Öppet brev till Lars Winnerbäck

Hej Lars.

Jag är en fd östgöte, precis som du, och måste som politiskt aktiv i Moderaterna ställa en fråga till dig.

Din musik, och inte minst dina texter, har tilltalat mig i många år. Även om du själv säkert inte gillar det, så är du för mig en mycket värdig arvtagare till Ulf Lundell. En rockare, med talande texter, som även kan skriva lugna låtar utan att det blir patetiskt.

När jag för några månader sedan såg att du i sommar skulle uppträda i Dalhalla så blev jag jätteglad. Tänk en möjlighet att både få kolla in den fantastiska arenan i stenbrottet som så många talar om, samtidigt som just du, en av mina absoluta favoriter, ger en konsert.

Jag övertalade snabbt mina närmaste, och några kompisar som har sommarställe i närheten, att detta är årets happening! Ska jag försöka fixa biljetter?

Biljetterna, 940 kr per styck, bokades och betalades. Aktuella datum blockades i almanackan. Härligt, ännu en aktivitet som kommer förhöja minnet av sommaren 2018.

Men så kom då Almedalen. Som aktiv lokal- och landstingspolitiker åkte jag dit för att se, lära, inspireras och nätverka. Varje dags höjdpunkt är ju partiledartalet. Ett tal som föregås av någon sorts uppvärmare eller förband. Mitt parti, Moderaterna, hade ungdomsförbundets ordförande som talade lite kort före partiledaren.

De andra partierna hade lite olika, okända, aktörer på scenen innan huvudtalaren.

Men när det blev dags för Socialdemokraternas dag höll jag på att trilla av stolen. Som uppvärmare till statsminister Löfven skulle Lars Winnerbäck spela.

Och nu kommer min fråga till dig, Lars. Varför gjorde du det?

Jag antar att du inte behöver pengarna. Jag antar också att det inte kan ge så mycket musikaliskt att bara spela några låtar. Så varför?

Om du är socialdemokrat så säg det. Om du tycker att socialdemokraterna har lyckats väl i regeringsställning, så säg det. 

Berätta också för mig vad du tycker de gjort bra de sista åren med migrationskaos, 60 miljarder i höjda skatter och långa vårdköer. Jag kan ha förståelse för om du ändå sympatiserar med partiet. 

Men att du, som en av Sveriges mest populära och uppskattade artister är smygsosse, utan att våga stå för det har jag väldigt svårt att svälja.

Att kritisera samhälle och makthavare är vanligt hos många kulturutövare och ligger så att säga i rollen. Att ta aktiv ställning i olika samhällsfrågor är heller ingenting konstigt.
Men att ställa sig på scenen tillsammans med en partiledare är för mig, och för de flesta, ett tydligt ställningstagande. Ett ställningstagande för det partiet och samtidigt ett mot de partier som tycker annorlunda.

Jag ska ändå gå på din konsert på Dalhalla, biljetterna är ju såpass dyra och jag kommer ha trevligt sällskap. Men risken är överhängande både att det är sista gången vi ses och att det inte blir några fler av dina skivor i min hylla, om du inte kan ge ett rakt och ärligt svar på min fråga.

Med vänlig hälsning

//Dick Bengtson

Ett (fd?) fan till dig och din musik

Konserternas moder

Det hände sig för många år sedan. Under det förra seklet. Ja det var så länge sedan att det var ett annat millennium.
En grupp pojkar i industristaden vid Motala Ström, tidigare kallad för Sveriges Manchester, höll på att förvandlas till män. En efter en skaffade de sig körkort och i vissa fall egen bil. Världen öppnade sig för pojkarna.
Någon kom på att i hufvudstaden, 16 mil bort, spelade många världskända band på arenor så oändligt mycket större än hemstadens Himmelstalundshallen.
Med hjälp av ett äldre syskon inhandlades biljetter och fyra förväntansfulla unga män lastade in sig i Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul. Om mitt minne inte sviker mig, det var ju så länge sedan, så var det förutom Berra och jag även Biske och Pinnen. Hur de fått sina namn är en annan historia.

Väl framme vid den stora arenan, Johanneshovs Isstadion, cirkulerade kvartetten runt för att hitta en parkeringsplats och råkade då passera den plats där turnésällskapet parkerade sina fordon. Med gapade munnar åsåg vi de parkerade långtradarna. De var arton stycken! Arton långtradare med högtalare och annan utrustning! Våra förväntningar blev om möjligt ännu högre på vad som komma skulle.

Väl inne på den, i våra ögon, gigantiska arenan visade det sig att vi hade fått platser på läktaren, ganska långt fram. Framför oss tornade det ena gigantiska berget av högtalare upp sig. Spänningen var på kokpunkten.

