Gudrun – The Movie – En valmegafon för Fi

På fredag, 10 augusti, har en dokumentärfilm om Gudrun Schyman premiär.
På filmens hemsida presenteras den så här:
”Gudrun Schyman har varit ett namn på hela Sveriges läppar sedan 1993, då hon valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Hon har ofta befunnit sig i stormens öga och är idag en ikon för svensk feminism som inte lämnar någon oberörd. Filmaren Hampus Linder har följt Gudrun Schyman från 2014 till 2018, i vardagen, på home parties från norr till söder, till flyktingläger på Lesbos och i EU-parlamentet, genom riksdagsval och privata samtal med dottern.”

Gudrun Schyman är onekligen en intressant person som, även om jag inte delar hennes politiska åsikter, kanske är intressant att följa. Men frågan är om filmen är kommersiellt gångbar?

Jag har försökt ta reda på hur finansieringen av filmen ser ut. Det jag lyckats ta reda på genom lite ”grävande journalistik” är att statliga Svenska Filminstitutet bidragit med ungefär 1,5 miljoner. Om det täcker alla kostnader, vet jag dock inte.

För det första har filmen beviljats produktionsstöd om 1 185 000 kr. Enligt Filminstitutet har stödet följande syfte: ”Produktionsstöd kan utgå till värdefulla svenska filmer under förutsättning att det föreligger ekonomiska, tekniska och personella resurser för produktionens genomförande.”

Utöver detta har man fått 250 000 kr i lanseringsstöd. Det beslutet fattat av Filminstitutets VD, Anna Serner. ”Syftet med stödet är att öka synligheten och därmed publiken för svenska filmer. Stöd kan sökas av distributörer som är verksamma på den svenska filmmarknaden.”

Socialdemokraterna får varje år massor av miljoner från LO för att driva deras frågor. Gudrun Schyman, en politisk överlevare, får staten att finansiera sin valpropaganda.

För det finns väl ingen som tror att det är en tillfällighet att filmen har premiär just nu? En månad före valet…

På Filminstitutets hemsida kan man läsa att: ”Stiftelsen Svenska Filminstitutets mål är att stödja produktion, distribution och visning av värdefull film, att bevara och tillgängliggöra det svenska filmarvet samt att representera den svenska filmen internationellt.” Styrelsen utses av regeringen.

Det är sorgligt att statliga Filminstitutet, medvetet eller inte, låter sig bli en valmegafon för ett parti med företrädare som tycker att man ska deportera judar från Israel till USA.

Om man nödvändigtvis ville finansiera filmen, så borde ett absolut villkor varit att premiären skulle vara efter valet.
En uppmaning till Per Schlingmann, som sitter i styrelsen, är att gå till botten med detta.

Så här får det inte gå till! Det är inget orimligt krav att en statlig stiftelse ska hålla sig neutral i en valrörelse.

Är man minsta tveksam borde huvudregeln, naturligtvis, vara att avstå.

 Fotnot: Fakta kan hittas här. Sök på ”Gudrun”.

Kulturens Ebberöds Bank

För några veckor sedan var jag, vilket blivit en fin tradition, och betittade Vårsalongen på Liljevalchs Konsthall.
Efter höstens val, har den nya majoriteten i Stockholms Stad, i ivern att göra ”konsten tillgänglig för alla”, sänkt entréavgiften till tio kronor. Ja, du läste rätt. Tio (10) kronor kostar det för vuxna att gå in på Liljevalchs.

Vad man i sin iver att tillgängliggöra konsten inte tänkte på är att tio kronor måste vara rena förlustaffären. Ur ekonomiskt perspektiv vore i så fall bättre att ha helt fri entré.

Om man utgår ifrån att hälften av besökarna betalar med kort och andra hälften kontant, drar Liljevalchs på sig en mängd kostnader. Kortavgifter, avgifter för kortterminaler, kostnad för att hantera de mynt som kommer in och, den största kostnaden av alla, lönekostnaden till de medarbetare som ska sitta och ta emot dessa småpengar och kortbetalningar.

Det är så dumt att man blir mörkrädd. Tyvärr kanske det är symptomatiskt med hur oansvarigt många rödgröna politiker handskas med våra skattepengar.
Vårt samhälle är fullt av olika tjänster som helt eller delvis finansieras med skattemedel. Det är oftast bra och nödvändigt i ett välfärdssamhälle. Men varför subventionera vuxnas fritidsintressen till nära nog 100 %?

Min övertygelse är att om man får betala en del av den faktiska kostnaden så är man som medborgare noggrannare med sina val. Vissa vill lägga sina pengar på ishockeymatcher, några på teaterföreställningar och några på konstutställningar. Jag är absolut för att barn och ungdom ska ges möjlighet till ett brett utbud av kultur i alla dess former med hjälp av subventioner. Men de allra flesta vuxna kan faktiskt betala en del själva.

