Federleygate blottar ett demokratiproblem

I ljuset av centerpartisten Fredrick Federleys avgång p g a hans dåliga omdöme att vara tillsammans med en dömd pedofil, även sedan han fått reda på brottets art, dyker det nu upp flera ”affärer”. Senast idag från samma parti med samma sorgliga tema.

Det är inte första gången ett politiskt parti skakas av att deras förtroendevalda begår brott, eller visar extremt dåligt omdöme. Det drabbar alla partier med varierande frekvens. 

Uppenbart är det dock att det är de mindre partierna som oftast är hemvisten för dessa individer. Min teori är att det beror på att de just små. 

 I ett litet parti går det mycket snabbare att få inflytande och därmed bli vald till olika förtroendeposter. Detta blir ännu tydligare i lokal- och regionpolitiken. 

 Ena dagen är man nyfiken ny medlem på ett möte, nästa dag sitter man i en nämnd eller styrelse. 

Detta i sin tur blottar ett demokratiskt problem. Antalet medlemmar i de politiska partierna minskar stadigt. Allt färre medborgare vill lägga en stor del av sin fritid på att inneha ett politiskt uppdrag. Konsekvensen blir att rekryteringsbasen för politiska uppdrag, särskilt lokalt i kommunerna, minskar för varje mandatperiod som går. 

Med andra ord, allt färre människor ska dela på ett ökande antal politiska förtroendeuppdrag. En ekvation som på sikt inte går ihop.

 Än så länge är det min uppfattning att de största, och etablerade partierna, d v s Socialdemokraterna och Moderaterna, har storleken och processerna för att sålla bort de som ansluter med en egen agenda eller tvivelaktigt omdöme. I de små, och nya (SD) finns inte denna ”krockkudde”.  

Vad är då lösningen på problemet? 

Det finns två vägar att gå. Antingen minskar vi antalet politiska uppdrag, vilket ökar konkurrensen, eller så gör vi om beslutsprocesserna radikalt. Båda dessa alternativ kräver lagändringar, men kortsiktigt tror jag på att minska antalet uppdrag. 

Risken är såklart att partierna i större utsträckning kommer att representeras av heltidspolitiker, även lokalt. Men hellre det än att riskera att politiken befolkas av människor med tvivelaktig agenda eller uselt omdöme. 

 Ett tredje, och inte helt fel ur mina ögon, alternativ vore ju naturligtvis att höja gränsen till typ 5 % av rösterna för att komma in i Kommunfullmäktige…

Vem är skyldig vad?

I den här videobloggen berättar jag vad jag anser om begreppet integrationsskuld.

Vem eller vilka är skyldiga eller har en skuld?

Positiva coronaeffekter - trots allt

I dessa dagar ligger det en våt filt över Sverige. Som om domedagen eller Armageddon stod för dörren. Riktigt så illa är det inte, även vi ännu är långt ifrån ett läge där vi kan överblicka alla mänskliga och ekonomiska konsekvenser av covid-19.

Trots eländet finns det faktiskt en del positiva effekter av eländet. Det finns alltid bra saker att lära ur en kris. Historien är full av exempel hur länder och företag rest sig efter en kris och lyft sig till nya höjder. Tänk bara på det japanska undret efter andra världskriget. Från ett totalt sönderbombat land, till en av världens ledande industrinationer.

Den första positiva effekten jag kan konstatera är att vår krismedvetenhet kring riktigt allvarliga kriser, kommer ha ökat rejält när detta är över. För ett land som inte varit i krig på flera hundra år, kanske denna käftsmäll var något vi behövde. Ett exempel på vad vi borde ha lärt oss nu, är att ha beredskapslager med skyddsutrustning. Jämför bara med Finland, som har en mycket färskare erfarenhet av krig än oss.

Den andra effekten, eller snarare observationen, är att en kris visar på vilken oerhörd medmänsklighet och hjälpsamhet som finns djupt inne hos många svenskar. Vi är kanske i normalläget världsbäst på volontärverksamhet, men när det brinner, så stiger svenskarna fram. Det finns oändliga exempel på hur man erbjuder sig att hjälpa sina åldrande grannar med en det ena, en det andra. Sådant värmer i hjärtat att se.

