Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 2

Monterey – Santa Monica – San Diego

Eftersom en del av vägen, och en bro, längs Big Sur hade rasat fick det bli motorväg runt rasområdet för att återigen ansluta till Highway 1 i närheten av resans nästa mål, Hearst Castle.

Hearst Castle är ett palats som uppfördes av tidningskungen William Randolph Hearst under en period mellan 1919 och 1947. Det är högt beläget med en makalös utsikt över Stilla Havet. Ett magnifikt byggnadsverk med en fascinerande historia. Hearst deltog själv mycket aktivt i arbetet och utformningen är inspirerad från hans resor i Europa.
Numera ägs palatset av en stiftelse som ordnar välorganiserade visningar som besöks av hundratusentals turister varje år. Ett besök rekommenderas. Boka gärna biljetterna i förväg via hemsidan.

Hearst Castle

Efter en natt i Morro Bay, fortsatte färden söderut. Mot värmen. På den här delen går inte H1 längs med kusten, utan en bit in i landet. Så småningom ansluter den till Oceanen och strax därefter tog vi lunchpaus i Santa Barbara. Det vi hann se var positivt. Fina stränder och den sedvanliga piren med restauranger.
I bilens förlovade land kör man ända ut på pirarna i de flesta fall. Jag tror man skulle kunna göra dem än mer attraktiva om biltrafiken förbjöds och man istället fick gå, men det är min åsikt.

Dagens mål var ett annat ”Santa”, nämligen Santa Monica där vi checkade in på Hotel California (!). Ett jätteläckert hotell med inredning på två teman, surfing och musik.
Hotellet ligger tre minuter från den världsberömda stranden Venice Beach med en jättelång strandpromenad där man kan få se det mesta. Boka gärna rum 37 som har en jättemysig balkong. Så mysig att vi körde takeawaymat där flera kvällar.

Hotel California

Med Santa Monica som utgångspunkt besökte vi bland annat Hollywood Walk Of Fame och Universal Studios. Walk Of Fame är en häftig företeelse även om jag inte tyckte att området där man kan se alla stjärnor i trottoaren kändes särskilt inbjudande.

Universal Studios, däremot, var en häftig upplevelse. Man har byggt upp området kring diverse teman, såsom Harry Potter, Transformers och min absoluta favorit, Springfield. För de som, mot förmodan inte vet vad Springfield är så är det den staden där den tecknade vuxenserien Simsons utspelas.
Jag har numera fått skaka hand med en av mina ”idoler”, Homer Simpson! På Universal Studios kan man, utan extra kostnad, ta del av många hisnande åkturer i virtuell miljö. Även om entrébiljetten är dyr så kan det vara värt att fundera på att köpa till ”Front of line” som ger förtur till alla åkattraktionerna. Till Harry Potter stod vi exempelvis i kö i åttio (80) minuter!

Efter några dagar i Santa Monica var det dags att ta hyrbilen till resans slutmål, San Diego. Vi hade bokat ett hotell i Ocean Beach.
En lång fin strand, rikligt befolkad av surfare, en fin pir och en väldigt avslappnad miljö präglar Ocean Beach. Ocean Beach har historiskt sett varit ett tillhåll för surfare och hippies. Ett bevis på det är att gråhåriga herrar med hästsvans och surfbrädan under armen åkandes skateboard inte är en ovanlig syn.
Bebyggelsen är småskalig och ganska sliten på många håll, men samtidigt har den sin charm.

Sea World & Ocean Beach

Den sista veckan på resan tillbringades mest på stranden, men en dag besökte vi SeaWorld. En nöjespark med fokus på upplevelser kopplat till havet.
SeaWorld är kanske mest känt i Sverige för att man där har späckhuggare i fångenskap. Späckhuggare som också visar upp sig i en show flera gånger per dag. Utöver detta finns bl a delfinshow och roliga uttrar.
Parken var, naturligtvis väldigt välordnad men vill man se en mycket bättre delfinshow så rekommenderar jag Kolmårdens Djurpark istället. Deras show är mycket mer spektakulär att se än denna. Av de speciella utflyktsmål och attraktioner vi besökte rankar jag faktiskt SeaWorld sist.

