Politiker i bil

Häromdagen när jag körde bil, fick jag rött vid ett trafikljus. På bilen som stannade framför mig, fanns en dekal som förkunnade ”Barn i bil”. Lite senare, vid ett annat trafikljus, var framförvarande bil dekorerad med dekalen ”Hund i bil”.

Vad betyder det?

Att man är glad att ha barn eller hund i bilen? Att man ska extra hänsyn för att det finns barn eller hund i bilen?

För mig är det självklart att alltid ta hänsyn till mina medtrafikanter, oavsett om det finns barn och hundar eller inte.

På bilar i övningskörning måste det finnas skyltar som förkunnar just detta. Det är såklart bra eftersom en icke fullärd bilist ska ha extra hänsyn under sin utbildning. I vissa länder måste unga med färskt körkort visa detta med en dekal. Det är också bra när man är ny i trafiken.

Men hund? Eller barn?

Kanske skulle man kunna döma brottslingar att ett år efter avtjänat straff ha en skylt på bilen som säger det. Kriminell i bil…

För polisen skulle det ju underlätta om det på vissa bilar talades om att i denna bil finns ett Beväpnat gäng i bil. Eller Inbrottstjuvar i bil.

Nej, min teori är att de flesta av oss har behov att identifiera oss med likasinnade. På den tiden när man på registreringsskylten kunde läsa var bilen kom ifrån, kunde ett E, som i Östergötland, öppna upp för ett samtal på en parkeringsplats med helt okända människor.

Här öppnar sig oanade möjligheter för dekaltillverkare. Vad sägs om Singel i bil? Eller Bibliotekarie i bil? Varför inte en elektronisk skylt som kan ändras från dag till dag. Ena dagen Glad Moderat i bil, nästa Arg marsvinsägare i bil?

 

Jag kanske ska fixa en skylt med Politiker i bil och se vad som händer?

Mer idrott för barn och unga längre upp i åldrarna

Sveriges Radio hade härom veckan flera inslag om hur anslagen från stat och kommun fördelas bland barn och ungdomar i föreningslivet. Fokus i inslagen var på skillnaderna mellan hur mycket pengar som går till killar respektive tjejer som idrottar.

I reportaget sägs att ”Under första halvåret 2018 gick ungefär 40 procent av pengarna som Riksidrottsförbundet betalar ut för barn och ungdomsidrotten till flickor och unga kvinnor”. I vissa kommuner går bara en tredjedel av pengarna till tjejerna.

Detta är i och för sig ett problem. Men ett större problem är hur man får in fler tjejer med invandrarbakgrund i idrottsrörelsen och, inte minst, hur man får barnen och ungdomarna att stanna kvar längre.

I många kommuner råder det brist på anläggningar. Föreningarna får inte tillgång till alla de tider de skulle vilja ha för sina aktiviteter.

Många av de här sakerna hänger ihop som jag ser det. Mina förslag till lösningar är möjligen några som idrottsrörelsen inte vill höra, men som förr eller senare måste upp på bordet.

Svenska idrottsföreningar måste ställa sig frågan vad de är till för. Vad är syftet med verksamheten?

Är det att ge barn och unga goda vanor och en meningsfull fritid? Eller är det att skapa elitidrottare för A-laget, VM eller OS? 

Hur vet föreningarna när de lyckats? Är det när man får fler unga att vara kvar i föreningen längre eller när någon som fostrats i föreningen tar VM-guld?

Min uppfattning är klar. Målsättningen för den absoluta majoriteten av idrottsklubbarna måste vara att öka bredden. Att få fler att stanna kvar i föreningen även i de sena tonåren.

Vad är då receptet?

Föreningarna måste tänka om och samarbeta mer när det gäller nyrekryteringen av småbarn. Det kan inte vara rimligt att föreningarna konkurrerar om femåringar! En femåring mår minst lika bra att vara hemma och leka med sina kompisar som att delta i någon föreningsaktivitet. 

Det är enkel matematik. Börja senare så slutar man senare. Inte konstigt att en femtonåring lägger av som börjat som femåring. Femtonåringen har ju redan en tioårig ”idrottskarriär” bakom sig. 