En tredje effekt, är att när detta är över kommer vi, mycket snabbare än annars, ha lärt oss hur man genomför digitala möten. Den utvecklingen har varit på gång ett tag, men krisen gör att utvecklingen tvingas accelerera med raketfart. Bra för effektiviteten och bra för miljön.

En fjärde lärdom, är en som tyvärr tvingats fram på ett tragiskt sätt. Nämligen vikten av att lära sig hyfsad svenska om man bor i Sverige. Det är naturligtvis sorgligt att en oproportionerligt stor del av de som avlidit är människor med invandrarbakgrund, som enligt vissa inte förstått allvaret i situationen. Men, hur sorgligt och beklagligt detta är, så borde det också vara en väckarklocka till de som inte vill sätta hårdare krav på de människor som bor här, att lära sig språket. Det kan knappast vara våra myndigheters första prioritet att informera människor som bott här i åratal på deras hemspråk.

Som synes finns det, trots allt, positiva saker att det med sig ur detta elände. Förutom mina fyra exempel kan nämnas nya, roliga ord. Mitt favoritord är ”karantänfylla”…

Dessutom har i alla fall jag, aldrig haft så rena händer som nu. Alltid något.

Stoppa ungdomsrånen!

Allt fler inser att vi i Sverige har problem.

Inte bara med integrationen och kriminaliteten generellt, utan det senaste året har ett nytt problem eskalerat. Ungdomar med invandrarbakgrund som rånar svenska ungdomar med inslag av rasism och förnedring. 
Ungdomar har alltid begått brott, men detta är något nytt och mycket oroväckande. Nu är det viktigt att samhället sätter ner foten och markerar kraftigt för om vi inte gör det riskerar vi att gå en väldigt otrygg framtid till mötes.
För att komma tillrätta med, och stoppa, ungdomsrånen krävs flera åtgärder på kort sikt, oavsett vem som begår dem.

Sänk åldersgränserna för när man är straffbar. Är man vuxen nog att begå ”vuxenbrott”, så är man vuxen nog att ta ”vuxenstraff”.
Begår man ett brott som för en vuxen skulle innebära fängelse, ska den unge låsas in. Ovillkorligen. Om det är på ett SIS-hem eller något annat alternativ, spelar mindre roll.
Den unge brottslingen ska snabbt försvinna från sin närmiljö. Det ger signaler både till andra kriminella, men även till brottsoffren som ser att samhället reagerar.

Låt staten finansiera inlåsningen. Vanliga fängelsevistelser finansieras av staten medan omhändertagande och inlåsning av unga finansieras av hemkommunen.
Eftersom en plats på ett SIS-hem kostar upp till 10 000 kronor per dygn (!), så kan bara några få fall stjälpa en kommuns budget totalt. Det i sin tur gör att kommunerna oftast tvekar att tvångsomhänderta unga brottslingar ev ekonomiska skäl och försöker hitta billigare alternativ.
Med statlig finansiering är det endast brottet som sådant som ska ligga till grund för ett beslut.

Utöka föräldraansvaret. Jag inser att många av de ungdomar jag talar om, inte har föräldrar som fungerar. Men det gäller långt ifrån alla.
Socialtjänsten måste med lagens hjälp kunna tvinga föräldrarna att delta i t ex samtal och familjeterapi. Det måste också gå att göra så att föräldrarna blir skadeståndsskyldiga till brottsoffren för det deras barn gjort.
När det gäller pojkar med invandrarbakgrund, är det extra viktigt att få med papporna, i den mån de finns med i familjebilden. Även om mammorna är viktiga, så har oftast dessa pojkar bara respekt för sina pappor som måste ta sitt ansvar.

Snabbare och påtagligare reaktion vid första brottet. Igår kom regeringen med ett förslag om att kunna döma till fotboja och utegångsförbud. Det är bra, även om det är sent. Dessutom borde det kunna gälla redan från 13 år, inte från 15 som är föreslås.
Vilka brott som skulle kunna ge detta straff framgår inte riktigt, men jag tänker att tröskeln måste vara låg. Att bryta mot utegångsförbudet eller ta av sig bojan, borde leda till direkt inlåsning.

En del i snabbare reaktion är också snabbare domstolsprocess. Är det brott man misstänks för något som kan ge fängelse bör den misstänkte låsas in fram till rättegången. Någon form av ”ungdomshäkte”. Det är viktigt att få bort dessa personer från gatan direkt.
För att klara detta måste kanske särskilda domstolar inrättas som bara hanterar mål där de misstänkta är under 20 år.