En kvart efter utsatt tid släcktes plötsligt ljuset. En ensam trumma började pumpa i mörkret. Bom-bom-bom. Bom-bom-bom.
Några sekunder senare kom rösten och en ensam strålkastare fångade in sångaren. Bandet var Queen, låten "We will rock you" och sångaren var förstås Freddie Mercury.

Sedan följde en musikalisk ljudorgie som när jag, i ett annat sekel och ett annat millenium, ser tillbaka, trots Rolling Stones, Bowie, Eurytmics och andra tunga band, är mitt livs första, och fortfarande, min största liveupplevelse.
De melodiösa låtarna, med inslag av opera och Freddie Mercurys utstrålning skapade en total helhet som jag inte upplevt vare sig tidigare eller senare i livet på en konsert.

När Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul, rullade hemåt i natten, hade jag fortfarande musiken ringande i öronen. Det fortsatte för övrigt att ringa i en hel vecka. Jag förstod då också att musik live är något helt annat än på skiva.
Det enda tråkiga i min historia är att Freddie Mercurys bortgång gjorde att världen miste ett geni alldeles för tidigt. Undrar var han hade varit musikaliskt idag?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, Queen, Freddie Mercury, konsert, Norrköping, rock, livet, funderingar, Rolling Stones.

David och jag

David Bowie är död. Han avled i cancer häromdagen, nyss fyllda 69 år.

Få artister har påverkat mig och betytt mer än Bowie. Den första skivan som jag köpte var ”David Live” inspelad 1974 i Philadelphia. Otaliga var de gånger när jag och mina killkompisar förfestade med Renat och Cola i mitt pojkrum till den skivan. Inte minst låtarna ”Changes” och ”Suffragette City” repeterades ett otal gånger under en kväll.

Efter den upptäckten jobbade jag mig s a s bakåt i hans karriär och fann mästerverk som ”Diamond Dogs”, med låtar som ”Rebel Rebel”och ”1984” och ”Young Americans” där en viss John Lennon figurerar i bakgrunden. Sedan var jag fast.

Modeikonen Bowie

Bowie har följt mig från tonåring till idag med varierande intensitet. Det som har fascinerat mig mest är hans mångsidighet och en drivkraft att alltid utvecklas.

Ett tydligt exempel på detta är hans samarbete med Brian Eno från Roxy Music. När deras skiva ”Low” kom ut 1977, var den något helt annat än Bowie skapat tidigare. Tunga, mörka syntlåtar med den långa, mystiska ”Warszawa” som kronan på verket. Inte på långa vägar lika tillgängligt som tidigare. Låtar som krävde flera genomlyssningar, helt med hörlurar, för att fastna.

Nästa skiva, ”Heroes”, med den fantastiska titellåten, har jag faktiskt köpt två gånger. Av misstag glömde jag mitt första exemplar i en sommarvarm bil, med påföljd att vinylen omvandlades till en berg-och-dal-bana…

Jag har bara sett Bowie live en gång. I juni 1987 på Eriksbergsvarvet i Göteborg, när The Glass Spider Tour gästade Sverige. Jag minns att jag blev lite besviken eftersom jag hade väntat mig fler av hans ”gamla” låtar. Men sådan var han, se mer framåt än bakåt. Att hans gamla polare Iggy Pop agerade förband förlät dock en hel del.

Andra minnen som kommer till mig är att ha dansat (!) till ”Let´s Dance” på den grekiska ön Mykonos och hans framförande av ”Dancing in the street” tillsammans med Mick Jagger, i samband med galan Live Aid 1985. De ser ut att ha uppriktigt kul tillsammans.

Mina favoriter

Utöver allt detta var han för mig även en modeikon och trendsetter i fråga om klädstilar. Alltid först, alltid elegant.

Jag inser att han betytt mer än jag har förstått och förstår också att den här texten är en slags sorgbearbetning för mig själv.

Samtidigt som jag skriver detta snurrar hans näst senaste skiva, ”The Next Day” i bakgrunden. Den kom, helt oannonserad, tio år efter den föregående. Helt i Davids stil.

Han gick t o m bort med stil. Kolla den vältajmade videon av låten ”Lazarus” från sista skivan ”Blackstar”. Ett minst sagt värdigt farväl.

Hoppas du har det bra David, vart du än är. Jag är övertygad om att det även där finns nya trender att skapa.

Fotnot. Den andra artisten som genom åren betytt mest för mig, Ulf Lundell, har gett ut ett helt album med just titeln ”Lazarus” (2005). Kan det vara en tillfällighet…?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, trender, Lazarus, Blackstar, döden, Mick Jagger, rock, livet, funderingar, Brian Eno, Ulf Lundell.

Opera och dansband – två sidor av samma mynt

Häromdagen var jag och såg en uppsättning av Händels opera Xerxes på Artipelag, med bl a Malena Ernman och Loa Falkman i rollerna.