 Resan varade totalt i nästan tre veckor och det är nog det man behöver för att inte stressa. Vi valde till slut ändå bort Grand Canyon och Las Vegas för att inte stressa på semestern.

Till sist några avslutande reflektioner:

**Amerikaner i allmänhet är trevliga, lätta att få kontakt med och väldigt stolta över sitt land.

**Trafiken flyter på hyfsat. Även på Los Angeles sexfiliga motorvägar.

**Vägskyltningen är inte alltid lätt att förstå även om man vänjer sig. Man skyltar exempelvis inte med vägens slutdestination utan med nästa större ort.

**Det är kyligt längs kusten i norra Kalifornien under sommaren. Varm tröja sitter inte fel.

**Det mesta, boende, mat, dryck, attraktioner, var dyrare än jag trodde. Räkna med minst 1500 kronor/natt för ett ok hotell. En ordinär varmrätt på en ordinär restaurang kostar 120-200 kronor. Det enda som är riktigt billigt är bensinen. Aktuell dollarkurs spelar förstås in.

**I USA förväntar man sig inte att kommunen eller motsvarande ska fixa allting. Där ordnar man en insamling eller ett event för att få in pengar till det man vill göra. Jag kan sakna den inställningen i Sverige, även om det såklart är enklare att donera med ett lågt skattetryck.

Om du funderat på att göra denna resa så är min uppmaning: Vänta inte! Gör det nu! Du kommer inte att ångra dig.

Del 1 av min reseberättelse hittar du här.

Andra bloggar om resor, Kalifornien, Los Angeles, Hollywood, USA, turism, resa, San Diego, Simpsons, Highway 1.

Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 1

San Francisco – Sonoma - Monterey

 Det här var mitt första besök i det stora landet i väst. Att åka den legendariska vägen Highway 1 längs med Kaliforniens kust är en klassisk resa som många gjort före mig och som jag blivit allt mer sugen på med åren.
Här kommer några intryck och ett och annat tips. Håll tillgodo!

Resan började i den legendariska staden San Francisco. Otaliga är de filmer där hjälten jagar skurken upp och ner i de kraftiga backarna.
SF är inte så stort som man kan tro. Ca 900 000 människor lever i själva staden. Klimatet gör att det är ganska kyligt i juni och juli. En vindtät jacka var absolut inte fel att ha med.
Det jag såg mest fram emot var ett besök på fängelseön Alcatraz. Ett gott råd är att boka biljett långt i förväg från Sverige. Jag försökte en vecka före, men då var det försent. Vi fick köpa en ”kombobiljett” som även innehöll en bussrundtur med ”hop-on-hop-off”, vilket visade sig vara helt ok för att får en överblick över staden.

 Missa alltså inte Alcatraz! Ett väldigt spännande och välordnat besök där historiens vingslag verkligen kändes. Under båtturen dit förstår man varför ingen lyckades rymma därifrån med livet i behåll.

Det andra man inte ska missa är Golden Gate. En av världens mest berömda broar. Jag och mitt resesällskap valde att promenera över. På så sätt får man verkligen uppleva brons magi!

Mycket i SF kretsar kring hamnområdet Fishermans Wharf. Ett mysigt område även om det är turistiskt. Lägg därför inte för mycket tid där, utan promenera runt i staden eller utnyttja någon av rundtursbussarna. Se till att ha bra promenadskor och hyfsade benmuskler. Det är stora höjdskillnader vi talar om.

En sak som jag gillade var den småskaliga arkitekturen i många områden. Visst finns det ett och annat höghus, men mycket är tvåvånings ”radhus” i historisk stil. SF har massor med mysiga restauranger i med olika inriktningar och prisklasser.

Självklart ska man också åka stadens berömda spårvagnar, ”Cable Car”, även om jag, som uppväxt i en spårvagnsstad, inte blev så grymt imponerad. Ett tips i högsäsong är att inte vänta i de jättelånga köerna vid ändhållplatserna utan köp en biljett och vänta vid nästa hållplats istället. Det går mycket snabbare.