Långsiktigt måste naturligtvis de förebyggande insatserna också förstärkas. Ökade krav på närvaro och resultat i skolan, men även mer individuell studiehjälp.

Men i det korta perspektivet måste samhället agera nu. Om vi inte tar tag i dessa problem med kraft och beslutsamhet, riskerar vi att ha två stora grupper unga vuxna som inte tror på samhället. Dels de som begår brotten och enda möjlighet att överleva är kriminalitet, dels brottsoffren som inte litar på rättssamhället och antingen blir passiva och rädda vuxna eller tar lagen i egna händer. Den framtiden är jag säker på att ingen vill ha.

Att vi förutom detta måste ha ett migrationsstopp i många år för att få arbetsro, har väl de flesta insett vid det här laget.

Lönelyft utan produktivitetsökningar – en ekonomisk härdsmälta

Många kommuner och regioner (landsting) vittnar om att de har problem med att få ekonomin att gå ihop. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna och många ekonomer kräver att staten ska öka anslagen till kommunerna så att de ska klara sitt välfärdsuppdrag.
Att öka intäkterna är nästan omöjligt. Det sätter utjämningssystemet och maxtaxan effektivt stopp för. Då återstår att sänka kostnaderna.

Den enskilt största kostnadsposten i en kommun och en region är den för personal. Förutom löner och pensioner så måste man även räkna in kostnader för lokaler, arbetskläder, datorer mm. I många kommuner har personalstyrkan tillåtits växa linjärt i takt med befolkningsökningen, utan att några stordriftsfördelar kunnat hämtas in. Förödande.

De senaste åren har vi dessutom sett ett lönerace för flera kategorier. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper har haft en positiv löneglidning. D v s lönerna har ökat mer än vad avtalen mellan fack och arbetsgivare angett. Anledningen är i många fall brist på utbildad personal vilket gjort att man t ex som lärare tjänat på att byta arbetsgivare och då passat på att förhandla upp sin lön.

Det är här vi har en stor orsak till att många kommuner och regioner går på knäna ekonomiskt.

Under våren har flera yrkesgrupper i offentlig sektor på olika sätt protesterat mot att deras arbetsuppgifter blivit flera och mer krävande.
I privata näringslivet är det sedan länge en praxis att löneglidning måste finansieras med ökad produktivitet. Med andra ord, det finns inte utrymme för extra lönelyft om man inte producerar mer. Det är egentligen helt naturligt. Alternativet är neddragningar och i värsta fall konkurs.

Med risk för att ”svära i kyrkan”, den matematiska sanningen verkar inte offentlig anställda förstå. Eller också vill man inte förstå. Ofta används brukarna/patienterna/eleverna som argument varför ”det inte går” att effektivisera. Man glömmer då att även de är skattebetalare och att skattehöjningar inte är ett evigt ymnighetshorn.

Det handlar inte om att dessa yrkesgrupper inte gör ett bra jobb. Det handlar inte heller om att ifrågasätta kompetensen hos personalen i offentlig sektor. Det handlar om ekonomi.

För att komma tillrätta med de galopperande personalkostnaderna krävs alltså att produktiviteten ökar. Även i offentlig sektor. Det går att åstadkomma. Inte alltid genom att jobba snabbare utan oftare med att jobba smartare, använda ny teknik eller våga ifrågasätta gamla invanda rutiner.

Att det går har många privata företag visat under många år. Nu är det hög tid för för kommuner och regioner att följa det spåret.

Om vi inte klarar det, går vi mycket kärva tider till mötes.

Ekonomisk dopning inom idrotten

Uppdrag Granskning har grävt ner sig i Östersunds Fotbollsklubbs affärer. Klubbens starke man, och fd ordförande, står dessutom åtalad för ekonomisk brottslighet som skulle syftat till att gynna klubben.

Hur det var med den saken får rättsväsendet reda ut. Men hela historien pekar på ett systemfel inom framförallt fotbollen och ishockeyn.

Många elitklubbar, främst inom fotboll och ishockey brottas med ekonomiska problem. Ett resultat av allt högre spelarlöner som inte motsvaras av intäkterna.