Att lägga av med idrotten i de tidiga, känsliga tonåren är inte bra, vare sig för individen eller för samhället. Det är just i den perioden som positiva, stabila fritidsintressen betyder mest.

Alltså, starta senare med föreningsidrott, men även att ta det lugnt de första åren. Ha färre träningstillfällen och uppmuntra barnen att prova olika idrotter. 

Varför ska en sjuåring spela fotboll under vinterhalvåret? Varför måste hockeysäsongen börja i augusti för en åttaåring? Kanske skulle man ha ett gemensamt mål för kommunens föreningar om antalet aktiva barn och unga.

All forskning visar också på att det inte finns något samband mellan att vara talangfull som knatte och bli framgångsrik som senior. Dessutom talar allt för att möjligheten att syssla med flera olika idrotter längre upp i åldrarna gynnar även elitrekryteringen. Dessutom växer barn och unga olika fort. Fysiken jämnar inte ut sig förrän i sena tonåren.

För att kunna behålla fler unga längre upp i åldrarna behövs även möjligheten att fortsätta utan att varva upp antalet aktiviteter. I nuläget är det nästan omöjligt för en fjortonåring att fortsätta med sin sport en gång i veckan för att det är kul även om man, just nu, inte vill satsa hårdare.

Dessutom måste föreningarna bli bättre på att rekrytera ledare och domare bland de som vill varva ner av olika skäl. De är idag ofta en outnyttjad resurs.

Sammanfattningsvis så kan vi med detta uppnå flera positiva effekter:

• Småbarnsföräldrar slipper dras med i hetsen att aktivera sina barn för tidigt i föreningslivet.
• Belastningen på våra anläggningar minskar. Hur gärna vi än vill kommer kommunerna aldrig kunna bygga ikapp dagens efterfrågan. Det är den ekonomiska realiteten vi lever i.
• Fler unga får en positiv och meningsfull fritid längre upp i åldrarna vilket både den enskildes hälsa och samhället tjänar på.
• En bättre rekrytering av ledare och domare i alla idrotter.

Kommer det här då betyda att Sverige får färre OS- och VM-guld på sikt? Nej, jag är helt övertygad om motsatsen. Fler talanger får chansen att hitta ”sin rätta” idrott och lyckas i den, om man slipper en alltför tidig specialisering.

Jag skulle önska att idrottsrörelsen själva initierar en seriös debatt i detta komplexa ämne. En måhända jobbig debatt att ta för vissa, men det måste göras.

Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.

Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om Socialstyrelsen,sjukvård, omsorg, ekonomi, vård, politik, samhälle, Moderaterna, demokrati, jämställdhet, funderingar, Tyresö, välfärd, barn, unga, Sverige.

Förbjud religiösa friskolor

Häromveckan öppnade en socialdemokratisk minister upp för en diskussion kring att förbjuda religiösa friskolor.
Jag kan inte påstå att den rödgröna regeringen har många rätt så här långt, och jag gillar inte förbud generellt, men i detta fall är jag benägen att hålla med. Jag ska förklara varför jag tycker så.

Sverige är ett sekulariserat land. Det betyder att religion inte ska inverka på hur vårt samhälle sköts och styrs.
Sverige har religionsfrihet. Det innefattar också friheten att inte bekänna sig till någon religion.

Skollagen säger att undervisningen ska vara sekulär. Ingen kan få mig att tro att religiösa friskolor inte ägnar sig åt bön eller att studera Bibeln, Koranen etc. Det ligger ju s a s i sakens natur och är hela syftet med religiösa friskolor. Därmed följer man inte skollagen.
I vissa fall motverkar religiösa friskolor integrationen. Självklart ska barn med invandrarbakgrund gå i en sekulär skola, det är en viktig pusselbit för att integreras i vårt samhälle.

En del debattörer säger att ett förbud skulle stå i motsats till Europakonventionen där föräldrar fritt ska kunna välja skolform för sina barn. Frågan är om detta i sin tur då inte står i motsats till FN:s Barnkonvention, artikel 14, punkt 1: ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” 

Ser man exempelvis Laboraskolan i Småland som drivs av den kristna sekten Plymoutbröderna eller muslimska skolor med misstänkta kopplingar till imamer som sympatiserar med terroristerna i IS, så inser man att risken för indoktrinering är överhängande.
Självklart är det svårt att förbjuda föräldrarna att ge sina barn en religiös fostran på fritiden, men skolan borde, lika självklart, vara fri från denna påverkan i ett sekulariserat land.

