Still the King

Gråhårig, hjulbent och lite krumryggad kommer han in på scenen. Han muttrar något om ”Stockholm” i mikrofonen, rättar till gitarren och sedan brakar det loss! Fem rockiga låtar på raken innan han ens hämtar andan, inför ett fullsatt Cirkus.

Jag måste erkänna att jag var lite orolig att han inte skulle leva upp till mina förväntningar av flera skäl. För det första är jag inte helt förtjust i den senaste skivan, Rent förbannat, som jag tycker är lite väl politisk. För det andra var det flera år sedan jag såg honom live. Kanske hade han tacklat av och blivit gammal?

Men jag blev inte besviken! Tre och en halv timma senare stapplar jag ut i snöstormen helnöjd! Massor med gamla godingar som 67, Rom i regnet, Ut ikväll, Kär och galen och Snön faller blandat med nyare som Förlorad värld och hans kanonversion av SjörövarJennys sång.

Bandet kompletterar med bravur. Trummisen Andreas Dahlbäck hamrar på som Animal i Mupparna.  Marcus Olsson fyller på med sin sax som en svensk Clarence Clemmons.

Och såklart, den alltid närvarande Janne Bark som verkar lycklig att vara på banan igen. Vad gör han mellan turnéerna?

Och ja, jag vet att vissa av hans texter är väldigt ”vänster”, men andelen låtar som beskriver något ur samtiden överväger fortfarande. Till min stora glädje, fick han inte så stor respons när han försökte sig på en allsång till Folket bygger landet. Ett friskhetstecken Stockholm!

Till skillnad från avslutningslåten, Snart kommer änglarna att landa, där vi alla stod och sjöng med, som ett väckelsemöte i pingstkyrkan.

Bruce, släng dig i väggen! Uffe är fortfarande kungen!

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om musik, rock, Ulf Lundell, kultur, Bruce Springsteen.

Ikonerna faller ifrån

För en tid sedan läste jag att James Arness hade avlidit. James vem, frågar du dig då. Om jag säger Zeb Macahan, mannen med en machete som fickkniv, mannen som trots ett stelopererat ben alltid skipade rättvisa och skyddade sina fjolliga brorsbarn i den legendariska serien Familjen Macahan. Då vet du vem jag talar om.

Idag nås vi av nyheten att Clarence Clemons, även kallad The Big Man, saxofonguru i Bruce Springsteens E Street Band, gick bort i natt. Han återhämtade sig aldrig efter den stroke han drabbades av för någon vecka sedan.

Det var hans förtjänst att jag började lyssna på Springsteen. Med risk för att bli påhoppad av alla Springsteenfans vill jag påstå att Clarence Clemons härliga saxspel har varit det som gett E Street Band det lilla extra som höjt dem över andra band som spelar amerikansk ”knegarrock”.

Jag gick så långt att jag köpte hans första soloskiva, Rescue, på vinyl, från 1983. Producent på den skivan är för övrigt ”The Boss” himself. Den ligger på skivspelaren nu, en regnig junisöndag 2011.

En annan minnesvärd duett gjorde han tillsammans med Jackson Browne, ” You're A Friend of Mine”, kolla klippet nedan. Kanonlåt! En liten kul detalj där, tjejen som ligger på soffan och även "sjunger" med, är en annan fd (?) superkänd skådespelerska.

  
RIP, CC. Om du lär ”Uncle Zeb” att lira sax kanske han kan lära dig att kasta kniv. Ni lär ha gott om tid att öva nu...

Relaterat: AB, AB, AB, AB, Exp, Exp, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om kultur,musik, funderingar, Clarence Clemons, Bruce Springsteen.