Efter några intensiva dagar i San Francisco var det dags att hämta ut den från Sverige förbokade hyrbilen. Vi styrde först kosan norrut, mot vindistrikten. Ungefär en timmas körning från SF ligger vindistrikten Sonoma och Napa. Napa är mer känt, men vi valde Sonoma och det ångrade vi inte.

Hotellet vi förbokat från SF visade sig vara en fullträff! Sonoma Valley In ligger fem minuters promenad från stadens torg, Sonoma Plaza, där det finns många bra restauranger och en mängd ”tasting rooms” där man, mot avgift som avräknas mot eventuella inköp, kan provsmaka de lokala vinproducenternas drycker. Bra med gångavstånd, alltså. Dessutom visade det sig att den frukost som ingick, var den bästa under hela resan med ett stort urval av både nyttiga och smaskiga rätter. Inte bara kaffe och donuts som på en del andra!
Med Sonoma som utgångspunkt bilade vi runt i området men valde bort att åka in på alla vingårdar som erbjuder provsmakning eftersom skördesäsongen ännu inte börjat. Vi besökte även Napa stad, men vår känsla var att Sonoma är avgjort mysigare.

Efter några dagar i Sonoma var det dags att styra söderut för att i San Francisco ansluta till den mytomspunna Highway 1 eller California State Route 1.
Vägen bokstavligen slickar kusten och det mäktiga Stilla Havet är ständigt närvarande. För bästa utsikten ska man åka vägen söderut eftersom man då åker närmast havet.

Vi stannade till i Santa Cruz för att spana in de sjölejon som lever vid den långa piren, för att sedan efter en dags bilkörning landa i staden Monterey. Monterey är en stad med 35 000 invånare som i mycket lever på turismen.
Man kan säga att det finns två centrala punkter i staden. Dels kring Fishermans Wharf och dels kring Cannery Row där bland annat Monterey Bay Aquarium ligger. Ett besök där rekommenderas varmt.

Monterey är en mycket bra utgångspunkt för utflykter i närområdet. Vi besökte den berömda golfbanan Pebble Beach och den lilla mysiga lilla staden Carmel-By-The Sea, där Clint Eastwood har varit både restaurangägare och borgmästare (!).

Från Monterey är det heller inte långt till Salinas där Nobelpristagaren i litteratur, John Steinbeck, är född. Där finns ett mycket välordnat center som på ett livfullt sätt visar upp Stenbecks liv och gärningar.

Vår vistelse i Monterey sammanföll med 4 juli, USA:s nationaldag. Att få se den glädje, stolthet och inlevelse som visades under den långa paraden genom staden var väldigt långt ifrån vårt
eget nationaldagsfirande.
Förmiddagens parad genom staden innehöll allt ifrån lokala politiker i sponsrade sportbilar till stadens magdansklubb (!) och allt däremellan. Något allmänt party på kvällen som vi trodde, med fullt med folk ute,var det dock inte. Kanske firar man dagen hemma med vänner?

 Eftersom en del av Highway 1, när detta skrivs 2017, är avstängd p g a en rasad bro, valde vi även att besöka den dramatiska kusten Big Sur med Monterey som utgångspunkt. Vägen är fylld av häftiga vyer över havet som med de omgivande bergen skapar en fantastisk utsikt. Vi besökte även en nationalpark för att på nära håll beskåda de mäktiga redwoodträden.

Big Sur - En dramatisk kuststräcka

Sammanfattningsvis tog denna del av resan 10 dagar, varav fyra i San Francisco, tre i Sonoma och tre i Monterey. Vi hade bokat hotellet i SF samt hyrbilen från Sverige. Resten bokades vartefter. På så sätt skapar man en flexibilitet och kan stanna en extra dag på en plats om man vill.

Fortsättning läser du här.

Andra bloggar om resor, Kalifornien, Sonoma, San Francisco, USA, turism, resa, Clint Eastwood, Monterey, Highway 1, Alcatraz, Golden Gate, Big Sur.