Vem minns inte Leksands kommuns dribblande med campingplatser och gathörn för att hålla den krisande hockeyklubbens ekonomi över vattenytan? Hur mycket stoppar Skellefteå Kraft in i det lokala hockeylaget per säsong?

Själv var jag i högsta grad involverad i Tyresös satsning på damfotboll med ekonomiska saltomortaler för att klara de hutlöst höga spelarlönerna. Den klubben gick i konkurs och jag är idag glad, även om trycket var tungt, att jag var en av dem som sa nej när klubben ville ha mer pengar genom att sälja en läktare, som de inte ägde, till kommunen.

Vad består då systemfelet av?

Min uppfattning är att felet är tudelat:

1) Både fotbollen och ishockeyn har sagt nej till att låta ett företag äga mer än 49 % av klubbarna. Detta gör, såklart, att inga finansiärer vill gå in tungt om de inte får inflytande.

Man hade chansen för några år sedan då Riksidrottsförbundet föreslog att varje specialidrottsförbund själva skulle kunna avgöra den frågan.

Både ishockeyn och fotbollen sa, helt obegripligt, nej. Svårt att förstå varför man avsade sig den egna idrottens möjlighet att besluta. Ska man vara realistisk så är det i princip dessa två idrotter där en extern majoritetsägare på allvar skulle vara aktuellt.

2) Trots att man inte på allvar kan locka finansiärer att investera tungt så har man, så vitt jag vet, inte ens diskuterat ett lönetak. Det innebär att de accelererande spelarlöner äter upp allt större del av intäkterna.

Lite märkligt, eftersom lönetak inte är ovanligt inom elitidrotten. Till exempel tillämpar NHL ett tak som innebär att en klubbs samlade lönesumma för spelartruppen inte får överstiga ett visst belopp.

Resultatet av detta systemfel kan bli att det dyker upp kommunpolitiker eller andra som ”vill sätta kommunen på kartan” eller bygga monument över sig själva genom en framgångsrik idrottsförening.

När det gäller skattemedel kan man starkt ifrågasätta om dessa ska användas för att hålla en elitidrottsförening under armarna. Hur ädelt syftet än kan tyckas vara.

Elitidrott är sedan länge showbiz och eventverksamhet. Särskilt gäller det fotboll och ishockey (för herrar). Det har inget med folkhälsa att göra. Tiderna när de lokala stjärnorna jobbade på bruket eller som brevbärare parallellt med sin idrott, är sedan länge förbi.

Nej låt elitklubbarna finansiera sin egen verksamhet fri från skattemedel. Då kan vi tala om konkurrens på lika villkor.

För sin egen skull borde också ishockeyn och fotbollen våga släppa in majoritetsägare från näringslivet eller diskutera ett lönetak. Att sitta still och krama folkhemstanken fungerar inte på dagens elitidrott.

Politiker i bil

Häromdagen när jag körde bil, fick jag rött vid ett trafikljus. På bilen som stannade framför mig, fanns en dekal som förkunnade ”Barn i bil”. Lite senare, vid ett annat trafikljus, var framförvarande bil dekorerad med dekalen ”Hund i bil”.

Vad betyder det?

Att man är glad att ha barn eller hund i bilen? Att man ska extra hänsyn för att det finns barn eller hund i bilen?

För mig är det självklart att alltid ta hänsyn till mina medtrafikanter, oavsett om det finns barn och hundar eller inte.

På bilar i övningskörning måste det finnas skyltar som förkunnar just detta. Det är såklart bra eftersom en icke fullärd bilist ska ha extra hänsyn under sin utbildning. I vissa länder måste unga med färskt körkort visa detta med en dekal. Det är också bra när man är ny i trafiken.

Men hund? Eller barn?

Kanske skulle man kunna döma brottslingar att ett år efter avtjänat straff ha en skylt på bilen som säger det. Kriminell i bil…

För polisen skulle det ju underlätta om det på vissa bilar talades om att i denna bil finns ett Beväpnat gäng i bil. Eller Inbrottstjuvar i bil.

Nej, min teori är att de flesta av oss har behov att identifiera oss med likasinnade. På den tiden när man på registreringsskylten kunde läsa var bilen kom ifrån, kunde ett E, som i Östergötland, öppna upp för ett samtal på en parkeringsplats med helt okända människor.

