Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.

Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.

När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.

Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 

Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.

Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.

Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

Andra bloggar om ekonomi, Tyresö, fritid, pensionärer, pensioner, SPF, PRO, samhälle, individer, träning, folkhälsa, Alzheimer .

Svensk välfärd 2.0

Det senaste årets stora inflöde av människor på flykt som söker skydd i Sverige har fått allt fler att fundera på den svenska välfärden.

Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett, höga levnadsstandard.

Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit till det gemensamma.

Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett växande utanförskap. 

Den första Alliansregeringen 2006, startade ett paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att finansiera välfärden.

En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.

Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar mycket snabbare än intäkterna.

De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den generella välfärden.

Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?

Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen, alltså.

Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.

I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför ålder.

De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata försäkringar.

På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.

Klicka på bilden för att se hela i större format.

För att lösa de problem som ligger framför oss är jag, tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig realitet för vårt samhälle.

Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.

Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.

Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti, Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet. 

Jag är övertygad om att fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något riktigt genomtänkt!

  

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, moderaterna.

Vad är fattigdom – egentligen?

Aftonbladet, eller ska vi kalla tidningen för ”Husbondens röst”, driver en kampanj som man kallar "Nya Fattiga Sverige". Som av en händelse driver man tesen att det ekonomiska raset för pensionärerna startade 2006.

Den här kampanjen ser jag som en del i vänstermedias, LO:s och Socialdemokraternas systematiska smutskastning av välfärdssektorn. Smutskastningen har i princip pågått sedan man förlorade valet 2010, i vissa fall längre och både LO och S investerar stora pengar i den. Nu senast filmen som LO producerat och finansierat om det ”Reinfeldska samhället”. Är det verkligen någon som tror att den är objektiv?

I Tyresö har S i många år trumpetat ut att skolan är så usel, att så många barn far illa, men när man frågar Tyresöborna, så är det ingen som känner igen sig.

Strategin är uppenbart att genom att upprepa ett budskap, få väljarna att resonera ungefär som så att: ”Jag har fått det bättre, mina barn har en bra skola, men eftersom jag läser om hur många som har det dåligt, så är det säkert så”.

Och visst finns det en del pensionärer i Sverige som lever på marginalen. En specifik grupp är exempelvis kvinnor som under större delen av sitt liv arbetat i hemmet, och därmed inte betalat särskilt mycket i skatt. För dem, och andra, finns det ett socialt skyddsnät, som det ska finnas i en välfärdsstat som Sverige.

Men finns det verkligen fattiga i Sverige? Nja, det beror såklart på definitionen, men jag vågar sticka ut hakan och svara nej på den frågan. Den senaste månaden har vi kunnat följa hur de rumänska romerna som kommit hit för att tigga, har det i sitt hemland. Jämfört med deras situation har vi inga fattiga!

Det finns massor med listor som visar att Sverige är ett av de allra bästa länderna att åldras i. Har alla de fel?

Däremot kan man även i Sverige ha det fattigt ur andra perspektiv. Om man inte har tillräckligt inflytande över sitt eget liv, kan man vara fattig på egenmakt. Träffar man inte andra människor att utbyta tankar med, kan man lida av intellektuell fattigdom. Men att påstå att så många pensionärer i Sverige är ekonomiskt fattiga. Nej det stämmer inte.

I kampanjen använder man begreppet ”relativ fattigdom”, d v s hur en enskild har det i jämförelse med medianen (den som ligger i mitten på listan). Det får den konsekvensen att om hushållens inkomster stiger mer för de som arbetar, så höjs också gränsen för fattigdom även om många i de undre inkomstskikten också fått det bättre. Skulle medianinkomsten sjunka blir antalet relativt fattiga också färre… Inget bra mått alltså.

Som avslutning tänker jag svära i kyrkan och ställa några frågor kring myten om de fattiga pensionärerna.

• Hur många av dessa med låg pension sitter på ett kapital i form av en helt betald bostad?
• Hur många av oss andra får 5 % rabatt på ICA om vi handlar på onsdagar?
• Varför har pensionärer rabatt på kollektivtrafiken? De har ju inga jobb att åka till?