Smygrasister finns överallt

Läser om ”banankampanjen” som nu sprider sig som en löpeld inom fotbollen. En smart aktion som tar udden av några av de rasistiska påhoppen som fortfarande tyvärr florerar, främst just inom fotbollen. Det förekommer ibland att rasister bland fotbollspubliken kastar in bananer på planen, riktade till motståndarlagets färgade spelare.

Samtidigt straffas en av ägarna i den amerikanska basketligan, NBA, hårt för sina rasistiska uttalanden. Han gillade tydligen inte att hans flickvän umgicks med färgade.

Tänk, jag trodde vi kommit längre… I amerikanska basketligan NBA, har färgade spelare dominerat i många år. USA:s hyllade ”dreamteam” brukar bestå av 95 % färgade spelare.

Tyvärr vågar dessa personer inte stå för sina handlingar och uttalanden, utan gömmer sig i publikhav eller bakom låsta dörrar. Smygrasister alltså.

En möjlig förklaring skulle kunna vara ren avundsjuka mot dessa spelare från vita grabbar, och gubbar. Avundsjuka för att de själva inte nått så långt inom sporten. För fattiga, färgade grabbar i USA är idrotten en av få vägar att ta sig ur sin torftiga miljö.

Sådan uppväxt ger så klart helt andra incitament att träna hårt för ett collegestipendium, än för en vit medelklassgosse. Samma parallell kan dras till löpare från Kenya och Etiopien. Idrotten blir en väg ut ur fattigdomen.

En anledning, förutom doping, till gamla östblockets idrottsliga framgångar var att framgång i idrott gav förmåner i samhället, möjlighet att få besöka väst och få ett bättre liv. En nog så stark motivator.

Avundsjuka skulle alltså kunna vara en förklaring. En annan är såklart okunskap och rädsla. Den råder vi bara bot på genom att tala om problemen, genom att aldrig sluta diskutera frågan med våra barn och bejaka mångfald.

 En annan metod som, paradoxalt nog, kanske skulle ge vita atleter större framgångar, är systematiskt arbete mot fattigdom och utanförskap. Då försvinner i alla fall den motivatorn för fattiga färgade grabbar från ghetton och kåkstäder. Skulle Zlatan varit så bra utan sin revanschlusta?

Relaterat: DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om fotboll, idrott, sport, huliganer, hat, rasism, basket, USA, intolerans , samhälle, supportrar, zlatan, funderingar.

Obamaeffekt eller Reinfeldteffekt?

Air Force One har lämnat Sverige och presidentbesöket är över. För den här gången. Nu börjar debatten om besöket kommer ge någon ”Obamaeffekt” i opinionen. Vissa bedömare anser att den blir kortvarig, andra tror att besöket kommer ge Sverige en fjäder i hatten på den internationella scenen. Någon tycker att besöket är ett kvitto på Sveriges starka varumärke som nation.

Inrikespolitiskt är det såklart intressant ifall besöket kommer påverka något av de politiska strömningarna inför valet 2014. Kommer Fredrik Reinfeldt och Alliansen att tjäna något eller kommer oppositionen kunna plocka poäng på sättet besöket hanterades på?

Jag tror inte att besöket i sig kommer vinna valet åt moderaterna eller Alliansen, naturligtvis inte. Val vinns av de som har de bästa idéerna och som dessutom lyckas kommunicera ut dem till väljarna. Dessutom är jag övertygad om att begreppet regeringsduglig, är en parameter som väljarna tar in när man gör sitt val.

I det fallet är det inget tvivel om att besöket kommer att ge avtryck. Fredrik Reinfeldt har än en gång visat att han mycket väl fyller kostymen som en internationell statsman. Alliansen har genom en stabil hantering av landets ekonomi, med bibehållna välfärdssystem, klarat både finanskris och lågkonjunktur, vilket gjort Sverige intressant för ett besök. Det är regeringsduglighet på flera plan.

