Konserternas moder

Det hände sig för många år sedan. Under det förra seklet. Ja det var så länge sedan att det var ett annat millennium.
En grupp pojkar i industristaden vid Motala Ström, tidigare kallad för Sveriges Manchester, höll på att förvandlas till män. En efter en skaffade de sig körkort och i vissa fall egen bil. Världen öppnade sig för pojkarna.
Någon kom på att i hufvudstaden, 16 mil bort, spelade många världskända band på arenor så oändligt mycket större än hemstadens Himmelstalundshallen.
Med hjälp av ett äldre syskon inhandlades biljetter och fyra förväntansfulla unga män lastade in sig i Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul. Om mitt minne inte sviker mig, det var ju så länge sedan, så var det förutom Berra och jag även Biske och Pinnen. Hur de fått sina namn är en annan historia.

Väl framme vid den stora arenan, Johanneshovs Isstadion, cirkulerade kvartetten runt för att hitta en parkeringsplats och råkade då passera den plats där turnésällskapet parkerade sina fordon. Med gapade munnar åsåg vi de parkerade långtradarna. De var arton stycken! Arton långtradare med högtalare och annan utrustning! Våra förväntningar blev om möjligt ännu högre på vad som komma skulle.

Väl inne på den, i våra ögon, gigantiska arenan visade det sig att vi hade fått platser på läktaren, ganska långt fram. Framför oss tornade det ena gigantiska berget av högtalare upp sig. Spänningen var på kokpunkten.

En kvart efter utsatt tid släcktes plötsligt ljuset. En ensam trumma började pumpa i mörkret. Bom-bom-bom. Bom-bom-bom.
Några sekunder senare kom rösten och en ensam strålkastare fångade in sångaren. Bandet var Queen, låten "We will rock you" och sångaren var förstås Freddie Mercury.

Sedan följde en musikalisk ljudorgie som när jag, i ett annat sekel och ett annat millenium, ser tillbaka, trots Rolling Stones, Bowie, Eurytmics och andra tunga band, är mitt livs första, och fortfarande, min största liveupplevelse.
De melodiösa låtarna, med inslag av opera och Freddie Mercurys utstrålning skapade en total helhet som jag inte upplevt vare sig tidigare eller senare i livet på en konsert.

När Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul, rullade hemåt i natten, hade jag fortfarande musiken ringande i öronen. Det fortsatte för övrigt att ringa i en hel vecka. Jag förstod då också att musik live är något helt annat än på skiva.
Det enda tråkiga i min historia är att Freddie Mercurys bortgång gjorde att världen miste ett geni alldeles för tidigt. Undrar var han hade varit musikaliskt idag?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, Queen, Freddie Mercury, konsert, Norrköping, rock, livet, funderingar, Rolling Stones.

Reinfeldt och eftermälet

Den senaste veckan har en stor del av den politiska debatten handlat om hur mitt parti, Moderaterna, har omprövat sin politik kring migration och integration. Samtidigt har några tidigare medarbetare till Fredrik Reinfeldt uttalat sig i frågan på olika sätt.

Mina tankar i ämnet kommer från en gräsrotsnivå, utan insyn i vare sig partistyrelse eller alliansregeringar, utan baseras på vad jag sett och hört under den här tiden.

Vissa debattörer erkänner att Alliansregeringen kunde gjort saker både tidigare och annorlunda. Några hävdar däremot med emfas att politiken som fördes var rätt och att de fortfarande står bakom en frikostig asylpolitik.

Som lök på laxen framträdde Fredrik Reinfeldt själv i helgens avsnitt av ”Skavlan” och framhärdade där sin ståndpunkt utifrån det kända ”öppna-era-hjärtan-talet”. 

Anders Borg, hans gamle parhäst avslöjade igår, i ett klipp från en kommande intervju, att överenskommelsen med Miljöpartiet, den s k MÖKen, inte var så bra och att alliansregeringen, eller bara Moderaterna, borde gjort upp med Socialdemokraterna i frågan på ett tidigare stadium.

Några borgerliga debattörer tycker att det är oschysst att kritisera den mest framgångsrike moderata partiledaren och tycker att vi endast ska se framåt.

Jag håller med i mycket av detta. Fredrik Reinfeldt är den, hittills, mest framgångsrike moderata partiledaren med två vunna val i rad, en sammanhållen alliansregering och en politik som i många stycken är grunden till att Sverige i dag går så pass bra ekonomiskt. Det ska han ha all respekt för.

Tyvärr pekar just detta på varför vi inte agerade snabbare i flykting-, asyl- och migrationspolitiken. Reinfeldts personliga övertygelse om att hans linje är rätt, fungerade även internt som en våt filt, med undertexten rasist, för alla försök att debattera volymer, vad vårt välfärdssystem klarar och andra frågor kopplade till ämnet. Man ifrågasätter inte en valvinnare!

Detta faktum gjorde att den, enligt mig, största framgångsfaktorn med Nya Moderaterna inte fungerade inom detta område. Nämligen förmågan att lyssna på medborgarna, förstå deras problem och orosmoln och utifrån detta formulera politiska lösningar. Några riksdagsledamöter och något statsråd försökte, men fick inget gehör hos partiledningen.