Jag vet att jag sticker ut hakan, men vi måste faktiskt våga kalla saker för vad de är.

Relaterat: AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, politik, äldreomsorg, välfärd, skatter , pensionärer, val 2014, debatt, media, Alliansen, fattigdom, Tyresö.

För därimellan kommer fasta

En journalist vid namn Henrik Ennart har kommit ut med en bok som heter ”Åldrandets gåta”. I boken rekommenderar en del forskare något man kallar för korttidsfasta.

Det går ut på att man minskar, eller drar ner helt, på sitt intag av energi under 16 till 24 timmar två dagar per vecka.

Inte nog med att man kommer leva längre. Dessutom minskar risken för hjärt-kärlsjukdomar, cancer, diabetes, alzheimer och Parkinson.

I samma bok hävdar en demograf att hälften av de barn som föds i år kommer bli 104 år gamla.

Intressanta tankar när man vet att medellivslängden i väst under väldigt många år ökat med tre månader per år.

Teorierna föder också andra, egna, tankar.

Måste vi höja pensionsåldern för att få ekonomin att gå ihop?

Att bli gammal är en sak, men i vilket fysiskt skick är man då?

Vill man bli så gammal?

Vad händer om medellivslängden i utvecklingsländerna får samma utvecklingstakt?

Många frågor, men få svar. Själv tänker jag nog fortsätta att äta hyfsat och försöka hålla mig skapligt vältränad, så får man väl se. Redan idag skippar jag lunchen ibland. Undrar om det funkar?

Relaterat: AB, AB, SvD, SvD.

Andra bloggar om mat, samhälle, träning, hälsa, forskning, välfärd, äldreomsorg, livskvalitet, funderingar.

Gärna läxhjälp, men först ett rejält RIT-avdrag

Regeringen föreslår att även läxhjälp i hemmen ska omfattas av RUT-avdraget. Det är ett bra förslag
 ur ett läroperspektiv. Ju fler barn som kan få hjälp med kunskapsinhämtningen desto bättre.

Ur ett jobbskaparperspektiv tror jag däremot inte särskilt mycket på förslaget. De jobb som skulle kunna skapas hamnar hos studenter som vill tjäna lite extra. Samma studenter,

 som, trots heltidsstudier, genom någon idiotisk regel, räknas som arbetslösa i statistiken.

Jag skulle hellre börja med att införa ett RIT-avdrag. Alltså ett avdrag med samma upplägg som ROToch RUT, men för IT-tjänster i hemmen.

Det skulle kunna fylla flera syften. Dels skapa riktiga arbeten till arbetslösa unga människor, dels överbrygga den klyfta av okunskap om datorer som skiljer många äldre i landet från oss andra.

Att man samtidigt skulle få igång nya livskraftiga företag och skapa många spännande möten över generationsgränserna, kommer på köpet.

Relaterat: AB, AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD.

Tidigare inlägg i ämnet hittar du här och här.

Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdrag, regeringen, seniorer, IT, politik, pensionärer, ROT-avdrag, RIT-avdrag, utanförskap.

Satsa på RIT-avdrag istället

Det påstås att det finns en spricka i Alliansen eftersom Centern och Folkpartiet gått ut med förslaget att införa särskilda ungdomslöner i offentlig sektor. Lönerna skulle vara 25 % lägre än avtalsnivån och vara ett sätt att ge arbetslösa ungdomar praktik och arbetslivserfarenhet.

Om varje fråga där allianspartierna inte har samma åsikt i grunden vore en ”spricka”, skulle förmodligen samarbetet kollapsat för länge sedan. Dagens regering bygger på att partierna klarar av att kompromissa i stort och smått, vilket man som synes lyckats bra med så här långt.

Självklart måste alla partierna kunna föra fram egna förslag till diskussion och debatt. Det betyder inte att regeringen håller på att spricka, utan att Centern och Folkpartiet i detta fall, positionerar sig inför kommande överläggningar inom Alliansen. Ett ytterst normalt beteende.

När det gäller själva sakfrågan, ungdomsarbetslösheten, så tycker jag, och Centern faktiskt, fortfarande att RIT-avdrag är värt att diskutera.