En häftig upplevelse med en fantasifull scenografi, njutningsfylld musik och skickliga artister i en fantastisk skärgårdsmiljö.

Föreställning sjungs på italienska. Som tur är textas delar av replikerna så att man ändå kan förstå handlingen.

Och det är just här jag gör min reflektion. Historien i botten är en mycket trivial kärlekshistoria med förvecklingar som vilken sängkammarfars som helst.

Sångtexterna är typ ”Om han inte älskar mig så vill jag dö” eller ”Jag älskar henne som stjärnorna älskar himlen”.

Skulle SIFO be folk att sätta in olika musiktyper på en skala mellan ”Finkultur” och ”Superfolkligt” eller möjligen ”Pretto” och ”Bonnigt” så skulle säkert opera komma i ena änden och dansbandsmusik i den andra.

Sanningen är att de två olika kulturyttringarna faktiskt har en del gemensamt, de enkla och triviala texterna. Dessutom verkar inte heller de som gillar det ena eller det andra inte alls bry sig om texterna utan istället njuta av eller dansa till musiken.

Med andra ord så finns det mycket som faktiskt förenar opera och dansbandsmusik. Härligt! Leve mångfalden och valfriheten!

Relaterat: DN, DN, DN, AB, AB.

Andra bloggar om kultur, samhälle, musik, , opera, konst, Artipelag, dansband, Malena Ernman, Loa Falkman, funderingar, Xerxes, spaningar.

Är alla konstnärer vänster?

I helgen besökte jag, traditionsenligt, Liljevalchs vårsalong. Det är, förutom ett härligt vårtecken, ett kul sätt att få ett smakprov av hur den moderna konsten utvecklas i Sverige.

Exempel på politisk konst.

Många av verken är fantastisk fyndiga, såsom dalahäst iklädd Kalles kaviar, broderad symaskin eller förgyllda skateboards. Jag kan också konstatera att det finns flera uppenbart politiska motiv, där man mer eller mindre öppet häcklar eller kritiserar alliansregeringen. Jag kunde dock inte uppfatta ett enda verk som exempelvis hyllade den ökade valfriheten i landet.

När jag börjar fundera på saken så kan jag inte på rak arm komma på en enda artist, författare eller konstnär med samhällsengagemang, som öppet och medvetet tar ställning politiskt för något man skulle kunna kalla en borgerlig livssyn. Jag kan inte påminna mig att en enda gång läst eller hört något uttalande för arbetslinjen. Vad beror det på?

Det finns såklart dansbandslåtar, melodifestivalpop och deckare av olika slag, men de räknar jag som ren underhållning utan särskilt djupa värderingar.

På vägen hem från Liljevalchs lyssnar jag på Ulf Lundells senaste skiva. (Ja, jag måste erkänna att jag fortfarande lyssnar på honom…). I en av låtarna återfinns textraderna:

”Dom har kvinnorna

dom har flytet

Jag har en plånbok fylld av

ingenting och en plats i Fas 3”

Vad vet Ulf Lundell om Fas 3? Förmodligen bara sådant han läst eller hört om, ifrån vänsterorienterade journalister. Han har länge levt gott på att den arbetande medelklassen köpt hans skivor, läst hans böcker och gått på hans konserter. Varför så omotiverat bitter, Uffe?

I går hörde jag en intervju med den gamle kommunisten Mikael Wiehe. Han ska ge ut en skiva med ”protestsånger mot den sittande regeringen”.

Under alla år med S-regering, hittade han inget att protestera mot där? Nej, då var det internationellt fokus. Nicaragua, Chile eller något annat land, långt ifrån Sverige.

Förra veckan såg jag i SVT:s Debatt en diskussion om anslag till fria teatergrupper i Stockholms Stad. En kvinnlig teaterdirektör fasade för att hon numera tvingas tala om vad de skulle göra med de anslag som tidigare betalats ut fortlöpande. ”Det är ju bara 900 000 vi talar om”, var ett argument mot att redovisa i förväg.

Man tar sig för pannan. Det vore ju tjänstefel av politiken att inte kräva in någon form av plan eller budget innan ett anslag betalas ut.

Jag kan lugna mina läsare från Tyresö med att här betalar vi inte ut några löpande anslag överhuvudtaget. Här måste alla ansökningar om kulturbidrag följas av en genomarbetad budget.

Det finns säkert kulturpersonligheter av olika slag som inte har politiska vänstersympatier. Men antingen får de inte genomslag i media, eller så vågar de inte uttala dessa av rädsla för den kritik som de riskerar att få ifrån sina högljudda kollegor.
Jag hoppas verkligen att några av dem vågar ta bladet från munnen under detta år och övertyga mig om att det finns kulturarbetare som faktiskt vågar stå upp för ett samhälle som genomsyras av den enskilda människans egenmakt.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, Tyresö, Liljevalchs, bidrag, Ulf Lundell, funderingar, Mikael Wiehe, Alliansen.