Jag anser också, kanske en symbolhandling men ändå, att ämnet religionskunskap ska utgå från skolans läroplan även om innehållet inte är religionsfostrande. Att läsa om och diskutera olika religioner kan mycket väl integreras i ämnena historia och samhällskunskap.

Fram till ett lagförslag i denna riktning kan komma, bör inga nya religiösa friskolor tillåtas starta och Skolinspektionen borde utföra oannonserade besök på de befintliga skolorna för att få en uppfattning om vad som faktiskt pågår innanför väggarna.

Andra bloggar om politik, integration, religion, migration, funderingar, religionsfrihet, samhälle, jämställdhet, fundamentalism, skolan, demokrati, friskolor, religion, indoktrinering, religiösa friskolor.

Heliga kor I – Skolans organisation

Jag kommer i några kommande blogginlägg resonera kring några politiska frågor som jag, från min horisont, uppfattar som ”heliga kor”,  d v s frågor som jag uppfattar att inga politiker på riksplanet, inklusive mina egna partikompisar, riktigt vågar eller vill adressera. Trots att de i många fall är väldigt medvetna om problemen.

Idag handlar det om skolans organisation.

Sveriges dåliga resultat i PISA-mätningarna känner alla till. De enda delmomenten svenska elever toppar är typ ”sen ankomst” och ”skolk”. Flera lovvärda initiativ, bl a mer matte och tidigare betyg, är på gång. Men ingen verkar vilja eller våga ta tag i ett av, enligt mig, de grundläggande strukturproblemen.

Vilka är det då, undrar du kära läsare? Jo, lärarnas arbetstider, antal lektionstimmar per år och terminsindelningen.  

De skolterminer som svensk skola idag tillämpar härrör sig i mångt och mycket från bondesamhället. Ett samhälle som byggde på att även barnen hjälpte till ”hemma på gården”. Exempelvis var höstlovet från början till för att bärga årets potatisskörd. Det långa sommarlovet behövdes för att arbetet på gården under den ljusaste perioden var som mest arbetsintensiv.

Sportlovet var från början ”kokslovet” som infördes för att spara på bränslet, koks och kol, som användes för att värma upp skolorna. Som den uppmärksamme läsaren noterar så har vårt samhälle utvecklats en hel del sedan den tiden.

Samhällsutvecklingen har också lett till att kraven på våra barns kunskaper och färdigheter har ökat i samma takt. Nuförtiden är det nästan omöjligt att få ett fast jobb om man inte har minst komplett gymnasieutbildning. Mycket mer kunskap i olika ämnen ska förmedlas och läras in på, i princip, samma antal skoldagar. En väldigt svår ekvation att få ihop.

De flesta lärare i Sverige har s k förtroendetid. Det betyder, lite förenklat, att veckoarbetstiden består av en reglerad del, undervisning och en del gemensam planerings- och konferenstid på skolan, samt en oreglerad som ska användas till planering, rättning, föräldrakontakter mm. 

I något avtal finns siffran 45 timmar i veckan. Det är en avtalsreglering som innebär att de lov som även lärarna har, till stor del är kompledigt, bortsett från de fem veckorna som är standard för de flesta andra som jobbar.

Förtroendetiden innebär också att det är svårt för en lärare att hävda att hon/han inte är i tjänst om en förälder hör av sig på kvällstid.

Det har gjorts några försök med 40-timmars arbetsvecka för lärare utan någon större succé vad jag vet. Svårigheten med dessa försök har varit att det varit frivilligt, mot en viss lönebonus, för den enskilda läraren att delta. Eftersom man numera arbetar allt mer i arbetslag så krävs ju, naturligtvis, att alla vill vara med om försöket ska lyckas, och så har sällan varit fallet.

Nu måste vi ju ställa oss frågan, i ljuset av PISA och allt fler föräldrar som säger upp sitt föräldraansvar, vem eller vilka den svenska skolan är till för?