Här öppnar sig oanade möjligheter för dekaltillverkare. Vad sägs om Singel i bil? Eller Bibliotekarie i bil? Varför inte en elektronisk skylt som kan ändras från dag till dag. Ena dagen Glad Moderat i bil, nästa Arg marsvinsägare i bil?

 

Jag kanske ska fixa en skylt med Politiker i bil och se vad som händer?

Normaliseringen smyger sig på

För några veckor sedan blev det en intensiv debatt kring ett uttalande som simförbundets ordförande gjorde, kring att en affisch från ett idrottsförbund med en flicka som sköt luftgevär iförd slöja. Debatten kantrade, tyvärr som alltför ofta, och landade i om alla flickor var välkomna i idrottsrörelsen. Sakfrågan var istället om vi i Sverige ska normalisera ett plagg som i många stycken står för ett kvinnoförtryck, eftersom allt för många inte själva får välja om de vill bära plagget eller ej.

Lite senare dök det upp en bild från infarten till Gävle, där besökare välkomnades av en kvinna iförd slöja. Samma sak med den debatten. Vissa gick t o m så långt att de drog fram rasistkortet för att undvika den bakomliggande frågan.

Nu är det Friskis och Svettis tur. De kör en kampanj som illustreras av två skrattande flickor med slöja. Jag gissar att budskapet är att alla är välkomna i föreningens verksamhet. Det är naturligtvis bra, men ändå blir det så fel.

Självklart ska alla vara välkomna att idrotta och motionera. Det handlar inte om det.

Är det någon som på allvar tror att det det finns en femårig flicka som frivilligt skulle bära slöja varje dag när hon ser att många av hennes kompisar inte gör det?

Är det någon som på allvar tror att fler än en bråkdel av de unga kvinnor som nu bär slöja, skulle göra det 365 dagar om året om de inte kände det sociala trycket från sin familj och ”åsiktspoliser” i närområdet?

Nej, Friskis, ni gör många bra saker och jobbar hårt för att t ex inkludera människor med funktionsnedsättning i verksamheten. Men här har ni trampat fel. Jag förstår att ni vill säga att alla är välkomna, men det kunde ni gjort på ett helt annat sätt i ett sekulärt Sverige. Gör om och gör rätt! Ni är Sveriges största idrottsförening med över 550 000 medlemmar så ni har ett särskilt stort ansvar att skicka rätt signaler.

Vi har kommit alldeles för långt i vår strävan efter jämställdhet mellan kvinnor och män för att inte ta debatten. Det finns förvisso mycket mer att göra på det området, men att normalisera ett plagg som för så många står för ett kvinnoförtryck, är snarare att vrida klockan tillbaka.

Apropå debatten. Varför är det medelålders män och kvinnor till höger om mitten i politiken, som försöker skapa opinion kring denna viktiga framtidsfråga? Var är Gudrun Schyman och hennes gäng? Var är kulturministern, tillika idrottsminister?

Om vi inte är uppmärksammar den här ”smygnormaliseringen”, så ansluter sig fler och fler, i sin strävan efter godhet, till dem som tycker att ”det handlar ju om valfrihet”.

Jag är för valfrihet alla dagar i veckan. Men så länge flickor och kvinnor misshandlas, mördas och förtrycks när de vill bestämma om de vill bär slöjan eller ej, så är det inte vilket plagg som helst och får inte normaliseras i Sverige.

Terrorister och välfärdsstaten

Den senaste veckan har det debatterats livligt om Sverige ska hjälpa de svenska medborgare som anslutit sig till terrorsekten IS att komma hem.
Min åsikt i frågan är solklar. Som man bäddar får man ligga. Väljer man att resa till ett land i krig och ansluta sig till en terroristsekt som mördar, våldtar och som vill tvinga människor att leva i ett kalifat styrt av sharialagar, då har man avsagt sig all rätt till hjälp från Sverige.
Är det möjligt anser jag även att deras svenska medborgarskap ska dras in.

Men, vad händer om de på egen hand lyckas ta sig tillbaka till Sverige? Och då menar jag inte eventuella rättsprocesser för krigsbrott, utan med deras liv?

Är det någon som tror att de från dag ett tar ett jobb på bandet på Volvo i Göteborg? Inom äldreomsorgen i Örebro? Eller som utredare på länsstyrelsen?