Om politik i ESC

Eurovision Song Contest är över för den här gången. Jag kollade finalen lite halvslumrande i brist på annat.  Danmarks vinnande låt var helt ok, men kommer troligen inte leda till något internationellt genombrott för den här sångerskan heller. Var tog Loreen vägen förresten efter sin vinst?

Jag kan inte, så här dagen efter, låta bli att reflektera över den politik som, trots totalt motsatt ambition från arrangören, ändå smyger sig in i tävlingen.

Den finska artisten kysser en annan tjej och genast vaknar homofoberna i vissa stater till. Tragiskt att någon 2013, ens ska behöva reagera på en sådan sak.

Det är helt uppenbart att tävlingen är viktigare för de gamla sovjetstaterna än för många andra. Kanske är det en möjlighet att visa hur västvänliga de är, genom att sjunga på engelska och ha en scenshow med mycket glitter?

Jag vågar inte tänka på vad den vitryska tjejen i kortkort fått gå igenom för att få representera sitt land. Det sägs ju att diktatorn Lukasjenko brukar ändra laguttagningen till ishockeylandslaget, så varför inte även här..?

De gamla öststaterna röstar på varandra. De nordiska länderna röstar på varandra. Eric Saade vimsade runt bland artisterna och verkade mest vilja rösta på sig själv.

Fredrik Reinfeldt deltog tydligen i någon sketch som var rolig, förstår jag av eftersnacket på nätet. Jag måste ha somnat en stund eftersom jag missade den, men är inte förvånad.  Han är faktiskt en folklig och rolig kille bakom den allvarliga fasaden, även om han inte dansar med uppstoppade kor som vissa andra gjorde på sin tid…

Apropå politik, så måste både Estlands och Lettlands jurygrupper missat den kopplingen totalt. Hur kunde de annars ge högst poängen till Putins Ryssland. Mina morföräldrar har inte slutat snurra i sina gravar ännu…

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, DN, DN.

Andra bloggar om kultur, musik, ESC, melodifestivalen, Fredrik Reinfeldt, politik, Lettland.

Bowie is back

Idag släppte en av populärmusikens största giganter genom tiderna, överraskande en ny singel. Jag talar såklart om David Bowie.

Låten, som heter ”Were are we now?” är en långsam och lite sorgsen historia, som blir bättre och bättre för varje lyssning. Som de flesta Bowielåtarna alltså. Du kan lyssna och se videon här.

Han har tydligen lyckats hålla inspelningen av låten och kommande album hemlig, även för människor i branschen.

David Bowie har länge tillhört mina absoluta favoriter. Inte minst för sin förmåga att ständigt förnya sig och vara en trendsetter i popvärlden. 

Han var, för er som minns, först med den s k sminkpopen. Långt före Kizz och Alice Cooper med flera.

När han, tillsammans med Brian Eno, började experimentera med elektronisk musik, så startade han även där en ny trend. Vem minns inte albumen ”Heroes” och ”Low”?

Kanonkul att han är tillbaka! Jag ser verkligen fram emot hans nya album.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SvD, SvD, Exp.

Andra bloggar om musik, samhälle, kultur, David Bowie, pop , rock, trender.

Still the King

Gråhårig, hjulbent och lite krumryggad kommer han in på scenen. Han muttrar något om ”Stockholm” i mikrofonen, rättar till gitarren och sedan brakar det loss! Fem rockiga låtar på raken innan han ens hämtar andan, inför ett fullsatt Cirkus.

Jag måste erkänna att jag var lite orolig att han inte skulle leva upp till mina förväntningar av flera skäl. För det första är jag inte helt förtjust i den senaste skivan, Rent förbannat, som jag tycker är lite väl politisk. För det andra var det flera år sedan jag såg honom live. Kanske hade han tacklat av och blivit gammal?

Men jag blev inte besviken! Tre och en halv timma senare stapplar jag ut i snöstormen helnöjd! Massor med gamla godingar som 67, Rom i regnet, Ut ikväll, Kär och galen och Snön faller blandat med nyare som Förlorad värld och hans kanonversion av SjörövarJennys sång.

Bandet kompletterar med bravur. Trummisen Andreas Dahlbäck hamrar på som Animal i Mupparna.  Marcus Olsson fyller på med sin sax som en svensk Clarence Clemmons.

Och såklart, den alltid närvarande Janne Bark som verkar lycklig att vara på banan igen. Vad gör han mellan turnéerna?

Och ja, jag vet att vissa av hans texter är väldigt ”vänster”, men andelen låtar som beskriver något ur samtiden överväger fortfarande. Till min stora glädje, fick han inte så stor respons när han försökte sig på en allsång till Folket bygger landet. Ett friskhetstecken Stockholm!