Fredrik Reinfeldt sa bl a så här i sitt segertal efter valet 2006: ”Vi vågade utmana oss själva, vi vågade erkänna fel, vi vågade utvecklas,…”*) Uppenbart ett segerrecept, utom då i migrationsfrågan där inga fel erkändes…

Själv har jag försökt initiera en saklig debatt i dessa frågor sedan 2009, men jag är ju som sagt bara en lokalpolitiker utan reellt inflytande i rikspolitiken.

För att kunna förändra sig till det bättre måste man ibland ta sin utgångspunkt i historien. Det handlar inte i första hand om att kritisera utan att lära sig av sina misstag. Att inte lyssna på folks ängslan och oro i det här fallet var ett misstag och är förmodligen den största orsaken till SD:s framgångar. Man kan inte både ha kakan och samtidigt äta den!

En annan felanalys, påstår jag, från dem som hävdade att Sverige historiskt är byggt på invandring och det gått bra, är att de människor som är på flykt nu inte är från Europa som tidigare oftast varit fallet. Att integrera balter, finländare, välutbildade iranier eller människor från forna Jugoslavien är en helt annan sak än flyktingar med generellt sett låg utbildning och många gånger en helt annan syn på samhället än vår jämställda och sekulära. 

Man får heller inte glömma bort att de industrijobb som fanns fram till 90-talet har blivit avsevärt färre och att arbetsmarknaden idag kräver mer av den som ska rekryteras.

Redan idag tar det åtta år innan hälften av våra invandrare kan försörja sig själva. Om vi inte förändrar politiken finns det en uppenbar risk att den ”ställtiden” snarare blir längre än kortare.

Jag tycker det är bra att Moderaterna som parti har ändrat ståndpunkt och omprövat sin politik även om det är i senaste laget. Nu handlar det om att få framförallt Socialdemokraterna men även vissa andra allianspartier att förstå att en generösare asylpolitik än övriga EU inte går att kombinera med vår generösa och positiva välfärdspolitik.

Vi ska självklart fortsätta att ta emot människor i nöd, men måste ompröva många delar i mottagandet och integrationen för att lyckas.

*) Källa: Fredrik Reinfelds bok ”Halvvägs”

Andra bloggar om politik, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Alliansen, invandring, Socialdemokraterna, funderingar, integration, samhälle, framtiden, migration, debatt, välfärd, flyktingar, rasism, SD, Anders Borg.

Politikens semantik

Politik handlar allt mer om att ”sätta agendan”. D v s bestämma vilka ämnen den politiska debatten ska handla om. Det handlar om att hitta ”den ultimata konfliktytan”. Kort sagt vill alla att samhällsdebatten ska handla om ämnen där just vårt parti har den bästa lösningen och där vi också vet att en majoritet av väljarna tycker som vi.

Under de senaste veckorna har den s k välfärdsutredningen debatterats flitigt. I den har utredaren, Ilmar Reepalu, föreslagit ett ”vinsttak” för företag verksamma i ”välfärden”.

Motivet till utredningen, som i mångt och mycket är en eftergift från regeringen till Vänsterpartiet, är pratet om ”övervinster”.

Här måste man ge vänsterpartierna ett erkännande. Jag har i debatten inte hört några åsikter om själva språkbruket, utan de flesta verkar acceptera de ord som är satta av vänstern.

Vinsttak?

Sanningen är ju att de flesta av dessa ord och begrepp är av kategorin hitte-på, fabricerade för att du ska sympatisera med dem som vill stoppa alla privata alternativ i välfärden.

Ta till exempel övervinst. Logisk sett borde det då finnas ett motsatsord. Talar vi då om undervinst eller möjligen överförlust? Jag har aldrig hört någon företagsledare jublande berätta att ”i år gjorde vi övervinst” eller sorgset tala om ”den dåliga försäljningen ledde tyvärr till undervinst".

Apropå välfärden. Vem har definierat det ordet till att bara omfatta sjukvård, skola och omsorg? 

För mig är välfärd så mycket mer. Att infrastrukturen fungerar, att vårt samhälle är tryggt att vistas i, att distribution av mat och dryck fungerar, tandvård… 

Eller är det kanske nästa steg i vänsterstrategin, att även ICA och bevakningsbolagen ska förbjudas göra vinst? COOP blir förmodligen undantaget…

Och så har vi ordet vinsttak. Smaka på det. Om det ordet fanns på riktigt så borde det väl finnas ett vinstgolv också? D v s den minsta vinst som ett företag kan uppnå innan staten går in och stöttar…

Eller möjligen ett förlustgolv? Kanske borde det införas som den maximala förlust som en offentligt driven verksamhet fick ha innan den läggs ner?

Har då borgerligheten inga liknande begrepp? Jodå, två exempel som alliansregeringen 2006 lyckades mynta är jobbskatteavdrag och utanförskap. Två begrepp som lever och frodas i debatten sedan dess.

Ja ni hör ju själva, det gäller att tänka efter innan man accepterar ett begrepp och aningslöst börjar använda det.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt, välfärd, vinster, företag, vård, omsorg.