Sannolikheten för det är, som alla förstår, minimal. Men hur ska de då försörja sig i Sverige? Förmodligen med hjälp av bidrag från vårt generösa välfärdssystem. Barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd. Listan kan göras lång.
Kanske är de traumatiserade. Kanske är de fysiskt skadade. Helt uppenbart är vårt välfärdssystem inte riggat för den här typen av fall. Heller.

Det verkar för de flesta ganska orimligt att man först frivilligt ansluter sig till en terrorsekt, för att sedan komma ”hem” och vilja få välfärdsstatens fördelar. Men så vitt jag, utan att vara expert, kan avgöra kan faktiskt så bli fallet.

Ta som exempel en person som skadats så fysiskt att den kommer tillbaka till Sverige med en permanent funktionsnedsättning. Är det då rimligt att vi ska försörja denna individ livet ut, med sjukbidrag, kanske personlig assistans och så småningom pension?
Nej svarar nog de allra flesta. Men så kan det faktiskt bli med dagens lagar och regelverk.

Helt uppenbart att detta är ytterligare ett skäl till varför vi snarast måste se över villkoren för våra generösa välfärdssystem. Annars är inte frågan om de kollapsar, utan när.

Andra inlägg i samma tema återfinns här och här.

Mer idrott för barn och unga längre upp i åldrarna

Sveriges Radio hade härom veckan flera inslag om hur anslagen från stat och kommun fördelas bland barn och ungdomar i föreningslivet. Fokus i inslagen var på skillnaderna mellan hur mycket pengar som går till killar respektive tjejer som idrottar.

I reportaget sägs att ”Under första halvåret 2018 gick ungefär 40 procent av pengarna som Riksidrottsförbundet betalar ut för barn och ungdomsidrotten till flickor och unga kvinnor”. I vissa kommuner går bara en tredjedel av pengarna till tjejerna.

Detta är i och för sig ett problem. Men ett större problem är hur man får in fler tjejer med invandrarbakgrund i idrottsrörelsen och, inte minst, hur man får barnen och ungdomarna att stanna kvar längre.

I många kommuner råder det brist på anläggningar. Föreningarna får inte tillgång till alla de tider de skulle vilja ha för sina aktiviteter.

Många av de här sakerna hänger ihop som jag ser det. Mina förslag till lösningar är möjligen några som idrottsrörelsen inte vill höra, men som förr eller senare måste upp på bordet.

Svenska idrottsföreningar måste ställa sig frågan vad de är till för. Vad är syftet med verksamheten?

Är det att ge barn och unga goda vanor och en meningsfull fritid? Eller är det att skapa elitidrottare för A-laget, VM eller OS? 

Hur vet föreningarna när de lyckats? Är det när man får fler unga att vara kvar i föreningen längre eller när någon som fostrats i föreningen tar VM-guld?

Min uppfattning är klar. Målsättningen för den absoluta majoriteten av idrottsklubbarna måste vara att öka bredden. Att få fler att stanna kvar i föreningen även i de sena tonåren.

Vad är då receptet?

Föreningarna måste tänka om och samarbeta mer när det gäller nyrekryteringen av småbarn. Det kan inte vara rimligt att föreningarna konkurrerar om femåringar! En femåring mår minst lika bra att vara hemma och leka med sina kompisar som att delta i någon föreningsaktivitet. 

Det är enkel matematik. Börja senare så slutar man senare. Inte konstigt att en femtonåring lägger av som börjat som femåring. Femtonåringen har ju redan en tioårig ”idrottskarriär” bakom sig. 

Att lägga av med idrotten i de tidiga, känsliga tonåren är inte bra, vare sig för individen eller för samhället. Det är just i den perioden som positiva, stabila fritidsintressen betyder mest.

Alltså, starta senare med föreningsidrott, men även att ta det lugnt de första åren. Ha färre träningstillfällen och uppmuntra barnen att prova olika idrotter. 

Varför ska en sjuåring spela fotboll under vinterhalvåret? Varför måste hockeysäsongen börja i augusti för en åttaåring? Kanske skulle man ha ett gemensamt mål för kommunens föreningar om antalet aktiva barn och unga.