Till skillnad från avslutningslåten, Snart kommer änglarna att landa, där vi alla stod och sjöng med, som ett väckelsemöte i pingstkyrkan.

Bruce, släng dig i väggen! Uffe är fortfarande kungen!

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om musik, rock, Ulf Lundell, kultur, Bruce Springsteen.

R.I.P Donna Summer & Tre Kronor

Måste erkänna att dagens match i hockey-VM var den första i detta VM. Jag tycker mästerskapet spelas alldeles för sent, när både fotbollsplaner och golfbanor är gröna och inbjudande. Att de deltagande nationerna inte heller kan mönstra bästa lag p g a slutspel i NHL, bidrar väl inte heller till min entusiasm.

Matchen som sådan var inte heller så mycket att yvas över. Henrik Zetterberg försökte nog, men fick inte så mycket hjälp. Det kändes som att tjeckerna hade bättre slipade skridskor idag.

Förmodligen är det svårt att uppbåda maximal ansträngning och inspiration efter 112 matcher i NHL. Vore det inte bättre att ta efter fotbollen och spela VM vart fjärde år? 

Då kanske det gick att få en deal med just NHL som gjorde att alla de bästa kunde vara med. Misstänker att förbundets girighet inte heller gett något ekonomiskt överskott.

Sverige behöver Tre Kronor, inte tre drachmer…

Ikväll dog alltså både Tre Kronor för denna gång och Donna Summer för alltid. För oss som var tonåringar på 70-talet var hon en legend. Inte för att ”klungdans” är, eller har varit, min bästa gren, men nog har man skakat hockeyfrilla en eller annan gång till hennes låtar på rökiga discon.

Sorglig att de försvinner en efter en. Det får en att tänka på sin egen förgänglighet.

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kultur, musik, Donna Summer, disco, ishockey, Henrik Zetterberg.

Dagens politik – och lite musik

I den socialdemokratiska jakten på efterträdare till parentesen från Oskarshamn, basunerar flertalet riksmedia nu ut Stefan Löfven, ordförande i Metall, som den hetaste kandidaten. Man har till och med hunnit med att intervjua hans stolta mamma som, åtminstone indirekt, har bekräftat sonens kommande utnämning.

Ja, vad tror man om det då? Kan inte påstå att jag har någon djup bild av Löfven. En och annan intervju i samband med avtalsrörelsen, men inte så mycket mer. Jag är i alla fall inte särskilt förvånad. Det känns som ytterligare ett kompromissval som kan accepteras av de många falangerna inom socialdemokratin.

Kanske är det just där man finner grundorsaken till partiets kris. Det som på 50- och 60-talen var partiets styrka, ”från Unga Örnar till Fonus”, det vill säga att partiet tar hand om dig från vaggan till graven, har nu blivit dess förbannelse.
Socialdemokraterna har via dessa organisationer, som alla ska ha med ett ord i laget vid tunga beslut, skapat en koloss som bara kan blidkas med kompromisser.

Risken finns att den verkliga makten i partiet kommer att landa på Sven-Erik Österberg som gruppledare i Riksdagen, eftersom Löfven inte har någon plats där. Det låter onekligen lite krångligt att ha en oppositionsledare utanför parlamentet, men tiden får väl utvisa om det fungerar.

Man kan ju också fråga sig om processen, där VU och partistyrelse utser ny ledare direkt ”andas öppenhet”, som många s-märkta debattörer efterlyst?

Ett annat parti i kris, Kristdemokraterna, ska i helgen avgöra sin infekterade partiledarstrid. Den processen har varit allt annat än dold utan utspelats på debattsidor, bloggar, Facebook och innehållit en hel del fula tricks.

Frågan är om någon av kombattanterna Hägglund och Odell är personen att leda partiet till ett stabilt tioprocentsparti, vilket borde vara möjligt och önskvärt, inte minst för att skapa stabilitet i Alliansen?

Jag har tidigare skrivit att Odell inte är lösningen på partiets problem. För att skapa en bredare väljarbas måste man distansera sig från abortmotståndare och andra fundamentalister som skrämmer de väljare som i och för sig kan anamma partiets familjepolitik.

Därför blir jag lite orolig när Odell, som stöds av många fundamentalister, samtidigt har ungdomsförbundets stöd. Om ungdomarna, som borde vara partiets framtid, stöder den falangen finns risk för att partiet inte kommer överleva valet 2014.

Parallellen med socialdemokratin finns där i och med avsaknaden av alternativ. Man kan tycka vad man vill om saken, men för att lyckas i dagens politiska värld måste man inte bara vara kunnig och påläst, utan måste också ha personlig utstrålning. Vara medial, ”gå igenom TV-rutan”, ha karisma etc.
Man kan knappast anklaga vare sig Löfven, Odell eller Hägglund för att ha just den egenskapen i överflöd.