Bokrecension – Jack

1976 kom den ut för första gången. Boken som beskrivits som 1900-talets bästa svenska generationsroman. 
Jag läste den första gången när jag själv var i 20-årsåldern och den blev starten på ett livslångt förhållande mellan mig och Lundell, som författare, men framförallt som musiker.

För den som inte läst boken handlar den om Lundells alter ego, Jack Råstedt, som tillsammans med sina kompisar gör en slag roadtrip i Keruacs anda. De provar diverse droger, super till och letar efter meningen med livet.

När boken kom upplevdes den av många som både chockerande och provocerande. 40 år senare upplever jag den som ganska beskedlig, vilket tyvärr säger någonting om utvecklingen. Handlingen utspelas före HIV, internet och syntetiska droger, vilket förmodligen skulle vara obligatoriska inslag om boken skrivits 2016.

Boken kan också läsas som ett intressant tidsdokument i allmänhet, där man exempelvis får reda på att dagens rätt kostade 6 kronor på den tiden.

Som lite kuriosa för Lundellkonässören kan man i boken hitta fragment som senare blev låttexter. Till exempel "Natten hade varit mild och öm" och "67".

Boken håller ännu som roman och jag kan rekommendera den för den som inte läst den. Lundell är fantastiskt duktig med ord och har utvecklat den konsten med åren, vilket märks i nyutgåvans nya förord i jämförelse med själva originaltexten.

För min del lyssnar jag fortfarande på hans något äldre låtar, även om jag tycker att han på senare år förvandlats från samhällsskildrare och -kritiker, till att bli partipolitisk. Det är lätt att sitta på en gård på Österlen och tycka utan att vara beredd att ta eget ansvar.

Men det är en helt annan debatt. Så gå till ditt bibliotek, låna boken, gärna nyutgåvan, och läs den.

Förresten, apropå utnämningen av Bob Dylan till Nobels litteraturpristagare, Lundell är visserligen ingen världskänd artist, men han skriver i alla fall riktiga böcker…

Vad andra har tyckt, kan du läsa här och här.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, litteratur, politik, samhälle, Sverige , Stockholm, Nobelpriset, Bob Dylan, Ulf Lundell, Jack.

Om solen slocknar

Min far hade ett uttryck, bland många, som han ofta använde. Han sa att ”om inte om varit, hade jag varit amiral”. Det han syftade på var att han under kriget var stamanställd som signalist i flottan och kanske kunde gjort karriär inom försvaret, men annat kom i mellan.

De senaste veckorna har den svenska politiken dominerats av debatten om hur det ena eller andra partiet kommer agera om ett visst scenario blir valresultat 2018.

Även i gårdagens partiledardebatt ägnades alldeles för lång tid åt att spekulera i vad som kan hända om nästan två år.
Huvudsyftet är, såklart, att försöka kleta på sina politiska motståndare någon slags etikett att de kanske, kanske, kan tänka sig någon form av samarbete med SD. Det vill säga rasistfilten igen.

Jag är övertygad om att inget av de sju övriga partierna vill, eller kommer, att samarbeta med SD hur valet än går så, hela debatten känns väldigt onödig och kontraproduktiv i det här läget.

Däremot är jag lika övertygad om att vare sig Alliansen eller de rödgröna kommer att nå absolut majoritet, d v s 51 % av mandaten. Detta i sin tur innebär att SD kommer att ha en vågmästarroll mellan blocken, precis som de haft sedan valet 2010.

Under åren 2010-2014 regerade Alliansen i minoritet, precis som Socialdemokraterna gjort under många år. Att de ofta stödde sig på VPK, ett kommunistiskt parti med djupa kontakter i Kreml verkar många glömt.

Samtliga alliansledare har klargjort att man går till val tillsammans 2018, med målet att köra ut Stefan Löfven från Sagerska Palatset. Det räcker för mig. Att i detta läge börja spekulera i vad som händer vid en förlust gynnar bara sittande regering.

Tror någon, förresten, att Janne Andersson, förbundskapten för herrlandslaget i fotboll, inför kvällens VM-kval snackar med sina spelare i omklädningsrummet om vad som händer vid en förlust mot Bulgarien? Nej, trodde väl det. Den saken får man hantera om den inträffar, inte innan.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, strategi, Anna Kinberg Batra, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, SD, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt.

Tyresö – Sveriges Chicago?

I somras blev en ung man skjuten vid en skola i Tyresö. Vad som hittills framkommit pekar allt på att det handlade om en uppgörelse i samband med narkotikaaffärer.

I samband med den händelsen skrev jag ett inlägg som delades och spreds till många. Vissa oroade sig då över att ”nu är det slut med trygga, trivsamma Tyresö”, och liknande.

Har då brottsligheten ökat i Tyresö? 

Källa: Tyresö kommun

Jag har roat mig med att analysera den officiella statistik som finns att tillgå och kan konstatera att svaret är nej. Som synes i första diagrammet så ökar vår befolkning snabbare än brottsligheten. Räknar man ut antalet anmälda brott per invånare så har de sjunkit från 10,55 2014, till 9,74 för 2015. Kurvan är alltså på väg ner igen.