All forskning visar också på att det inte finns något samband mellan att vara talangfull som knatte och bli framgångsrik som senior. Dessutom talar allt för att möjligheten att syssla med flera olika idrotter längre upp i åldrarna gynnar även elitrekryteringen. Dessutom växer barn och unga olika fort. Fysiken jämnar inte ut sig förrän i sena tonåren.

För att kunna behålla fler unga längre upp i åldrarna behövs även möjligheten att fortsätta utan att varva upp antalet aktiviteter. I nuläget är det nästan omöjligt för en fjortonåring att fortsätta med sin sport en gång i veckan för att det är kul även om man, just nu, inte vill satsa hårdare.

Dessutom måste föreningarna bli bättre på att rekrytera ledare och domare bland de som vill varva ner av olika skäl. De är idag ofta en outnyttjad resurs.

Sammanfattningsvis så kan vi med detta uppnå flera positiva effekter:

• Småbarnsföräldrar slipper dras med i hetsen att aktivera sina barn för tidigt i föreningslivet.
• Belastningen på våra anläggningar minskar. Hur gärna vi än vill kommer kommunerna aldrig kunna bygga ikapp dagens efterfrågan. Det är den ekonomiska realiteten vi lever i.
• Fler unga får en positiv och meningsfull fritid längre upp i åldrarna vilket både den enskildes hälsa och samhället tjänar på.
• En bättre rekrytering av ledare och domare i alla idrotter.

Kommer det här då betyda att Sverige får färre OS- och VM-guld på sikt? Nej, jag är helt övertygad om motsatsen. Fler talanger får chansen att hitta ”sin rätta” idrott och lyckas i den, om man slipper en alltför tidig specialisering.

Jag skulle önska att idrottsrörelsen själva initierar en seriös debatt i detta komplexa ämne. En måhända jobbig debatt att ta för vissa, men det måste göras.

Neutralisera eller stimulera?

Sverige har fått en ny regering. S och Mp med stöd av C, L och V. Det enda som verkligen förenar dessa är en het önskan att hålla SD utanför inflytande. Att bygga ett regeringsunderlag på att vara emot ett folkvalt parti är en bräcklig grund att forma ett styre på.

C och L valde bort sina kompisar i Alliansen bara på denna bräckliga grund. Jag tror tyvärr att detta agerande bara kommer att stimulera SD:s tillväxt. Människor blir förbannade och detta kommer ge SD ännu fler röster i valet 2022 baserat på partiets bild av martyrskap.

Hur skulle man då agerat för att neutralisera SD istället?

Min medicin skulle vara följande.

Uppskattningsvis kommer 99 % av SD:s röster från människor som inte anser att övriga partier lyckats adressera frågan om hur vi ska hantera migration och integration.   

För, handen på hjärtat, vem röstar på SD för deras åsikter om infrastruktur? Vård? Utrikespolitik? Skatter? Förmodligen har de flesta ingen aning om vad de tycker i dessa frågor. Om de nu tycker något…

Därför är det naturligtvis inom de områden som skapar SD:s väljarbas som man måste agera.

M och även S har, även om det tagit sin tid, insett att vi inte kan fortsätta med vår generösa migrationspolitik. Även om inget av partierna vill erkänna det så sammanfaller numera åsikterna i dessa frågor i stora drag med SD:s. 

Tillfälliga uppehållstillstånd, hårdare krav på egen försörjning, de som får nej ska lämna landet snarast. Det finns många delar där M och S skulle kunna göra upp. Självklart kommer det finnas delar som SD inte gillar, men de kommer ändå rösta för, eftersom alternativen är sämre för dem.

Genom en sådan uppgörelse uppnår man två saker. Dels tar man ifrån SD initiativet i dessa frågor, dels städar man bort frågan bort från dagordningen så att inte de små partierna med välmenande, men naiva, åsikter får inflytande.

Detta hade varit att ta långsiktigt ansvar istället för att agera utifrån sin antipati för ett parti. Nu ska tydligen dessa frågor långsiktig hanteras i någon slag parlamentarisk grupp där alla partier ska bjudas in. Förhoppningsvis tar M och S sitt ansvar som statsbärande partier och städar upp i sörjan!

Om vi låter de naiva småpartierna få inflytande i dessa frågor är jag rädd att den framtida finansieringen av vår gemensamma välfärd hotas på sikt. Och det vill ju inget seriöst parti.

Fler tankar om finansiering av välfärden hittar du här och här.