Till sist är det med sorg jag läser att Stig Vig, sångare och frontfigur i kultbandet Dag Vag, har lämnat oss, endast 63 år gammal. När jag var tonåring var det ofta vi satt och förfestade, och skrålade med, till Dag Vags musik och underfundiga texter. Vem minns inte låtar som ”Dimma”, ”Du får aldrig nog” eller ”Tom”.  R.I.P Stig Vig.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, KD, samhälle, Göran Hägglund, Mats Odell, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, partiledare, Stefan Löfven, Stig Vig, musik, Dag Vag.

Vassa eggen är nyslipad

Den gamle rockräven Ulf Lundell har (tillfälligt?) lämnat sitt processande på Österlen och har åsikter om dagens politiska scen.

Han sågar riskkapitalister, EU och sossar på samma gång. Den enda socialdemokrat han kan tänkas sig att rösta på är Margot Wallström.

Något förvånande hyllar han Anders Borg, och säger sig vara glad att landet har honom att luta sig emot i krisens Europa.

Det låter som att han börjar bli frisk från sin mystiska sjukdom. Dessutom indikerar han en comeback med turné och skiva under 2012.

Jag ser fram emot det, Uffe!

För trots att jag inte delar särskilt många av dina politiska åsikter, så är du ändå den bästa rockpoet vi någonsin haft.

Relaterat: SvD, SvD, DN, AB, AB, Exp, Exp.

Andra bloggar om politik, Ulf Lundell, samhälle, musik, kultur, Anders Borg, EU.

Kulturspaning - Västervik

Om jag frågar dig vad du tänker på när jag säger Västervik, tror jag att du svarar sommar, hav, senap och Visfestivalen.

Jag, som tillbringat flera härliga sommarveckor där för många år sedan, hade svarat precis samma sak.

För några dagar sedan besökte jag vackra, vänliga Västervik, ostkustens pärla, medelst segelbåt för att kolla om det fortfarande stämmer.

Mitt svar är nja. Det har skett en del förändringar sedan jag var där senast, både positivt och negativt.

Kommunen som sådan har genomgått ett ekonomiskt stålbad med nedläggning av flera tunga industrier, men har lyckats ta sig ur krisen på ett bra sätt och är inte längre beroende av några få stora arbetsgivare. 

De människor jag talade med andades framtidstro. Ett exempel är den gamla krogen Slottsholmen, där alla samlades framåt natten förr, med ett fantastiskt läge precis vid vattnet. Den fastigheten är köpt av några investerare, bland annat Västervikssonen Björn Ulvaeus och PEAB, och ska bli sjönära läckra bostäder.

Den stora gästhamnen som är rejält uppfräschad drivs numera av företaget Promarina som driver många gästhamnar, exempelvis Oxelösund och Sandhamn. När man anländer möts man av pigga ungdomar som hjälper båtfararna till en bra plats och även assisterar med förtöjning för dem som vill. Mycket bra service!

Det negativa jag hittade var att det drag som var kring Visfestivalen verkar ha försvunnit. Den dag jag besökte slottsruinen var bara ca 70 procent av platserna besatta. Förr fick man köpa biljett månader i förväg. 

Kanske skulle man försöka jobba mer med sponsorer? Jag skulle i alla fall inte må illa av några sponsorskyltar om det betydde bättre artister och trubadurer. En Lars Winnerbäck, till exempel, skulle garanterat dra fullt hus.

Senapen då? Jo, den är precis lika god även om det är Druvan i Eslöv som numera tillverkar.

Alltså, när du planerar nästa sommar, ta med Västervik i din rutt. Staden är fortfarande väl värd ett besök på sommaren.

Relaterat: DN, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om kultur, turism, semester, musik, sommar, Västervik.

Ikonerna faller ifrån

För en tid sedan läste jag att James Arness hade avlidit. James vem, frågar du dig då. Om jag säger Zeb Macahan, mannen med en machete som fickkniv, mannen som trots ett stelopererat ben alltid skipade rättvisa och skyddade sina fjolliga brorsbarn i den legendariska serien Familjen Macahan. Då vet du vem jag talar om.

Idag nås vi av nyheten att Clarence Clemons, även kallad The Big Man, saxofonguru i Bruce Springsteens E Street Band, gick bort i natt. Han återhämtade sig aldrig efter den stroke han drabbades av för någon vecka sedan.

Det var hans förtjänst att jag började lyssna på Springsteen. Med risk för att bli påhoppad av alla Springsteenfans vill jag påstå att Clarence Clemons härliga saxspel har varit det som gett E Street Band det lilla extra som höjt dem över andra band som spelar amerikansk ”knegarrock”.