Jämför man olika brottstyper så varierar det. Narkotikabrotten sjunker, liksom misshandelsbrotten. Stöld ur fordon och skadegörelsen ökar något. En blandad kompott med andra ord.

Källa: Tyresö kommun

Man kan alltså konstatera att Tyresö inte på något sätt håller på att förvandlas till laglöst land som några olyckskorpar hävdar.

Självklart finns det fortfarande mycket att göra och det pågår också mycket förebyggande arbete. Tyresös samarbete med trafikskolor och hunddagis är innovativa metoder som sprids över hela landet.

Den sämre lokala närvaron från polisen och de signaler jag får om ökad droganvändning bland unga, ger mig dock all anledning att fortsätta engagera mig i frågan. 

Jag hoppas också att alla föräldrar fortsätter att ta sitt ansvar och håller reda på vad deras tonåringar gör på kvällar och helger.

Men, på det hela taget är Tyresö fortfarande en av de tryggaste och bästa kommunerna man kan leva och bo i. Jag är glad för det och vet att de flesta Tyresöborna håller med mig.

Som avslutning kan jag också berätta att de som arbetar ute bland våra ungdomar på kvällar och nätter, till min stora glädje, berättar att sommaren 2016 har varit den lugnaste på länge. Med stor sannolikhet beroende på vårt systematiska förebyggande arbete.

Andra bloggar om ungdomar, Tyresö, trygghet, brottslighet, föräldrar, ansvar, samhälle, politik, statistik, polisen.

Otrygga Tyresö?

Igår kväll blev en ung man skjuten vid en skola i Tyresö.

Strax därefter fick jag ett öppet meddelande, via Facebook, från en av kommunens mest engagerade idrottsledare där, han uttrycker sin oro för utvecklingen i Tyresö.
Hans frågor och tankar syns här nedanför. Av hänsyn till honom har jag maskerat bort namnet och kallar honom H i mitt svar.

Hej H.
Bra att du delar med dig av din oro för Tyresös utveckling. Det visar att ditt engagemang sträcker sig långt utanför idrottens värld.

Jag håller naturligtvis med dig, det som hände igår kväll är rent ut sagt för jävligt och borde inte hända. Ännu vet vi inte vem/vilka/varför, så själva händelsen går ännu inte att kommentera mer än så.

Tyresö växer så det knakar. Vi är nu fler än 45 000 (förhoppningsvis) stolta innevånare. Det är bra att vi växer, det ökar skatteunderlaget och ger bättre möjlighet att finansiera den gemensamma välfärden. 

Men den snabba tillväxten skapar också utmaningar, inte minst i utbyggnaden av den kommunala servicen i form av äldreboenden, förskolor, skolor, men även olika typer av anläggningar för fritidsaktiviteter.

Tyresö är en av de kommuner i Sverige som satsar allra mest per innevånare på våra idrottsanläggningar. Vi har dessutom en, till skillnad från många andra kommuner, en helt jämn fördelning i föreningsaktiviteter mellan tjejer och killar. Det är jag mycket glad för. 

Ändå är det kö till många idrotter, vilket också visar att vi har massor med duktiga föreningar, med engagerade ledare, du är ett lysande exempel H, som är villiga att lägga stora delar av sin fritid på dessa barn och ungdomars intressen.

Tyresö har inga s k utanförskapsområden, till skillnad från våra grannar Haninge och Huddinge. Jag vill påstå att det är p g a en genomtänkt lokal exploateringspolitik under många år. Den inriktningen är om möjligt ännu viktigare att hålla fast vid nu, när utmaningarna blir allt större, med tanke på vad som händer i Sverige just nu.

Du skriver att det är ”en massa” ungdomar som ”är ute och ställer till med en massa skit”. Jag vet inte vad du lägger i ”en massa”, men ett antal är det, och har tyvärr alltid varit. Min uppfattning är inte att de blivit fler, möjligen mer utåtagerande. 

Den stora utmaningen för kommunen att försöka lösa är att engagera just de ungdomar som inte är intresserade av föreningsliv eller vill besöka våra fritidsgårdar. Vi har genom åren försökt med olika medel, exempelvis drive-in-idrott på helgkvällar eller LAN-partyn dygnet runt, med blandat resultat. Här finns mer att göra och jag tar gärna emot förslag.

I år har vi fler sommaraktiviteter än någonsin i regi av fritidsgårdarna och föreningslivet. Tyvärr attraheras inte alla ungdomar av detta. Vid gårdagens skjutning uppges dessutom offret vara i 20-årsåldern. Då är man vuxen och inte längre en målgrupp för kommunens fritidsverksamhet.

De senaste åren har Tyresö satsat många miljoner på att skapa spontana mötesplatser för unga som inte vill engagera sig i föreningslivet. Skatepark 135 och multiarenan vid Nyboda skola är två exempel. Till hösten kommer ytterligare en multiarena på Kumla skolas gård att invigas och en parkourpark är i projekteringsfas.

Vi jobbar också för att få till en riktig fritidsgård i Strand som ersättning för dagens träffpunkt. Jag vill också, på sikt, flytta café Bonza, fritidsgården för de lite äldre, till ett läge mer centralt i Tyresö Centrum för att den verkligen ska kännas som allas gård.