 Har man då nått sitt syfte att tillgängliggöra konsten för flera? Svårt att avgöra såklart, men när jag var på Liljevalchs så bestod besökarna av de vanliga grupperna med konstintresserade vad jag kunde se. De tackar naturligtvis för sponsringen och kan lägga de insparade entrépengarna på ett extra glas vin till lunchen på Blå Porten.

Den rödgröna regeringen har ju också den aviserat att man, trots att besökarantalet inte minskat, vill ta bort entréavgifterna till de statliga muséerna.
Om man ska raljera lite, så blir det fler sponsrade vinglas för de redan konstintresserade stockholmarna, som skattebetalarna i Grycksbo, Arvika och Ängelholm får betala…

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, skatter, Liljevalchs, bidrag, Stockholm, funderingar, trams, vår, museum, regeringen.

Graffiti eller klotter?

Den nya röd-grön-rosa majoriteten har, förutom tunga frågor som Bromma flygplats och Förbifart Stockholm, även kommit överens om andra saker.

En sådan är att man avskaffar den nolltolerans mot klotter som Alliansen tillämpat. ”Det här innebär att det ska vara fritt fram att prata om graffiti,” säger Roger Mogert (S), nytt borgarråd i Stockholm stad.

Vadå prata? Det är knappast det som är problemet, eller hur? Problemet är, som jag ser det, inte heller om målningen är att betrakta som konst eller inte.

Det som är avgörande är var man målar. Målar man på någon annans egendom, inklusive kommunens, så är det klotter! Sker målningen på duk eller annat föremål som ”konstnären” äger, eller har ägarens tillåtelse att måla på, så kan det absolut vara konst. Men i det fallet, som all annan ”legal” konst, är det upp till betraktaren.

Tyvärr ligger det, för de allra flesta ”graffitikonstnärerna”, i sakens natur att det ska målas på annans egendom. Helst på lite otillgängliga ställen som man sedan inom sin grupp kan visa upp som en trofé på internet.

Jag köper inte heller snacket om att man ger ungdomar ”frihet” genom att inte ha nolltolerans. Jag och, vågar jag påstå, en majoritet av befolkningen kräver i det här fallet vår valfrihet att slippa se eländet som förfular vårt samhälle. Att ta bort nolltoleransen är som att inbjuda till lagbrott.

Hur svårt kan det vara att förstå det?

All erfarenhet visar dessutom att ”lagliga väggar” gör att klottret på vägen till och från väggen ökar.

Som tur är finns det hos oss i Tyresö inga tankar på att avskaffa vår nolltolerans. Det är bara synd att Telia, Vattenfall och andra, inte är lika snabba på att ta bort klottret på sina olika anläggningar i kommunen.

Relaterat: DN, DN, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, klotter, graffiti, Socialdemokraterna , konst, Tyresö, kriminalitet, Stockholm, valfrihet, demokrati, Vänsterpartiet , Miljöpartiet, trams , nolltolerans.

I Salvador Dalís fotspår

Som kulturpolitiker finns det många tillfällen att kombinera nytta med nöje. För någon vecka sedan var jag på semester norr om Barcelona. Vad vore då naturligare än att tillbringa några dagar i den världsberömda surrealistiske konstnären Salvador Dalís miljöer?

Första utflykten gick till den lilla fiskebyn Cadaques. Efter ett antal mil på svindlande och slingrande bergsvägar, tillsammans med ett antal cyklister (Tour de Francewannabees…), hamnar jag på ett torg. De första jag ser när jag kliver ur bilen i julihettan är en stor väggbild av vår vän Salvador. 

Han tillbringade mycket tid i den lilla byn, ibland tillsammans med andra konstnärer.

Han skaffade sig också ett hus strax utanför byn. Huset är idag ett muséum ”Salvador Dalí House Portlligat”. Observera att biljetter till visningarna måste förbokas.

Cadaques

I Cadaques finns ett ”stadsmuseum” som också anknyter till Dalí och hans liv. På strandpromenaden finns dessutom en staty av honom och man gör alla kopplingar man kan till ”sin” kändis. Jag tog t ex en kaffe på ”La Sal”. Byn som sådan är väl värd ett besök och Salvadors närvaro gör det såklart inte sämre.

I hans födelsestad Figueres, norr om Girona, finns ”The Dalí Theatre-Museum”. Enligt egen utsago ”världens största surrealistiska objekt”. Namnet kommer av att det är byggt på ruinerna till en gammal teater som förstördes under spanska inbördeskriget.

The Dalí Theatre-Museum

Dalí har själv utformat byggnaden utifrån sitt eget huvud och den är indelad i 22 rum varav Dalí själv fyllt de 18 första med egna målningar, skulpturer, skisser och installationer, men även med sin egen samling av andra konstnärers verk.