Jag gick så långt att jag köpte hans första soloskiva, Rescue, på vinyl, från 1983. Producent på den skivan är för övrigt ”The Boss” himself. Den ligger på skivspelaren nu, en regnig junisöndag 2011.

En annan minnesvärd duett gjorde han tillsammans med Jackson Browne, ” You're A Friend of Mine”, kolla klippet nedan. Kanonlåt! En liten kul detalj där, tjejen som ligger på soffan och även "sjunger" med, är en annan fd (?) superkänd skådespelerska.

  
RIP, CC. Om du lär ”Uncle Zeb” att lira sax kanske han kan lära dig att kasta kniv. Ni lär ha gott om tid att öva nu...

Relaterat: AB, AB, AB, AB, Exp, Exp, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om kultur,musik, funderingar, Clarence Clemons, Bruce Springsteen.

Än (S)lank han hit, än (S)lank han dit

Socialdemokraterna backar nu från det kategoriska uttalandet från partiledare Juholt att Sverige inte ska förlänga sitt åtagande i Libyen för att hjälpa folket mot diktator Khadaffi.

Nu ska vi visst göra det i alla fall. Eller inte? Eller skicka båtar istället? Eller kanske partiledare Juholt själv åka ner och läsa lusen av den elaka Khadaffi som han gjorde med den turkiske bartendern?

Skämt åsido, det är inte helt enkelt att hänga med i Socialdemokraternas svängningar. Kan man ana en lite intern fnurra?

Trots att jag aldrig gått vare sig i Kultur- eller musikskola blev jag inspirerad att skriva en ny text till ”Prästens lilla kråka”. Den kanske kan komma till glädje under sossarnas midsommarlekar?

Sossens lilla Håkan

skulle ut och bråka

ville visa vem som styrde

Sossens lilla Håkan

skulle ut och bråka

bytte fot så skummet yrde

Än var det flyg, än var det båt

Än så var det luftballonger

Än var det slips, än var det hatt

Än så var det långkalsonger

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om politik, demokrati, Khadaffi, Libyen, FN, diktatur, JAS, Socialdemokraterna, Håkan Juholt.

Lärarkultur

Lärarförbundet kom i förra veckan med en rankinglista över kommunernas Musik- och Kulturskolor. Tyresö kommer på plats 249, en förbättring med 11 placeringar.

Till grund för utmärkelsen har man valt tre kriterier:

**Resurser till musik- och kulturskolan.

**Avgiftsnivån för musik- och kulturskolan.

**Andel av kommunens elever som deltar i musik - och kulturskolans frivilliga verksamhet.

Man kan undra varför Lärarförbundet överhuvudtaget publicerar listan? Den säger nämligen ingenting om hur bra de olika kultur- och musikskolorna är. Den säger inte heller något om arbetsförhållandena för förbundets medlemmar vilket skulle kunna vara ett skäl att publicera.

Jag tycker inte heller att ett fackförbund, via en rankinglista, ska ha åsikter om vilka taxor en kommun tar ut för en tjänst som inte är lagstadgad, vilket man gör på det här sättet.

Kulturskolan i Tyresö är i alla fall en fantastisk fritidsverksamhet som en stor majoritet av eleverna är mycket nöjda med, vilket Lärarförbundet struntar blankt i. Men varför verksamheten ska vara kostnadsfri, som uppenbarligen Lärarförbundet vill (för då avancerar man ju på deras ranking) förstår jag inte alls?

Att spela pingis eller att rida är inte heller gratis för våra barn och ungdomar...

Ja, just det, bilden är från det berömda La Scala i Milano. Undrar hur Lärarförbundet skulle ranka deras verksamhet med de biljettpriserna?

Relaterat: DN, DN, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om kultur, idrott, Tyresö, skola, lärare.

Stenarna tappar cred

För några dagar sedan åkte jag förbi en busshållplats och skymtade som hastigast en bild av Mick Jagger och Stoneslogon på reklamplatsen, ni vet den med tungan. Jag hann däremot inte se vad eller vilka de gjorde reklam för.

Igår när jag slötittade på TV fick jag i ett reklamavbrott svaret, Dressmann. Dressmann! Rolling Stones gör alltså reklam för Dressmann. Helt obegripligt!

För mig har alltid Stenarna symboliserat det rebelliska. Att inte inordna sig i etablissemanget. Att stå på ungdomens sida i revolten mot föräldragenerationen.

När de nu gör reklam för det mest tråkiga och slätstrukna varumärket för vuxna gubbar inom svensk konfektion så känns det som att de sålt sina själar. Det kan väl inte vara för de norska pengarna?

En sak är säker, Uffe skulle aldrig sjunka så lågt!

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, AB

Andra bloggar om musik, rock, Ulf Lundell, kultur, Rolling Stones, funderingar.

Krya på dig, Uffe!