Ett avdrag för IT-tjänster i hemmet, med samma upplägg som RUT och ROT, skulle s a s göra "två flugor på smällen".

Dels skulle arbetslösa ungdomar kunna få jobb, en generation som är uppväxta med datorer, dels skulle det hjälpa till att minska det utanförskap som många äldre känner när ny teknik allt oftare krävs för att vara delaktig i samhället.

Kanske skulle man t o m som senior kunna få RIT-avdrag på kursavgifterna när man lär sig surfa och maila? Även på dessa kurser skulle man kunna ha ungdomar som lärare. Att dessa kurser dessutom skulle kunna skapa spännande möten mellan generationer får man med som bonus.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB.

Andra bloggar om hushållsnära tjänster, RUT-avdrag, Alliansen, seniorer, IT, politik, pensionärer, ROT-avdrag, RIT-avdrag, utanförskap.

Livrem och hängslen

Dagens hetaste debatt handlar om de pensionsförmåner som lokala politiker har efter att ha avgått. Det finns exempel där ett fd borgarråd från Stockholm kvitterar ut över 50 000 i månaden, samtidigt som hon driver företag som genererar vinst.

Frågan handlar om vilket skyddsnät en heltidspolitiker ska ha.

Jag har tidigare skrivit om att vi får de politiker vi förtjänar och tycker t ex att våra statsråd har alldeles för låg lön. 

Vill vi ha toppkrafter att forma och utveckla vårt samhälle, så måste vi vara beredda att betala bra. Ska vi dessutom kunna rekrytera unga vassa människor in i politiken måste de känna att uppdragen inte blir en ekonomisk återvändsgränd.

När man tar ett politiskt uppdrag upphör alla vanliga skyddsnät att gälla. Det finns dessutom en uppenbar risk att man under tiden tappar i kompetensutveckling i sitt ursprungliga yrke. Att man sedan kan få gå med väldigt kort varsel ligger också i rollen.

Hur länge ska då ett en ”skyddsperiod” räcka? Jo, en mandatperiod, fyra år, tycker jag är rimligt. Är man 57-58 när man avgår kan jag tänka mig några år till. Vid den åldern är kanske inte så många anställningsbara längre.

Självklart ska lön från ett nytt jobb avräknas från pensionen.

Ett argument för ett skyddsnät, som få nämner, är att det kan hjälpa folk att våga avgå. Jag vill inte ha massa betonghäckar som klamrar sig kvar bara för att säkra sin försörjning. Det tror jag ingen vill eller tjänar på. Vare sig medborgarna eller den enskilde förtroendevalda.

Relaterat: AB, AB, DN, SvD, Exp.

Andra bloggar om politik, ekonomi, löner, samhälle, pension, politiker.

Bloggkollegor i samma ämne: Kjellberg.

Skatteretorik

I valrörelsen går det snart inte en dag utan ett eller annat ”utspel” om skatter. Intressant är hur man formulerar sig, inte minst när det gäller pensionärerna.

De rödgröna envisas till exempel med att kalla skillnaden i beskattning mellan de som arbetar och pensionärerna för ”pensionärsskatt”. Sanningen är ju, som de flesta vet, att pensionärerna ännu inte fått lika stora skattesänkningar som löntagarna.

Det kan såklart tyckas orättvist men samtidigt är politik många gånger att prioritera.

Jobbskatteavdraget ger exempelvis en lärare med 25 000 kronor i månadslön 20 500 kronor netto mer per år i plånboken idag jämfört med 2006. Och det inkluderar förändringar i avgiften till A-kassan som alla talar om.

Alliansen har för att säkra jobblinjen tvingats prioritera jobbskatteavdraget framför att sänka skatten för pensionärerna. Detta ger nu resultat i välskötta statsfinanser som i sin tur ger utrymme även för skattesänkningar för pensionärerna.

Därför känns det extra bra när vi nu kan konstatera att ifall Alliansen får fortsatt förtroende att styra landet så kommer det avsättas ytterligare 2,5 miljarder, alltså sammanlagt 7,5 miljarder till fortsatta skattesänkningar för landets pensionärer.