Det givna svaret måste ju bli för eleverna och samhället. Inte för lärarkåren. Här finns det alltså ett antal heliga kor att ”slakta”.

Mina förslag är följande:

**Ändra terminsindelningen till tre terminer. Korta sommarlovet till max sex veckor och jullovet till max en vecka. 

Då finns det också möjlighet att utöka timplanerna för att få med fler mattetimmar, idrottstimmar och annat som skulle behövas. Det skulle också ge utrymme för mer undervisning individuellt och i smågrupper vilket inte minst skulle gynna barn och ungdomar från icke ”studievana” familjer. Det finns många länder som har ett sådant system redan idag.

**Ändra alla lärares arbetstid till 40 timmar per vecka, med fem veckors semester, som för de flesta på svensk arbetsmarknad. 

Höj samtidigt lärarnas löner med minst 10 000 per månad. Jag tror att de flesta tycker att läraryrket är underbetalt, men lika många har svårt att tycka synd om en yrkesgrupp som trots allt har så många lediga dagar. En sådan radikal förändring av villkoren skulle, på sikt, höja yrkets status och få många fler att välja lärarutbildningen i första hand.

Det här kommer aldrig lärarfacken att gå med på, säger då den som vill invända. Nja, kanske inte till en början, men som jag skrev här tidigare, vem är skolan till för? 

Jag vill dessutom gärna tro att även lärarfacken har intresse av att höja skolans och lärarnas status i samhället. I de flesta andra branscher har man fått anpassa sig till samhällets utveckling. Nu är det dags för skolan att göra detsamma!

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, skolan, undervisning, lärare, elever, funderingar, valfrihet, utbildning, samhälle, framtiden, löner, facket.

Om idrottshallar och pengar

Svenska Dagbladet skriver idag att Stockholm skulle behöva bygga en ny idrottshall per år för att matcha inflyttningen till staden. Åtminstone enligt Stockholms Idrottsförbund.

Enligt samma artikel går det 46 000 invånare per hall i Stockholm, 18 000 i Malmö och 13 000 i Göteborg.

Så kan det kanske vara, men som ytterst ansvarig politiker i en kranskommun till Stockholm, undrar jag vad Stockholms Idrottsförbund gör för att bromsa de orimliga anläggningskrav som de flesta nationella idrottsförbunden ställer för spel i de högsta serierna? Krav som de ställer utan att för ett ögonblick vilja dela med sig av sponsor – eller TV-intäkter till dem som hamnar med kraven i knät, landets kommuner.

Är det inte läktare på båda sidor, pressläktare för 50 personer, belysning för HD-TV så handlar det om antal duschar och toaletter eller TV-plattformar.

Dessa krav är inte lätt att stå emot för en kommunpolitiker i en kommun med framgångsrika elitlag.

Jag tycker det är fantastiskt roligt när det går bra för våra elitlag, och det ger dessutom bra PR för kommunen, men man får inte glömma bort att elitidrott inte handlar om folkhälsa utan om underhållning på toppnivå. Dessutom, i många fall, utövad av mycket välbetalda proffs.

För mig är det absolut viktigaste att värna om barns och ungdomars möjlighet att utöva idrott på sina villkor. Då spelar antalet läktarplatser eller HD-belysning ingen som helst roll.

Jag tror att utvecklingen måste gå åt två håll. Å ena sidan en mer kommersialiserad elitidrott där klubbarna själva bekostar sina anläggningar i mycket högre grad än i dagsläget. Å andra sidan fullt funktionella, men mycket enklare anläggningar för i första hand barn och ungdom.

Det är en gigantisk skillnad mellan en match på Camp Nou och ett träningspass för flickor -99, om ni förstår poängen…

Hur många hallar vi har i Tyresö? En hall per 6 500 invånare, d v s dubbelt så bra som Göteborg! Kom inte och säg att vi inte satsar på idrotten!

Relaterat: SvD, SvD, SvD, DN, DN, AB.

Andra bloggar om sport, Tyresö, idrott, idrottshallar, ungdomsidrott, ekonomi.

Vi satsar på barn och ungdom

Tyresö har ett mycket rikt och varierat fritidsutbud för alla åldrar och intresseområden. Till detta bidrar i hög grad vårt stora och mycket aktiva föreningsliv. I kommunen finns tusentals föreningsaktiva barn och ungdomar i åldern 7-20 år.