Stor skillnad mellan nu och då

Oppositionen har ännu inte visat någonting. Inte ens vilka som vill regera tillsammans vid en eventuell valvinst.

Till sist måste jag, apropå amerikanska presidenter, berätta en historia från Ronald Reagans dagar:

Reagan fick från en medarbetare frågan om han inte vill träffa Sveriges statsminister.

– Absolut inte, svarade Reagan. Han är ju kommunist.

– Nej, herr President, sa medarbetaren, han är socialdemokrat.

– Jag bryr mig inte om vilken sorts kommunist han är, avslutade Reagan diskussionen.

Jag vet inte om historien är sann, men sant är att tonläget mellan USA och Sverige har förändrats rejält sedan Reagans dagar.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, Moderaterna, regeringen , Barack Obama, Alliansen, USA, Fredrik Reinfeldt, Obama, Val 2014.

Boktips: Vi kom över havet

Boken handlar om de japanska kvinnor som emigrerade till USA under 1920-talet. De gav sig iväg med sockrade äktenskapslöften från japanska män och hopp om en ljus framtid. I de flesta fallen blev de mer eller mindre förda bakom ljuset. Den verklighet de kom till bestod ofta av hårt arbete på grönsaksfält och ett liv där de fick slita ont och i många fall fick utstå förnedrande behandling.

När japanerna anfaller Pearl Harbor 1941, genomgår kvinnornas liv ytterligare en försämring. I många amerikaners ögon blir alla med japansk bakgrund en potentiell fiende, och de behandlas också som sådana.

Författaren, Julie Otsuka, har skrivit boken i vi-form, för mig ganska ovant, men det känns både engagerande och lite nytt.

Jag kan varmt rekommendera den här lilla boken. Den är både tänkvärd, gripande och fängslande. Dessutom kan man enkelt göra den aktuella associationen till den form av ”hustruhandel” som en del svenska män ägnar sig åt, exempelvis från Thailand.

Köp den eller låna den på ett bibliotek när dig!

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om kultur,bokrecension, böcker, boktips, Japan .

En Uzi till fröken

Ibland läser man saker där man undrar hur folk tänker. Om de överhuvudtaget tänker? Krutröken har knappt hunnit lägga sig efter det fruktansvärda dådet i Connecticut och man förväntar sig en debatt om de liberala vapenlagarna i USA. Det är ju inte första gången en skolmassaker inträffar.

Debatten har också kommit igång, men samtidigt kommer en representant för vapenlobbyn med ett annat förslag. Beväpna lärarna!

Det är ju så befängt att om samma uttalande skulle komma från en svensk, så skulle han för evigt tappa allt förtroende. Men inte i USA.

Uzi

Man kan ju också undra vad vanliga människor ska ha automatvapen till? Skjuta prärievargar med kanske? Eller gråsparvar?

Jag läste något bra någonstans, som passar perfekt som slutord i det här inlägget.

 Rätten att inte bli skjuten av någon galning måste ju väga tyngre än rätten att bära vapen. Även i USA.

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om USA, vapen, vapenlagar.

Våldtagen av Gud?

Mitt Romney kan inte ha det lätt. Hans parti verkar vara fullt av clowner som kommer med än det ena, än det andra korkade uttalandet.

Senast i raden är en kandidat till senaten, vid namn Richard Mourdock, som i en debatt igår, på frågan om sin åsikt i abortfrågan, yttrade följande:

– Livet är en gåva från Gud. Även om ett liv börjar i en så fruktansvärd händelse som våldtäkt så tror jag att det ändå är något som Gud avsett.

Romney skyndade sig förstås ut och tog avstånd från sin partikompis groda. Mitt själv är minsann för abort, men bara vid våldtäkt eller incest.

Man kan bli mörkrädd för mindre. Inte bara för de inskränkta åsikter många amerikanska politiker har i just abortfrågan, utan även p g a det faktum att dessa herrar faktiskt har ett stort inflytande i världens enda supermakt.

Två frågor är på sin plats:

1 Finns det fler saker som möjligen kan vara Guds vilja? Ett litet kärnvapenkrig kanske?

2 USA ska ju vara frihetens plats på jorden. Gäller inte den friheten kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp?