Att PRO tycker det är för lite och för sent kan väl inte förvåna någon. Att PRO skulle tycka något de borgerliga partierna inför är nog lika osannolikt som att LO skulle erbjuda Anders Borg jobbet som chefsekonom eller att Wanja Lundby Wedin skulle bjuda Fredrik Reinfeldt på kräftskiva i sin lyxvåning. Att pensionärer har andra förmåner som till exempel billigare kollektivtrafik talar PRO dessutom väldigt tyst om.

Bortsett från en grupp pensionärer som har låg eller ingen ATP har de flesta pensionärer det riktigt bra i Sverige. Därmed inte sagt att det inte kan bli bättre.

Det som gläder mig är att jag bara den senaste veckan mött flera pensionärer som sagt sig ha full förståelse för den turordningen som regeringen valt.

Som en dam sade i valstugan: "Det är ju extra viktigt att det finns folk som arbetar och vill arbeta, vem ska annars hjälpa oss när vi så småningom behöver vård och omsorg?"

Har du förresten tänkt på hur ordvalet i debatten förändrats de senaste fyra åren? Vem trodde att man skulle få höra de rödgröna var och varannan dag överhuvudtaget använda ordet skattesänkning? Tack för det, Alliansen!

Här kan du kolla hur mycket mer du själv fått i plånboken sedan 2006.

Relaterat: SvD, SvD, DN, DN, AB, Exp, Exp.

Andra bloggar om ekonomi, rödgröna, skatter, Alliansen, pensionärer, PRO.

Boulehall – vara eller icke

Frågan om vi ska bygga en boulehall i Tyresö har varit aktuell det senaste halvåret.

Bakgrunden är att förra året blev det mångåriga provisorium som härbärgerade många spelare på vintern utdömt av brandmyndigheterna. Spelarna höll till i källaren på en skola i en miljö som inte alls var anpassad till boule, därför var också den lilla hyra de betalade kraftigt subventionerad.

Kommunens samlade föreningar lämnade efter detta ett förslag på hur de vill att kommunen ska bygga en ny hall för ca 4 miljoner.
Eftersom en sådan lösning skulle ta minst 2 år att realisera och när dessutom finansieringen varit oklar har kommunen erbjudit föreningarna ett alternativ.
Alternativet innebär att kommunen hyr en fastighet som i sin tur hyrs ut till föreningarna till självkostnadspris. Vi har t o m erbjudit ett startbidrag som skulle bekosta den grusbädd man måste ha för att spela.

Jag själv och många av kommunens tjänstemän har lagt ned mycket tid på att få ihop denna snabba lösning med klubbarnas bästa för ögonen, startsträckan skulle kunna bli max en månad.
Nu har tyvärr föreningarna tackat nej med motiveringen att de inte har råd och fortsätter hävda att kommunen ska bygga en särskild hall för skattebetalarnas pengar som sedan ska upplåtas till föreningarna för en bråkdel av den verkliga kostnaden.

Nu kommer kärnfrågan: Ska kommunen subventionera fritidsintressen för vuxna människor? Mitt svar är nej. I så fall borde vi väl även i rättvisans namn subventionera de som går på Friskis & Svettis, eller de som spelar badminton?

Låt mig bara förtydliga att vare sig jag, mitt parti eller Alliansen i Tyresö har något emot boule på något vis. Det är jättekul att så många, inte minst pensionärer, är aktiva med något de gillar. Tyvärr har man, inte än i alla fall, lyckats locka några ungdomar till spel.

Skattebetalarnas pengar ska räcka till mycket och kärnverksamheterna är fortfarande skola, vård och omsorg. Dessutom stöder vi barn och ungdomars fritidsintressen på en mängd olika sätt.
Det går aldrig att skapa exakt rättvisa i en kommun, men detta ställningstagande är helt i linje med den prioritering som gäller idag. Vi hjälper gärna till med en lösning och är öppna för fortsatta diskussioner med bouleföreningarna men skattepengarna behövs bättre till annat.

Andra bloggar om boule, funderingar, Tyresö, Alliansen, Moderaterna.