Du skriver också att ”nu måste ni politiker göra något”. Jag skulle vilja omformulera det till att vi ska göra det tillsammans. 

Att barn och unga inte begår brott är i första hand ett ansvar för föräldrarna. Föräldraansvaret tar inte slut för att barnen uppnått tonåren. 

Vet alla Tyresöföräldrar vad deras 17-åringar gör på kvällar och nätter? Vet alla Tyresöföräldrar vilka deras ungdomar umgås med?

De flesta gör naturligtvis det, men långt ifrån alla. Vi har bara senaste året sett vandalisering i Alby, äggkastning i Strand och buskörning med fyrhjulingar vid nya Strandbadet. Allt tyder på att det är ”våra egna” ungdomar som ligger bakom.

Att allt fler föräldrar ”avsäger sig” sitt föräldraansvar, är ett ökande samhällsproblem som även drabbar Tyresö.

När det gäller den polisiära närvaron håller jag med dig. Både Alliansregeringarna och nuvarande har helt uppenbart misslyckats med att få ut fler poliser lokalt, trots ökande anslag. Polisen är visserligen ingen kommunal fråga, men vi trycker på för en förändring så mycket vi kan från den lokala politiken.

Med det här långa svaret vill jag bara berätta att det görs, och har gjorts, saker för att förebygga ungdomskriminalitet, men uppenbarligen finns det mer att göra. Det fortsätter vi med. Det här är ett arbete som aldrig tar slut. Jag skulle önska att alla vuxna var lika engagerade som du H, i så fall vore jobbet lite lättare.

Slutligen, det finns inga belägg för att Tyresö skulle vara mer otryggt än tidigare. Så sent som för någon vecka sedan kom t ex statistik som visar att antalet anmälda inbrott minskat första halvåret i jämförelse med 2015. 

Jag är övertygad om att Tyresö, trots tillväxten, kan fortsätta att vara en trygg, attraktiv och bra kommun att växa upp i om vi aktivt jobbar för det tillsammans.

Ta gärna kontakt med mig direkt med idéer eller tankar kring detta. Alla kontaktuppgifter finns på kommunens hemsida.

Andra bloggar om ungdomar, idrott, Tyresö, fritid, trygghet, brottslighet, föräldrar, ansvar, samhälle, politik.

Golf i OS – så onödigt

Igår avslutades fotbolls-EM med guld för Portugal. Om några veckor är det dags för sommar-OS i Rio de Janeiro.
Denna gång kommer golf ska göra comeback som olympisk gren. Senaste gången var 1904… Den andra nya sporten i Rio blir rugby.

Golf i OS? Jag förstår att de nationella förbunden hoppas attrahera nya spelare genom den marknadsföring som en olympisk idrott får.

Sedan de hysteriska åren på 90-talet när alla i Sverige skulle spela golf, har sporten tappat medlemmar lika snabbt som Miljöpartiet tappat väljare under våren, och nuförtiden är det nästan inga klubbar som har kö. Tvärtom, de spelrätter som under guldåren var värda en mindre förmögenhet, slumpas nu bort för en spottstyver, om de överhuvudtaget går att sälja.
Till bakgrunden hör också att TV-sändningarna från stora golftävlingar, med få undantag, bara återfinns i våra betalkanaler och därmed inte exponeras lika mycket som många andra sporter.

Vad säger då spelarna själva? Ja, på herrsidan har till dags dato 4 av de 10 högst rankade i världen, Jason Day, Rory McIlroy och Adam Scott samt årets US Openvinnare Dustin Johnson tackat nej.

Uppdatering: Nu har sex av topp tio bland herrarna tackat nej. Även världstrean Jordan Spieth och tian Brenden Grace hoppar OS.

Den officiella förklaringen är oro över Zikaviruset och de komplikationer som kan uppstå om en smittad person vill skaffa barn i framtiden. Den svenske världssexan Henrik Stenson kommer att åka och säger att han redan har tre barn och inte avser skaffa flera.

Personligen tror jag att oron för Zikaviruset bara är en del av skälen i många fall. OS är inte särskilt viktigt för en toppgolfare.
Tävlingen stör deras årsplanering och uppladdningen inför kommande majors. En sak som stöder mitt resonemang är att bara en kvinna (hittills) tackat nej med Zika-viruset som skäl.

För en golfare är de fyra s k majors mycket viktigare. Den här veckan avgörs exempelvis British Open, eller bara “The Open” för 145:e gången. Jag skulle gissa att 100% av golfarna, åtminstone bland herrarna, mycket hellre skulle vinna en major än ett OS-guld.

När man heller inte tagit chansen att förnya spelformen med t ex en lagtävling där tjejer och killar spelar i lag, så tycker jag inte att golf ska vara med som en olympisk gren.
Om man åtminstone följt fotbollen exempel och satt en övre åldersgräns så att unga lovande golfare fick chansen att visa upp sig. Men icke.

Golfen har en mycket tung tradition, får bra media, har stora prispengar och behöver inte OS. Låt istället några små sporter få sin uppmärksamhet var fjärde år som de så väl behöver.

Andra bloggar om golf, idrott, sport, OS, olympiska spel , Rio de Janeiro, fotboll, zikaviruset, British Open.