En stor del av kommunens satsning på ungas fritid sker via nolltaxan. Den innebär att föreningslivet använder kommunens lokaler och anläggningar kostnadsfritt för barn- och ungdomsaktiviteter.

För Alliansen och Moderaterna i Tyresö är nolltaxan viktig, och något vi värnar och vill behålla.

För att ha råd att behålla den och samtidigt kunna hantera de ökande kostnaderna i kommunen pga den demografiska utvecklingen, måste dock vi vuxna framöver betala en större del av våra fritidskostnader än vad vi gör idag.

Vi anser visst att kommunen med skattemedel kan subventionera en viss del av vuxnas fritidsaktiviteter, men inte så mycket som idag.

Det är exempelvis inte rimligt att subventionera vuxnas ishockeyspelande i våra ishallar med 85 % av kostnaden eller vuxnas handbollsträning i våra idrottshallar med 63 %. I kommunens samlingslokaler subventionerar vi idag vuxnas lokalkostnad med över 80 %.

När dessutom flera specialidrottsförbund ställer massa krav på kommunens arenor för att tillåta seriespel på högsta nivå, utan minsta vilja till delfinansiering, ökar även det kostnaderna för vuxnas idrottande, inte minst för elitidrotten.

Vi vill fortsätta att satsa på och prioritera barnen och ungdomarna i Tyresö även i framtiden.

Därför tar vi ekonomiskt ansvar och justerar upp vuxentaxorna för verksamhet i kommunens lokaler och anläggningar. Inte för att jäklas med föreningslivets seniorer.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB.

Andra bloggar om ekonomi, idrott, Tyresö, ungdomar, barn, ansvar.

Sverigemötet – om landets framtid

Jag har precis kommit hem från två intensiva dagar i Örebro. Moderaterna årliga konferens för partiets förtroendevalda på alla nivåer, kommuner, landsting och riksdag.

Spännande seminarier blandat med framtidsinriktade tal från bland andra Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Jag besökte några seminarier som handlade om mediakontakter. De gav kanske inte så mycket nytt, men förstärkte en del insikter. Exempelvis hur bred kompetens en lokaltidningsjournalist måste ha, och hur mycket svårare det är att nå ut med sina frågor och tankar i Storstockholm.

Det roligaste seminariet jag deltog i var ett med titeln ”Utan kultur ingen kommun”. Förutom kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth medverkade Carl Jan Granqvist. Carl Jan är inte bara en oerhört kreativ entreprenör utan även en fantastisk estradör. När han berättade hur han byggt upp sin verksamhet i Grythyttan drog han ner många skratt och framkallade än fler höjda mungipor. En sak är säker, vi måste ta tillvara och stötta sådana människor som Carl Jan, särskilt i tjänstesektorn. Det är där de nya jobben skapas.

Vad tror jag då om vägen till valet 2014?

Jag ska villigt erkänna att jag tillhört dem som varit kritisk mot bristen på politiska initiativ från partiledningen.

Efter Sverigemötet känns det mycket bättre, och jag är övertygad om att Moderaterna är det bästa alternativet för den som vill ha ett parti som tar ansvaret för ekonomin och jobben även i framtiden.

Ett parti som också vågar peka på de problem och utmaningar vi står inför. Ett parti som också vågar genomföra nödvändiga, men ibland smärtsamma, förändringar.

Vägvalet 2014 kommer vara mellan fortsatt arbetslinje eller återgång till bidragslinjen.

På vägen mot valsegern kommer vi lägga ännu större fokus på barn och ungdomars situation. Både genom att hjälpa "fattiga" familjer till bättre egenförsörjning och för att pressa ner ungdomsarbetslösheten.

Relaterat: AB, AB, DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om Moderaterna, samhälle, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, politik.

Våldsam av datorspel?

En expertstorm har blossat upp kring frågan om man kan bli påverkad och själv bli våldsam om man lägger mycket tid på att spela våldsamma datorspel.

I ena ringhörnan Statens medieråd, i blågula byxor, som mycket klargörande säger: ” Vår slutsats är att det inte finns några bevis för att man blir våldsam av att spela datorspel, men vi utesluter inte att det kan ligga något i det.”