Här hittar du ett annat inlägg i samma ämne.

Relaterat: SvD, SvD, DN, DN, DN, AB.

Andra bloggar om USA, politik, Mitt Romney, religion, jämställdhet.

Tillbaka till stenåldern

I USA finns ett förslag inför Republikanernas konvent, om ett totalt abortförbud. Mitt Romney säger sig visserligen vara för abort vid våldtäkt, incest eller om moderns liv är i fara, men signalerna förslaget sänder ut ger mig kalla kårar.

I Iran stoppar många universitet kvinnor från olika kurser och utbildningar. Det officiella skälet är någon slags omvänd kvotering, eftersom det i landet fler finns fler kvinnliga universitetsstuderande än manliga.

Det faktiska skälet kan jag bara gissa mig till, men bara det faktum att fler kvinnor än män utbildar sig uppfattas säkert som ett framtida hot av mullorna.

USA och Iran är förmodligen så långt från vänner man kan komma, men de har faktiskt något som förenar dem.

I båda länderna finns många människor (läs män) som använder sin tolkning av religiösa skrifter för att motivera kvinnofientliga förbud och lagar.

Det är såklart helt åt h-e att mullorna i Iran och andra muslimska länder ska ha tolkningsföreträde och använda Koranen som motiv till att förtrycka kvinnor.

Det är såklart lika åt h-e att en sådan pajas som Todd Akin överhuvudtaget kan ha något inflytande över politiken i USA.

Han, och mullorna, borde förvisas till någon grotta någonstans, så de kan leva där deras åsikter hör hemma, i stenåldern.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om USA, politik, Iran, religion, jämställdhet.

600

Nej, rubriken syftar inte på någon djup film av Fellini, eller ett kanonresultat i bowling, två serier, utan på att detta är mitt blogginlägg nr 600 sedan starten.

Jag började engagera mig politiskt på allvar 2008 och i samband med det började jag blogga. Att skriva har alltid roat mig och på det här sättet kan man lätt få fram sina åsikter och tankar till en större publik.

Om jag sammanfattar de 600 inläggen finns det såklart vissa som kanske inte når några litterära höjder, men de allra flesta är jag nöjd med och dessutom står jag för varenda ord.

Det som är lite kul och samtidigt förvånande är att det inte är de inlägg man på förhand tror som blir de mest lästa.

När jag kollar statistiken toppas läslistan av mitt första, och enda inlägg om Michael Jackson, som jag skrev i samband med hans död. Som tvåa kommer några tankar kring vad som förenar Finland och USA i samband med en skolskjutning. 

På bronsplats hamnar ett försök att koppla namn på stormar med våra partiledare.

Till skillnad från vissa av mina bloggkollegor som ibland får 100-tals kommentarer är mina läsare mer återhållsamma med vad de tycker.

De inlägg som engagerat flest handlar om vad jag tycker om plankare på tunnelbanan och Piratpartiets brist på heltäckande politik, när det begav sig. Var tog de vägen förresten?

Ibland har jag dock lyckat få fart på den lokala politiska debatten i Tyresö.

Några exempel är inlägg om oetiska utskick eller vad jag tycker om att använda folkomröstning som ett partipolitiskt vapen.

De sökord som oftast, förutom mitt namn, gjort att läsare hamnat på min blogg är frågan om tunnelbana till Tyresö, vilket uppenbarligen engagerar. Min åsikt i den frågan är solklar, vi ska inte ha någon, punkt. 

Ett annat sökord som dyker upp förvånansvärt ofta är det s k Rödebyfallet, som uppenbarligen fortfarande skapar känslor.

Just Tyresö, är den etikett som jag satt på flest inlägg, följt av samhälle och Alliansen. Det tillsammans med fotboll speglar nog ganska bra mina favoritämnen.

Tack för den här tiden, alla läsare. Nu jobbar jag vidare mot 1000!

Relaterat: DN.