Förbjud religiösa friskolor

Häromveckan öppnade en socialdemokratisk minister upp för en diskussion kring att förbjuda religiösa friskolor.
Jag kan inte påstå att den rödgröna regeringen har många rätt så här långt, och jag gillar inte förbud generellt, men i detta fall är jag benägen att hålla med. Jag ska förklara varför jag tycker så.

Sverige är ett sekulariserat land. Det betyder att religion inte ska inverka på hur vårt samhälle sköts och styrs.
Sverige har religionsfrihet. Det innefattar också friheten att inte bekänna sig till någon religion.

Skollagen säger att undervisningen ska vara sekulär. Ingen kan få mig att tro att religiösa friskolor inte ägnar sig åt bön eller att studera Bibeln, Koranen etc. Det ligger ju s a s i sakens natur och är hela syftet med religiösa friskolor. Därmed följer man inte skollagen.
I vissa fall motverkar religiösa friskolor integrationen. Självklart ska barn med invandrarbakgrund gå i en sekulär skola, det är en viktig pusselbit för att integreras i vårt samhälle.

En del debattörer säger att ett förbud skulle stå i motsats till Europakonventionen där föräldrar fritt ska kunna välja skolform för sina barn. Frågan är om detta i sin tur då inte står i motsats till FN:s Barnkonvention, artikel 14, punkt 1: ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” 

Ser man exempelvis Laboraskolan i Småland som drivs av den kristna sekten Plymoutbröderna eller muslimska skolor med misstänkta kopplingar till imamer som sympatiserar med terroristerna i IS, så inser man att risken för indoktrinering är överhängande.
Självklart är det svårt att förbjuda föräldrarna att ge sina barn en religiös fostran på fritiden, men skolan borde, lika självklart, vara fri från denna påverkan i ett sekulariserat land.

Jag anser också, kanske en symbolhandling men ändå, att ämnet religionskunskap ska utgå från skolans läroplan även om innehållet inte är religionsfostrande. Att läsa om och diskutera olika religioner kan mycket väl integreras i ämnena historia och samhällskunskap.

Fram till ett lagförslag i denna riktning kan komma, bör inga nya religiösa friskolor tillåtas starta och Skolinspektionen borde utföra oannonserade besök på de befintliga skolorna för att få en uppfattning om vad som faktiskt pågår innanför väggarna.

Andra bloggar om politik, integration, religion, migration, funderingar, religionsfrihet, samhälle, jämställdhet, fundamentalism, skolan, demokrati, friskolor, religion, indoktrinering, religiösa friskolor.

Pengar som pengar, eller?

Forbes har presenterat listan över de 100 idrottare som tjänade mest pengar under 2015.
Toppar gör två fotbollsspelare, Cristiano Ronaldo och Lionel Messi som tjänade 704 respektive 651 miljoner kronor, räknat på en dollarkurs om 8 kronor.

De bäst betalda idrottarna i världen.

Listan domineras av amerikanska idrottare i basket, baseboll och amerikansk fotboll, men innehåller också flera tennisspelare och golfare. Det finns endast två kvinnliga idrottare med, båda tennisspelare. Serena Williams på plats 40 med 231 intjänade miljoner och den i dagarna dopingavstängda Maria Sjarapova på plats 88 som tjänade 175 miljoner.

 Den enda svensken på listan är, förstås, Zlatan Ibrahimovic som landar på plats 23 med sina 299 miljoner. Den som är sist på listan, alltså nr 100, är Buster Posey, en basebollspelare som hystade in 166 miljoner.

Nu kommer det intressanta.

Jag tror att de allra flesta av oss reagerar med ett ”grattis till dem” på en sådan lista. Möjligen hissnar man av de ofantliga beloppen, men är någon beredd att betala, så varför inte.

Men när det kommer till en företagare, eller en företagsledare i ett börsnoterat företag, då är det annat ljud i skällan. För att inte tala om en politiker. Då talar media om ”fantasilöner” och sociala medier överöses med hånfulla kommentarer om politiker som ”bara gynnar sig själva”.

För en VD i ett större börsnoterat bolag är en månadslön på en miljon inte ovanligt. Då tycker många att vederbörande ”skor sig” och frågar sig hur någon kan vara värd dessa pengar. Zlatan drar in nästan en miljon per dag!!
Medan en VD kanske ansvarar för 10 000 anställda och deras jobb har Zlatan ett entourage på kanske 20 personer. Smaka på den!

Nu kanske någon invänder att det är ”marknaden” som skapar möjligheten till idrottsstjärnornas höga löner och att deras år på toppen är begränsade, men vad en VD tjänar är ju egentligen en fråga för ägarna och kunderna, inte tyckare i allmänhet.

Sveriges statsminister, ytterst ansvarig för hela vårt land, har en månadslön på 160 000. Zlatans månadslön landar på 25 miljoner…

En riksdagsledamot tjänar 62 400 kronor i månaden. Zlatan tjänar drygt 30 000 kronor i timmen, dygnet runt, året runt.

Min poäng är alltså, om det undgått någon, att fundera en gång till innan du spyr galla över företagare, företagsledare eller politiker och deras villkor. I de flesta fall jobbar de mycket hårdare och mer än våra hyllade idrottsstjärnor.

