Inlägg
Många förbund, bland annat fotboll, handboll och innebandy, ställer allt hårdare arenakrav för spel i de högsta nationella serierna. Det kan vara allt från belysning och antal platser på pressläktare till TV-torn. De allra flesta kraven är helt onödiga för den viktiga barn- och ungdomsverksamheten.
Denna säsong tvingas t ex TyresöTrollbäcken IBK att spela sina hemmamatcher i innebandyns Superliga i Haninge, för att innebandyförbundet ställer arenakrav som kommunen inte kan leva upp till.
I går kväll fanns det inslag i både SVT och Sportspegeln hur dessa krav riskerar slå mot kommunernas kärnverksamhet.
Man visade exempel från Falkenberg, Botkyrka och Hagfors där framgång hos lokala lag gör att kommunen ställs inför krav som innebär mångmiljoninvesteringar i form av nya, eller ombyggda arenor.
I slutändan finns naturligtvis risken att dessa investeringar ställs emot nödvändiga satsningar på kommunernas kärnverksamheter, vår skola och omsorg.
Det värsta är att många förbund verkar ha fått storhetsvansinne, såsom handbollsförbundet som kräver läktare på båda sidor av planen. Varför det?
De krav jag kan förstå, handlar om säkerhet för publik, aktiva och funktionärer. Jag inser såklart också att storlek på spelplaner och andra mått är viktiga för den sportsliga rättvisan. De flesta övriga krav handlar bara om kosmetika för att försöka höja den enskilda sportens status.
När SVT intervjuar fotbollens egen Don Corleone, Lars-Åke Lagrell, så avfärdar han oron med att kraven är resultat av demokratiska processer i förbunden.
Jo, det är ju klart att föreningarna vill ha nya, fina arenor om någon annan betalar. Ifall frågan formulerats som att föreningen skulle stå för hälften av extrainvesteringen, skulle svaren förmodligen ha blivit annorlunda.
Vad Lars-Åke inte säger, men säkert förstår, är att kraven riskerar att skapa konflikter och osämja mellan den lokala föreningen och föreningens hemkommun.
En sådan konflikt tjänar ingen på, särskilt eftersom det finns så många andra kontaktytor emellan dem, inte minst kring barn- och ungdomsidrotten. Innerst inne förstår säkert elitföreningarna också att en god relation med hemkommunen är viktigare än med förbundet.
Nu förhåller det sig så, Lars-Åke, att vare sig du eller någon lokal förening kan diktera villkoren för en enskild kommun. Om det vore så att förbunden, kanske via en sponsor, var villiga att stå för en del av finansieringen, visade de i alla fall god vilja.
Som det är nu känns det mer som diktat, och det köper i alla fall inte jag, och allt fler kommunpolitiker tycker uppenbarligen som jag.
Jag hoppas verkligen att Falkenberg, eller Varberg som i helgen blev klara för Superettan i fotboll, orkar stå emot Lars-Åkes krav och driva frågan till sin spets. Det skulle hela kommunsverige tacka dem för.