Andra bloggar om

Religionens roll i republikansk kandidatkamp

I USA har republikanernas process för att utse utmanare till Barack Obama i kommande presidentval påbörjats.

Någonting som i vårt sekulariserade samhälle inte skulle få någon som helst betydelse i ett val, spelar en viktig roll i USA, religionen.
För att överhuvudtaget bli republikansk kandidat handlar det inte om man är religiös, snarare hur mycket och med vilken inriktning.

I helgen har ett gäng mycket inflytelserika religiösa ledare haft ett möte för att besluta om vilken kandidat de vill stödja.
Det är ungefär som om Ulf Ekman, pastor Green och några till skulle ha haft en sittning på ett konferenshotell för att bestämma vem de vill se som statsministerkandidat till valet 2014. Vem skulle bry sig?

I USA gör man det. Bryr sig alltså. Förmodligen skulle man vara totalt chanslös som republikansk presidentkandidat om man deklarerade att man är för samkönade äktenskap, fri abort och vill att religionsundervisningen i skolan ska handla om olika religioners historia och framväxt. Vid närmare eftertanke skulle det säkert vara kört som demokratisk kandidat också.

Med andra ord är det i USA viktigt vem de religiösa ledarna ger sitt stöd. Efter långa diskussioner landade deras röst på Rick Santorum.

Den kandidat som leder racet för närvarande, Mitt Romney, fick inte de religiösa pamparnas stöd. Kan det bero på att han är mormon och de är rädda för att det skulle kunna dyka upp fler ”first ladies” i Vita Huset?

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om USA, ledarskap, religion, Barack Obama, Mitt Romney, politik, Rick Santorum, funderingar.

Live – Direkt från krisens Grekland

De trogna läsarna av denna blogg har noterat att jag i flera inlägg kritiserat Greklands oförmåga att hantera sin ekonomi och grekernas brist på förståelse för den allvarliga situation nationen befinner sig i.
För att närmare kunna skildra läget och kanske utröna bakgrunden till krisen har jag tagit mig ner till Grekland för några nerslag i verkligheten.


Det var några år sedan mitt senaste besök i landet, men vid första anblicken känns det inte som någonting egentligen förändrats. När jag kliver av flygplanet får jag och mina medpassagerare vackert ställa upp oss på led för att invänta en buss som ska ta oss till ankomsthallen, 30 meter bort!

Det ger mig en deja-vü-känsla som framkallar bilden av Riga Airport 1990, strax efter murens fall. I Riga har man sedan länge effektiviserat den korta förflyttningen genom att låta folk gå den korta biten, men inte här.


Jag har nu varit här i två dagar, men ännu inte fått ett enda kvitto som min revisor skulle godkänna som verifikation. Vare sig taxi, restauranger, souvenirbutiker eller livsmedelsaffärer har ännu presterat ett godtagbart kvitto.
Det betyder i sin tur att om, mot förmodan får man förmoda, någon myndighet skulle vilja kontrollera en inkomstuppgift har man ett tufft arbete framför sig. Undrar hur många restauranter en tjänsteman från skattemyndigheten hinner med på ett år? Kanske finns en pusselbit till svaret här?

I nästa nedslag i den grekiska krisens vardag kommer jag att återge ett samtal med Diana, restaurangägare, som efter 20 år i USA återvänt till hemlandet för att driva sin egen rörelse och Dimitris, hotell- och restaurangägare.


Relaterat: AB, DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om politik, ekonomi, Grekland, Riga.

Oprah for president

Oprah Winfrey lägger sin pratshow efter nästan 5 000 avsnitt. Jag kan inte påstå att jag sett ett enda helt program, men några sekvenser har man ju inte kunnat undgå.

Oavsett vad jag tycker, så är ju hennes liv som ”the American dream”.  Uppväxt i slummen, sexuellt utnyttjad som barn, man kan få en bättre start i livet.

Allt hon rör vid verkar förvandlas till guld och hon har gjort sig en miljardförmögenhet på sin show. Oprah räknas som en av de inflytelserika kvinnorna i USA. Hon stöttade Barack Obama i hans kampanj inför valet 2008 och går som barn i Vita Huset.