Fundera också vilka du vill ha som leder det företag du arbetar i eller i det landet du bor i.

Andra bloggar om idrott, sport, politik, pengar, löner, inkomster , politiker, företagande, näringsliv, arvoden, pengar, Zlatan, Cristiano Ronaldo, Lionel Messi,

Sjukvård på engelska?

Problem 1: Det saknas utbildade läkare och sjuksköterskor på många håll i Sverige.

Problem 2: Det tar för lång tid för medicinskt utbildade nyanlända och utlandsrekryterade att både få sin utbildning validerad och lära sig tillräckligt bra svenska. EU:s språkkrav som nyligen införts, riskerar också att förlänga processen eftersom dessa enligt uppgift inte tillhandahålls tillräckligt frekvent.

Lösning: Vård på engelska för dem som vill?

Svenskar generellt är väldigt duktiga på engelska. Varför inte erbjuda vårdkontakter på engelska för dem som vill?

Om en läkare eller sjuksköterska har sin utbildning validerad skulle de snabbare kunna komma i arbete om de kunde jobba på engelska parallellt med sina studier i svenska.

Det skulle självklart vara frivilligt för patienten. Förslagsvis skulle man vid bokning av sitt besök på vårdcentral eller sjukhus få besvara frågan om det är ok att läkare och sköterskor kommunicerar på engelska.

Många landsting arbetar idag med olika typer av ”snabbspår” för att hjälpa nyanlända till svensk legitimation. I dessa processer är, naturligtvis, medicinsk svenska en tung ingrediens. Att erbjuda nyanlända och utlandsrekryterade som behärskar god engelska möjlighet till jobb på det språket skulle kunna ge fler fördelar:

• – Lättare att rekrytera
• – Snabbare integration för vårdutbildade utan kunskaper i svenska
• – Kortare vårdköer

För egen del skulle jag inte ha några problem med det vid enklare vårdbesök.

Jag tycker absolut att idén kan vara värd att prova. Vad tycker du?

Andra bloggar om läkare, sjukvård, sjuksköterskor, patienter, vård, politik, samhälle, landstinget, idé, demokrati, Moderaterna, Stockholm, funderingar, engelska, språk, integration.

Att vara deltidspolitiker

Jag får ganska ofta frågor som: ”Vad gör du egentligen?” ”Är du politiker på heltid?”

Mitt svar är då att jag är politiker på deltid, och företagare övrig tid. Att vara deltidspolitiker fungerar förmodligen inte för alla eftersom det kräver möjligheten att flexa sin tid. 

Det stora flertalet folkvalda i kommunerna är fritidspolitiker som lägger stor del av sina kvällar, och ibland helger, på att ta sitt samhällsansvar. Ett sådant uppdrag går att kombinera med ett heltidsjobb.

Sedan finns det fåtal, de som oftast syns och hörs i media, som har möjlighet att syssla med politik på heltid, men de är väldigt få till antalet.

Och så finns det gruppen mittemellan, d v s sådana som jag, deltidspolitiker. I runda slängar har jag f n fasta arvoden som motsvarar ungefär 50 % av en heltid. Den faktiska tid jag lägger på politiken, inklusive obetalda partimöten, kampanjarbete etc motsvarar ungefär 70 %, eller 30 timmar per vecka.

Ett lättare sätt att förklara är att beskriva en typisk dag i mitt liv:

07.30 Väckning. Äter frukost (yoghurt/mussli/juice), skummar DN och petar in kontaktlinserna samtidigt. Kollar sedan inkomna mail.

09.00 Sammanstrålar med kommunens eminente fritidschef för en liten biltur. Syftet är att på plats kolla in pågående anläggningsarbeten och hur dessa fortskrider. Det blir en salig blandning av utegym, raststugor, multianläggning och strandbad. Det är mycket på gång i Tyresö!

11.30 Tillbaka i kommunhuset. En kort sammanfattning med fritidschefen som avslutning. Växlar några ord med fastighetschefen på vägen ut.

12.30 Åter på hemmakontoret. Kollar och besvarar mail.

13.00 Nu blir jag företagare. Möte med kollegan/sonen i den delägda konsultfirman. Förutom sedvanlig uppdatering av aktuella kunduppdrag finns två punkter på agendan.

Ett utkast till en distansutbildning i intäktsoptimering på uppdrag av en kund samt planering av ett frukostseminarium vi ska hålla i maj. Mycket kaffe.

17.00 Promenad till biblioteket i Tyresö Centrum. Biblioteksveckan pågår för full. Passar på att byta ut böcker av Majgull Axelsson och Joyce Carol Oates mot två deckare på bordet för ”Raedcykling”. Bra initiativ.

Idag är det även vernissage i konsthallen. Erik Sigerud ställer ut. Träffar nyss avtackade bibliotekschefen som ser ut att må bra i sin nya roll som pensionär.

 18.00 Hemma igen. Fler mail att besvara och en svåger som fyller jämt att ringa.

19.00 Inser att jag inte ätit något sedan frukost och drar igång en pastakastrull.

19.30 Resten av kvällen delas mellan nyheter och sport på TV, två tvättar, några strukna skjortor, ytterligare några mail samt förberedelser för morgondagens möten.