I den motsatta ringhörnan, i gröna byxor, återfinns tre forskare vid Karolinska institutet. De kritiserar Statens medieråd för att gå i spelindustrins ledband, och pekar på att det finns studier som säger att våldsamma datorspel visst ökar sannolikheten för aggressivt beteende.

Den högintellektuella pajkastningen är i full gång. Men är de egentligen oense?

Jag inte läst vare sig Statens medieråds rapport, eller de studier som experterna från KI hänvisar till, men jag har arbetat så mycket med ungdomar så jag dristar mig att ha en egen teori i tvistefrågan.

Jo, jag tror faktiskt man kan bli våldsbenägen av att spela för mycket våldsamma datorspel, eller genom att se för många rena våldsfilmer.

Men, och det här är ett viktigt men, bara om man har sin bakgrund i en otrygg miljö. Har man växt upp i en familj där våld förekommer regelbundet eller i en familj som inte förmår sätta gränser för barnen, då tror jag visst att medial våldskonsumtion kan öka eller starta ett aggressivt beteende.

Är man däremot uppväxt i en kärleksfull miljö där de vuxna sätter tydliga gränser och själva är positiva föredömen, är min uppfattning att medialt våld inte påverkar ett barns beteende. Det kan möjligen verka fördummande, men det är en helt annan diskussion.

Tycker man att ens barn tillbringar för mycket tid med datorspel kan man göra som en avlägsen bekant till mig gjorde. Han installerade en strömbrytare i sitt sovrum som bröt strömmen till barnens datorer! Game over styrdes alltså av farsan! Det kallar jag att sätta tydliga gränser!


Relaterat: DN, DN, SvD, AB, AB, AB, Exp.

Andra bloggar om barn, ungdomar, film, media, forskning, våld, datorspel.

Föreningslivet har tungt ansvar

Media fylls av artiklar, inslag och kommentarer kring Patrik Sjöbergs avslöjande att han och bland annat Yannick Tregaro, utsattes för sexuella övergrepp av Patriks styvfar, den legendarförklarade Viljo Nousiainen.

Att det nu rör sig om kända idrottsprofiler både som offer och förövare, ger ju hela fallet, såklart, mycket stor uppmärksamhet. Tyvärr är detta inte första gången sådant händer inom idrotten, och förmodligen inte den sista. Vidrigt är bara förnamnet!

Vad kan man då göra för att förhindra dessa sjuka människor från att begå dessa övergrepp? Ja, hade det funnits någon patentlösning vore ju den redan genomförd, så enkelt är det tyvärr inte.

RF ropar på möjligheten för idrottsföreningarna att få ut registerutdrag ur belastningsregistret likt de som är obligatoriska vid anställning inom förskolan och skolan.

Jag tror inte det skulle hjälpa särskilt mycket. Eftersom många pedofiler inte finns i detta register, finns risken att idrottsföreningarna skulle invaggas i en falsk säkerhet och inte utveckla sina rekryteringsprocesser.

Nej, jag tror det handlar om information och mod att tala om dessa frågor. Att Patrik Sjöberg nu berättar ger förhoppningsvis andra utsatta kraft att själva våga berätta. Likväl som idrotten blivit bättre på att tala om och undervisa i farligheten med droger och fair-play, borde även detta svåra ämne komma upp på agendan i klubbarna.

Klubbarna har här det tyngsta ansvaret. Rånare drar sig till ställen där det finns pengar. Pedofiler dras till ställen där det finns barn. Det säger sig ju själv. Här talar vi självklart även om andra föreningar där barn och ungdomar finns, inte bara idrotten.

I många fall drivs föreningarna av en iver att expandera sin verksamhet, och blir då inte så noga med hur man rekryterar ledare. 

Oftast är det föräldrar som mer eller mindre tvingas ställa upp. De flesta gör ett kanonjobb, men ibland blir det fel på många sätt. Om man dessutom vet att många sexuella övergrepp sker i hemmiljö, kanske inte alltid föräldrar är den bästa rekryteringsbasen.

Kanske kan den här debatten, hur konstigt det kan låta, bli ett inlägg i diskussionen om vi aktiverar våra barn för tidigt?