Då kan man ju undra vad hon ska göra nu? Det sägs att hon vill ha en roll på Broadway, men jag tänker lansera en annan teori. Du får själv avgöra sannolikheten.

Vid amerikanska presidentvalet 2016 är Oprah 62 år. Hon är rik, har makt och är uppenbarligen väldigt omtyckt av många amerikaner. USA har då haft sin första färgade president, men inte sin första kvinnliga sådan. 

Jag tror att hon kanske ställer upp som presidentkandidat. Hon kommer inte utmana Obama 2012, men 2016 så det är dags.

Kunde Ronald Reagan, en B-skådis, bli president, Arnold Schwarzenegger, en anabolstinn C-skådis, bli guvernör, så varför skulle inte en smart, rik och omtyckt superkändis, med en egen TV-kanal, kunna bli landets första kvinnliga president?

Kom ihåg var ni läste det först!

Relaterat: DN, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, Exp, Exp, Exp, Exp.

Andra bloggar om kultur, USA, TV, spekulationer , funderingar, Oprah Winfrey, Barack Obama, Arnold Schwarzenegger.

Vad är det som händer?

För några veckor sedan började det i Tunisien. Nu är det läget i Egypten som skapar rubriker.

Två länder som av de flesta av oss svenskar betraktats som solsäkra resmål, men som ur politiskt perspektiv inte gjort så mycket väsen av sig.

Båda länderna söder om Medelhavet har för en utomstående betraktare framstått som någon slags ”snälla” diktaturer. Kanske för att media inte uppmärksammat medborgarnas situation särskilt mycket. Speciellt inte om man jämför med andra oroshärdar i området.

Nu undrar man hur detta kommer att utvecklas? Tunisiens diktator har redan lämnat in och öppnat möjligheten till en demokratisk utveckling. Egyptens Mubarak klamrar sig, ännu så länge, kvar med näbbar och klor.

Vad man kan hoppas på är nu en kontrollerad utveckling mot demokrati med flera alternativ. Där borde EU och USA kunna spela nyckelroller genom att hjälpa till att bland annat organisera val under ordnade former.

Risken finns alltid att en typ av diktatur ersätts av en annan. Inte minst är risken överhängande att makten kan hamna hos ett ledarskap med religiösa förtecken. En annan risk är att militären utnyttjar situationen för att själva gripa makten. Det skulle i så fall inte vara första gången.

Nu vilar ett tungt ansvar på de demokratiska krafterna i världssamfundet att med fredliga medel hjälpa Tunisien och Egypten på den svåra vägen mot demokrati.

Relaterat: AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, demokrati, Tunisien, Egypten, Mubarak, EU, USA.

Wikileaks - Se & Hör på hög nivå

Wikileaks roar sig med att offentliggöra innehållet i påstådd amerikansk hemlig diplomatpost. Enligt Wikileaks kallas Putin för alfahanne, Sorkozy för kejsare utan kläder och den skogstokiga iranska presidenten för ”Hitler”.

Jag vet inte syftet med att publicera denna information. Jag har heller inte möjlighet att bedöma sanningshalten.

En sak vet jag dock: Om Wikileaks tidigare ”läckage” möjligen bidragit till en nyttig debatt om USA och amerikanskt agerande i Irak och Afghanistan så gör dessa ”avslöjanden” att den trovärdighet som man eventuellt byggt som seriös organisation nu falnar i mina ögon.

Att man blandar allvarlig och seriös information med rent skvaller, betyder att den viktiga debatten om USAs politik riskerar drunkna i bruset om skitsnacket mellan amerikanska diplomater. 

Dessutom är det skvaller jag läst hittills inget som jag inte redan kunnat räkna ut på egen hand. Om man som premiärminister till exempel, låter sig fotograferas ridande i bar överkropp, ja då vill man nog själv framstå som en alfahanne. Det har väl knappast undgått någon, eller hur?

Relaterat: AB, AB, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, Wikileaks, USA, Putin, Sarkozy, skvaller.