Det är en riktigt häftig upplevelse som speglar hela hans liv och konstnärliga utveckling. Salvador Dalí var en otroligt mångsidig konstnär som även bland annat var inblandad i filmprojekt och smyckesdesign.

Dalís "kärleksfulla" bild av Picasso

 Just smyckena visas i ett särskilt, hårt bevakat, annex till själva huvudmuséet. Entrén dit ingår i biljetten.

Jag kan varmt rekommendera en heldag i Figueres, med muséet som given höjdpunkt.

Till sist några boendetips för trakten. Om man inte har barn med sig så är Cadaques eller Port de la Selva läckra små fiskebyar. Badstränderna i byarna är dock inte så mycket att ha. Däremot finns häftiga små badvikar i närheten som dock kräver en del klättrande.

Vill man ha ett schysst familjeboende, med Dalí ändå inom räckhåll kan jag rekommendera Hotel Reimar i San Antonio de Calonge, cirka 10 mil norr om Barcelona vid kusten.

Relaterat: Salvador Dali, DN.

Andra bloggar om kultur, konst, Spanien, Salvador Dalí, surrealism, bilder, semester, kulturpolitik, resetips, Figueres .

Är alla konstnärer vänster?

I helgen besökte jag, traditionsenligt, Liljevalchs vårsalong. Det är, förutom ett härligt vårtecken, ett kul sätt att få ett smakprov av hur den moderna konsten utvecklas i Sverige.

Exempel på politisk konst.

Många av verken är fantastisk fyndiga, såsom dalahäst iklädd Kalles kaviar, broderad symaskin eller förgyllda skateboards. Jag kan också konstatera att det finns flera uppenbart politiska motiv, där man mer eller mindre öppet häcklar eller kritiserar alliansregeringen. Jag kunde dock inte uppfatta ett enda verk som exempelvis hyllade den ökade valfriheten i landet.

När jag börjar fundera på saken så kan jag inte på rak arm komma på en enda artist, författare eller konstnär med samhällsengagemang, som öppet och medvetet tar ställning politiskt för något man skulle kunna kalla en borgerlig livssyn. Jag kan inte påminna mig att en enda gång läst eller hört något uttalande för arbetslinjen. Vad beror det på?

Det finns såklart dansbandslåtar, melodifestivalpop och deckare av olika slag, men de räknar jag som ren underhållning utan särskilt djupa värderingar.

På vägen hem från Liljevalchs lyssnar jag på Ulf Lundells senaste skiva. (Ja, jag måste erkänna att jag fortfarande lyssnar på honom…). I en av låtarna återfinns textraderna:

”Dom har kvinnorna

dom har flytet

Jag har en plånbok fylld av

ingenting och en plats i Fas 3”

Vad vet Ulf Lundell om Fas 3? Förmodligen bara sådant han läst eller hört om, ifrån vänsterorienterade journalister. Han har länge levt gott på att den arbetande medelklassen köpt hans skivor, läst hans böcker och gått på hans konserter. Varför så omotiverat bitter, Uffe?

I går hörde jag en intervju med den gamle kommunisten Mikael Wiehe. Han ska ge ut en skiva med ”protestsånger mot den sittande regeringen”.

Under alla år med S-regering, hittade han inget att protestera mot där? Nej, då var det internationellt fokus. Nicaragua, Chile eller något annat land, långt ifrån Sverige.

Förra veckan såg jag i SVT:s Debatt en diskussion om anslag till fria teatergrupper i Stockholms Stad. En kvinnlig teaterdirektör fasade för att hon numera tvingas tala om vad de skulle göra med de anslag som tidigare betalats ut fortlöpande. ”Det är ju bara 900 000 vi talar om”, var ett argument mot att redovisa i förväg.

Man tar sig för pannan. Det vore ju tjänstefel av politiken att inte kräva in någon form av plan eller budget innan ett anslag betalas ut.

Jag kan lugna mina läsare från Tyresö med att här betalar vi inte ut några löpande anslag överhuvudtaget. Här måste alla ansökningar om kulturbidrag följas av en genomarbetad budget.

Det finns säkert kulturpersonligheter av olika slag som inte har politiska vänstersympatier. Men antingen får de inte genomslag i media, eller så vågar de inte uttala dessa av rädsla för den kritik som de riskerar att få ifrån sina högljudda kollegor.
Jag hoppas verkligen att några av dem vågar ta bladet från munnen under detta år och övertyga mig om att det finns kulturarbetare som faktiskt vågar stå upp för ett samhälle som genomsyras av den enskilda människans egenmakt.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, Tyresö, Liljevalchs, bidrag, Ulf Lundell, funderingar, Mikael Wiehe, Alliansen.