01.15 Släcker lampan efter att ha läst en stund. Föredrar skönlitteratur i sängen framför sammanträdeshandlingar.

Så här kan en typisk dag se ut, även om variationen är stor. Ett antal telefonsamtal pågår under dagen, förstås. Det speciella med denna dag, torsdagen 21 april 2016 är att det för ovanlighetens skull inte är något kvällsmöte. Bortsett från sommaren samt runt jul, så har jag i medeltal tre vardagskvällar bokade för olika kvällsmöten. Så icke idag.

Om det inte är stressigt? Jo ibland, men jag trivs jättebra, får träffa massor av kompetenta och trevliga människor, känner att jag gör skillnad och dessutom är det ju i högsta grad frivilligt. Prova får du se!

Andra bloggar kultur, idrott, Tyresö, politik, vardag , bibliotek , litteratur , konst, företagande, näringsliv, Moderaterna, politiker, livspussel.

Svensk välfärd 2.0

Det senaste årets stora inflöde av människor på flykt som söker skydd i Sverige har fått allt fler att fundera på den svenska välfärden.

Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett, höga levnadsstandard.

Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit till det gemensamma.

Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett växande utanförskap. 

Den första Alliansregeringen 2006, startade ett paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att finansiera välfärden.

En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.

Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar mycket snabbare än intäkterna.

De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den generella välfärden.

Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?

Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen, alltså.

Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.

I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför ålder.

De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata försäkringar.

På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.

Klicka på bilden för att se hela i större format.

För att lösa de problem som ligger framför oss är jag, tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig realitet för vårt samhälle.

Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.

Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.

Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti, Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet. 

Jag är övertygad om att fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något riktigt genomtänkt!

  

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, moderaterna.

Det är inte synd om vandaler

Ok jag erkänner, jag har också vandaliserat i min ungdom. I samband med ett nyårsfirande i tonåren sprängde jag och mina kompisar en papperskorg med kinapuffar. Efteråt hade jag väldigt dåligt samvete. Hade någon sett oss? Tänk om mina föräldrar får reda på saken?

Varje gång dagarna efter som jag passerade papperskorgen kände jag mig skyldig och ångrade att jag varit med.

Den förseelsen är sedan länge preskriberad och den upprepades aldrig. Jag visste, genom min uppfostran att det vi gjort var fel och samma respekt för annans egendom har jag försökt pränta in hos mina egna barn.

I veckan som gick vandaliserades bland annat en nyrenoverad raststuga i friluftsområdet Alby, Tyresö. Man hade slagit sönder fönsterrutor, spytt (!) i lokalen, tömt ut en brandsläckare och röjt runt rejält. Utöver detta förstörda gräsmattor och eldning i naturen. Tyvärr är det inte första gången och förmodligen är förövarna unga medborgare i kommunen.

Förutom att dessa illdåd gör att vanliga människor inte kan nyttja våra gemensamma anläggningar, kommer det att kosta en rejäl slant att städa upp, byta rutor etc. Dessutom lägger kommunen en rejäl slant årligen på att sanera en annan typ av vandalisering, nämligen klotter.

Fångat i mitt närområde.

Det finns de som tycker att s k graffiti är en ”subkultur”, och en konstform, och påstår att det alltid funnits sådana där ungdomar på olika sätt vill revoltera mot vuxenvärlden. Det är förvisso sant att ungdomar alltid velat revoltera, men jag kan omöjligt se att det skulle vara en ursäkt för att förstöra andras, och vår gemensamma egendom! 

Målar man på annans egendom utan tillstånd är det klotter, inte varken kultur eller konst, punkt!

I debatterna som följer, inte minst på sociala medier, reagerar de flesta sunt. Man blir förbannad och många undrar var vandalernas föräldrar håller hus. 

Men inte alla. Det dyker alltid upp några som skyller på ”bakomliggande orsaker” eller på att ungdomarna saknar lokaaaaaaler att vara i. Ungefär som att det skulle vara synd om dessa ungdomar.

I Tyresö finns bland annat:

• Fritidsgårdar eller träffpunkter i alla kommundelar
• Ett fantastiskt föreningsliv inom alla möjliga intresseinriktningar
• En stor skatepark
• Spontanidrottsplatser med konstgräs och annan utrustning
• Möjlighet till ekonomiskt stöd för egna initiativ

Om det nu inte skulle duga med detta, så vore det naturliga, och civiliserade, sättet att ta kontakt med kommunen, kanske tillsammans med sina föräldrar, och lämna sina önskemål om vad man skulle vilja ha. Därmed inte säkert att det går att ordna, men så agerar någon som hyser respekt mot sina medmänniskor. Inte supa till och bara förstöra.

Vi får aldrig acceptera förstörelse som en ursäkt för vare sig revolt eller sysslolöshet. I ett demokratiskt samhälle vårdar man och respekterar våra gemensamma tillgångar. Allt annat leder så småningom till anarki.

Andra bloggar om respekt, klotter, Tyresö, vandaler, Alby, graffiti, föräldrar, ansvar, konst, kultur.