Vem är skyldig vad?

I den här videobloggen berättar jag vad jag anser om begreppet integrationsskuld.

Vem eller vilka är skyldiga eller har en skuld?

Positiva coronaeffekter - trots allt

I dessa dagar ligger det en våt filt över Sverige. Som om domedagen eller Armageddon stod för dörren. Riktigt så illa är det inte, även vi ännu är långt ifrån ett läge där vi kan överblicka alla mänskliga och ekonomiska konsekvenser av covid-19.

Trots eländet finns det faktiskt en del positiva effekter av eländet. Det finns alltid bra saker att lära ur en kris. Historien är full av exempel hur länder och företag rest sig efter en kris och lyft sig till nya höjder. Tänk bara på det japanska undret efter andra världskriget. Från ett totalt sönderbombat land, till en av världens ledande industrinationer.

Den första positiva effekten jag kan konstatera är att vår krismedvetenhet kring riktigt allvarliga kriser, kommer ha ökat rejält när detta är över. För ett land som inte varit i krig på flera hundra år, kanske denna käftsmäll var något vi behövde. Ett exempel på vad vi borde ha lärt oss nu, är att ha beredskapslager med skyddsutrustning. Jämför bara med Finland, som har en mycket färskare erfarenhet av krig än oss.

Den andra effekten, eller snarare observationen, är att en kris visar på vilken oerhörd medmänsklighet och hjälpsamhet som finns djupt inne hos många svenskar. Vi är kanske i normalläget världsbäst på volontärverksamhet, men när det brinner, så stiger svenskarna fram. Det finns oändliga exempel på hur man erbjuder sig att hjälpa sina åldrande grannar med en det ena, en det andra. Sådant värmer i hjärtat att se.

En tredje effekt, är att när detta är över kommer vi, mycket snabbare än annars, ha lärt oss hur man genomför digitala möten. Den utvecklingen har varit på gång ett tag, men krisen gör att utvecklingen tvingas accelerera med raketfart. Bra för effektiviteten och bra för miljön.

En fjärde lärdom, är en som tyvärr tvingats fram på ett tragiskt sätt. Nämligen vikten av att lära sig hyfsad svenska om man bor i Sverige. Det är naturligtvis sorgligt att en oproportionerligt stor del av de som avlidit är människor med invandrarbakgrund, som enligt vissa inte förstått allvaret i situationen. Men, hur sorgligt och beklagligt detta är, så borde det också vara en väckarklocka till de som inte vill sätta hårdare krav på de människor som bor här, att lära sig språket. Det kan knappast vara våra myndigheters första prioritet att informera människor som bott här i åratal på deras hemspråk.

Som synes finns det, trots allt, positiva saker att det med sig ur detta elände. Förutom mina fyra exempel kan nämnas nya, roliga ord. Mitt favoritord är ”karantänfylla”…

Dessutom har i alla fall jag, aldrig haft så rena händer som nu. Alltid något.

Stoppa ungdomsrånen!

Allt fler inser att vi i Sverige har problem.

Inte bara med integrationen och kriminaliteten generellt, utan det senaste året har ett nytt problem eskalerat. Ungdomar med invandrarbakgrund som rånar svenska ungdomar med inslag av rasism och förnedring. 
Ungdomar har alltid begått brott, men detta är något nytt och mycket oroväckande. Nu är det viktigt att samhället sätter ner foten och markerar kraftigt för om vi inte gör det riskerar vi att gå en väldigt otrygg framtid till mötes.
För att komma tillrätta med, och stoppa, ungdomsrånen krävs flera åtgärder på kort sikt, oavsett vem som begår dem.

Sänk åldersgränserna för när man är straffbar. Är man vuxen nog att begå ”vuxenbrott”, så är man vuxen nog att ta ”vuxenstraff”.
Begår man ett brott som för en vuxen skulle innebära fängelse, ska den unge låsas in. Ovillkorligen. Om det är på ett SIS-hem eller något annat alternativ, spelar mindre roll.
Den unge brottslingen ska snabbt försvinna från sin närmiljö. Det ger signaler både till andra kriminella, men även till brottsoffren som ser att samhället reagerar.

Låt staten finansiera inlåsningen. Vanliga fängelsevistelser finansieras av staten medan omhändertagande och inlåsning av unga finansieras av hemkommunen.
Eftersom en plats på ett SIS-hem kostar upp till 10 000 kronor per dygn (!), så kan bara några få fall stjälpa en kommuns budget totalt. Det i sin tur gör att kommunerna oftast tvekar att tvångsomhänderta unga brottslingar ev ekonomiska skäl och försöker hitta billigare alternativ.
Med statlig finansiering är det endast brottet som sådant som ska ligga till grund för ett beslut.

Utöka föräldraansvaret. Jag inser att många av de ungdomar jag talar om, inte har föräldrar som fungerar. Men det gäller långt ifrån alla.
Socialtjänsten måste med lagens hjälp kunna tvinga föräldrarna att delta i t ex samtal och familjeterapi. Det måste också gå att göra så att föräldrarna blir skadeståndsskyldiga till brottsoffren för det deras barn gjort.
När det gäller pojkar med invandrarbakgrund, är det extra viktigt att få med papporna, i den mån de finns med i familjebilden. Även om mammorna är viktiga, så har oftast dessa pojkar bara respekt för sina pappor som måste ta sitt ansvar.

Snabbare och påtagligare reaktion vid första brottet. Igår kom regeringen med ett förslag om att kunna döma till fotboja och utegångsförbud. Det är bra, även om det är sent. Dessutom borde det kunna gälla redan från 13 år, inte från 15 som är föreslås.
Vilka brott som skulle kunna ge detta straff framgår inte riktigt, men jag tänker att tröskeln måste vara låg. Att bryta mot utegångsförbudet eller ta av sig bojan, borde leda till direkt inlåsning.

En del i snabbare reaktion är också snabbare domstolsprocess. Är det brott man misstänks för något som kan ge fängelse bör den misstänkte låsas in fram till rättegången. Någon form av ”ungdomshäkte”. Det är viktigt att få bort dessa personer från gatan direkt.
För att klara detta måste kanske särskilda domstolar inrättas som bara hanterar mål där de misstänkta är under 20 år.

Långsiktigt måste naturligtvis de förebyggande insatserna också förstärkas. Ökade krav på närvaro och resultat i skolan, men även mer individuell studiehjälp.

Men i det korta perspektivet måste samhället agera nu. Om vi inte tar tag i dessa problem med kraft och beslutsamhet, riskerar vi att ha två stora grupper unga vuxna som inte tror på samhället. Dels de som begår brotten och enda möjlighet att överleva är kriminalitet, dels brottsoffren som inte litar på rättssamhället och antingen blir passiva och rädda vuxna eller tar lagen i egna händer. Den framtiden är jag säker på att ingen vill ha.

Att vi förutom detta måste ha ett migrationsstopp i många år för att få arbetsro, har väl de flesta insett vid det här laget.