Bokrecension – Morgon i Jenin

Morgon i Jenin är en släktkrönika som utspelas i Palestina mellan 1941 och 2002. Huvudperson och berättare är Amal Abdulheja som föds mitt under brinnande krig.

Vi får följa hennes uppväxt i skuggan av staten Israels födslovåndor och hur dessa händelser påverkar henne och många andra palestinier, men även israeler.

Boken är en både spännande och skrämmande berättelse om hur den lilla människan hamnar i kläm när världspolitiken målar med sina stora penseldrag utan att förstå, eller möjligen negligera, konsekvenserna på individnivå.

När jag började läsa tänkte jag möjligen att boken skulle vara en politisk pamflett, som ensidigt beskrev konflikten utifrån palestinsk horisont. Så var det inte.

Visst, bokens huvudperson är en palestinsk flicka och vi får följa hennes uppväxt i ett flyktingläger under olika perioder. Men boken beskriver också de våndor som unga israeliska soldater utsätts för när de med vapen ska försvara sitt nyvunna land.

En av Amals bröder, till exempel, försvinner redan som spädbarn under en attack och kommer att växa upp i en israelisk familj, utan att känna till sitt ursprung.

När jag läst ut boken så fylls jag av en blandning av hopp och hopplöshet. Ett hopp att det finns enskilda personer, som Amal, som kan se konflikten från flera perspektiv. En hopplöshet när jag inser att det inte är den typen av människor som sitter vid makten.

En tunn förhoppning är att makten på båda sidor kan tas ifrån krigshetsare med Koranen eller Bibeln i handen, och överlämnas till sådana som Amal. I så fall finns det trots allt ett litet hopp om framtiden.

Det är en bra och tänkvärd bok. Läs den!

Läs vad andra tycker här, här och här.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kultur,bokrecension, böcker, boktips, Palestina , litteratur , Israel , Susan Abulhawa, flyktingar, krig, religion.

 

Fega avskum

Talibaner har tagit på sig skulden för det avskyvärda mordförsöket på en 14-årig pakistansk flicka. Flickan blev internationellt känd då hon som elvaåring 2009 började blogga för BBC, om livet under talibanskt styre. Hon nominerades 2011 till det internationella barnfredspriset.

Det är inte första gången som talibanerna med våld försöker hindra flickor i området att gå i skolan och skaffa sig en utbildning, utan det här är något som sker systematiskt.

När man ger sig på en liten flicka och försöker mörda henne för att hon yttrat sig om livet under talibanernas förtryck, måste betyda att de upplevt henne som ett hot. En 14-årig flicka?

Fega avskum är vad de är! Vuxna karlar med Kalasjnikov mot småflickor! Modigt!

Vad kan man då göra åt problemet? Den första tanken, med reptilhjärnan, säger våld. Att göra som Ronald Reagan en gång sa om konflikten i Palestina, när han inte visste att han spelades in: ”Bomba skiten ur dem, och gör hela området till en stor parkeringsplats”.

Självklart löser inte våld, problemet utan jag tror mer på utbildning. Naturligtvis utbildning för flickorna, så att de får samma chanser som pojkarna, men även utbildning för pojkarna. Det behövs så att de inte växer upp till samma trångsynta män som sina fäder. Ett mödosamt och långsiktigt arbete, javisst, men det tar tyvärr tid att bryta ner en hel kultur av okunskap som byggts upp under århundraden..

Jag skulle gärna se att det bistånd som lämnas till de länder som har dessa problem, villkoras på den här punkten. Ingen utbildning – inga pengar till andra projekt.

Idag är det den första internationella FN-dagen för flickor och deras rätt till att besluta om sitt eget liv. Det handlar både om hur utsätts för dubbel diskriminering gentemot både deras ålder och kön, vilket gör dem speciellt utsatta, och hedersrelaterat våld och tvångsgifte.

Att den dagen behövs, mycket mer än de flesta andra ”dagar”, visar tyvärr den här tragiska attacken alltför väl.

Ett annat inlägg i samma ämne hittar du här.

Relaterat: DN, DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om talibaner, Pakistan, FN, jämställdhet, Afghanistan , religion, förtryck.

Var är FN och NATO?

Gripande bilder i tidningarna och skakande reportage i TVs nyhetssändningar visar svältande barn omringade av flugor på Afrikas Horn.

Hjälporganisationerna och FNs humanitära organisationer gör sitt bästa för att nå fram med mat, läkarhjälp och förnödenheter men hindras av diverse krigsherrar och självutnämnda lokala hövdingar som tycker att de ska ha del av hjälpen.

Att Somalia sedan länge är ett laglöst land är inget nytt. Det man som utomstående betraktare kan undra är var världssamfundet håller hus? 

Både FN och NATO har som vi vet varit snabba att både via ekonomiska sanktioner och militära insatser påverka situationen till det bättre för civilbefolkningen i till exempel Irak och Libyen. Varför inte på Afrikas Horn?

Den minnesgode kanske minns den Oscarsbelönade filmen ”BlackHawk Down” som visar hur somalisk milis formligen kastar ut amerikanska trupper ur Mogadishu. Nu verkar det återigen som inflödet av hjälp styrs av ett antal suspekta krigsherrar.