Det finns ingen som helst vetenskap som säger att barn som inte börjar idrotta vid sex års ålder inte kan bli olympiska guldmedaljörer ändå. Med ett något mindre behov av ledarna kanske klubbarna har möjligheter till en noggrannare ledarrekrytering än frågan: Vilka av er föräldrar har lirat fotboll?

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om idrott, ledare, sport, Patrik Sjöberg, övergrepp, brott, samhälle, RF, barn.

Orörliga juniorer

En studie visar att barn och ungdomar har betydligt sämre fysik idag än för 20 år sedan. På sikt kan det leda till en ökning av bl a hjärt- och kärlsjukdomar.

Mer tid framför datorn, fler föräldrar som skjutsar sina barn överallt är förmodligen några tunga orsaker till den försämrade konditionen.

Hur kan vi då vända trenden?

Att våra barn tillbringar allt mer tid framför datorn är i grunden bra. Däremot kräver det större kontroll och aktivitet från föräldrarna så att det inte blir för mycket. Kanske en TV- och datorfri timme per dag?

Det låter kanske lite tråkigt, men jag tror att de flesta barn faktiskt gillar att röra sig om de bara får lite stöd att komma igång. Varför inte prata ihop sig med kompisarnas föräldrar?

Den ständiga skjutsningen beror sannolikt på att många barn startar sina aktiviteter i mycket yngre åldrar än tidigare. Redan i 6-7 år ålder är man igång med idrott och andra fritidsaktiviteter, och då är man ofta för liten att transportera sig på egen hand.

Summa, summarum tror jag att huvudansvaret, här också, vilar på föräldrarna, även om skolan såklart kan hjälpa till med att stimulera rörelseglädje och kanske ta dagliga promenader. Det sistnämnda har ju även visat ger positivt resultat på inlärningen.

Till föräldraansvaret för goda kostvanor kan man alltså addera goda kostvanor.

Relaterat: DN, DN, Exp, AB, AB, AB.

Andra bloggar om idrott, barn, funderingar, samhälle, hälsa.

Curlingföräldrar eller inga alls

SVT sänder tydligen någon ny såpa som visar ett antal ofattbart bortklemade ungdomar vars föräldrar sköter både dem och deras markservice in absurdum. Jag har inte sett mer än en trailer, men har uppfattat att föräldrarna ifråga städar, diskar och tvättar åt ungdomarna fast de i några fall t o m flyttat hemifrån.

Genast har debatten om s k curlingföräldrar fått liv igen. Jag vill nog hävda att detta inte handlar om just curlingföräldrar. För mig visar denna såpa tragiska exempel på överbeskyddande föräldrar som inte har egna liv eller av någon anledning brottas med dåligt samvete över något. 

De menar säkert väl, men det blir så fel. Deras stackars barn får inte chansen att stå på sina egna ben, aldrig möjlighet att lära av sina egna misstag och på så sätt utvecklas som människor. Det är synd om både föräldrar och barn.

En curlingförälder för mig är sådan jag själv varit. Någon som engagerar sig i sina barns skolgång och fritidsaktiviteter. Någon som lägger mycket tid på att skjutsa till olika aktiviteter. Någon som även ekonomiskt prioriterar sina barns intressen. 

Däremellan lever såklart barnen även sitt eget liv och utvecklas. För mig är curlingförälder i grunden något positivt.

Samtidigt har biblioteket i Bredäng tvingats stänga eftersom ett gäng grabbar ”blivit lacka när de inte fick en fritidsgård i lokalen”, och reagerat genom att trakassera personal och övriga besökare. Frågan är var deras föräldrar håller hus? Ute och curlar, kanske?

Man kan ju fråga sig vilka föräldrar som tar bäst ansvar för sina barn?

Relaterat: AB, AB, AB, AB, AB, SvD, DN, Exp, Exp, Exp.

Andra bloggar om barn, föräldrar, samhälle, ungdomar.

Brinner din bil bra?

I ett antal förorter som Hjällbo och Gottsunda bränner ungdomar bilar och kastar sten mot poliser och räddningsfordon. De gör det för att de påstår sig vara besvikna på samhället som inte kan ge dem jobb eller annan vettig sysselsättning.

