om någon av kombattanterna Hägglund och Odell är personen att leda partiet till ett stabilt tioprocentsparti, vilket borde vara möjligt och önskvärt, inte minst för att skapa stabilitet i Alliansen?

Jag har tidigare skrivit att Odell inte är lösningen på partiets problem. För att skapa en bredare väljarbas måste man distansera sig från abortmotståndare och andra fundamentalister som skrämmer de väljare som i och för sig kan anamma partiets familjepolitik.

Därför blir jag lite orolig när Odell, som stöds av många fundamentalister, samtidigt har ungdomsförbundets stöd. Om ungdomarna, som borde vara partiets framtid, stöder den falangen finns risk för att partiet inte kommer överleva valet 2014.

Parallellen med socialdemokratin finns där i och med avsaknaden av alternativ. Man kan tycka vad man vill om saken, men för att lyckas i dagens politiska värld måste man inte bara vara kunnig och påläst, utan måste också ha personlig utstrålning. Vara medial, ”gå igenom TV-rutan”, ha karisma etc.
Man kan knappast anklaga vare sig Löfven, Odell eller Hägglund för att ha just den egenskapen i överflöd.

Till sist är det med sorg jag läser att Stig Vig, sångare och frontfigur i kultbandet Dag Vag, har lämnat oss, endast 63 år gammal. När jag var tonåring var det ofta vi satt och förfestade, och skrålade med, till Dag Vags musik och underfundiga texter. Vem minns inte låtar som ”Dimma”, ”Du får aldrig nog” eller ”Tom”.  R.I.P Stig Vig.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, KD, samhälle, Göran Hägglund, Mats Odell, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, partiledare, Stefan Löfven, Stig Vig, musik, Dag Vag.

(Håkan Juholt)

Förhoppningsvis blir detta mitt sista inlägg om Håkan Juholt. En man som helt klart blev befordrad över sin kompetens.
Hans största insats under sin korta period som partiledare måste helt klart bli att han höll media och stora delar bloggosfären med bränsle till nya artiklar och inlägg.

In i det sista visade han sin totala brist på självinsikt och självkritik när han påstod att han valdes av ett enat parti. Han verkar fortfarande inte ha förstått att han var kompromisskandidaternas kompromisskandidat.

I sitt avgångstal från Oskarshamn talade han också om att forskningen i framtiden skulle få visa hur stora misstag han begått.

Risken att en sådan forskning överhuvudtaget skulle genomföras är minimal. Man får inga feta anslag för att forska kring en parentes i den socialdemokratiska historien.

Nu startar en ny säsong av Sosse-Robinson. Undrar om Berit Andnor får förtroende som programledare ännu en gång,  efter förra säsongens fiasko?


Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, Håkan Juholt, Socialdemokraterna, partiledare.

Föreningslivet har tungt ansvar

Media fylls av artiklar, inslag och kommentarer kring Patrik Sjöbergs avslöjande att han och bland annat Yannick Tregaro, utsattes för sexuella övergrepp av Patriks styvfar, den legendarförklarade Viljo Nousiainen.

Att det nu rör sig om kända idrottsprofiler både som offer och förövare, ger ju hela fallet, såklart, mycket stor uppmärksamhet. Tyvärr är detta inte första gången sådant händer inom idrotten, och förmodligen inte den sista. Vidrigt är bara förnamnet!

Vad kan man då göra för att förhindra dessa sjuka människor från att begå dessa övergrepp? Ja, hade det funnits någon patentlösning vore ju den redan genomförd, så enkelt är det tyvärr inte.

RF ropar på möjligheten för idrottsföreningarna att få ut registerutdrag ur belastningsregistret likt de som är obligatoriska vid anställning inom förskolan och skolan.

Jag tror inte det skulle hjälpa särskilt mycket. Eftersom många pedofiler inte finns i detta register, finns risken att idrottsföreningarna skulle invaggas i en falsk säkerhet och inte utveckla sina rekryteringsprocesser.

Nej, jag tror det handlar om information och mod att tala om dessa frågor. Att Patrik Sjöberg nu berättar ger förhoppningsvis andra utsatta kraft att själva våga berätta. Likväl som idrotten blivit bättre på att tala om och undervisa i farligheten med droger och fair-play, borde även detta svåra ämne komma upp på agendan i klubbarna.

Klubbarna har här det tyngsta ansvaret. Rånare drar sig till ställen där det finns pengar. Pedofiler dras till ställen där det finns barn. Det säger sig ju själv. Här talar vi självklart även om andra föreningar där barn och ungdomar finns, inte bara idrotten.

I många fall drivs föreningarna av en iver att expandera sin verksamhet, och blir då inte så noga med hur man rekryterar ledare. 

Oftast är det föräldrar som mer eller mindre tvingas ställa upp. De flesta gör ett kanonjobb, men ibland blir det fel på många sätt. Om man dessutom vet att många sexuella övergrepp sker i hemmiljö, kanske inte alltid föräldrar är den bästa rekryteringsbasen.

Kanske kan den här debatten, hur konstigt det kan låta, bli ett inlägg i diskussionen om vi aktiverar våra barn för tidigt?

Det finns ingen som helst vetenskap som säger att barn som inte börjar idrotta vid sex års ålder inte kan bli olympiska guldmedaljörer ändå. Med ett något mindre behov av ledarna kanske klubbarna har möjligheter till en noggrannare ledarrekrytering än frågan: Vilka av er föräldrar har lirat fotboll?

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om idrott, ledare, sport, Patrik Sjöberg, övergrepp, brott, samhälle, RF, barn.

Utan ledare stannar idrotten

Vilka är det som frivilligt avstår från fredagsmyset, chipsen, stugvärmen och kanske lilla drinken för att istället bege sig till ett konferenshotell ute i obygden för ett intensivt dygn med främmande människor?

I det här fallet talar jag om idrottsledare. Jag hade igår och idag förmånen att delta i en föreningskonferens med trettiotalet idrottsledare från ett 15-tal Tyresöföreningar. Där fanns tränare, sekreterare, administratörer, engagerade föräldrar och en del andra.

På programmet fanns bland annat föreläsningar om föreningslära och kommunikation men även inspirerande föredrag och tid för erfarenhetsutbyte och informella diskussioner.

Alla har de det gemensamt att de är villiga att ge av sig själva, av sin tid och av sin kompetens för att våra barn och ungdomar ska få en meningsfull och rolig fritid.

Jag visste det i och för sig tidigare, men det tål att upprepas: Utan duktiga, frivilliga, engagerade och oftast oavlönade ledare stannar idrotten! Detta gäller naturligtvis för allt föreningsliv.

Därför frågar jag dig och ditt samvete när du gav ditt barns idrottsledare en blomma senast?

Relaterat: AB, AB, AB, AB, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om idrott, ledare, funderingar, Tyresö.