Här skulle FN och NATO verkligen göra en insats genom att sätta in trupper som skyddar hjälptransporterna till de svältande människorna.

Många länder, inte minst Sverige via bistånd, och många organisationer försöker att lätta på bördorna. Men jag tror ännu fler skulle vara beredda att skänka pengar om de säkert visste att hjälpen kom fram och inte hamnade i skurkhänder.

I ett land som ständigt drabbas av svält och torka, där medellivslängden är under 50 år och hälften av de vuxna är analfabeter, borde en sådan insats välkomnas av de flesta.

För det kan väl aldrig bero på att det inte finns några oljefyndigheter där?

Relaterat: AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp.

Andra bloggar om Somalia, Afrika, NATO, FN, svält.

Än (S)lank han hit, än (S)lank han dit

Socialdemokraterna backar nu från det kategoriska uttalandet från partiledare Juholt att Sverige inte ska förlänga sitt åtagande i Libyen för att hjälpa folket mot diktator Khadaffi.

Nu ska vi visst göra det i alla fall. Eller inte? Eller skicka båtar istället? Eller kanske partiledare Juholt själv åka ner och läsa lusen av den elaka Khadaffi som han gjorde med den turkiske bartendern?

Skämt åsido, det är inte helt enkelt att hänga med i Socialdemokraternas svängningar. Kan man ana en lite intern fnurra?

Trots att jag aldrig gått vare sig i Kultur- eller musikskola blev jag inspirerad att skriva en ny text till ”Prästens lilla kråka”. Den kanske kan komma till glädje under sossarnas midsommarlekar?

Sossens lilla Håkan

skulle ut och bråka

ville visa vem som styrde

Sossens lilla Håkan

skulle ut och bråka

bytte fot så skummet yrde

Än var det flyg, än var det båt

Än så var det luftballonger

Än var det slips, än var det hatt

Än så var det långkalsonger

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om politik, demokrati, Khadaffi, Libyen, FN, diktatur, JAS, Socialdemokraterna, Håkan Juholt.

Försvarslösa i 10 dagar?

Att Sverige ska bidra med flygplan av modellen JAS 39 Gripen för att hjälpa till att vidmakthålla flygförbudszonen över Libyen, verkar det finnas en bred politisk enighet om. I alla fall om FN ställer frågan.

Jag tycker det är självklart att även mindre länder ska ställa upp efter bästa förmåga om FN kallar, om inte annat för att ge bredast möjliga legitimitet till operationen.

Vad som däremot oroar mig är de uppgifter som kommer från flygvapnet att svenska plan kan vara på plats om 10 dagar. 10 dagar? Såvitt jag vet tar det ungefär 5 timmar för ett charterplan laddat med soltörstiga svenskar att ta sig ner till Medelhavet.

Jag kan förstå att det krävs lite inställelsetid och kanske några timmar för att gå igenom utrustning för människor och flygplan. Men 10 dagar? Försvaret själva säger att det förmodligen går snabbare, ”bara några dagar”, men även det känns som alldeles för lång tid.

Betyder det att om vi själva blir attackerade så får vi skicka ett SMS till angriparen och be honom vänta medan vi dammar av planen och pumpar däcken?

Jag trodde i min enfald att vårt flygvapen ständigt var berett på att rycka ut vid behov och var den enhet som först skulle kunna försvara vår gräns. Jag hade tydligen fel.

I Sveriges budget för 2011 finns 45 miljarder avsatta till ”Försvar och samhällets krisberedskap”. Är det här det bästa som kan åstadkommas för den jättesumman?

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, demokrati, Khadaffi, Libyen, FN,diktatur, JAS.

Var går gränsen?

FN-alliansen har nu inlett sin offensiv i Libyen för att hjälpa folket att göra sig kvitt diktatorn Khadaffi. I grunden handlar det om att upprätta en flygförbudszon över landet för att hindra honom att använda sitt flygvapen mot folket.

I det här fallet kan jag tycka det är legitimt att världssamfundet aktivt stöder avsättandet av en diktator, men det reser en del funderingar.

Khadaffi har alltid varit kontroversiell med sin blandning av socialism och islam för att styra landet, men inte förrän folket, efter inspiration från Tunisien och Egypten, öppet började protestera trots över 40 års diktatur fick de hjälp.

Man kan ju ställa sig frågan om var gränsen går för inblandning från ”den demokratiska världen”?

Jag menar att det finns ju andra länder där en diktator eller en regim misshandlar sitt folk. I Nordkorea t ex är det kanske ingen som direkt flygbombar sitt folk men samtidigt svälter man befolkningen som saknar de flesta demokratiska rättigheterna. I Afrika finns det länder som i praktiken inte har någon regering utan där diverse krigsherrar styr olika områden med vapenmakt och pirater tillåts härja fritt.

Var går gränsen? Hur är det med Vitryssland? Eller Kuba?

Relaterat: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, demokrati, Khadaffi, Libyen, FN, diktatur.