Det är säkert så att de är desillusionerade, frustrerade och känner sig svikna. Ursäktar det att de förstör andras egendom bilar och kastar sten mot andra människor? Nej, såklart inte!
I en demokrati kan vi aldrig tolerera lagbrott och våld som en protest vare sig i Gottsunda, Rosengård eller Hammarkullen, då riskerar vårt samhälle att gå mot anarki.

Varför har det blivit så här då? Många skyller på ”samhället” som inte satt in tillräckliga resurser i skolorna, inte kan skapa jobb åt ungdomarna etc. Att vi nu befinner oss i den värsta finanskrisen sedan depressionen späder naturligtvis på problemen men det kan inte vara hela sanningen.
Jag är helt övertygad om att de allra flesta av dessa pojkar, några flickor har vi ännu inte sett, är kända sedan tidigare av myndigheter och polis. Deras prognos har säkert varit dålig en längre tid och nu exploderar det. Därför måste en del i lösningen vara att ta tag i dem på ett tidigare stadium, helst i samarbete med föräldrarna.

Just föräldrarna är en grupp som inte nämns i debatten. Föräldrarna är ansvariga för att uppfostra sina barn och i de här fallen har de uppenbarligen misslyckats kapitalt. Sätter du barn till världen tar du också på dig ett ansvar som du inte kan avsäga dig. Vi måste kunna ställa krav på att föräldrarna tar sitt ansvar och ge samhället befogenheter att följa upp dessa krav.

Jag skulle vilja gå så långt att vi på allvar börjar diskutera om man inte borde kunna lagföra föräldrarna för brott som deras ickemyndiga barn begår. Kalla det för ”passiv medhjälp” eller något liknande. Antingen tar man sitt föräldraansvar eller så får samhället ta över. Som det ser ut idag befinner vi oss i något slags ingenmansland där inget händer.


Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, Exp.

Andra bloggar om utanförskap,ungdomar, samhälle, barn.

Mina tidigare blogginlägg i ämnet hittar du här, här och här.

Föräldrarnas ansvar för sina barn

I gårdagens DN Debatt går folkpartisterna Lotta Edholm och Jan Jönsson ut och kräver en tuffare lagstiftning gentemot de föräldrar som på olika sätt missköter sina barn.
Bakgrunden är den s k Barnskyddsutredningen som lämnat sitt förslag till ny lag om stöd och skydd för barn och unga.
Firma Edholm & Jönsson pekar på några situationer som inte omfattas av utredningens förslag, möjlighet för andra att polisanmäla barns rymningar, föräldrar som ”rymmer” utomlands med sina barn för att undkomma socialtjänstens omsorg och fall där föräldrar helt enkelt vägrar att delta i socialtjänstens behandling och utredning.

Det är bra att föräldrarnas ansvar för sina barn debatteras och det gäller inte bara situationer som dessa tre exempel.

Att föräldrarna borde vara medansvariga för eventuella brott som deras barn begår är en sådan fråga.
Att föräldrarna borde vara ansvariga för att ge sina barn en studiemiljö i hemmet som främjar barnens läxläsning är en annan.
Att föräldrarna borde vara ansvariga för att deras barn kan sköta sig i relationen med andra barn och vuxna i skolan är en tredje.

När det gäller mina tre exempel menar jag såklart inte att man ska kriminalisera föräldrarna för att deras barn är stökiga i skolan, däremot skulle jag vilja se större möjligheter för skolan att helt enkelt kalla in en förälder för kortare eller längre period till skolan för att där utöva sitt föräldraansvar om barnet inte kan sköta sig.

Naturligtvis är det så att de allra flesta föräldrarna bara vill sina barn väl och gör ett jättebra jobb i sin föräldraroll. Däremot pekar debatten på en viktig en viktig fråga, vems är ansvaret för att uppfostra våra barn och vad kan samhället göra gentemot de fåtal föräldrar som inte kan eller vill. Ska samhället ta över ansvaret måste också samhället ha befogenheterna.

Tidigare blogginlägg i ämnet hittar du här och här.

Relaterat: DN.

Andra bloggar om skolan,skolpolitik, samhälle, barn.