Hade köpt biljetter till Ulf Lundells vinterturné på Cirkus och verkligen sett fram att få se och höra den gamle rebellen. Det var några år sedan sist. Då får jag ett mail från arrangören som säger att turnén är inställd p g a sjukdom.

Det sägs inte om det är Uffe eller någon annan nyckelperson som är sjuk. Men eftersom den enda nyckelperson som är svår att ersätta, gamle parhästen Janne Bark, uttalar sig i media så får man väl utgå ifrån att det är Uffe själv som är sjuk.

Kanske är det hans gamla, tuffa liv som kommer ikapp honom? Kanske är det något annat, gubben är i alla fall över 60.

Hur som helst är det väldigt tråkigt och jag hoppas av allt mitt hjärta att han blir frisk och kommer tillbaka till scenen. Rock-Sverige behöver honom!

I värsta fall får vi väl trösta oss med hans bevingade ord: ”En inställd konsert är också en konsert...”

Relaterat: AB, AB, AB, Exp, Exp, Exp, DN, SvD.

Andra bloggar om musik, rock, Ulf Lundell, kultur.

Politik är kul(tur)!

Jag har i några tidigare inlägg konstaterat att politik oftast är intressant men ibland även riktigt roligt. Ett exempel är Nationaldagen, för en vecka sedan, när jag hade den stora äran att få dela ut Tyresö kommuns kulturstipendier för 2010.

Tyresö kommun delar sedan några år tillbaka ut 30 000 i kulturstipendier till människor som på olika sätt berikar kommunens kulturliv.
Årets pristagare hade helt olika profil, hör här bara: Den första, Rieko Takahashi, är en vävkonstnär med rötterna i Japan. Hon berättade att i Japan finns i princip inte hantverk som hobby och fritidsintresse. Glömde fråga vad de gör istället...

Vår andra pristagare, Elena Kaledina, kommer ursprungligen från Vitryssland och är konsertpianist. När hon spelade ett stycke tror jag att alla duktiga elever från Kulturskolan som också deltog i firandet, förstod hur mycket arbete det krävs för att bli riktigt bra. Mäktigt var det i alla fall.

Jamal Aboudrar, den tredje pristagaren, är uppväxt i Tyresö men har även sina rötter i Marocko. Jamal är filmare och har bl a spelat in en film i Krusboda vars titel påminner om ett stort spelföretags slogan, ”Inte alla hästar i stallet”.

Gemensamt för alla tre pristagarna är att de mer eller mindre har rötter i ett annat land, ett annat samhälle och alla tre är också strålande exempel på hur människor som av olika skäl kommer till Sverige berikar oss och vårt samhälle på många sätt.

Fotot ovan: Andreas Macura.

Relaterat: SvD.

Andra bloggar om politik, kultur, konst, Tyresö, samhälle.

Polarpriset till Islands M A Numminen

Det ena halvan av det prestigefyllda Polarpriset går i år till Ennio Morricone, kompositör till en massa film- och TVmusik, bland annat TV-serien Bläckfisken som jag minns som hyperspännande och bra, för att inte tala om alla klasiska Clintanrullar.

Den andra pristagaren är den isländska ”sångerskan” Björk. Känd för, ja vadå? Priset har åtminstone tidigare haft en pristagare från den klassiska sidan och en från populärmusiken. I den sistnämnda gruppen hittar vi bland tidigare pristagare storheter som Pink Floyd, Bruce Springsteen och Bob Dylan, alla välkända och älskade av miljoner musikkonsumenter.

De flesta av oss känner säkert till dessa pristagare, har kanske minnen till deras musik eller i alla fall åsikter om den. Handen på hjärtat, kan du namnge en enda låt av Björk?

Nej, jag misstänkte det. Tror faktiskt inte så många kan det. Min åsikt om Björk är att hon låter som en katt som fastnat i mangeln. (En mangel, mina unga läsare, var en maskin som er gammelmormor använde förr i tiden för att göra nytvättade lakan och handdukar släta, som ett jättestort strykjärn i marmor ungefär).

Möjligen en konstnärlig katt, men ändå. Jag har fram till nu tyckt att Polarpriset varit ett sätt att belöna olika typer av musikskapare som gjort intryck på många människor, men i år missar man i alla fall det ena målet med flera mil och verkar ha drabbats av någon slags Norénsmitta. Eller kan det vara ett utslag av Nobelsmittan, den som gör att de flesta litteraturpristagarna i allmänhet är totalt okända för vanligt folk?

Jag hoppas verkligen det är en engångsföreteelse, om inte är det bättre att 2011 års pris går till en som inte hymlar om sin falsksång, den oefterhärmlige M A Numminen.

Relaterat: DN, AB, Exp, Exp, SvD.

Andra bloggar om kultur, musik, Björk, Polarpriset.